måndag 31 december 2012

"Nyårssång" av Harry Martinson år 1927



Nyårssång

Gå fram, du tidens stolte son
låt se vad du förmår.
Vad mer om hat och gudahån
dig möter där du går.
Se, segerstigen ligger klar
och med en stolt triumffanfar
gå fram och tag
vad våld och lag har rövat!

Från smedja, fält och gruva sjung
din maningsfriska sång!
Den boja, som nu trycker tung
skall skakas av en gång.
Gå fram, emot det stjärneljus
som unga viljor tänt
och bygg inunder fredspalmsus
all världens parlament.

HARRY MARTINSON

Nyårssång publicerad i Arbetare-Kuriren
1927, nr 52 (31 dec.)







 


Rätt svar på Julbloggens
litterära frågor år 2012
presenteras på bloggen
vid Trettondedag Jul



GOTT NYTT ÅR
Rune Liljenrud

måndag 24 december 2012

GOD JUL med Harry Martinsons Bolle



GOD JUL med Harry Martinsons Bolle, som i Vägen till Klockrike, kapitlet Jostedalsbräen luffar och tigger "vid jultiden, då människokärleken ändå är en stadfäst sedvänja under flera dagar. Då var det helt enkelt omöjligt att misslyckas med tiggeriet."

I kapitlet Arbetet har Bolle grävt brunn på en gård. "Brunnen var färdig. Bolle blev kvar som dräng hos bonden ännu ett halvår. Det var ett fromt och snällt bondfolk. Han firade julhelgen hos dem och satt och sjöng med i julpsalmen på kvällen medan han stirrade in i de tända julljuslågorna. De lyste som somrar. Inte förrän efter påsktiden började han luffa igen."

GOD JUL
Rune Liljenrud

onsdag 12 december 2012

SVARA PÅ JULENS BLOGGFRÅGA! Vem är författaren? Vilka är de två romanerna? Läs här utförliga citat:

NORRSKEN  ~ Fotograf : Ben Campbell 
 
Utdrag ur roman nr 1:
 
Första advent är det -32 grader kallt, men i korsun sprakar det i kaminen, petromaxen väser, och fänrik Kummel ser ljust på tillvaron. Innan julpaketen börjar välla in behöver han bara: sötningstabletter, en limpa, smör. Men tillägger innan brevet är klart att det han allra främst lider brist på är god och närande mat. De är sysselsatta med att fälla unggranar att ha som stöttor i löpgravarna, ett arbete som man inte klarar på svältkost. Göran skulle personligen vara beredd att betala 500 mk för en tallrik fisklåda. Går det att sända fisklåda eller annan mat i paket?
     Precis som när han var liten är det långt till jul. Det här året får han inte vara med vid matsalsbordet och delta i julsångerna, höra pappa staka sig på julevangeliet eller dela ut julklapparna och knappt kunna bärga sig tills han får slita upp sina egna.
     Julpaketen kommer lyckligtvis till Fjärrkarelen i så god tid att man inte behöver oroa sig för att bli utan, nästan innan han blivit klar med julbreven till alla flickor han känner.  
[...]
     Det har varit fridfullt ända fram till jul, men på själva julaftonsdagen får man se på fan. Det är ännu mörkt, blek nymåne, dödsstilla, riktigt spökväder. Och så knall och brak och en illande röd gryning bolmande i nordost. Det är Lotinapelto som brinner, hela rasket på en gång. Finska artilleriet brassar på för fulla klutar, de grova eldrören spyr ut flammor av flera meters längd, och tjutande, ylande och suckande skickas Finlands julklappar iväg mot arvfienden. Fridfull jul!
[...]
     Tre dagar före jul väntar gubbarna fortfarande medan Frej ordnar med slakt av julgrisen, med julbastu och jultraktering och öppnar vissa av sina julpaket i lönn, främst de som innehåller böcker. Bra lektyr: Hem vill jag åter rida och Så blankt havet ligger. På julafton ska hela sektionen ha julfest på Förstamajklubben och efter det är befälet bjudet på mat hos kompanichefen. Först därefter kan Frej ta itu med firandet i sin egen pluton, i korsun som de döpt till Vaara ohi. 
     I snöfallet över Svir, under alla julförberedelser, är det lätt att glömma ryssen, som nog kunde hitta en och annan blotta i det finska försvaret. Men det är julfrid också hos grannen, och det är faktiskt finnarna som skickar iväg några tunga paket på julaftonsdagen för att påminna om sin existens. Men sedan är det fest i timmerkojan. Efter allvarstyngd måltid i sektionen med potatislåda, makaronilåda, ärtstuvning, skinka, risgrynsgröt och saftsoppa hos kompanichefen vidtar julen i korsun som följer:
     Egen julgris, massor av paket. Nio stycken enbart till fänriken, som är glad som ett barn nu när föräldrarna inte iakttar honom och hoppas att han inte ska visa sig otacksam och vanartig. Det stiger ett prassel som en storm i korsun när kärleksfullt inslagna paket rivs upp och julgotter och läckerheter av alla slag bjuds runt. Radion sjunger julsånger, och när den tystnar sjunger plutonen själv. I sin underjord sjunger de som skrovliga änglar om tomtar och grisar och herdar och vise män och Jesusbarnet, och när det har varit tyst en stund plockar fänriken under prassel och harklingar fram en juldikt som han har skrivit i lönn. När gubbarna var som mest övertygade om sin snara hemfärd skrev de en rimkrönika i vilken varje man hedrades med en vers. Fänriken själv fick ett vackrare omdöme än han hade väntat sig, och nu vill han, som kommer från det prosaiska sydlandet, inte vara sämre. Han har rimmat med dödsförakt och avslutar under allmänt jubel:
 
Detta skrevs av fänrik Kummel,
som om dikt ej har ett hummel.
 
