Diktaren i trettonhelgens TV-tablå

På trettondedag jul, den 6 januari 2008, sänder Sveriges Television kanal 2 två filmer av Boris Engström.
Det första programmet heter "Mellan hägg och syren" och handlar om den korta tiden före sommarsolståndet, den korta tid som vi ska leva på resten av året (som Boris Engström själv uttrycker det i ett brev till Harry Martinson-sällskapet).
Harry Martinson själv har sagt "Minnet av sommaren är vårt andliga vinterfoder. Minnet av somrarna blir man aldrig färdig med. Det återkommer. Man behöver aldrig bygga på. Somrarna diktar själva. Ibland tycker man att de förföljer".
Det andra programmet heter "Tolvslaget" och innehåller Martinsons dikt "Andliga behov". Det är ett program från år 1981 där kyrkklockorna i Ås på Öland ringer in det nya året. Harry Martinson läser också sin dikt "Sommarpsalm".
Missa inte denna högtidsstund med kvalitets-TV av gott märke. 6 januari klockan 18.15 "Minnenas television"!

Ingemar Lönnbom

Harry Martinson möter oss lite här och var under läsningen i jul

Ljus som värmer, ljus som bara är en glimt av Aniara...

I en diktsamling av Ra.. Jon ROSA JONSSON Likt och olikt året om, Växjö 1968, hittar jag tankar om Aniaras ljus och de många ljus, som vi nu tänder under Advent och Jul. Jag fascineras av hur Harry Martinson inspirerat andra till att skriva. Tankegångarna i Martinsons Aniara och i Ra.. Jons dikt I Advent ligger varandra nära - ingen övertro på tekniken men en maning till oss alla att sätta fram levande ljus och så skapa glädje för varandra.

Ljus som värmer, ljus som bara
är en glimt av Aniara…
Människan har lärt sig tända
ljus av mångahanda slag…
Intet saknar vi av detta
som tekniken kan oss ge,
ändå gläds vi åt att sätta
fram ett ljus - ett levande!
Och när ”Hosianna” klingar
i Advent - och glädje bringar,
tusen, tusen bleka lågor
tändas i en värld av frågor.


Riksluffaren Johansson hade en luffarkompis som hette Harry

Riksluffaren Johansson från Tornedalen hade en luffarkompis som hette Harry. En dag dyker åttioårige Johansson upp på Stortorget och träffar där Karl-Erik Kejne, dåvarande pastor vid Stockholms Stadsmission, som berättar om detta i sin bok Gubbar och gränder, Lindblads 1954. Det fanns olika luffare. Man skilde på häradsluffare, landskapsluffare och så riksluffare, som ansågs finast. Johansson hade på fem veckor och en dag lodat landsväg från Tornedalen till Stortorget. Skosulorna fanns inte kvar och fotsulorna var starkt märkta av vandringen. Genom pastorns försorg utrustades riksluffaren med ett par jättedimensionerade, specialfabricerade och dyrbara manskängor med skonumret fyrtiosju, som nu efter ett par års förvaring på Stadsmissionen kom till god hjälp åt riksluffaren.

På den tiden hade jag en luffarkompis från den här stan. Du kanske känner honom. Han heter Harry, sà Johansson. - Vad kunde han heta mer? frågar pastor Kejne. - Minns inte, förstår du, men ja kan tala om för dej, att oppe i Tierp rastade ja på ett fik å läste Familj-journalen eller va blaskan hette, å där såg jag Harry sitta avfotograferad i brudgumsdress å med vattenglas å ett stearinljus framför sej. Dä va vesst nå föreningsaktigt som han va me i. Han va ingen riktig luffare, ser du, bara amatörlodare, å han skrev å plita å gav ut ”memoarer” eller va de kallas. - Han hette Martinson! - Serru, du känner ju kisen vet ja, ja begrep väl dä!

