ANNIKA RYDBERG
"I dialog med Harry Martinson"
ANNIKA RYDBERG, som för fem år sedan var en av pristagarna i Harry
Martinson-sällskapets skrivartävling I dialog med Harry Martinson, bor fortfarande och arbetar som lärare i Göteborg. När hon år 2014 fick priset läste hon
kandidat i Kreativt Skrivande på Linnéuniversitetet. Hon har senare fortsatt
och läst både magister och master. Samtidigt med sin magister skrev Annika
klart en diktsamling under handledning av Tommy Olofsson. En av dikterna
”Kväll vid vattnet”, är tillägnad minnet av Harry Martinson.
Kväll vid vattnet
Utmed trädgårdens lutning
kommer ljuset till ro.
Kvalstret, inkräktaren
har krupit in i kupornas
vaxtäckta celler.
Parasiten, spindeldjuret,
Varroa destructor raserar
det ordnade samhällets
rutiner och struktur.
*
Tyst vatten, spegel av moln.
Insekterna intar luften
omkring oss.
Hallonen växer vilt
längsmed sjökantens
branter. Vi stannar
och äter de mogna bären
medan det sista
av kvällens ljus
skimrar över himlen
och vattnet.
Jordkroppen vrider
oss sakta ut
mot den tomma
och ödsliga rymden.
*
I landskapet borrar ett gruvbolag
efter sällsynta jordartsmetaller.
Dysprosium, yttrium, zirkonium.
Dagbrott och ett brustet landskap,
en bruten skog. Hotet och ängslan
hänger över oss att brottet ska ge
ett förgiftat vatten.
(Till minne av Harry Martinson)
Samma år som Annika Rydberg mottog sitt pris under Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Jämshög maj 2014, medverkade hon i september vid Bokmässan i Göteborg och presenterade några av sina dikter. Ingemar Lönnbom gjorde då också en intervju med henne. Annika betonade Harry Martinsons naturlyrik som mycket angelägen liksom att Martinsons sätt att väva in naturkunskap och etiska värden, är väldigt betydelsefullt. I Aniara blickar han väldigt långt framåt och han är idag mycket aktuell.
Annika Rydberg inleder med att läsa sin dikt "Gryningen" och fortsätter med ett par dikter som hon hade med i tävlingen I dialog med Harry Martinson, dikterna "Stomata" samt "Rymdfärd". Annikas närstudium av naturen i sina dikter är verkligen som en dialog med Harry Martinson och hon har också utblicken i världsrymden, påminnande om Aniara. Annika framhåller att hon är väldigt intresserad just av villkoren för våra liv, hur framtiden ser ut för oss som människor att vi, så anpassade till livet här på jorden, gör oss så utsatta samtidigt som vi har stora möjligheter, men vi måste vara rädda om vår jord. Här finns, liksom hos Harry Martinson en kritik, exempelvis mot bilismen.
Beröringspunkter
Annika Rydberg skrev under sin kandidat även en essä, där hon bland annat har tagit in beröringspunkter med Harry Martinson. Under sin master skrev Annika ett helt annat projekt, ett konstnärligt examensarbete, som finns publicerat i Diva portal under namnet ”Horisontens linje ~ The Line of the Horizon"
Samma år som Annika Rydberg mottog sitt pris under Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Jämshög maj 2014, medverkade hon i september vid Bokmässan i Göteborg och presenterade några av sina dikter. Ingemar Lönnbom gjorde då också en intervju med henne. Annika betonade Harry Martinsons naturlyrik som mycket angelägen liksom att Martinsons sätt att väva in naturkunskap och etiska värden, är väldigt betydelsefullt. I Aniara blickar han väldigt långt framåt och han är idag mycket aktuell.
Annika Rydberg inleder med att läsa sin dikt "Gryningen" och fortsätter med ett par dikter som hon hade med i tävlingen I dialog med Harry Martinson, dikterna "Stomata" samt "Rymdfärd". Annikas närstudium av naturen i sina dikter är verkligen som en dialog med Harry Martinson och hon har också utblicken i världsrymden, påminnande om Aniara. Annika framhåller att hon är väldigt intresserad just av villkoren för våra liv, hur framtiden ser ut för oss som människor att vi, så anpassade till livet här på jorden, gör oss så utsatta samtidigt som vi har stora möjligheter, men vi måste vara rädda om vår jord. Här finns, liksom hos Harry Martinson en kritik, exempelvis mot bilismen.