Klockan två på natten går de till kojs, och klockan sju stiger en av de mera allvarstyngda upp och tänder ljusen i granen och lyssnar på julottan i radion.
     Mycket nyheter finns det att läsa i alla julbrev och tidningar, också dödsannonser och krigsrapporter från Europa. Då framstår deras egen Syvärifront som ett av världens få fredliga hörn. Men det kan man inte säga så att gubbarna hör, för efter helgen ljuder deras jämmer med förnyad kraft. Lite orkar de ändå intressera sig för Frejs nyframkallade fotografier: bron som de beskyddar, det sönderbombade tornet och i förgrunden stenpelarna där plutonen har sina ärtbössor, osynlig i åbrinken korsun  Vaara ohi. Det  ser annorlunda ut på kort, håller alla med om. Inte riktigt verkligt, svårt att föreställa sig att man faktiskt är här.
     Till nyår kommer det massor av snö. Det är lugnt i trakten, fast tidningarna enligt det oroliga föräldraskapet har rapporterat om anfall över den tillfrusna Svir. "Gäller åtminstone inte oss", skriver han lugnande. Och tänker för sig själv att det är nästan som på fotot, i all denna snö, inte verkligt, inte här.
     Allt drunknar i snön. Frej skidar omkring och låtsas att han ser efter hare, fast det är nästan omöjligt att komma inom skotthåll utan hund. Men det ser ut som om man var aktiv och drivande samtidigt som man får vara ensam och tyst. Hem skriver han att kriget ser ut att vara slut för i vinter. Något nyårsfirande blev det inte, berättar han. Det gångna året var ingenting att fira, och om 1942 vet man ingenting.
 

 NORRSKEN ~ Fotograf : Ben Campbell
 
 ~ ~ ~ ~ ~
 
Utdrag ur roman nr 2:
 
ETT FRUKTANSVÄRT VÄDER på julaftonen. Fortsätter det så här kommer det inte en själ till julottan. Det är inte direkt menföre, för isarna har ännu inte lagt sig, bara gjort smärre försök i vikarna. Där ligger is och snö i bräm längs stränderna medan havet svallar fritt. Nu full storm, pipande tjutande blåst och mörkt som i en kolkällare redan klockan tre på eftermiddagen. Det regnar som om havet inte bara låg runt Örarna utan också ovanför dem och vräkte sitt vatten över dem i stora svallvågor. I de värsta byarna är fyrlyktan osynlig, hela världen ligger dränkt under de skoningslösa sjöarna.
     "För alla dem som segla på haven", ber prästen. "Håll också prästgården flytande", tillägger han mera på skämt. För regnvattnet pressar sig in där fönsterbågarna är som sämst, skummet från vågtopparna kastas som snö mot glaset. Vinden ylar genom huset och kör ner röken i skorstenen. Öppna dörrar slår igen, virket i väggarna knakar, trasmattorna ormar sig på golvet. Det går inte att ta in julbönen på radion, som bara innehåller knaster och rop på ryska och finska.
     Pastorn förstår bättre än i fjol varför man inte håller julbön på Örarna. Det är mycket nog att församlingen tar sig till julottan den här tiden på året. Tidigare när vädret var vackert, tänkte han att de kunde hålla en privat julbön i kyrkan, bara de fyra, men nu har han tappat lusten. Det är illa nog att Mona måste ta sig till fähuset i stormen. Ingen vet riktigt hur mycket man vågar elda i kakelugnarna, och köksspisen spyr ut rök och gnistor genom spisringarna i de värsta byarna, så någon, han, måste gå både barn- och brandvakt. Han tänder stormlyktan, kontrollerar att den är full av lysolja. Mona paltar på sig, de skojar om att hon inte ska tappa bort sig på prärien. "Ta sikte på ljuset i fönstret!" ropar prästen till avsked när dörren slår igen.
[...]
     Alla påklädda till tänderna, Lillus i sin sovpåse med mössa på huvudet, Sanna i ylle från huvudet till fotabjället, föräldrarna i allt vad de har av ylleplagg, pappa med öronlappar över de känsliga öronen, mamma med stor ylleduk om huvudet, alla med varma sockor i lager på fötterna, hela familjen en lovsång till det finska lantrasfåret. Brrr! Och ändå är det inte ens köldgrader!
     Men nu är det julafton, och nu kommer julmaten på bordet, lutfisk och vitsås och potatis och julskinka direkt ur ugnen med ärtstuvning och morötter, jultårtor med kaffe till efterrätt. Julljusen fladdrar och stearinet droppar på jullöparen, Sanna är utmattad av förväntan och gnäller och kinkar, Lillus illtjuter av sympati. Som förälder kan man tappa lusten, men man gör en kraftansträngning och grupperar sig kring kakelugnen i salen, tänder under skarp uppsikt ljusen i julenen men är tvungen att släcka dem igen till Sannas stora besvikelse, annars sätter luftdraget eld på hela härligheten.
     I den rysliga stormen kan man inte höra om julgubben kommit, men pappa ger sig ut i farstun för att se efter, väktaren har nämligen berättat att på Örarna är tomten blyg av sig och vågar sig inte in utan lämnar julklapparna i farstun. Sanna fruktar att han inte kan komma eftersom det blåser så hemskt, men pappa har hört att han kom redan två dagar före jul med Post-Anton, så det lönar sig att se efter. Och vackert väder, det visar sig att tomten har smitit in och lagt en hel hög julklappar i vedkorgen!
     Åh. Men först bör vi besinna varför vi får julklappar denna afton. Jo, för att Jesusbarnet föddes just i kväll. Det är till åminnelse av hans födelsedag som vi får ta emot våra egna presenter. Därför läser vi julevangeliet i alla hem i kristenheten denna kväll. Nu slår pappa upp bibeln och läser en lång berättelse, och fast Sanna älskar berättelser så tappar hon lusten. Hon skruvar sig och åker fram och tillbaka på stolen och river sig på de kliande yllestrumporna och brister till sist i gråt. Inte precis hur föräldrarna har tänkt sig denna jul, inte ett sådant pip och liv, och inte den nervositet som de alla nu känner på grund av stormen och elden som lätt kommer lös en natt som denna. Men jul ska det firas, och pappa slår igen bibeln och tar Sanna i famnen och mamma bär in julklappskorgen. Rött lack och snören, synd att bryta upp så vackra paket! För det första finns det böcker, mest till pappa men också till mamma och tre sagoböcker till Sanna! Dessutom sockor och vantar och en tomte till Sanna och en julängel till Lillus, som hon genast stuvar i gapet som en kannibal. Och ännu mera: julgrisar i marsipan och en ask med hemlagad knäck till alla. I en skål på bordet ligger alla julkort som Post-Anton har hämtat med sig och jultidningar som man kan läsa i helgerna. Det är överväldigande, och Sanna får ont i magen innan hon fått en enda bit knäck och kräks på mattan. Sanna! Oj oj, som om det inte var nog med all julstädning, nu är det färdigt igen! Gråt inte Sanna, pappa vet att du har känslig mage och att du inte kräks med flit.
   Puh! När man äntligen har flickorna i säng och kunde ha lite frid på tu man hand har man ingen ro. De gör sina rundor och kontrollerar kakelugnarna och köksspisen, som de nu låter kallna, och Petter säger att om man hade en lite yvigare fantasi kunde man gott föreställa sig att man hörde skeppsbrutnas nödrop i alla de ljudeffekter som stormen producerar. Han vankar från fönster till fönster och skrattar lite åt sig själv: "Snart är jag precis som pappa när det blåser, nervös och oredig. Förresten tror jag inte att de har lagt sig än. Ska jag ringa och tacka för julklapparna, så är det gjort?"
 