Pastor Kejne berättade om den märkliga föreningen som hade sitt säte i huset bakom dem, pekade på våningen där den sammanträdde och försökte upplysa Johansson så gott han förmådde om hur fint det var att vara en av de aderton. - Ä di bara artan i gänget. Kanske ä dä likadant i den här byn som hemma. Prosten brukar säja, att dä ä klent med kulturintresset å föreningslivet nu för tiden! - Gosse, Harry å ja, vi har promenerat från Tondhjem å ner till Kristiania ihop, så vi har allt träffats, kan du förstå, å snackat det har vi om de mesta…


I en dikt ur Tuvor kan jag se Harry Martinson som den filosofiske luffaren meditera över Julens innehåll

Under stjärnornas fjärrsken
blottade sig evigheten
för skogarnas risvassa köld.
Med en fin rits
ritad av en meteor
drog en vässad oändlighet in
längs det nattligas nerv.


GOD JUL
med god helgläsning önskar Rune Liljenrud

Astrid Lindgren läste och tyckte om Harry Martinson

Allas vår 100-årsjubilar Astrid Lindgren omnämner i sin bok ”Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult” (1975) några diktare, bl a Harry Martinson. Hon inleder kapitlet ”Minnes…” med att citera en Harry Martinsondikt, som hon skriver att hon tycker om. Det är ”Pigor” ur diktsamlingen Natur (1934). Den börjar så här: ”Minnes barndomens pigor…”

Många olika pigor är det han minns, gitarrens klagande himlapiga, den slarviga dansbanelängterskan, den obstinata flottistpigan och höstskymningarnas trolska längterska. Astrid Lindgren bygger i sin bok med sina egna barndomsminnen vidare på Harry Martinsons minnen.

I kapitlet ”Finns det olika träd?” - en fråga som kommer från Ragnar Josephson - ger Astrid Lindgren ett bestämt svar: Det finns olika träd! Så citerar hon dikten ”Gran står tätt invid gran” ur Harry Martinsons diktsamling Tuvor (1973) där Harry Martinson hyllar granen. ”Vår ande av gran” talar han om.

Vad vore vår värld utan granar,
utan massaved, julgran och gravens ris.
Vad vore den utan det skydd som granen ger
och utan de skuggande sagor
som bara kan berättas av granar.

Astrid Lindgren och Harry Martinson tillsammans - Det är mycket fint, så tag och läs!

Med bästa hälsningar
Rune Liljenrud

Bilden av Blekinge

Sitter på tåget till Bokmässan i Göteborg och tänker på Martinsons bild av Blekinge. Det är en fantastisk höstdag, bokarna i västra Blekinge börjar skifta i gulrött. I Mörrumsån står sportfiskarna i rad, spända och intensivt levande i nuet.
Det är lätt att trivas här. Varför dröjde Harry så länge med att återvända någon längre tid till detta själsläkande mosaiklandskap? Kanske ligger svaret i det faktum att vi har alla barndomen med oss, vart vi än reser.
Får fundera vidare, på söndag den 30 september kl 12 kanske du och jag träffas och kan diskutera detta öga mot öga. Då ska jag nämligen prata om Martinson och Blekinge på Bokmässan, De litterära sällskapens scen.

Harry Martinson-sällskapet bjuder in dig som är intresserad till vår monter B08:86. Torsdag - söndag.

Ingemar Lönnbom

Harry Martinson – frihetens diktare

Man brukar tala om fem viktiga motiv i Harry Martinsons författarskap: Barndomen, sjölivet, naturen, luffaren och rymden. Men det finns ytterligare ett motiv i hans författarskap, nämligen frihetskampen.
Den 1 september 1939 bröt andra världskriget ut genom Tysklands anfall på Polen. I Sverige tog folk i allmänhet tog inte tog kriget så allvarligt. Det pågick ju nere i Europa och varken Sverige eller övriga Norden var då inblandade. Men den 30 november 1939 anföll Sovjet Finland. Sovjetiska bomber föll över Helsingfors och några andra finska städer. Sovjet satte in 23-24 divisioner i en attack mot Finlands gränser.
Nu först spred sig oron. Det finska vinterkriget åstadkom en stor rädsla hos alla. Den gamla rysskräcken satt djupt i folksjälen och nu gällde det dessutom ett grannland! Var det Sveriges tur nästa gång? Vinterkriget fortsatte över årsskiftet, in i januari, februari, mars... Sverige mobiliserade från 100 000 till 350 000 man. Finlandsaftnar ordnades över hela landet. Från Skåne till Lappland bänkade sig de hemmavarande i kalla lokaler i skolhus, godtemplarhus, missionshus, Folkets Hus och ibland, som i Norrbotten, i kyrkor. Scouter höll ibland fanvakt och ofta bjöds det på musik. Folktalare åkte land och rike kring för att sprida budskapet: Finlands sak är vår. En Finlandsafton ville ha frivilliga och vapen, en annan humanitär hjälp. Aftnar ordnades för t ex strumpstickning. Röda Korset hade egna aftnar. Hela världen beundrade Finlands sega försvarskamp mot den jättelika sovjetmakten. Från Sverige strömmade frivilliga till den finska fronten via Haparanda. Det var inte bara själva Finland de ville försvara, det var hela Norden! I Torneå hade den svenska Frivilligkåren en kårstab med tre stridsgrupper med C A Ehrenswärd som stabschef. Nationalinsamling ordnades för Finland. Officiellt var Sverige neutralt. Men den svenska samlingsregeringen lämnade stora bidrag i form av pengar, kläder och t o m vapen. Sångaren S O Sandberg ordnade en skidinsamling. Finska barn togs emot av svenska föräldrar.
Många författare engagerade sig för Finlands sak – Harald Beijer, Waldemar Hammenhög, Ragnar Holmström, Eyvind Johnson, Josef Kjellgren, Martin Koch, Paul Lundh, Harry Martinson, Vilhelm Moberg, Ludvig Nordström, Ivan Oljelund, Albert Viksten och Rudolf Värnlund. Flera författare åkte runt i landet för att propagera för Frivilligkåren och mest flitiga var Harry Martinson och Eyvind Johnson som ofta åkte tillsammans och talade från Blekinge i söder till Tornedalen i norr. Av nämnda författare var det bara en som själv anmälde sig som frivillig i Vinterkriget – Harry Martinson!
Kriget slutade den 13 mars 1940. Redan på hösten samma år berättade Harry Martinsson om sina minnen från vinterkriget i boken Verklighet till döds. I boken första kapitel skildrar han sitt besök på en författarkongress i Moskva 1934, där mottot för kongressen var ett Lenincitat: ”Diktaren är människosjälens ingenjör.” Endast de författare fick uppträda som hyllade Stalins härlighet och berättade om ljuvligheten att uppträda i hans ouppnåeliga visdoms ljus. Harry fylldes av avsmak för Stalinkulten. Sovjet var ett hot mot friheten och därmed också mot det fria ordet. Harry Martinsson nöjde sig inte att bara tala om dessa hot utan deltog aktivt i vinterkriget. Hans uppgift vid fronten blev att som postombud ta sig mellan krigsställningarna. I bokens sista avsnitt hamnar han vid Salla-fronten och försöker beskriva det fruktansvärda som händer. Här är några citat:
…Hur skildrar man när fasa och granat slet av senor, när kulsprutesvärmen regnade ihjäl bröstet, när foten skulle ta steget men inte mera fanns, medan kölden uppsökte såren och dödade verklighet med verklighet? …Och gryningarna kom med myrarna fulla av lik och hemsk brandrök och skriken från sårade finska skogshästar som har så svårt att frysa ihjäl. De lyfta på huvudena och gnägga dödsgnäggningar flera timmar sedan man tror att de är döda. …En form av namnlös smärta som liknade yrsel grep honom. En gång hade han trott på Sovjet-Ryssland som ett fredens land, en gång hade han i Sovjetunionen sett en fredsgarant. Nu var allt slut, därför hatade han nu själva verkligheten.
Man talar om Harry Martinson som naturens, havens och rymdens diktare. Men han var också frihetens diktare som 36 år gammal och med bräcklig hälsa på grund av TBC själv slogs för frihetens och det fria ordets sak men också mot tanken att diktaren skulle vara ett verktyg för ingenjören..
Sven Olov Johansson

Hiroshimadagen 6 augusti 2007: Kärnvapenhotet lever än

I dag är det 62 år sedan den första atombomben sprängdes över Hiroshima. Denna händelse har på ett oförglömligt sätt beskrivits i Harry Martinsons Aniara. I en rad artiklar, intervjuer och uttalanden tog Martinson ställning mot kärnvapnen och såg dem som ett av de största hoten mot mänsklighetens överlevnad. På Aniaradagen den 12 oktober 2006 gjorde Harry Martinson-sällskapet ett uttalande där man vädjade till världens makthavare att omedelbart börja arbeta för att avskaffa alla kärnvapen på jorden.
Men i dag, på Hiroshimadagen 2007, är kärnvapenhotet i allra högsta grad levande. Speciellt hotande upplevs situationen i Indien och Pakistan. Indien håller på att få tillåtelse att köpa kärnkraftsuran av USA, vilket gör att man kan använda sitt eget uran till att utöka sin arsenal av kärnvapen. Detta innebär en stor risk för att det s k icke-spridningsavtalet (NPT) faller samman och att vi kommer att få 15 – 20 nya kärnvapenstater, vilket påpekades i en debattartikel av Gunnar Westberg i Göteborgs-Posten i går (2007-08-05). Westberg är läkare och president för International Physicians for the Prevention of Nuclear war.
Westberg menar också att Sverige kan agera i denna fråga. Så här skriver han:
” Den svenska utrikesledningen bör .... aktivt söka samarbete med länder som vill arbeta för att bevara NPT och genom avtal förhindra kärnvapenspridning. Om man inte vill eller inte kan förhindra att avtalet mellan Indien och USA går igenom kan man arbeta för att avtalet förses med villkor så att inte Indiens kärnvapenproduktion tillåts öka. IAEA måste få möjlighet att kontrollera produktionen av vapenuran och vapenplutonium. Då måste Indien acceptera inspektioner av sina lager av allt klyvbart material.”
Vår utrikesminister har all anledning att följa Gunnar Westbergs råd i denna fråga!
Åke Widfeldt

- Vanan är halva naturen, barn, sade Stav

- Vanan är halva naturen, barn, sade Stav och höll upp en nyckel mellan fingrarna.
- Trots att min syster är på besök hos mig har jag tagit ur nyckeln såsom jag brukar och således låst henne inne.
- Vanan är halva naturen.
Ännu en gång visar han upp nyckeln och skyndar så ut för att låsa upp dörren för sin innelåsta syster. Han är tillbaka innan pojkarna hunnit avfyra de bläcksuddsprojektiler de i en hast iordningställt. Paradisormarna himla med ögonen. Barnen sitta åter som ljus.
- Vad kunna vi lära av en sådan händelse, fortfar Stav och letar i västen efter tuggtobak. Han får upp en bit som han skickligt smyger in i munnen.
- Jo, att det mesta av vårt dagliga liv går efter vanelagar.
Stav rättar sin pincené och ser vänligt på barnen.
- Av vikt är därför att man tillför nya, goda vanor till vanans värld. Då kommer det goda att gå liksom av sig själv. Det blir helt simpelt en ny natur. Vanan är halva naturen.


”En slutsats som man kan dra av den historien är att om man vill ändra sin natur så måste man jobba på att få nya vanor” säger Redovisningskonsult Mårten Sandberg, Luleå i SR P1 söndagen den 1 juli 2007 i programmet Vid dagens slut. Han anknyter alltså till vad Harry Martinson lär ut när han berättar i boken Nässlorna blomma, 1944, om sin lärare Stav. Mårten Sandberg tillämpar nu detta på arbetet inom Svenska Frimurare Orden och finner, att precis som i idrotten så handlar det om övning för att kunna bli bättre, att bejaka och utveckla sina goda vanor och sina goda sidor. ”Visst behöver vi, som skolläraren Stav sà till barnen, tillföra nya goda vanor till vanans värld” slutar Mårten Sandberg sin kvällsmeditation, som följs av musik ur W. A. Mozart Trollflöjen.

Med bästa sommarhälsningar
Rune Liljenrud