Tankar utifrån "Harry Martinson och etiken"

Professor Göran Bexell föreläser
 på Jämshögs folkhögskola om
"Harry Martinson och etiken"

I Harry Martinson-sällskapets medlemstidskrift Doris sker nu ett tankeutbyte om Harry Martinson och etiken. Detta utgår ifrån professor Göran Bexells föreläsning vid årshögtiden i Jämshög 2012, återgiven i  Doris 22/2012, som professor Björn Larsson kommenterar i Doris 25/2014.

Avsikten här är att uttrycka förhoppning om att den pågående diskussionen i Doris om Harry Martinson och etiken kommer att få en fortsättning.

Professor Göran Bexell påminner i sin föreläsning om att "Det är en klassisk etisk fråga om det egna subjektiva valet eller andra faktorer ytterst ska anses avgöra vad som är en moraliskt rätt handling och hur den enskilde handlar."

Bexells tankar i föreläsningen Harry Martinson och etiken aktualiseras vid läsning av en nu pågående artikelserie i Smålandsposten av idéhistorikern Lars F Eklund, om brott och straff.
 

Lars F Eklund har hittills skrivit två artiklar, "Åter till dygderna, etiken och värderingarna" (7 april) och "Vad är egentligen ett brott?" (14 april). Betoningen i första artikeln ligger inte på den samhälleliga omgivningen men mera så att den, "utan att ignorera omgivningens betydelse tar fasta på den enskilda personen som moraliskt ansvarigt och väljande subjekt, som upphov till sina egna val och handlingar."  Vi bör alltså mera se på människor som individer än som representanter för eller produkter av någon grupp.

Lars F Eklund avslutar sin andra artikel på följande sätt: "Vi vet av historien att både lagregler och moralregler på en viss plats och under en viss tid kan påbjuda sådant som alla civiliserade samhällen förstår faktiskt är brottsligt. Att en handling bryter en regel innebär inte alltid att den är ett brott, för ibland är det regeln som är brottslig." 

Harry Martinson-sällskapet kommer att i samband med sin stundande årshögtid i Jämshög göra en utflykt till Kristianstad den 4 maj och får då bl.a. lyssna till en föreläsning av Lennart Leopold, lärare och forskare vid Högskolan i Kristianstad, om författaren Gustaf Hellström (1882-1953), bördig från Kristianstad och en orädd sanningssägare om nazismen

En väg i Kristianstad bär Gustaf Hellströms namn



Gustaf Hellström skrev flera klarsynta reportage om Hitlertyskland för Dagens Nyheter redan år 1933 vilka då också utkom i bokform. Gustaf Hellström-sällskapet utgav boken i nytryck åttio år senare, 2013 med originalbokens text jämte kommentarer av Lennart Leopold och Sigurd Rothstein, båda lärare och forskare vid Högskolan i Kristianstad. Omslagsfotot till boken "Bokbålet i Berlin 10 maj 1933" är hämtat från Tyska riksarkivet. Gustaf Hellström, som på plats upplevde bokbålet, skildrar detta dramatiskt:

”För några minuter, sedan bålet tänts, medan flammorna stiga strålkastarbelysta ur det tända virket och en tjock gnistpelare höjer sig över Operaplatsen, hotande byggnaderna omkring, kommer man att tänka på brännandet av det alexandrinska biblioteket på kejsar Teosodius’ tid. Men också den jämförelsen haltar, eftersom de lärda hedningarna in i det sista försökte försvara och rädda sina i Serapistemplet förvarade bokskatter. Men här reser sig ingen upp till försvar, här höjes bland de tusen och åter tusen åskådarna inte ett ord till protest. Har man ögonen med sig kan man visserligen, om man rör sig i den oöverskådliga massan, som kantar Opersplatsen, här och där upptäcka personer vilkas ansikten uttrycka både sorg och indignation över den smaklösa symboliken i ett uppträdande där facklan, den fria forskningens symbol, kastas på bokbålet av studenter, den fria forskningens bärare. Men de behålla sorgen och indignationen för sig själva.”

