torsdag 31 december 2015

GUNILLA ALDÉN TILL MINNE



Den snöfallande himmelen
fortsätter med den omständliga nedpackningen.
Nu kommer vi att förvaras till våren.
Drivorna växer till fönsterhöjd.
Bakom trettondagsknuten tittar kylan fram
med frusen talg i blicken.

HARRY MARTINSON: Januari (Ur Gräsen i Thule)


GUNILLA ALDÉN har lämnat oss, just nu när hennes diktval för Månadens Martinson så väl tolkar naturen runt omkring oss. Metaforen "Nu kommer vi att förvaras till våren", ger en dimension av trygg tillförsikt. Något annat väntar bortom det som nu sker och är. 
   Gunilla Aldén var väl förtrogen med Harry Martinsons tankevärld och hon kunde förmedla dimensioner, som kanske inte spontant var öppna för läsaren. I Martinson-rummet på Olofströms Bibliotek var högtid när hon delgav lyssnare det hon själv funnit. 
   I Harry Martinson-sällskapets olika skrifter finns hennes textval med hennes kommentarer som stor tillgång, bl.a i Giv doft i blomma, Till Harry från... och Månader med Harry Martinson.
   I Gunilla Aldéns sista bidrag för Sällskapets Årsbok 2015 skriver hon om Höstsyrsan, ur Passad, att "den uttrycker min livsfilosofi"

Trots att dimman knappt vill lyfta
sig ur höstens knäckta säv
dröjer syrsan med att snyfta
om förgänglighetens väv.

Aldrig hon ditt sinne skrämmer,
ökar ej förgängelsen.
Med en glöd som ej förstämmer
sönderfaller sommaren.

Mötena med Gunilla Aldén var alltid berikande, i olika litterära sammanhang liksom i stilla samtal, och det hon där gav finns kvar och bevaras med stor tacksamhet. Vi vet om vännen som lämnat oss, att något annat väntar bortom det som nu sker och är. "Nu kommer vi att förvaras till våren"


Rune Liljenrud


onsdag 23 december 2015

HARRY MARTINSON: "Jultiden, då nästan alla blev goda som i fabler och sagor"



VÄGEN TILL KLOCKRIKE

Harry Martinsons diktning handlar mycket om kampen mellan gott och ont, mellan ljus och mörker. 
I den livsfilosofiska Vägen till Klockrike tolkas detta gnomiskt, symboliskt. Det som händer i berättelsen visar till en högre sanning.  Så är det i skildringen av luffaren Bolle, som trots allt det yttre svåra i vinter och kyla, ändå anar Julbudskapets kärlek.

   "Om vintern när kölden bet blev det lakonismer,  som för kylans skull togs för goda även av annars kroniska tvivlare. De ville inte ha rumsvärmen utsläppt till kråkorna. Men momentant medlidande kunde också spela in om vintern, med olika motiveringar visserligen, men med i stort sett samma effekt. En del sade sig tro honom på hans ord just emedan det var så kallt ute och inte tid med några dörrhålsförhör. Andra fruktade att han skulle kunna bli liggande någonstans och frysa ihjäl för att sedan spöka. Återigen andra menade, att han, även om han ljög varje ord, dock knappast kunde bestraffas just nu när det var så förbannat kallt. Det fick stå över till längre fram när det blev mildare väderlek, men då skulle han få.
   Höst och vinter fick lögnerna således en viss licens, för att nu inte tala om jultiden, då nästan alla blev goda som i fabler och sagor, och då alla underlåtenhetssynder, även sådana som gällde höbärgning, blev välvilligt förlåtna, så att han kunde komma på sig själv med att gå och äta på pressyltesmörgås med rödbetor, tigga i gårdar där han om sommaren skulle ha blivit slagen med stör, ja, redan strax efter trettondagsafton avvisad eller direkt utkörd."
Bildresultat för vÄGEN TILL kLOCKRIKE rUNE lILJENRUD

__________________________________

MÄNNISKAN MEDSKAPARE AV DET GODA

   Harry Martinson redogör i ett radiosamtal år 1952 
Om liv och diktande, med danske författaren och
 radiomannen Karl Bjarnhof,  för en  fantasiberättelse, 
som han länge "gått och ältat med"