Ur "Rymdfärd"
På ljusårs avstånd brinner
eldar, fusioner, kärnreaktioner,
stjärnor i rörelse kring
ursprungets mitt.
[…]
I rymden kan vi färdas, instängda i en kapsel, skyddade
från solens giftiga regn. Livet på vår planet har gjort oss ömtåliga för stjärnors strålning. Livet på jorden har gjort oss starka i vår egen natur. Inom kapseln råder förhållanden som vi har anpassat till människoliv. Men om det skulle hända att höljet spricker och sprängs sönder, då svävar all materia fritt. Då är vi åter ursprungsstoff med möjlighet till något nytt.
Beröringspunkter
Annika Rydberg skrev under sin kandidat även en essä, där hon bland annat har tagit in beröringspunkter med Harry Martinson. Under sin master skrev Annika ett helt annat projekt, ett konstnärligt examensarbete, som finns publicerat i Diva portal under namnet ”Horisontens linje ~ The Line of the Horizon"
Texten är en lyrisk vandring bland minnen i syfte att förtydliga
jagets konstnärliga position i nuet. Arbetet rymmer reflektioner kring livets och
skapandets villkor, medan den kreativa processen färgas av intryck från olika
litterära gestalter bl.a Kris av Karin Boye, Glaskupan av Sylvia Plath, Simone de Beauvoir, Virginia Woolf, Anne Sexton, Marguerite Duras, Birgitta Trotzig, Mare Kandre, Åsa Nelvin och inte minst Harry Martinsons Aniara.
År 1956 skrev Martinson sitt ödesmättade epos.
Människorna i Aniara flyr den strålningsskadade jorden men
rymdskeppet kommer ur kurs och allt liv ombord dör medan skeppet fortsätter på
sin färd genom rymdens tomhet. Nu, många år senare, går resan ännu snabbare.
Förändringarna, jorden som urlakas, arter som inte längre kan föröka sig,
städer som växer, befolkning som växer, bilars avgaser, flygens utsläpp.
Bergrum som ska förvara kärnbränsle.
Annika skriver att hon inte kan komma förbi frågan: Är jorden på väg mot en kommande tid av enklare livsformer? Är vi hotade av vår egen intelligens, av en intelligens som går utöver vår egen, som vi själva skapar? Massförstörelsevapen. Nedsmutsningen av vår jord, vårt vatten, vår luft. Harry Martinson skriver sitt lyriska rymdepos Aniara under mitten på femtiotalet, en tid då inte bara hoten från kärnvapen och kapprustning växer utan också konsekvenser av det moderna samhällets påverkan på miljön. Aniara varnar om jordens undergång.
Embryo
Det gulefattiga ägget,
det som är människans.
De första klyvningsfaserna:
morula, bastula, gastrula.
Cellernas rörelser och hur
de förhåller sig till
varandra. Groddbladen,
gåtan som är vi.
Urmun, urtarm,
kroppshåla.
Nerver, mun,
matmältningshåla.
Hjärna, fullständig
tarmkanal. Sekundär
kroppshåla
och den fisklika tillvaron
då ryggsträngen ännu inte
är omgärdad av
ett förkalkat skydd.
Ryggraden, kotpelaren.
Stunden då vi liknar
den fullvuxna hajen
med gälartärer och
ett tvårumshjärta.
Som simmande
förfäder. Så likt.
Förnimmelsen
av det förgångna.
Att andas vatten,
att andas genom gälar,
att öppna munnen
och låta vattnet
strömma
mot de fina
membranen.
Att bryta
genom
ytskiktet.
Att låta lungorna
fyllas av luft.
Alveolerna
tätt omspunna
av kapillärer.
Gaserna vandrar
in och ut,
in och ut.
Att vara där livet
tar sin början.
Att bli ett jag
och du ett du,
att bli vi.
Askjorden
Det sura regnet faller
ner genom granarna
som tränger in i min trädgård.
Skogsjorden är urlakad
och tömd.
Ett tunt lager av dött
och nedbrutet täcker
den grå askjorden,
blekjorden.
Mitt som jag ska ge dig
att ta hand om.
Tallskogsdoften över
granarnas svepande grenar.