 

På Stadsbiblioteket i Kristianstad, som Harry Martinson tillsammans med Olof Palme invigde den 13 januari 1966, finns GUSTAF HELLSTRÖM-rummet, som tillkom efter donation av BRITT HELLSTRÖM, 30 år senare

 

Fredrik Böök (1883-1961) bördig från Kristianstad, skrev för Svenska Dagbladet också år 1933, men gjorde en helt annan bedömning av Hitlertyskland och hans bok förtjänar inte att nytryckas. 

Fredrik Böök skriver om de tyska studenternas bokbål vid Unter den Linden i Berlin den 10 maj 1933, som han själv bevittnade:

"Elden är ett renande element, och midnattsbålet framför universitetet får utan tvivel många verkningar, som blott den förtorkade fackmannen, den bornerade estetiska specialisten kan vara hågad att beklaga." (Fredrik Böök: Hitlers Tyskland maj 1933)

 
Fredrik Böök har en väg namnad efter sig i Kristianstad

Albert Henning (1881-1963) bördig från Kristianstad, 
kallas "Vattenrikets diktare" och en väg bär hans man i Kristianstad

Högskolan Kristianstad, Folkuniversitetet, Regionmuseet i samarbete med Gustaf Hellström-sällskapet har under hösten 2013 bjudit flera intressanta litterära program med temat "Det litterära Kristianstad". Håkan Sandgren, fil.dr. i Litteraturvetenskap och lektor vid Högskolan Kristianstad talade då om "Albert Henning - Vattenrikets lyriker". I Albert Hennings diktsamling "Speglingar" (1915) finns en avdelning "ÅN" med tolv dikter, som kanske tydligast anknyter till Vattenriket.

I programmet för Harry Martinson-sällskapets besök på Naturum i Vattenriket, Kristianstad den 4 maj föreläser Håkan Sandgren om "Vattenrikets författare".  Han är vice ordförande för Gustaf Hellström-sällskapet, där Disa Lundgren är ordförande.


Vilka är "de självklara källorna" som formar etikens landskap, där den enskilde gör sina val, på gott och ont?

Professor Göran Bexell inleder sin föreläsning vid årshögtiden i Jämshög 2012 med Harry Martinsons text "Försonande rymd" ur den postuma diktsamlingen De tusen dikterns bok och han menar att berättelsen "säger mycket om Harry Martinson, hans författarskap och etiken. I föreläsningens början ges ett citat från Harry Martinson som möjligen kan ses som en vägledning för vad Bexell sedan framför:

"Martinson skriver, att avsikten med hans litterära arbete skulle vara att 'jag i min livssyn alltid håller i sikte de självklara källorna' (Naturen, samhället och dikten, i Avsikter, 1945, s 147), som finns oberoende av människan. En sådan bakgrund och förankring av etiken förhindrar som jag ser det att etiken blir hård regeletik eller rationalistisk konsekvensetik. Den har ett fokus på människan som handlande och ansvarig person med utgångspunkt i en inre övertygelse om kärlek och rättfärdighet, men det är långt ifrån bara människan som är dess bakgrund och inspiration. Tvärtom, 'de självklara källorna' formar etikens landskap.

   En djup vördnad och förundran inför naturen och människorna och därmed en medkänsla med det levande är en konsekvens. Ingenting skall tas för självklart, inte solljuset eller värdena, och för den som likt Martinson varit nära döden är det än tydligare. När jag hade formulerat detta fann jag ett bra belägg i artikeln i samlingen Avsikter, där Martinson skriver: 

   'Nu, om aldrig förr, är vi i behov av en etik som kunde uppstå direkt ur kosmisk gripenhet och förundran, en etik bottnande i en livssyn som alltid håller i sikte de självklara källorna, de bärande och universella, de som finns där oberoende av människan och som inte människan själv skapat. En sådan etik skulle, om den i tid hade varit levande verklighet i vår värld, ha kunnat rädda världen och mänskligheten från oändligt mycket av allt vad den fått genomlida.' (Naturen, samhället och dikten, i Avsikter, 1945, s 147) "

"Martinson söker en det goda livets etik. [...] Naturen är en kraftkälla och inspiration. Naturen och Livet har sina egna lagar som människan har att inse och leva efter."