   Harry Martinson föreställde sig en gudavärld, som på något sätt korresponderade med den underliga värld som vi lever i. Han tänkte sig en bok, som troligen aldrig skulle bli skriven, en gudasaga där man förflyttade sig i fantasien till en himmel någonstans i en närbelägen eller fjärran vintergata, ett gudahem. En övergud fanns som var över alla andra och han var den rena anden, den rena världssjälen, tendensernas och principernas gud, lagarnas gud. Denne gud hade skapat människan, men framförallt hade han skapat gravitationslagen och allt vad som lyder denna lag, alla de himmelska principerna och den celesta mekaniken.

   De övriga gudarna som fanns hade bara sin specialitet och de såg upp till den helige överguden. Det fanns också gudinnor, och blommorna såsom violen, blåklockan och maskrosen var alltid skapade av kvinnliga gudar. I ett slags gudakollegium värderades olika uppfinningar. Människan ansågs vara en så lyckad uppfinning att också alla i gudakollegiet antog mänsklig gestalt, var mycket vackra, fina, förnämliga, tankfulla, begåvade på alla sätt.
   Ondska smyger sig dock in i den goda gemenskapen genom maktbegär, som med komplicerade onda uppfinningar orsakar inferno på jorden. Den ansvarige straffas och måste bättra sig för att kunna få tillhöra den himmelska gemenskapen och med uppfinningar söka att hjälpa och främja godhet och hälsa på jorden. Överguden framhåller att "det är inte fråga om makt. Det är finare kvalitéer som gäller än makt". I den kris som råder mellan det onda och det goda, hoppas ändå gudarna på människan och ger henne fullmakt att fullfölja tankar som de själv hade givit henne makt att tänka från början.

   Harry Martinson framhåller att sagan var på något sätt mycket optimistisk. Universum försöker alltid förändra sig till något bättre och i denna process har människan sitt ansvar.

EN GÅNG 

En gång när maktens ondskefulla styrstång 
ej såsom nu all sanning förödmjukar
då skall den tunga maktens dumma tröghet 
ej längre som en bakslug luns beklämma
uppfinnarandens lysande bedrifter.

Den dagen ger sig gudarna tillkänna 
och maktens onda grepp om vetenskapen 
skall vara slut och själarna skall segra.

Den dagen kommer himmelen till jorden,
och forskaren skall se sitt mål och glädjas.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen



Med önskan om
 God Jul 2015
och
 Gott Nytt År 2016

Rune Liljenrud



Bilden som inleder denna blogg:
Fondväggen på scenen i Klockrikegården, Klockrike 
som målarmästare Olof (Olle) Petersson, Klockrike,
född 1894, gav en konstnärlig utformning 1956

måndag 21 december 2015

Saljesällskapets årsbok 2015 gör upplevelsen av Sven Edvin Salje som författare ännu mera komplett



Salje och resor är temat för Saljesällskapets årsbok 2015. Det handlar inte om resor väldigt långväga, men om resor gjorda med öppet och reflekterande sinne.

Med lastbil genom Centraleuropa
   I novellen "Med lastbil genom Centraleuropa" röjer Sven Edvin Salje att han från en resa längs Neckardalen som han gjorde 1961, har gömt scener som han använder i romanen "Genom lindens krona" (1987). "I jämnt 25 år hade jag i minnenas framkallningsrum, haft bilderna levande inom mig", skriver Salje. Bl.a i beskrivningen av "den 37 mil långa floden Neckar i ett landskap som tillkommit likt en gudagåva åt ett folk som haft att njuta av naturens skönhet", visar Sven Edvin Salje sin gåva som en mycket god och reflekterande naturskildrare. I novellen "Med lastbil genom Centraleuropa" skriver Salje:

   "När man ser dessa båtar och pråmar på färd i olika riktningar, får man en känsla av mänsklighetens gemenskap med naturen. Tidevarvens skyar speglar sig i både strömmar och stiltje. Jag satt där tyst och gripen bredvid mannen vid ratten. Mitt i denna slösande rikedom av blomning och grönska trängde sig historiens obevekliga allvar in. Krig och nödår, pest och lidande. Kriser av religiösa vågor som lyft, renat och plågat människorna. Flyende skaror och högt däruppe på de otroligt branta hällningarna slott och borgar från medeltiden, så höga att dess tinnar tycks riva sönder sommardagens blåa himlakupa."

Ursprungsbotten
   Också i novellen "Sommarsöndag" visar Sven Edvin Salje sig som god naturskildrare, när han tillsammans med en vän reser för att se "Landskap, Bygd och Ursprungsbotten". Kör sakta! Här finns så mycket att se och att meditera över:
"Vi åkte förbi den stora byggnad, som en gång kallats Jämshögs fattighus. Nu heter detta hem Ekdungen. Därinne delade en gång en pojke rum med en trött åldring. Här blommade nässlorna i en barnasjäl, som sedan skulle växa ut till ande hos en stor diktare. Utan denna trånga och svåra inkörsport till livet hade med all säkerhet Harry Martinson i dag inte räknats till De aderton. Livet tar oftast med ena handen och ger med den andra."

Fragment av färd
   I novellerna "Fragment av färd" och "Natt på Nilen" får läsaren sakkunnig och meditativt berikande guidning vid historiska, kulturella och heliga platser. Häri röjer Sven Edvin Salje sin breda kulturkunskap och goda bibelkännedom. Varje resenär till dessa länder har god nytta av att före resa dit läsa vad Salje skriver och att efter hemkomst, med hans texter meditera över vad man själv upplevt där.

Människoskildring
   I Sven Edvin Saljes omfattande författarskap finns människoskildringar som etsar sig fast i minnet, därför att de är skrivna med så djup empati och god människokunskap. I Saljesällskapets årsbok 2015 möter oss ytterligare, i novellerna "Resklar" (tidigare opublicerad) och i "Reskamraten", några människor som är så starkt skildrade och med sådan värme, att man ville önska att själv ha fått möta dem, och lära av dem. "Man reser inte ifrån sej själv", men "en äkta människa bland en hel del uppstyltade, kverulerande" kan genom att under en resa få berätta sitt livsöde och bli lyssnad till, visa andra på förtröstan i livet, hur svårt det än är.

Sven Edvin Salje en god lyssnare
   Årsbokens sista novell "Reskamraten" slutar med existentiella tankar i juletid. En ensam främling Gottfrid, "med håret vitt som en måsvinge", får tala ut med Sven Edvin Salje, som han på grund av rumsbrist får dela hotellrum med under en gemensam resa.
Salje är en god lyssnare!

Rune Liljenrud 

onsdag 16 december 2015

TOMAS TRANSTRÖMER: I arbetets utkanter



Nobelpristagaren år 2011 Tomas Tranströmer låter oss i boken TOMAS TRANSTRÖMER: I arbetets utkanter (2015) med Magnus Halldin som redaktör och Nina Ulmaja som formgivare, ta del av litterärt högintressant i "ett av litteraturens mest intressanta skafferier".  Det är redaktören Magnus Halldin som i bokens förord använder denna benämning på författarens arkiv. "Här förvaras dagböcker, manuskript, brev, fotografier och tidningsklipp - ett rikt material som speglar ett liv i det skrivna ordets tjänst".

   Det mesta i urvalet är gjort och sanktionerat av Tomas Tranströmer, som intresserat följde bokens framväxt, men som aldrig hann se arbetet fullbordat. 

Forskarassistent Jon Viklund, Uppsala universitet talade vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid den 5 maj 2012 på Jämshögs folkhögskola om att Harry Martinson publicerade dikter i olika sammanhang, ändrade dikter, också andra texter och fortsatte att ändra även sedan en bok utkommit av trycket. Denna process är intressant att följa, men detta förutsätter att arkiven är öppna för studier och analyser av "nomadiska verk".

Jon Viklund har i  Samlaren, 2008 en artikel om "Modernism i rörelse  - Harry Martinson och den poetiska processen". Den handlar om "textens instabilitet". Texterna är ett slags processer, snarare än färdiga produkter. Den dikt vi läser har kanske föregångare, har förändrats och kanske bytt mening. Möjligen vore det en uppgift för Sällskapet att lyfta fram och redovisa Harry Martinsons dikter som processer, publicera manuskript och olika processer av samma dikt.

Boken TOMAS TRANSTRÖMER: I arbetets utkanter kan ses som direkt svar på det som efterlystes och beskrevs vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Jämshög 2012: "Texterna är ett slags processer, snarare än färdiga produkter."

Kanske är det just detta som är mest intressant i boken TOMAS TRANSTRÖMER: I arbetets utkanter, där vi bl.a får följa utkast och varianter av några olika dikter. Tomas Tranströmers arbete relateras till många författare, Harry Martinson m.fl, m.fl. 

Tomas Tranströmer fortsätter det som i Nobelprismotiveringen bl.a uttrycks med att han
 "ger oss ny tillgång till det verkliga".

                                                                            Rune Liljenrud
  

måndag 14 december 2015

CIKADA-PRISET tilldelas en östasiatisk poet, som "i sin diktning värnar om livets okränkbarhet"



För första gång sedan priset instiftades år 2004 i samband med 100-årsminnet av Harry Martinsons födelse, får år 2015 en vietnamesisk författare CIKADA-PRISET, Ý Nhi, (f. 1944), "för att hon i sin diktning har värnat om livets okränkbarhet". Tidigare år har priset gått till författare från Japan, Korea och Kina.


Bokförlaget Tranan har gett ut antologin Till: igår - Tolv vietnamesiska poeter (2009), som har tagit med åtta dikter av Ý Nhi. 
Bland hennes verk är - endast verktitlar översatta!
Längtande hjärta (1974)
Kom till floden (1978)
Stickande kvinna (1985)
Snöregn (1991)
Trädgård (1998)
Ansikten (2008).

Erik Bergqvist har för antologin översatt bl.a dikten Längtan, varur här återges några strofer:

Längtan

Att ge sig av
likt en båt som i gryningen kastar loss
medan vågor vidrör sandrevet till avsked

likt ett grönt löv som slits från en gren
och lämnar bara ett litet sår

likt en djuplila orkidé
undan för undan bleknar den och
sluter sig en dag som en kokong.

Att ge sig av
som en skinande kinesisk vas på en starkt upplyst hylla

börjar spricka


[...]

Översättning

Erik Bergqvist har i antologin översatt och bearbetat ett värdefullt Förord av poeten Hoàng Húng, varav framgår att de verk som finns i antologin har "tyngdpunkt på poesi som hellre än att skriva om specifika politiska ämnen, orienterar sig mot den personliga sfären, mot individens grodperspektiv på den moderna historien, mot minnet av det förlorade och mot det förbiflimrande nuet". Naturen syns viktig för alla som ingår i antologin. I Förord visas på svårigheterna med att översätta. Ofta krävs ett team och ändå menar man, "att överföra vietnamesiska litterära texter till västligt språk är nästan omöjligt". 

Vietnamesiskt ordspråk

Ett vietnamesiskt ordspråk röjer kanske något om hur tolkningar lyckas:

"Om du har en blomma - njut blomman. 

Om du har en blomknopp - njut blomknoppen".



Harry Martinsons intresse för östasiatisk kultur

CIKADA-PRISET motiveras av Harry Martinsons intresse för östasiatisk kultur och i hans diktning finns mycket sådant som relaterar till det som det vietnamesiska ordspråket visar till, såsom i lärodikten
"Li Ti's råd" ur Gräsen i Thule

Äger du tvenne slantar, sade Li Ti på en resa,
köp då ett bröd och en blomma.
Brödet är till för din föda.
Blomman du köper betyder
att livet är värt att leva.



CIKADA-PRISET's namn 


CIKADA-PRISET har sitt namn från Harry Martinsons diktsamling Cikada (1953) som avslutas med "Sången om Doris och Mima", som med sina 29 sånger inleder Aniara (1956) där de förskräckande följderna av atombomberna över Japan starkt betonas.

Sista strofen i Harry Martinsons dikt CIKADA talar om "vår sista längtan". Denna längtan har årets vietnamesiska mottagare av CIKADA-PRISET Ý Nhi, gemensam med Harry Martinson och hennes dikt Längtan är den dikt som får inleda antologin Till: igår Tolv vietnamesiska poeter.

CIKADA-PRISET 2015 aktualiserar för en internationell läsekrets två författare, Harry Martinson och Ý Nhi, "som i sin diktning värnar om livets okränkbarhet".

[...]

Men till vår död i ovisst kval 
bland tidens mastodonter
och till vår död på våldets fält
vid pansarsprängda fronter
skall het vår sista längtan gå
till dessa timmar glada
då vi förminskade och små
lekt fjäril och cikada.

HARRY MARTINSON: Ur Cikada

Rune Liljenrud

torsdag 10 december 2015

Agneta Pleijel: "Mitt liv räcker inte till för att bli färdig med Martinson"


Harry Martinsons Nobelprisdiplom
Konstnär Gunnar Brusewitz 

Idag den 10 december 2015 Nobeldagen, är det 41 år sedan Harry Martinson ur konungens hand mottog 1974 års Nobelpris i litteratur "... för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos". Han delade Nobelpriset med Eyvind Johnson "... för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst".

Bland minnena av den stora Nobelhögtiden 1974 är också glädjen över att då även 1970 års Nobelpristagare i litteratur Alexander Solsjenitsyn "... för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner", efter fyra års väntan, personligen  kunde mottaga sitt Nobelpris vid den stora nobelfesten 10 december 1974.

Idag på Nobeldagen 2015 får vi glädjas med årets Nobelpristagare i litteratur, den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj "... för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid".

Svenska Akademiens ständige sekreterare Sara Danius, nämnde i samband med tillkännagivandet av 2015 års Nobelpris i litteratur till Svetlana Aleksijevitj, som ju är en stor kritiker av regimerna i Vitryssland och Ryssland, att "det är inget politiskt pris. Man kan få Nobelpriset trots sina politiska åsikter, men inte för sina politiska åsikter."

Verner von Heidenstam som erhöll 1916 års Nobelpris i litteratur "... såsom ett erkännande av hans betydelse som målsmannnen för ett nytt skede i vår vinterhet", skrev dikten "Gustaf Frödings jordafärd" till sin skaldebroders begravning år 1911.

Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.


Detta gäller också Nobelpristagare i litteratur. Det första Nobelpriset tilldelades Sully Prudhomme, Frankrike år 1901. Han avled 1907. Hur mycket läst är han idag, Nobelprisprismotiveringen till trots? "... som erkännande särskilt av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare och särskilt av hans om hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning".

Det kan vara intressant att på Nobeldagen inventera det egna förrådet av kända och lästa Nobelpristagare. Göran Häggs bok "1001 böcker som du måste läsa innan du dör" kan ge värdefull hjälp.

En glädje idag på Nobeldagen är att Nobelpristagaren 1974 Harry Martinsons diktning lever starkt och att det som ofta sagts och sägs om honom, att han var långt före sin tid, stämmer. Klockrikestipendiet 2015 till Harry Martinsons minne, har tilldelats Maiping Chen för hans nyligen utgivna översättning till kinesiska av Harry Martinsons "Aniara" (1956) och Harry Martinsons "Nässlorna blomma" (1935), som alltså utkom i Sverige för 80 år sedan, och i år har utkommit i ännu en ny upplaga, är just nu på väg att ges ut i Kina, också denna i översättning av Maiping Chen.

Agneta Pleijel har så rätt i sin Månadens Martinson (maj 2007) och som nu även finns i Harry Martinson-sällskapets årsbok 2015 Månader med Harry Martinson:
"Mitt liv räcker inte till för att bli färdig med Martinson."




Sveriges åtta Nobelpristagare i litteratur - hittills:

1909 Selma Lagerlöf "... på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning".

1916 Vener von Heidenstam "... såsom ett erkännande av hans betydelse som målsmannnen för ett nytt skede i vår vinterhet".

1931 Erik Axel Karlfeldt (postumt) "Erik Axel Karlfeldt diktning".

1951 Pär Lagerkvist "... för den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans eviga frågor".

1966 Nelly Sachs "... för hennes framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gripande styrka tolkar Israels öde". (Nobelpriset delat med Shmuel Yosef Agnon, Israel)

1974 Eyvind Johnson "... för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst" och Harry Martinson "... för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos".

2011 Tomas Tranströmer "... för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga".


Rune Liljenrud

måndag 7 december 2015

"Människans åldrar" i Harry Martinsons NÄSSLORNA BLOMMA och "Kvinnans årstider" i Elisabeth Bergstrand-Poulsens konstnärskap


Bildresultat för Nässlorna blomma bild

Harry Martinson skriver i Nässlorna blomma om att vid Stora Ljunga bodde läsare:
[...]
Av metodisterna fick Martin låna John Bunyans "Kristens resa" med bilder.
- Du aktar den välan väl, sade metodisterna vänligt till hans själ.
Jaaadå, sade hans själ.
- Bäst att klä den med papper, sade en själ som satt inne i en vrå av stugan.
- Ja, bäst, sade de andra själarna, och missen log vänligt mot Martin.

[...]

På väggen hängde tavlan med "människans åldrar". En tavla för mannen, en för kvinnan. Människan steg upp ur vaggan och började gå uppför en trappa. På nästa trappsteg var hon klädd i kortbyxor och småmössa och var tio år. På nästa trappsteg hade hon kavajkostym, på tredje gifte hon sig mustaschprydd och lycklig. Vid femtio år stod hon högst, klädd i hög hatt och med silverkryckan som ett frågetecken vid länden: är jag inte fin? Troligen hade hon också cigarr. Höll den bak ryggen och låtsades ickerökare eller om man ville: rökare; den punkten var alldeles neutral.

   Stod hon så på livets alp. Sedan gick det neråt. Hon blev schabbigare och schabbigare. Till slut var det nästan bra att hon fick gå till Gud.
   Detta var människan mannen. Om människan kvinnan fanns samma sak men med kjolar. Tavlan "skulle så vara". Människorna satt och tittade "fjärr", tvärs igenom glaset och bilden, tvärs igenom väggarna. Den "skulle så vara".
   Och så var det med mycket. Kristina Nilsson skulle så vara på vykort och Gud skulle så vara i himmelen.
   Nu gick han "hem" med "Kristens resa" i ett paket. Metodisterna satt och såg hur hans själ, hans av Gud älskade människosjäl försvann på stigen. 

[...]



De bilder av mannens och kvinnans åldrar som fanns hos metodisterna vid Stora Ljunga och som Harry Martinson skriver om i Nässlorna blomma, var vanligt förekommande oljetryck på slutet av 1800-talet. Bilderna inspirerade författaren och konstnären Elisabeth Bergstrand-Poulsen, Långasjö (1887-1955) till att skapa gobelängen "Kvinnans årstider". En kartong som mätte 3,2 x 5,6 m. utarbetades på 1930-talet och fanns med i sin helhet på en Bergstrand-Poulsenutställning i Växjö 1937. Denna kartong finns att se i sockenstugan i Långasjö, Elisabeth Bergstrand-Poulsens barndomshem.

   Det skulle dröja ända fram till år 1953 med att få gobelängen färdigvävd på Barbro Nilssons ateljé i Stockholm. Det var tack vare engagerat intresse för saken från dåvarande landshövdingen Thorwald Bergquist som konstverket blev klart 1953 och då fick sin plats på Smålands Museum i Växjö med högtidlig invigning i närvaro av konstnären Elisabeth Bergstrand-Poulsen.

   Under 40 år hängde gobelängen där, men därefter behövde den få kostsam restaurering och gobelängen kom att från år 1994 förvaras hoprullad i Kulturarvcentrets arkiv i Växjö. Efter 20 år var restaurering klar och gobelängen "Kvinnans årstider", 310 x 450 cm,  finns nu efter återinvigning den 15 november 2014, åter upphängd i Smålands Museum, Kulturparken Småland i Växjö.

   I boken Hök, får jag låna dina vingar, tolkar Elisabet Bergstrand-Poulsen sitt konstverk "Kvinnans årstider". Elisabeth Bergstrand-Poulsen har hedras bl.a med att få en gata uppkallad efter sig i stiftsstaden Växjö och Elisabeth Bergstrand-Poulsen Sällskapet arbetar för att hålla hennes livsverk levande, som författare och konstnär.


Rune Liljenrud