 

 Utdrag ur roman nr 2:
 
[...]
 
    Nu i början av februari blev det en ordentlig köldknäpp, och det finns hopp om att det äntligen ska bli skapliga isar. Och i samband med väderomslaget flammar ett plötsligt norrsken.
   Det är det första norrskenet Petter har sett i sitt liv. Hushållet är sedan länge i säng, han blåser ut lampan i kansliet, kan knappt hålla ögonen öppna. Men han märker ändå att det är något konstigt med ljuset där ute, det flammar så att han ett ögonblick tror att elden är lös. Men det är mera grönt, och när han tittar ut ser han att hela himlen böljar. Väldiga sjok av grönaktigt ljus virvlar omkring på himlen. Norrsken - det är verkligen norrsken här på Örarna! Han störtar in i sängkammaren, Mona sover, flickorna sover. Rummet är mörkt, men norrskenet flödar på rullgardinen. "Mona!" säger han. "Vakna! Det här måste du se."
   Hon vaknar med ett ryck och sätter sig käpprätt upp. "Vad är det?"
   "Norrsken. Det är otroligt. Klä på dig så går vi ut på trappan och tittar."
   "Syns det inte lika bra genom fönstret?"
   "Jo. Men det är nånting helt annat när du är ute."
   "Fönstret räcker bra för mig. Stanna inte ute för länge och bli kall."
   Sällan hinner de dela varandras upplevelser, och nu när det är möjligt vill hon inte. I stället väcker han Sanna, lyfter upp henne i täcket fast Mona uppbragt väser: "Låt för allt i världen flickorna sova! Vad är norrsken för dem? Ingenting!"
   Men Sanna har vaknat i hans famn. "Pappa!" säger hon och vet genast var hon är. "Vill du komma ut och titta på norrskenet med mig?" frågar han. "Det är ett fantastiskt himlafenomen som de flesta människor aldrig får se. Kom, vännen." Han lindar täcket om henne och bär henne som ett barn, stora flickan. "Vi låter Lillus sova", säger han. "Hon är för liten för att förstå vad hon ser."
   Trots mammas protester i bakgrunden går de ut på trappan, stänger dörren bakom sig för att inte släppa ut värmen och blir stående tysta. Hela världen flammar i grönt och vitt. "Det är ett slags optiskt fenomen som har att göra med temperaturförhållanden, fukt i luften, ett återkastat ljussken, såna saker", säger han. "Jag kan inte förklara så noga, först måste jag ta reda på, men det viktiga är att vi ser på det och alltid kommer ihåg hur det ser ut. Det är ett av naturens under."
   "Jo", säger Sanna. Om hon inte satt på pappas arm skulle hon vara rädd. Ljuset som vältrar sig där uppe når inte marken, som är kolsvart. Det lyser inte upp någonting av jorden, det är bara himlen som flammar och flackar, ett väldigt, kallt lågande sken. Mera än hur det ser ut upplever hon pappa. Värmen i hans entusiastiska kropp, som vibrerar när han talar, känslan av att vara hopkurad så nära. Den kalla luften på ryggsidan, hans varma bringa mot framsidan, kinden mot hans. Att de är ute på tu man hand, utan mamma och Lillus. Bara hon, hans förtrogna och assistent i hans norrskensforskning.
[...]
 
Fotograf : Ben Campbell
Bilden lämnad av Cathrine Anderback, Slussfors

 
 
Varmt tack för bilden av norrsken
 
Sänd Ditt svar till runeliljenrud@hotmail.com
Första rätt svar belönas med en av författarens böcker
 
God helgläsning!



Rune Liljenrud


 

måndag 10 december 2012

Nobeldagen 2012 ~ Mycket att glädjas åt!


Norrskensballad

Norrskenets flammande strålknippen spraka

ut över fjällmoars stelfrusna land,

uppflamma, avslockna, sjunka tillbaka

bortom de sovande skogarnas band,

fladdra likt gyllenridåer i natten,

skifta i tjusande färgharmoni,

kastar sitt ljus över isklädda vatten

i en bedårande formsymetri.


Ekande vargtjut i fjälldalen skallar.

Ulvarna jaga en flåsande ren;

i dvärgskog av snedvridna knotiga tallar

gnaga dödsvultna ulvar den fallnes ben.

Himmelens stjärnhopar gnistrande glimma,

blinka helt vänligt mot dödsfrusen strand.

Uti den isande polnattens timma

stelnar allt - utom mitt hjärtas brand.


Nordanskogs dödstysta, drömlösa dvala

snart skall förbytas i vaknande vår;

då skall en gudasänd sjungande svala

komma med budskap till fjälldalens vrår.


HARRY MARTINSON


Dikten "Norrskensballad" först publicerad i
Arbetare-Kuriren, nr 49 den 10 december år 1927 - i dag på Nobeldagen 2012, alltså för 85 år sedan.
Efter första publicering har dikten varit införd i flera andra tidningar.
Ibland kallas den "Norrskensnatt".


Nobelpriset i litteratur år 1927 tilldelades Henri Bergson, Frankrike. Denne författare var också filosof, som Harry Martinson hade mycket gemensamt med, förutom intresse för Einsteins relativitetsteori, också något som berörts av vår tidigare ordförande i Harry Martinson-sällskapet Ingegerd Bodner-Granberg och som nämns i efterordet till den nya utgåvan av Harry Martinsons GYRO. Där framkommer det som Ingegerd Bodner-Granberg visat på, att Harry Martinson hade som ett tema "Nöj er inte bara med den fysikaliska världen. Vetenskapen är bara en del av varat. Varat rymmer vetenskapen, men vetenskapen rymmer inte varat".

