Autenticitet när "5 unga" beskriver sina minnen av DEN UNGE HARRY MARTINSON

Generationskamrater som kände Harry Martinson åren omkring debuten, har i denna skrift kort tecknat minnet av DEN UNGE HARRY MARTINSON inför 50-årsdagen den 6 maj 1954. Boken har redigerats av Olof Lagercrantz, Georg Svensson och Ingalisa Munck. Omslagsteckningens bild av Harry Martinson är gjord 1932 av Aminodow Riwkin.

Av författarkamraterna från "5 unga" finns artiklar av Erik Asklund: Det lyriska kaféet, Artur Lundkvist: Harry från havet samt Tidigt bländad av eldar, Gustav Sandgren: Att skratta med Harry. Josef Kjellgren, som avlidit endast 40 år gammal 1948, saknas.

Harry Martinson (1904.05.06 - 1978.02.11)
Gustav Sandgren (1904.08.20 - 1983.08.11)

Artur Lundkvist (1906.03.03 - 1991.12.11)
Josef Kjellgren (1907.11.13 - 1948.04.08)
Erik Asklund (1908.06.20 - 1980.11.06)

Bland övriga författare som medverkar är Ivar-Lo Johansson: Ett snabbporträtt, Eyvind Johnson: Om Harry, till Harry, Nils Ferlin: Till Harry, Olof Lagercrantz: Den första Harry Martinson, Alf Henrikson: Den nya livskänslan och Gunnar Ekelöf: Insjöhöst.

Kjell Hjern skriver om Dikter från Göteborgsåren, Torsten Billman om Att illustrera en Martinsondikt, Knut V. Lånström om Harry Martinson och tidningen Arbetaren, C.J. Björklund om Harry Martinson och tidningen Brand, Ingeborg Björklund om Harry Martinson och tidningen Lördagskvällen samt Wallentin Eliason om Harry Martinson och tidningen Sjömannen. Torsten Billman har utfört teckningar som illustration till dikter. 

Boken DEN UNGE HARRY MARTINSON ~ Minnen och anteckningar utgivna till den 6 maj 1954, kompletterar på ett intressant sätt bilden av Harry Martinson.
Boken är tryckt dels i en upplaga för subskribenter, dels i en bokhandelsupplaga om ettusen exemplar, ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

ERIK ASKLUND

Författarkollegerna i 5 unga har autenticitet när de beskriver sina minnen av den unge Harry Martinson. Erik Asklund fäster sig vid klädseln när han tillsammans Josef Kjellgren möter Harry Martinson i augusti 1929 på S:t Eriksplan i sällskap med Artur Lundkvist.

"Vad jag först fäste mig vid var Harrys klädsel. Han hade en marinblå cheviotskostym och en väldig hatt, spetsad och bucklad i kullen som på en cowboy. Den var kanske inte så väldig som Arturs, vilken mera liknade en s.k. 'rallarborsalino' och påminde om de hattar bergsprängarbasarna bar i min  barndom. Kjellgren bar som vanligt keps och själv hade jag en s.k. artisthatt med platt, nedtryckt kulle, en velourhatt i vinröd färgskiftning (!), som nästan genast väckte Harrys gillande, kanske mera för formens än för färgens skull. Som en akt av sympati eller gillande tog han genast av sig sin hatt och slog ned kullen på den. Det var en kamratlig och spontan gest, som genast gjorde starkt intryck på mig. Lite senare på dagen stötte Gustav Sandgren till. Han såg utpräglat 'lantlig' ut..."

Erik Asklund beskriver "Harrys stora leende liknande ett dragspels bälg.[...] Jag var den yngste i laget, gängets Benjamin, som alltför ofta föll in i slang eller Söderjargong när de övriga förde ett korrekt och hyfsat språk, där Martinsons blekingska dialekt och Lundkvists nordskånska idiom blandades med Sandgrens östgötska. Vi gick storskrattande nerför Torsgatan och hamnade efter diverse utflykter till olika tidningskassor (Social-demokratens, Arbetarens) på Kaiserhof vid Norrlandsgatan. Där började Harry läsa. Han hade egentligen fört ordet hela tiden, ty det var ju första gången tre av oss träffade honom. Lundkvist hade mött honom förut, redan för ett par år sedan, men för oss andra var han en ny och fängslande bekantskap. Vi hade ju tidigare sett hans namn under dikter i Arbetaren och Folkets Dagblad Politikens lördagsbilaga, och genast anat att här var en ny skald på väg. Det var de åren Martinson logerade i ett tält utåt Skanstullshållet. Han vandrade in med tältet hoprullat under armen och ett knippe dikter i kavajfickan, sålde några av dikterna och återvände med sitt tält till Skanstull. Lundkvist var den som ordnade kontakten mellan oss, vi brevväxlade med varandra och hade nu första gången träffas på allvar alla fem."