 

Professor Björn Larsson noterar att Göran Bexell mest "utgår ifrån Martinsons lyrik och hans brev, men lämnar romanprosan och reseskildringarna därhän." Björn Larssons "gissning vore att lyriken i första hand målar upp det som Göran kallar för 'etikens landskap' [...] medan prosan mer direkt och uppenbart gestaltar etiska rättesnören och värderingar."

Larsson vill som en arbetshypotes hävda, "att det är dels i Martinsons reseskildringar, Resor utan mål och Kap Farväl! samt dels och framför allt, i Vägen till Klockrike som man tydligast kan se vilka etiska värderingar och principer som Harry Martinson... eller hans berättare och gestalter... hyllar, försvarar, förordar eller vänder sig emot." [...]  "Människosynen hör återigen till Görans 'etiska landskap', snarare än till etik i egentlig mening."

Björn Larsson skriver "Vad skulle syftet med en diskussion av etiska aspekter i Martinsons verk vara, om inte att söka inspiration och vägledning för hur vi ska leva våra egna liv..." [...] Larsson citerar det som Bexell framhåller, att "Martinson skriver inte för en viss kultur, religion eller grupp utan har en för många etiker typisk strävan efter allmängiltighet."

I slutet av artikeln i Doris skriver Björn Larsson: "Ibland kan det vara nyttigt att fråga sig vad en författare inte skriver om och berättar." Han gör så en intressant reflektion över den frånvarande modern, det gamla paret i Sång 63 ur Aniara och kärleken. "Är det inte den välviljan, att vilja andra människors väl, som ligger till grund för hans etiskt färgade filosofi om den gyllene medelvägen, om de starka kompromissernas konst... [...] - medelvägen, kompromisserna och dialogen som ett yttryck för något av det finaste människan kan uppvisa och sträva efter."

Björn Larsson skriver i sin artikel i Doris: "När vi ställer upp moraliska normer och använder dem för att bedöma människors handlingar [...] så är det väl till syvende och sist i hopp om att kunna påverka hur människor uppträder mot varandra. [...] ... etik förutsätter att det finns ett slags frihetsmarginal för människans handlande."

Här blir också Björn Larssons bok Min frihet, 2013 av största intresse. Han skriver: "Låt det stå alldeles klart: Frihet är inte nödvändigtvis en god sak i sig, framför allt inte känslan av att vara fri. Det är fullt möjligt att Adolf Hitler, under vissa perioder, kände sig fri som fågeln, närmare bestämt fri att utöva sin ondska utan begränsningar och hämningar. Känslan av att vara fri är etiskt tom."

"En bruksanvisning för frihet på tio lektioner?" frågar sig Björn Larsson och i boken ger han tio läxor om frihet, som det väckta intresset tvingar läsaren till att läsa flera gånger och noga begrunda. I den åttonde läxan nämns detta: "Friheten och den fria viljan är en del av det som gör människan till människa. Men det är ingen medfödd egenskap som man fått till skänks, utan något som ständigt måste vårdas, underhållas och försvaras. Människans individuella eller kollektiva frihet är prekär. Den står inte inskriven i generna. Den är bara ganska svagt garanterad av institutionerna och kulturen. Den kan mycket lätt förloras om man inte slåss för den, i vissa situationer med sitt liv som insats."