Johan Lundberg refererar i sin doktorsavhandling om Harry Martinsons lyrik 1935-1945 Den andra enkelheten, till John Landquists bok om Henri Bergson, vilken Harry Martinson uppger sig ha läst, och Johan Lundberg skriver: Liksom Martinson och de romantiska skalderna betonar Bergson vikten av att man inte fastnar i en materialistisk synvinkel. Detta eftersom det mekaniska, objektiva registrerandet inte ger någon fullödig bild av verkligheten: "Liksom vi ha synen, riktad mot yttervärlden, finns det också ett sinne riktat inåt och som, må vara ofullständigt, fångar livet självt under de slöjor, som dölja det för oss." 

Johan Lundberg påminner om en Martinsonsk term, att i poesin vidgas verkligheten och han berör också poesins mystik. Lundberg citerar vad Harry Martinson skriver om detta i Konsten och livets mening:

"Konstnären, exempelvis lyrikern, tänker och känner på ett sätt som är mystikerns. Lyrikern vet att månen är ett stenklot utan liv, men när han är som mest inspirerad diktar han en sång där månen blir den glödande augustifrukten, den varmaste av lyktor eller den friskaste av alla meloner."

I Harry Martinsons "Norrskensballad" vidgas verkligheten!

Himmelens stjärnhopar gnistrande glimma,
blinka helt vänligt mot dödsfrusen strand.
Uti den isande polnattens timma
stelnar allt - utom mitt hjärtas brand.

Nordanskogs dödstysta, drömlösa dvala
snart skall förbytas i vaknande vår;
då skall en gudasänd sjungande svala
komma med budskap till fjälldalens vrår.

 

Författaren och översättaren Li Li, bördig från Kina, tilldelades Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne för år 2009 och det var första gången det nyinrättade stipendiet delades ut.


Motiveringen var: ”För besjälat författarskap och lyhört inkännande översättningsarbete, som i språklig kamp med symboler, precisa ord och uttryck, tecken och bilder, skapar vägar mellan olika kulturer.”

När Li Li fick meddelande per telefon om att  han tilldelats Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne, svarade han spontant glad: Harry Martinson, han var ju kines!

I dag när Nobelpriset i litteratur 2012 utdelas till den kinesiske författaren Mo Yan så kan Harry Martinson-sällskapet, som har Klockrikestipendiet - att ges till författare, översättare eller skribent - glädjas åt ännu ett författarskap, som "skapar vägar mellan olika kulturer".
 
 
Författare Mo Yan  莫言
 
天堂 蒜臺 之 歌
Originalets titel: Tiantang suantai zhi ge
 

För "lyhört inkännande översättningsarbete" var bl.a motiveringen för Klockrikestipendiet år 2009 till Li Li. Mo Yans författarskap hade för de allra flesta svenskar varit höljt i det stora världsspråkets lockande skönhet, om inte översättaren Anna Gustafsson Chen arbetat med att översätta från kinesiska till svenska, och Bokförlaget Tranan satsat på just denne i år Nobelprisbelönte kinesiske författare Mo Yan.

Anna Gustafsson Chen har med ett "lyhört inkännande översättningsarbete" gjort Mo Yans viktiga böcker tillgängliga för oss på svenska.

Nobelpriset år 2012 ges hedrande till  Mo Yan!

Varmt tack Översättare Anna Gustafsson Chen
och Bokförlaget Tranan! Ni är värda Nobelfest!

Rune Liljenrud

Fotograf :  Ben Campbell
Bilden lämnad av Cathrine Anderback, Slussfors

Varmt tack för bild av "Norrskensnatt" ~ Rune Liljenrud
 



fredag 7 december 2012

"Kom låt oss vårda grunden för vårt liv"


Foto: Ann-Mari Mohlin
 
Kom låt oss vårda grunden för vårt liv.
Den gröna sfär vi fått att leva på
i universums lotterisystem.
När nästa lyckodragning kan bli av
med Vintergatans stora tombola
det vet vi inte och kan aldrig nå.
Ett vet vi ändå säkert redan nu:
vid nästa dragning
är vi inte med.
 
HARRY MARTINSON: Ur Doriderna
 
Författaren Karl Gunnar Vennberg föddes 11 april 1910 i Blädinge, Småland. Den 14 mars 1917 flyttade familjen från Gåvetorp under Lästad säteri, som vid den tiden ägdes av brukspatron J. Stephens på Huseby. Gåvetorp var ett dagsverkstorp på tolv tunnland. Den enkla torpstugan (bilden ovan) revs 1965.

Hösten 1993 var Karl Vennberg i sin barndomsbygd i Blädinge och besökte platsen där torpstugan hade stått. På platsen (bilden nedan) syns en grönt mossbelagd sten, som minner om husgrunden och en minnesplatta med inskription. Karl Vennberg har skrivit diktorden på minnestavlan.

GÅVETORP
TORP UNDER LÄSTAD
RIVET 1965
HÄR FÖDDES FÖRF. KARL VENNBERG
1910

"DEN BYGD VI VÄXER
IFRÅN
VÄXER IN I OSS
UPPGÅR SOM BILD
I CELLER
OCH VÄVNADER"



"Kom låt oss vårda grunden för vårt liv" - hämtat ur Harry Martinsons Doriderna, 1980 - har Marie Louise Ramnefalk skrivit juli 1985, som dedikation i ett exemplar av doktorsavhandlingen TRE LÄRODIKTARE, 1974 - året då Harry Martinson fick Nobelpris i litteratur. Hon visar hur poesi av bl.a Harry Martinson (1904-78) och Karl Vennberg (1910-95) genomsyras av en undervisande attityd och ger flera exempel på didaktisk dikt.

Ann-Mari Mohlin (1929-2012) var under 40 år lärare i bl.a Blädinge, Karl Vennbergs födelseförsamling och hon hade stort litteratur- och musikintresse. Rune Nilsson och Jan-Olof Samuelsson har vänligen från Norra Allbo Hembygdsförening  förmedlat en bild, som Ann-Mari Mohlin tagit (omkr. 1958) av torpet, där Karl Vennberg föddes.  Till dessa båda hembygdsvänner riktas här ett varmt tack. Ann-Mari Mohlin, som avled 28 mars 2012, och hennes bild av Karl Vennbergs födelsehem, bevaras i tacksamt minne.

Rune Liljenrud

 

 




 

 

tisdag 4 december 2012

Om översättandets svåra och ädla konst

 
 
Över stock och sten
i översättandets snårskog
 
Nebbeboda Akademi den 25 juni 2012
Plats: Nebbeboda skola, Olofström

Om detta finns en del att läsa i Harry Martinson-sällskapets medlemstidskrift Doris Nr 22 2012 och efter denna dags Svenska Dagbladet så aktualiseras åter frågorna om översättandets svåra och ädla konst.

Vår förste Klockrikestipendiat, författaren och poeten Li Li och ledamoten av Svenska Akademien Göran Malmqvist har enligt SvD den 4 december 2012 olika meningar om hur Nobelpristagaren Tomas Tranströmer bäst bör översättas till kinesiska.

Jag plockar ur min bokhylla fram Li Li's översättning av Xi Chuan "Ansikte och historia" som med Li Li's kommentarer utgavs år 2009 på förlaget Wahlström & Widstrand

samt

Göran Malmqvists tolkning av två röster från Kina, Wen Yiduo och Ai Quing "Dödvatten och gryning" med översättarens inledning, utgiven år 1983 på Förlags AB Wiken.

Li Li och Göran Malmqvist är två viktiga översättare och utan deras arbete skulle för oss stora författarskap vara höljda i det stora världsspråkets dunkla skönhet. Tack Li Li och Göran Malmqvist för att Ni med Ert kunniga översättningsarbete berikar världslitteraturen!

Vad gäller ordvalen  i debatten mellan de båda översättarna så kommer jag att tänka på en professor från min studietid i Uppsala, som blivit angripen i en bok av någon höglärd kollega. Han började sin föreläsning med att referera till detta och så kom det:
"Han hade inte behövt skriva om detta. Han kunde ju ha ringt mig!

I väntan på flera översättningar från kinesiska av Li Li och Göran Malmqvist.

Rune Liljenrud 

söndag 2 december 2012

Om rädslor handlar "Vägen till Klockrike"

Harry Martinsons "Vägen till Klockrike"
fanns i bokhandeln den 2 december 1948
och det är i dag alltå 64 år sedan dess
~
När vi i Stockholm nästa år delar ut Klockrikestipendiet
så firar vi alltså 65 !
 

 

Harry Martinson skrev ursprungligen ett företal till "Vägen till Klockrike" men frångick sedemera sin tanke att ha något företal alls. Manuskriptet till ett företal infördes i BONNIERS NYHETER den 14 oktober 1948, medan romanen fanns i bokhandeln den 2 december 1948, men utan något företal och något sådant finns inte heller i de många senare utgåvorna av "Vägen till Klockrike". 


Bilden ovan  är från försättsbladet i utgåvan 1955 av "Vägen till Klockrike" med undertitel ROMAN. Bonniers folkbiblioteks 100:e bok.

Omslag utgåvan 1955 av "Vägen till Klockrike"
av  Lennart Gram


I det ursprungligen tänkta förordet skriver Harry Martinson:

Rädslan hade olika dräkt alltefter hur fantasien formade den. Själv var den till sitt väsen evig, inget släkte skulle någonsin få bukt med den annat än genom förtroenden vunna från fall till fall. Det gällde för envar i den vägen att få en enkel och blygsam förtroendepost i alltid någons hjärta. Rädslans övervinnande är inget massverk. Massan bara skrämmer. Någon förtroendeingivande massa har aldrig funnits, kommer heller aldrig att finnas. Man kan lika väl tala om förtroendeingivande laviner.
     Den skrämda människan tror på stora härar. Skyddande härar. Eller härar som anfaller först för att inte bli anfallna. Därmed har hon bara angivet det egna skyddsbehovets groteska vidd. Den som bygger dödsskyddet utöver en viss gräns, kan sedan aldrig få skydd nog. Det är det fruktansvärda.
     Och ändå kan rädslan inte resoneras bort. Det kommer alltid att finnas människor som skapa rädsla omkring sig. Det kommer alltid att finnas andliga epidemier av skräck, av ena eller andra slaget, eller ännu troligare: av många slag samtidigt.
     Det kommer också alltid att finnas människor som hånar varje öppen och förtroendefull inställning till världen. Och dessa rädslans onda hasardörer kommer, som hittills, först och främst att inrikta sig på att skrämma de öppna och förtroendefulla.
     Endast en stor skräck av obegripligt slag kan skrämma också rädslans hasardörer. Men chocken är inte värd det pris den samtidigt kostar alla andra.
     I denna bok sysslar läsaren och författaren tillsammans med de problem som hör samman med de enklare rädslorna. Med smårädslor, skulle vi kunna säga. Den handlar om den mindre rädslan i dess olika yttringar och former. [...]

Carl-Otto von Sydov nämner  i HARRY MARTINSONS BIBLIOGRAFI 1 utgåvorna av Harry Martinsons "Vägen till Klockrike" 1948, 1950, 1955, 1956, 1966 och 1967 med sammanlagd upplaga 253.000 ex. För 1974 års utgåva har antalet ex. ej kunnat uppges. 


I en samlad utgåva av Harry Martinsons verk utkom 1998 "Vägen till Klockrike"  med efterord av Kristin Olsoni, hedersmedlem i Harry Martinson-sällskapet 

Rune Liljenrud  



torsdag 29 november 2012

Maja Ekelöfs "Rapport från en skurhink" pejlar djupen i Harry Martinsons diktning

 
Vår Hedersmedlem i Harry Martinson-sällskapet Camilla Odhnoff påminde mig vid ett samtal nyligen om Maja Ekelöfs bok "Rapport från en skurhink". Maja Ekelöf är verkligen en som förstått något av de stora djupen hos Harry Martinson, framhöll för mig det tidigare statsrådet och landshövdingen Camilla Odhnoff.
Hon relaterade också till hur hon uttryckt något av Harry Martinsons storhet vid årshögtiden på Brunnsvik genom det som hon då som årsmötets ordförande, avslutade med att säga och som jag här citerar direkt från årsmötesprotokollet:
 
Protokoll fört vid årsmöte med Harry Martinson-sällskapet 2011-05-07
Plats: Brunnsviks folkhögskola  
Tid: Lördagen den 7 maj 2011

§ 22           Avslutning

Årsmötets ordförande Camilla Odhnoff konstaterar, att det är en imponerande samling av personer, som i styrelse och kommittéer samarbetar väl inom Harry Martinson-sällskapet. Det är liv och lust i Sällskapet. För några år sedan hade Svenska Handelskammaren ett möte i New York och hade där som devis ”Det är ont om jordklot”. Våra främsta företrädare inom näringslivet hade alltså kapat åt sig Harry Martinsons ord ur GYRO. Han tänkte nog inte på, när han själv i början av 1920-talet var i New York och stod i soppköerna utanför Frälsningsarmén, att hans ord skulle göras till näringslivets flaggskepp. Men ord som har växtkraft lever och frodas och de fortsätter att leva. Vi får alla försöka ge näring åt detta, att ”ge doft i blomma”, avslutar årsmötets ordförande Camilla Odhnoff och tackar alla som hjälper till med att driva Harry Martinsonsandan vidare, samt förklarar mötet avslutat.
 
Rapport från en skurhink är skriven av en städerska Maja Ekelöf, som läser akademisk historiekurs, och finner hjälp i sin egen livssituation genom Harry Martinsons diktning. 
Boken kom i originalupplaga 1970 med grafisk formgivning av Bo Lindberg och den har  kommit i flera upplagor. En angelägen bok, som några korta citat därur här vill visa:
 
12/9 -65
Jag har just läst ut Harry Martinsons "Vägen ut". I den boken talar han om ångest, och i synnerhet den fattiges ångest. Jag förstod det stycket så bra.
 
Höstterminen -66
Jag fortsätter att skriva dagbok. Jag inbillar mig inte att mitt liv kan intressera någon annan, men livet blir lättare om man får prata ur sig ibland.
   De här raderna skriver jag till Dig Harry Martinson, för jag har ingen annan att tala med. Nu är det mörka tider. Både med väder och arbetsförhållanden. För Dig behöver jag inte ängslas, som väl är. Det var inte så länge sedan Du sprang barfota den här årstiden. Du avskydde de stora fula träskorna så att Du hellre frös om Dina fötter.
 
15/12-66
Din mamma åkte ifrån dig när du var sju år, Harry. Ja, Du kalla Inez för mamma sen, men hon dog ju ung och så blev Du helt ensam.
 
Avlöningsdag 29/3-68
Det är sant som Martinson säger: Den fattige oroas av så mycket. Han måste föra en daglig kamp för att överleva.
 
2/5-68
"allt blir som det blir", sa en av luffarfilosoferna i Martinsons "Vägen till Klockrike".
 
15/5-68
Harry Martinson skriver i boken "Vägen ut" något om varför den fattige blir bitter och ibland aggressiv. Han kallar det "Bristens ångest". Kanske nedärvd från tusenåriga missräkningr inför livslöftenas och idealens alltid lika tomma upplösning i intet.
 

 
"Den märkligaste och mest betydelsefulla bok en svensk romanpristävlan någonsin frambragt"
~ Karl Erik Lagerlöf i GHT.

"den hittills klaraste och ovedersägligaste bilden av svensk låglönevardag under 60-talet"
~ Karl Vennberg i AB.
 
"fram stiger konturerna av en människa med jättekraft i anden"
~ Monika Tunbäck-Hanson i GP.
 
Rune Liljenrud
 

tisdag 27 november 2012

Klädernas symbolik i Harry Martinsons roman "Vägen till Klockrike"

Litteraturtidningen Parnass nr 1 2013 utkommer med ett tema om kläder och mode hos våra klassiker och frågar hur det är med olika författare. Har han eller hon en förkärlek till att beskriva vad figurerna har på sig, eller var han/hon kanske själv klädintresserad? Finns det symbolik i klädval, eller passager som fångar en tidsanda med hjälp av klädesplagg, frisyrer, accessoarer? Eller kanske den totala frånvaron av sådant? Våra klassiker är fyllda av skickligt tecknade skisser, som direkt ringar in en figur och ger läsaren en uppfattning om vem man har att göra med.
   Harry Martinsons ”Vägen till Klockrike” som fanns i bokhandeln den 2 december 1948, bjuder intressant läsning också med utgångspunkt från Parnass’ frågor om kläder mm.  Bilden ovan av "Vägen till Klockrike" är från utgåvan 1955 med undertitel Roman. Bonniers folkbiblioteks 100:e bok och Lennart Grams omslagsbild för oss direkt in i Parnass’ frågeställning om kläder hos romanfigurerna i "Vägen till Klockrike".
    I kapitlet ”Idyllen” frågar krattmannen luffaren Bolle: Vet ni om att ni är en lus, sade mannen med krattan.  – Ja naturligtvis vet jag det, sade Bolle. Vi är alla löss i världens höga skogar. Men sköna löss, på två ben.
   Under pergolan stod en bänk. På den satt en ung kvinna. Hon bar en vid hatt vars brätten hängde ner, en mjuk panama. Hon läste i en liten bok.
   Under tiden krattade mannen med krattan gången upp ända fram till henne. Han drog krattan efter sig för att få bort sina fotspår. Nu var den vackra kvinnan fast inhägnad av fin krattning.
   Bolle uppfattade henne bara i en blink och stängde sedan medvetandet för att något så skönt fanns i omedelbar närhet av något så paddlikt som krattmannen.
   - Hörde ni vad jag sa? På den grunden var det jag underströk att ni är en lus. Att ni aldrig har arbetat. Förstår ni det?   Bolle vände den kinesiska sidan till.

   Harry Martinson ger redan i inledningen till romanens avdelning ”Vägen till Klockrike” en beskrivning av luffarna, som håller genom hela den livsfilosofiska och symboliska skildringen.
   Tegelbruksdammiga och med förtorkade skor satt de mittpå vägskälets triangel av dammigt gräs. Ur den grå klungan av luffare som satt i triangelns mitt reste sig vägvisaren i höjden likt en stelnad flöjel: Väg till Rosensjödal. Väg till Klockrike. Väg till Rök.
   Inande mygg letade sig studsande mot kläderna upp till händer och panna, kom och stod pip stilla i luften vid örat.
   Bolle tog av sig kläderna och började tankfull – ja, utan att släppa den långa svärm av tankar som likt ett knottmoln genomfor honom denna dag – att bada och två sig.

   Globetrottern och luffaren Sandemar, som i sitt namn har en referens till Sand-gren och Mar-tinson, får av Harry Martinson en utförligare beskrivning.
   Sandemars utseende, utrustning och klädsel skilde sig nästan i allt från andra luffares. Det syntes redan på utanskriften att han hade luffat vidare kosor än i härader, fylken och inriken.
   Han hade kartor, cirkelbestick, ränsel och kokkärl. Skorna var grova för att tåla alla slags vägar och försedda med skoningar och besparingar. Han bar knäbyxor och fotbollsstrumpor. Knän och lår var bara, som på en skotte. På huvudet hade han en irländsk slokhatt med små brätten. Den liknade en lantmätarhatt, men var mörkblå, eller hade varit. Utanpå ränseln hade han en griffeltavla och några pappersrullar som kunde vara kartor. Alltsammans instucket under ett par extra remmar. Han bar en engelsk sportkavaj med många fickor i och i alla fickorna hade han papper, tidningsurklipp, pennor och grifflar. Och varje gång de rastade tog han fram en griffel och skrev på griffeltavlan. När han betraktat det skrivna någon minut strök han ut det med en tvättsvamp.
   En läderpåse som Sandemar hade med sig i ränseln var mer än halvfylld av röda condorifrön från Brasilien och han medförde som bytesvara också de vackraste nålbrev från Sheffield.

  När Bolle blivit tagen för lösdriveri av De ridande poliserna så lyckades han ändå fly från dem. Han var då så illa åtgången av alla strapatserna, där han inte olik en sårad kråka som doppats i en sjö flydde löjlig att skåda, men ståtlig att tänka sig. För sitt uppseende yttres skull, omringades han av några bönder på en åker. De trodde att den fågelskrämmeliknande skepnad som överträffade varje karikatyr i den vägen måste ha rymt från ett dårhus. Han skickades också raka vägen till ett sådant. Men läkarna där konstaterade ganska snart, att Bolles själ snarare närmade sig det friska än det sjuka. Och han skrevs ut sedan han först fått en avlagd, men för luffarförhållanden ytterst elegant kostym av en bland själsläkarna.

   Luffaren fick ta sin kärlek där den fanns att få. Men tillfällena låg inte tätt. En trälande ödemarkskvinna, en trånande bupiga viftade med förklädet och ivrigt vinkade Bolle att komma in. Och vad som sedan hände och följde det stannade mellan honom och bupigan.
   Hennes hud var slät och glatt. Hon var hudskön. Hennes ansikte var grovt och väderbitet. Solbrännan slutade tvärt vid nacken och gick sedan framåt som ett V-format hudområde slutande i en spets som nådde nästan ner till brösten. På händerna och till ett stycke över armbågen hade hon ett par långhandskar av solbränna. På benen och ett stycke upp på låren hade hon solbrännestrumpor.
   Kunde man ta kvinnor med på luffen så skulle han ta henne med. Hon följer med honom ett stycke nedom tänsdeln. – Kom alla somrar, ropar hon efter honom. – Jag kommer alla somrar. Kom alla somrar. Kom. Somrar, Somrar, omrar, omra, omma. Sedan är det borta. Och bara skogarna hörs susa.

   Harry Martinsons romanfigur Bolle förnordligades med åren. Från långt i norr matades aldrig Berget, som var straffplats för sådana som häktats för lösdriveri och rymning från De ridande.  Poliserna - de om några visste värre bovar än luffare. Klädd i en omgjord poliskappa och ett par varma polisbyxor som han fått av kommissarien i Umeå, gick Bolle på senvintern umastråket till Mo i Rana. Det var vintervägarna genom Stensele i Västerbotten och Tärna. På Storumans is och Överumans is. Ödslig var den långa allén av utställd enbusk och grankvist mil efter mil över isen till Umbugta i Norge.
   Där låg Lappväsendets härbärge, för luffare och forbönder lika, tjugo öre per bädd. Tre vintrar under sin långa luffartid kom han dessa vägar och trots att tiderna förändrades på annat håll och krig och svåra dyrtider kom, var priset för en plats på en liggbrits alltid lika på Lappväsendets härbärge. Det höll sig till tjugo öre så länge han levde.

Harry Martinson nämner klädsel också i samband med att han skriver om döden, såsom i kapitlet ”Begravningen”, där han med ett enda ord ”kyrkklädd” tolkar stämningen på en gård. Man förberedde begravning där och Bolle hade gått dit, fastän han av hänsyn till situationen inte ville det, men man hade inte satt några enar nere vid vägen för att visa gårdens allvar och därför mötte Bolle gårdsäldsten, som påtalade det opassande i luffarbesöket. Bolle förklarar sig med att säga, att nästa gång skall ni sätta enar nere vid vägen också. Gubben inser att man nog brustit i begravningsförberedelserna och så kommer den högtidliga upplösningen av denna episod i ”Vägen till Klockrike” när den gamle, ”kyrkklädd” säger: Jag lovar det, att nästa gång det sker skall det bli enar vid vägen. Det ska jag sörja för. Eller någon annan om det är min tur.

   Bolle blev sjuk och hamnade på sanatoriet. Han trivdes där ända till sista dagen, intill sista fläkten liv. En dag kom sköterskan in med en vårhyacint. Hon log vänligt mot honom och ställde den på hans sängkommod. Den här ska Bolle ha, sade hon. Den är från Våren. Jag har haft den inne på mitt rum tills den kom igång. Men den är från Våren.
   Så bjöd hon Våren själv att besöka honom. Och detta blev det vackra slutet på Bolles roman. En vänlig sköterska. En vårlig hyacint. Ty sent på kvällen samma dag som hyacinten hade börjat vissna, klev luffaren Kristofer Teodor Bolle över i den svarta trånga ekan och roddes bort från hälsans ö och ut på dödens hav.
Klädseln i den solennt avslutande dödsscen i ”Vägen till Klockrike”  dröjer Harry Martinson med att nämna tills han beskriver hur Karon sitter vid svepningsseglet  och ett stycke av svepningen hissas och i detsamma som båten skrapade mot strandstenarna var allt försvunnet. 

Bomull, bomull, ditt snöfall över jorden!
din vita frid till våra svepningar!
dina vita fotsida kläder då vi vandra in i himmelen
frälsta av Booths jesusansikte i alla världshamnar.
Bomull, bomull, ditt snöfall:
svepande världen i ny nödtorfts fäll
höljde du oss, skymde du vår blick med ditt moln.

HARRY MARTINSON: Ur Nomad
  
Rune Liljenrud

torsdag 15 november 2012

Autentisk bakgrund i Harry Martinsons "Vägen till Klockrike"

 

Lappväsendets härbärge
för luffare och forbönder

I BMF 1955, nr 3 ~ organ för Svenska bokhandelsmedhjälpareföreningen  ~

berättar Harry Martinson om sina vandringar på Vägen till Klockrike och vi får veta att i hans skildringar finns autentisk bakgrund, som t.ex Lappväsendets härbärge.
 
Harry Martinson skriver, att Bolle förnordligades med åren. Från långt i norr matades aldrig Berget. Poliserna - de om några visste värre bovar än luffare. Klädd i en omgjord poliskappa och ett par varma polisbyxor som han fått av kommissarien i Umeå, gick Bolle på senvintern umastråket till Mo i Rana. Det var vintervägarna genom Stensele i Västerbotten och Tärna. På Storumans is och Överumans is. Ödslig var den långa allén av utställd enbusk och grankvist mil efter mil över isen till Umbugta i Norge.
 
Där låg Lappväsendets härbärge, för luffare och forbönder lika, tjugo öre per bädd. Tre vintrar under sin långa luffartid kom han dessa vägar och trots att tiderna förändrades på annat håll och krig och svåra dyrtider kom, var priset för en plats på en liggbrits alltid lika på Lappväsendets härbärge. Det höll sig till tjugo öre så länge han levde.

Harry Martinson skriver i BMF:
 
"Man måste inspireras av en verklighetsgrund. Varje sak som står i Klockrike har en autentisk bakgrund, någon som jag har mött, eller t. ex. någon plats som jag har varit på. Jag kan ta ett exempel:

Det står på ett ställe om Bolle som färdades på Storumans is och sedan på Överumans is och hur han kommer till ett härbärge vid norska gränsen. Det var en sak som jag själv hade upplevt, en detalj som kunde tas in som den var."  
 
Stig Anderback, Hembygdsföreningen GRATIAN inom Storumans kommun i Västerbottens län, sänder vänliga Lappmarkshälsningar och nämner att på norska sidan i Umbukta, som ligger längs E12, ca 3,5 mil från Mo i Rana och 3 km från gränsen mot Sverige, finns Umbuktagården, som är det ursprungliga härbärget. Gården är nu restaurerad men mycket av det gamla är bevarat. Det var nog där som Harry Martinson tog in, menar Stig Anderback och påtalar samtidigt, att avgiften där lär ha ökat!
 

Rune Liljenrud



fredag 9 november 2012

Harry Martinson och Raoul Wallenberg

Skönast ibland de sköna glimtar syns dock skymten
av Karelen.
 
Harry Martinson
Författare, krigsfrivillig i Finland 1940.
Nobelpristagare i litteratur 1974.
Ur "Sång om Karelen". Sång nr 72 i Aniara, 1956.  
 
President Ronald Reagans och Vita husets erkännande av Raoul Wallenberg framgår av ett tal som presidenten höll 5 oktober 1981 vid en ceremoni i Vita huset:
"Svensken Raoul Wallenberg räddade nästan hundra tusen judiska män, kvinnor och barn", sade Reagan. "Det han gjorde, det han uträttade, var av bibliska proportioner. Var han än är brinner hans mänsklighet som en fackla. Sir Winston Churchill, en annan stark och modig man, är den enda person förutom honom som tilldelats hedersmedborgarskap i USA."

Regeringen har beslutat att i Sverige och internationellt uppmärksamma att Raoul Wallenberg 2012 skulle ha blivit 100 år, genom att hedra hans minne med olika evenemang och aktiviteter. Av denna anledning föreläser i år författaren och forskaren Lars Brink om Raoul Wallenberg och han talade 8 november på Alvesta Bibliotek.


Lars Brinks bok När hoten var starka, som på titelsidan inleds med ovanstående citat ur Harry Martinsons Aniara, är författarens uppsats för filosofie licentiatexamen i etnologi vid Göteborgs universitet och utgör samtidigt en delrapport från forskningsprojektet När hoten var starka.

Lars Brink illustrerar sin föreläsning med bilder ur Raoul Wallenbergs liv och från boken När hoten var starka, som delvis har unika bilder.

Ett citat ur Harry Martinsons Aniara inleder alltså boken När hoten var starka och  i en avdelning Stämningsläget skriver Lars Brink om  Freds- och kvinnorörelsen och ägnar flera sidor åt Harry Martinson som krigsfrivillig i Finland 1940 och hans roman Verklighet till döds. Harry Martinsons stridsparkamrat var Eyvind Johnson. I det stämningsläge som rådde när Finska vinterkriget började den 30 november 1939 anmälde sig omkring 12.000 svenskar för krigstjänst i Finland.

Olof Lagercrantz' antinazism blev till konkret insats för att hjälpa lyrikern Nelly Sachs att fly från Tyskland till Sverige 1940. Hon tilldelades Nobelpris i litteratur 1966 "för hennes framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gipande styrka tolkar Israels öde."
Nelly Sachs fick dela 1966 års Nobelpris i litteratur med den judiske författaren Shmuel Yosef Agnon, som tidigt återvänt till Palestina från förskingringen. Motiveringen för Nobelpris till Agnon är "för hans djupt karaktärsfulla berättarkonst med motiv från det judiska folkets liv."

I en fotnot till kapitlet Stämningsläget skriver Lars Brink om valet ur Aniara som inledning till sin bok När hoten var starka:

"Utan att här diskutera litteraturvetenskapliga tolkningar vill jag dock hävda att sång nr 72 i Aniara, Sång om Karelen, som tycks bära en romantisk air, mycket väl kan grunda sig i Harry Martinsons kärlek till Finland. Martinson har ofta motiverat sitt krigsdeltagande i Vinterkriget som en kamp mot den tekniska utvecklingens baksida, symboliserad av det dåvarande Sovjetväldets förkärlek för storslagna tekniska lösningar som skäl för människans befrielse. Han hade kunnat välja vilket annat motiv som hest på jorden, men valde Karelen som symbol för det jungfruliga. Vad jag vet har Martinson själv inte avslöjat varför han valde Karelen."



Harry Martinsons roman Verklighet till döds aktualiseras och fördjupas genom Lars Brinks bok
När hoten var starka.

I en fotnot till kapitlet Stämningsläget nämner Lars Brink att Göran Schildt, finländsk författare och kulturprofil, i sin självbiografi Tvivlets gåva (2000) diskuterar det slående i att just  "självständigt tänkande och kulturellt meriterade personer som Harry Martinson och Olof Lagercrantz" hade värvat sig till SFK, Svenska Frivilligkåren.

Rune Liljenrud