Erik Asklund skriver måleriskt om hur de fem deklamerar och läser för varandra, men det är mest Martinson som gör detta. Han läser sina nya dikter. "Det var långa havsdikter och korta naturdikter, satiriska skisser och sagor, och i pauserna höll han långa, invecklade monologer om deras tillkomst, ursprung och mening. Några av dessa dikter återfann jag senare i hans debutsamling 'Spökskepp', som kom ut på hösten samma år. Men först och främst var det ett par av dikterna i den 'unglitterära' antologin '5 unga', vilken då planerades.
[...]

Det är svårt att i skrift ge en föreställning om Martinsons suggestiva förmåga att själv framföra sina dikter. Alla  de som sedan hört honom läsa, privat eller i radio, vet själva med vilken omedelbarthet, naturlighet och äkta känsla han läser dem. [...] Samma var för resten fallet med hans prosa."

Nylyriskt intermezzo "Det utgjorde höjdpunkten och avslutningen av hans långa uppläsning för sina nyförvärvade litterära kamrater i det lyriska kaféet på Norrlandsgatan för 25 år sedan." 

Så avslutar Erik Asklund år 1954 sitt porträtt av Den unge Harry Martinson från 1929. Att göra en litterär vandring i Stockholm med detta tema vore enkelt. Högläsning av Erik Asklunds text är program nog!

ARTUR LUNDKVIST

" - Är du skald? Det var de första ord Harry Martinson riktade till mig. Det måste ha varit tidigt på hösten 1927. [...]  Jag gav honom en snabbt prövande blick. Han tycktes mena allvar med frågan. Hans blick var öppen och lysande blå i kepsens skugga. [...] - Är det du som skrivit det här? fortsatte han och drog upp en tidning ur kavajfickan, uppvikt kring en dikt. Jag erkände mig vara den skyldige. Då strålade han emot mig med ett stort, bredtandat leende och förklarade att han gillade dikten. - Jag heter Harry Martinson. Jag försöker också dikta lite. Vill du titta på en sak? Han tog upp en sliten anteckningsbok ur fickan och bläddrade fram en dikt..."

Artur Lundkvist menar att Harry Martinson knappast hade klart för sig att han skulle bli diktare men han skulle inte återvända till sjön. Han hade ett tält som han brukade övernatta i utanför staden. "Det började dock bli för kallt nu på hösten och han övergick till att sova i olåsta bilar.[...] Jag minns att Harry en dag stannade utanför ett kafé med matservering och sade till mig: - Kan du ge mig tjugofem öre till en sillmiddag? På det här stället har de en stor, mättande sillmiddag för tjugofem öre. Jag skulle behöva den just nu. Han fick fjugofemöringen och försvann in för att äta den stora sillmiddagen."

Artur Lundkvist skriver om Harry Martinsons diktande på Moas torp i Ösmo och besök hos honom där sommaren 1929. "Harry utvecklades otroligt under dessa år i Ösmo. Hans genialitet blommade för fullt och förgrenade sig åt alla håll. Hans beundrare blev många. [...] Utan Harry Martinson skulle i synnerhet denna ungdomsperiod omkring 1930 inte ha varit tillnärmelsevis lika rik, spännande, levande."

GUSTAV SANDGREN

"Hos Harry finns humorns mörka och generösa ådra i rikt mått. I privatlivet är han en begåvad berättare som aldrig förstör en historia eller en återberättad situation. Och hans skratt är aldrig cyniskt, det har en underton av kosmiskt inseende. [...] Harry vet att man kan inte skratta varmt förrän man förstår och inser det mesta som en människa kan inse."

Gustav Sandgren berättar några typiska humorismer som kommit från Harry Martinson. De är roliga att ta del av, men de måste läsas just så som Sandgren med god humor återberättar dem i sin minnesteckning av Den unge Harry Martinson.

"Harrys historier är otaliga, och jag har bara försökt återge ett par av dem. Vad jag ville var att ge den torra forskningen en liten vink, om den tål det. [...] Men humorn är som en allvarets inre sida, den är ett trots med ett egendomligt skimmer kring. Ett skimmer av det gudomliga."

Det kan löna sig att söka extra noga bland böcker i antikvariat och boklådor. Författarskapen djupnar efter läsning av DEN UNGE HARRY MARTINSON Minnen och anteckningar utgivna till den 6 maj 1954.

PS

ERIK ASKLUND, ARTUR LUNDKVIST och GUSTAV SANDGREN har alla tre givit ut väldigt många boktitlar. De böcker som här avbildats har jag spontant för denna blogg valt bland några av deras böcker i min egen bokhylla.  

Rune Liljenrud