Atmosfären håller
fukten fången
och låter regnet
falla ner genom
lagren av jord.
Eftertrycken, spåren
av det som var blir få
i karga marker
av podsol.
٭
Växtligheten är ännu intensiv
här inne i trädgården,
så tät
men inte längre ordnad.
Och jag har rivit alla stängsel
som höll de vilda djuren ute.
Taggiga buskage
av trassliga björnbär
vittnar om
en bortglömd gräns.
Mossan tränger undan
det varsamt odlade
och örterna
har svårt att hävda
sin givna plats.
Angiospermerna gömmer
sina frön under dubbla
integument. Hos gymnospermerna
är fröna enkla och nakna.
Lummern vandrar mellan träden.
Isosporer bildar
identiska kopior.
Jag tänker att den sura jorden
gör villkoren gynnsamma
för de enkla livsformerna.
Annika skriver att hon inte kan komma förbi frågan: Är jorden på väg mot en kommande tid av enklare livsformer? Är vi hotade av vår egen intelligens, av en intelligens som går utöver vår egen, som vi själva skapar? Massförstörelsevapen. Nedsmutsningen av vår jord, vårt vatten, vår luft. Harry Martinson skriver sitt lyriska rymdepos Aniara under mitten på femtiotalet, en tid då inte bara hoten från kärnvapen och kapprustning växer utan också konsekvenser av det moderna samhällets påverkan på miljön. Aniara varnar om jordens undergång.
Embryo
Det gulefattiga ägget,
det som är människans.
De första klyvningsfaserna:
morula, bastula, gastrula.
Cellernas rörelser och hur
de förhåller sig till
varandra. Groddbladen,
gåtan som är vi.
Urmun, urtarm,
kroppshåla.
Nerver, mun,
matmältningshåla.
Hjärna, fullständig
tarmkanal. Sekundär
kroppshåla
och den fisklika tillvaron
då ryggsträngen ännu inte
är omgärdad av
ett förkalkat skydd.
Ryggraden, kotpelaren.
Stunden då vi liknar
den fullvuxna hajen
med gälartärer och
ett tvårumshjärta.
Som simmande
förfäder. Så likt.
Förnimmelsen
av det förgångna.
Att andas vatten,
att andas genom gälar,
att öppna munnen
och låta vattnet
strömma
mot de fina
membranen.
Att bryta
genom
ytskiktet.
Att låta lungorna
fyllas av luft.
Alveolerna
tätt omspunna
av kapillärer.
Gaserna vandrar
in och ut,
in och ut.
Att vara där livet
tar sin början.
Att bli ett jag
och du ett du,
att bli vi.
Askjorden
Det sura regnet faller
ner genom granarna
som tränger in i min trädgård.
Skogsjorden är urlakad
och tömd.
Ett tunt lager av dött
och nedbrutet täcker
den grå askjorden,
blekjorden.
Mitt som jag ska ge dig
att ta hand om.
Tallskogsdoften över
granarnas svepande grenar.
Atmosfären håller
fukten fången
och låter regnet
falla ner genom
lagren av jord.
Eftertrycken, spåren
av det som var blir få
i karga marker
av podsol.
٭
Växtligheten är ännu intensiv
här inne i trädgården,
så tät
men inte längre ordnad.
Och jag har rivit alla stängsel
som höll de vilda djuren ute.
Taggiga buskage
av trassliga björnbär
vittnar om
en bortglömd gräns.
Mossan tränger undan
det varsamt odlade
och örterna
har svårt att hävda
sin givna plats.
Angiospermerna gömmer
sina frön under dubbla
integument. Hos gymnospermerna
är fröna enkla och nakna.
Lummern vandrar mellan träden.
Isosporer bildar
identiska kopior.
Jag tänker att den sura jorden
gör villkoren gynnsamma
för de enkla livsformerna.
Vid sidan av skrivandet har Annika Rydberg också sin konst. Hon är utbildad skulptör men arbetar numera mer med akvarell och teckning. Ovan finns bilder från Lofoten och nedan en bild av bronsskulptur i Hisings Backa, Selma Lagerlöfs torg "Pojken och fågeln", som Harry Martinson-sällskapet tog del av i samband med Skrivartävlingen 2014. Annika gjorde den till Selma Lagerlöfs torg 1993. Skulpturen (150x25x80 cm, samt sockel) anspelar på Selma Lagerlöfs berättelse "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige". Vi ser en pojke med en gås i famnen. Ett formmässigt möte uppstår i näbbformen som återkommer i pojkens mössa. Kanske vill konstnärinnan gestalta en resas dubbla betydelse, både i form av den inre resan likaväl som den fysiska. Torget är nu under ombyggnation men Annikas skulptur har blivit återplacerad.