Författaren Gustaf Hellström drev för mer än hundra år sedan en entusiastisk kampanj för överförande av Baden-Powells scoutrörelseidé Boy-scouts "spejare" från England till Sverige och i denna finns mycket av etik liksom av dess praktiska tillämpning, moralen, med "ett hopp om att kunna påverka hur människor uppträder mot varandra." I en artikel i Dagens Nyheter 13 september 1909 skriver Hellström, som då var DN's Londonkorrespondent:

"Boy-scout-rörelsen är något som borde införlivas med Sverige. Den hvilar på en av de vackraste uppfostringsidéer en pedagog gärna kan önska sig. Den är fylld av en bärkraftig, jag skulle nästan vilja säga realistisk, idealitet. Hvad betyder det icke för den blifvande mannen! Den lär honom att älska naturen och dess lif på det enda riktiga, det enda sättet. Den lär honom känna sitt land och dess skönhet så som man känner och uppskattar de föremål man samlat omkring sig i sitt eget rum. Den lär honom att hålla ögon och öron öppna, lär honom att kombinera och associera på ett sätt som ej ens den luftigaste skolsal kan åstadkomma. Den lär honom att sköta sig på egen hand, att med stöd av de fakta karta och kompass och syn och hörsel ge, lita till sin egen omdömesförmåga. Den lär honom en viss lugn och kall och klar beräkning på samma gång som den skänker honom bärande vingar åt hans fantasi. Den ger honom kärleksinstinkten till naturen i stället för mordinstinkten. Den ger honom en ocean af intressen. Om någonting har utsikten att skapa en karl af en pojke är det detta. [...] Ty med en trosvisshet, hvarmed jag omfattar ytterst få ting här i världen, känner jag att en dylik rörelse skulle... bidra till att skapa en generation, värdig framtiden och lifvet: kärleksfull, själfmedveten och ändock ödmjuk, vaken, fysiskt fullmålig. Kort sagdt, ett folk, om hvilket man med full rätt kunde säga: mens sana in corpore sano."

Meningen i det som Gustaf Hellström här skriver år 1909 ligger nära det som Harry Martinson skriver i Kap Farväl! år 1933:

”Vi måste lära känna oss själva och världen. Vägen dit går genom god vilja, god vilja, god vilja.
Vårt ideal skulle vara icke stiltjen, som kan göra  själva havet till ett kärr, och inte orkanen, men den stora starka passaden, väldig, full av lust, frisk och levande; en evig och ständig vädring”. 

Kärlek till naturen
 

"Kärleksinstinkten till naturen" som Gustaf Hellström skriver om, betonas av flera som engagerades i frågorna om scoutrörelsens överförande till Sverige, bl.a. Selma Lagerlöf och Elin Wägner. "Låt oss nu också göra något för flickorna!" är en engagerad artikel den 24 april 1909 i Idun av Elin Wägner, som skriver om flickorna:

"Äfven de behöva fullt ut så mycket den påverkan av karaktären, till ödmjukhet, klokhet och ömhet, som den innerligare beröring med naturen kan ge det unga sinnet... [...] ...så tall- och granfrön på skogsfällor, det borde väl kunna bli en värdig uppgift för en skara svenska flickor att hjälpa till att så ny skog, där den gamla blivit sköflad. De skulle snart lära sig att känna för våra skogar som inför ett personligt väsen, sörja öfver sköflingen och intressera sig rent moderligt för de spirande plantornas växt." 

Selma Lagerlöf anknyter direkt till Gustaf Hellströms kampanj för överförande av Baden-Powells scoutrörelseidé Boy-scouts "spejare" från England till Sverige, i ett entusiastiskt tal "Scoutrörelsen", som hon höll vid Ungdomsmötet i Arvika den 23 juni 1912:

 "Det var en svensk, bosatt i London, författaren Gustaf Hellström, som först skrev till våra tidningar om saken, och han uttalade, att i denna tid, då man såg så många tecken till förfall, är scoutrörelsen det mest trösterika. Att leva bland spejargossar och se deras hurtiga, älskvärda sätt, det var det som mer än annat gav hopp och en lycklig framtid för människosläktet. [...] Det är hela ungdomens omläggning till goda människor. Det är vårt lands framtid, som det gäller att försäkra genom det yppersta av alla medel, genom de unga släktenas uppfostran till ypperligt folk." (Selma Lagerlöf: Från skilda tider II, s.145ff)

Gustaf Hellströms arbete för "öfvertransporterande" av scoutrörelsens idé till Sverige redovisas i Gustaf Hellström-sällskapets fylliga Medlemsblad jämte Text- och bildbilaga, nr 19/2010, där Lennart Leopold också ger sammanfattande synpunkter. Gustaf Hellström, understödd av Selma Lagerlöf och Elin Wägner m.fl betonade kamratskapets, friluftslivets och den sociala hjälpsamhetens uppfostrande värde och upprepat framhölls vikten av att lära "att älska naturen och dess lif". I ett tal av Gustaf Hellström, återgivet i DN den 4 april 1910, säger han: "Hvad betyder det för den vuxne att en gång som barn och yngling ha kommit i en så intim beröring med naturen att han kan kalla blommorna sina systrar, träden sina bröder, djuren och fåglarna sina kusiner och vänner? Frågan kan strängt taget besvaras i en enda sats: man räddar sin själ." Gustaf Hellström avslutade detta sitt föredrag i Kvinnoklubben med att säga: "Det är med den verkliga naturvännen som med trädgårdsmästaren, han blir varsam och öm."

När Scoutrörelsens grundare Baden-Powell avlidit den 8 januari 1941 hade Gustaf Hellström en artikel i DN den 9 januari, vari han skriver (under brinnande världskrig!): "Till skillnad från Mussolini, Hitler och Stalin var Baden-Powell militär till yrket. Till skillnad från dem var det också han som i sitt land avmilitariserade de förut existerande ungdomsrörelserna och genom sin organisation gav dem en riktrote med ett allmänmänskligt ideal och vidare vyer." Kronprinsen Gustaf Adolf, som var Hedersordförande i Internationella scoutkommittén, undertecknade i samma tidning ett uttalande: "Vi skola föra verket vidare."

Professor Göran Bexell påminde i sin föreläsning om att hos Harry Martinson "naturen och särskilt sommaren var en ständig läkedom för honom. Naturen är människans räddning, morgonsolen som går upp är alltid mer än kärlek, mer än hat och sorg; den är sanningen bortom alla fakta och hennes livgivande går genom världen."

Tomas Junglander som är en god kännare av Harry Martinson, skriver på sin hemsida: "Tiden som scout i min ungdom och Harry Martinsons visionära miljöengagemang blev avgörande för mitt miljöintresse."

Intressant är att märka hur Harry Martinsons tankar om naturen, om etik och moral ligger väldigt nära "riktrote med ett allmänmänskligt ideal och vidare vyer", som Gustaf Hellström så engagerat förespråkade. Intressant vore det också att närmare studera hur mycket av detta som de båda hade med sig i arbetet under de gemensamma åren 1949-1953 som ledamöter av Svenska Akademien. Gustaf Hellström invaldes där 1942 (avled 1953) och Harry Martinson invaldes där 1949 (avled 1978).

Den själ som vore att önska sig

genomdrages ständigt av en ström.

Där bor tyngdpunkt och gyro,

där bor allt som i en pulserande mussla,

en genomgång för syre och friskhet.

Oceanen kommer dit och växlar ständigt vatten i rena rum.

HARRY MARTINSON: Ur De tusen dikternas bok

 

UPPENBARELSE

 

Vid vårens vatten står en mystiker

där kabbelekor sig likt lampor tänt.

Han letar tyst i sina minnens land

om något större underverk har hänt.

 

Långt klarare än ögon kunna se

har växandets mirakel börjat ske.

Vid fåglars sång går blom ur dödens ben.

På ängen tändas gyllne kalkars sken.

 

HARRY MARTINSON: Ur VAGNEN

 

Rune Liljenrud