POJKEN OCH FÅGELN
av
ANNIKA RYDBERG
Under fyra års tid gick Annika på ett par olika konstskolor och utbildade sig till skulptör. En av hennes lärare, skulptören Graham Stacy, talade varmt om författaren Harry Martinson. Graham hade gjort en skulptur av luffaren Bolle från Vägen till Klockrike. Skulpturen Bolle av Graham Stacy finns vid Stadshusplan i Mölndal, utförd 1984.
Annika har läst matematik, fysik, kemi och biologi på Göteborgs universitet. I en kurs i mikro- och makrokosmos föreläste kärnfysikern Göran Nyman parallellt med astronomen Marie Rådbo. Bilden av mikrokosmos ställdes bredvid bilden av makrokosmos. Att se kontrasterna och sambanden förändrade Annikas upplevelse av verkligheten.
Annika har läst matematik, fysik, kemi och biologi på Göteborgs universitet. I en kurs i mikro- och makrokosmos föreläste kärnfysikern Göran Nyman parallellt med astronomen Marie Rådbo. Bilden av mikrokosmos ställdes bredvid bilden av makrokosmos. Att se kontrasterna och sambanden förändrade Annikas upplevelse av verkligheten.
Kjell Espmark beskriver i Mästaren hur han under ett besök hos Martinson får ”lyssna till några försök att definiera de elementära begreppen i aforistisk form”. Martinson läser den ena dikten efter den andra. Det är små naturdikter och Espmark skriver att han senare skulle återfinna en del av dem i samlingen Tuvor. Espmark menar att Martinson med dessa dikter når förbi det som är människan, att Martinson vill nå de grundläggande krafter och fenomen som är bortom oss.
Samtidigt finns hos Martinson oron inför de förändringar som människans påverkan på naturen kan komma att föra med sig. Den kritiska synen på den västerländska teknologiska utvecklingen står sida vid sida med iakttagelser av naturen.
Harry Martinsons oro är en fruktan som Annika delar. Texterna i Aniara visar hur ömtålig och skör människans existens är och att ett liv utanför jorden knappast är möjligt. Martinson ord finns i Annikas tänkande: ”En oanständig kroppsdel blir vår hjärna/ som deporterat oss till Hades höst.”
Essäsamlingen Gyro publicerades först efter Martinsons bortgång. Martinson sökte en princip som kunde komplettera de orsakslagar som styr den naturvetenskapliga beskrivningen av verkligheten. En andra upplaga som Harry Martinson-sällskapet gav ut kompletterades med en inledning av Ulf Danielsson. Danielsson ställer frågan om man kan se det som att Martinson föregrep den genetiska koden, prövar tanken: gåtan, gyrokompassen, den genetiska floden, evolutionens kraft. Rörelsen som är livet, som är vi, som är du och jag. Det avgörande. Livets ”gyralitet”.
I boken Mästaren lyfter Kjell Espmark fram begreppet ”gyralitet” och menar att Martinson såg en princip som både fungerar som moralisk regulator och som styr balansen i naturen. Fruktan är, skriver Espmark, att ”gyraliteten” sätts ur spel.
Jonsered
I slutet av romanen Vägen ut beskriver Martinson hur huvudpersonen Martin kommer till stationen i X:red, hur han möter Damen som ser till att han får arbete. Annika känner igen sjön Aspen och det lilla brukssamhället Jonsered. Utanför Jonsered har Annika ett litet hus som är ett andningshål och en tillflyktsort. I skogen, omgiven av lövträd, omgiven av tall och gran. Många av hennes dikter har inspirerats av naturen som kantar trädgården. I medvetandet finns att Martinson en gång har varit här.
Göteborgs universitet på Jonsereds herrgård
fyllde tio år 2014, samma år som
Annika Rydberg, i Jämshög mottog pris i
Harry Martinson-sällskapets Skrivartävling
"I dialog med Harry Martinson"
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar