onsdag 26 mars 2014

"Var är ni, mina kamrater?" - Första världskriget och det kollektiva minnet



Harry Martinson var bara tio år när Första världskriget bröt ut, men han var väl medveten om vad som hände. Inte minst Allers Familj-Journals skildringar under krigsåren gav honom ett världsomfattande perspektiv, menar Sonja Erfurth och hon skriver (s.159) i sin bok Harry Martinson och vägen ut:
"Redan som åttaåring hade Harry tagit del av skeendet ute i stora världen och upplevt Titanics undergång. 1914-1918 var första världskriget hans följeslagare och de blodiga händelserna under 1917 och 1918, t.ex. finska inbördeskriget, både skrämde honom och gav honom för alltid en kunskap om krigets blodiga hantverk."  
Harry Martinson har mycket av detta i sin diktning och i den postuma diktsamlingen Längs ekots stigar, 1978 finns ekon från Första världskriget.

I dikten Ödemark nämns Sarajevo-året, en kula, enligt tidningen, som nu gulnat, fällde Ferdinand av Habsburg.    
Låg vaken en natt. Då hördes ett skri
från allt som döden förstörde. [...]
Gravgräset susar brett i Europa.
Cikadan spelar upp på någon klassisk kyrkogård,
kusinen syrsan svarar högt på någon nordisk hed.
I några korta somrar lyssnar örat
till syrsors korta liv och spel på marken
och någon dag är sista syrsan där.
Då tystnar ängarna ,
den fint antika döden
går mullvardsgången ner
till underjorden.
Sigurd Rothstein, fil dr. i tyska och universitetslektor
 i litteraturvetenskap vid Högskolan i Kristianstad
Första världskriget som började i år för 100 år sedan, slutade i november 1918, men kriget som då var förbi, var givetvis ändå inte överståndet. Det levde kvar hos alla de lemlästade soldater som återvände hem och i de väldiga begravningsplatser som upprättades i närheten av fronterna samt i monumenten som hyllade "Den okände soldaten". Kriget fortsatte med andra ord sin existens inte bara i individens minne utan även som kollektivt minne. Det var Maurice Halbwachs (1877-1945), fransk filosof och sociolog som skapade begreppet "det kollektiva minnet". 
Sigurd Rothstein föreläser i Regionmuseet Kristianstad den 25 mars 2014 över ämnet "Var är ni, mina kamrater?" -  Första världskriget och det kollektiva minnet.


Titeln för Sigurd Rothsteins föredrag "Var är ni, mina kamrater?"
har hämtats ur Ernst Tollers självbiografi Ungdom i Tyskland, som
utkom 1933 på exilförlag i Holland.
"För att förstå sammanbrottet 1933 måste man känna till vad som hände i Tyskland 1918 och 1919", skriver Ernst Toller.


Föredraget handlar om författare som i sina krigsromaner brottas med tolkningsföreträdet, om världskriget var en heroisk insats eller ett meningslöst elände. Hade de tyska arméerna svikits av hemmaopinionen (dolkstötsteorin). Vad borde nederlaget leda till - revansch eller pacifism?
 

Erich Maria Remarque (1898-1970) blev världsberömd år 1929 med sin debutroman På västfronten intet nytt. Boken blev film, 1930 US, All quiet on the Western Front. Boken är kanske en av de allra bästa krigsromaner som skrivits men den kom att kosta Remarque hans tyska medborgarskap. Hitler hatade boken eftersom han ansåg att den var ett litterärt landsförräderi och att den gav en nedsättande bild av tyska soldater.  (Med anledning av att det i år är 100 år sedan Första världskriget började, kommer boken i ny pocketutgåva i juni 2014) 

Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt är omskakande krigsrealism, men har också förvånande blick för betagande skönhet:

"En hel förmiddag leker två fjärilar framför vår skyttegrav. Det är citronfjärilar, de har röda prickar på de gula vingarna. Hur har de kunnat ta sig hit? Vida omkring finns det inte en växt, inte en blomma. De vilar sig på en döds tänder. Lika sorglösa som de är fåglarna, som för länge sedan vant sig vid kriget. Varje morgon stiger lärkor upp mellan linjerna. För ett år sedan kunde vi till och med se fåglar som låg på ägg och som också kläckte ut sina ungar." (s.109)

"Sommaren 1918... Aldrig har livet i dess fattigaste gestalt tyckts oss så begärligt som nu: den röda vallmon på ängarna kring våra kvarter, de glatta skalbaggarna på grässtråna, de varma aftnarna i de halvmörka, svala rummen, de svarta, helighetsfulla träden i skymningen. stjärnorna och det glidande vattnet, drömmarna och den långa sömnen - o, liv, liv, liv!" (s.232) 


Erich Maria Remarques bok
På västfronten intet nytt bränns på bokbål  

Författaren och utrikeskorrespondenten
Gustaf Hellström rapporterar redan 1933
sanningen om vad som hände i Tyskland


Författaren Fredrik Böök
har annan syn på tyska bokbål och skriver att
"Adolf Hitler icke uteslutande är en personlig
individualitet, utan också en mytisk gestalt,
en historisk symbol"


Lennart Leopold från Gustaf Hellström-sällskapet informerar om kommande program i serien Föreläsningar för alla ~ Högskolan Kristianstad. 


Tranor har kommit till Vattenriket Kristianstad

På Naturum får besökare följa arbetet när
Fågelkonstnär Carl ChristianTofte
 färdigställer en tranmålning på Naturum

"i sommarens egen socken
sträcker min dröm ibland
liksom en trana om våren."

Harry Martinson: Ur Nomad, 1943

Lennart Leopold kommer vi att få lyssna till när Harry Martinson-sällskapets årshögtid har sin söndagsutflykt till Kristianstad söndag den 4 maj med värdskap av Gustaf Hellström-sällskapet och vi då också besöker Naturum - Vattenriket Kristianstad.

Rune Liljenrud 





söndag 16 mars 2014

NOBELPRIS I LITTERATUR 1974 Nobelprisfrimärken 1994 & Kristanstadshistoria ~ Fynd på Filatelisternas samlarmässa i Alvesta

 
 

NOBELPRIS I LITTERATUR 1974
Nobelprisfrimärken 1994
 
 
MINNESSTEN I KRISTIANSTAD
 
 
Sveriges första Folkets Hus
Invigt i Kristianstad 27 september 1890
 
 
 På bilden av kyrkointeriören finns texten: 
 Scen ur filmen "Värmlänningarna"
Inspelad i Kristianstad 1909
 
Kristianstads Museum/AB Svensk Filmindustri

 
Kristianstad har väldigt mycket att bjuda, när Harry Martinson-sällskapet i samband med årshögtiden i Jämshög 2-4 maj 2014 besöker Kristianstad och Gustaf Hellström-sällskapet.
 
 
Rune Liljenrud

lördag 15 mars 2014

~ Författare på djupet ~ Författare för vår tid ~ EYVIND JOHNSON och HARRY MARTINSON

 
EYVIND JOHNSON 1900-1976
 
HARRY MARTINSON 1904-1978
 
 
Kulturtidskriften Svenskbygden är SFV:s - Svenska Folkskolans Vänner- medlemstidning. SFV  grundades år 1882 för att starta folkskolor och bibliotek och för att ge ut skrifter till den svenskspråkiga befolkningen i Finland. Idag är uppdraget betydligt bredare. Tidningen Svenskbygden skriver om allt från utbildning och aktuella samhällsfrågor till kultur på bred horisont.
 

SFV vill stärka det svenska i Finland genom utbildning, förlagsverksamhet och understöd. SFV är en folkrörelse med c:a tiotusen medlemmar, arbetar för bildning, kunskap och kultur och har som vision att svenskan är en självklar del av den finländska vardagen.

 
Svenskbygden som är medelemstidning för Svenska Folkskolans Vänner har nu påbörjat sin 93:e årgång och utkommit med Nr 1-2014, som bl.a. innehåller   artikeln Författare på djupet - Författare för vår tid - EYVIND JOHNSON och HARRY MARTINSON, skriven av Tove Fagerholm, författare med flera böcker utgivna genom Förlag Schildts & Söderströms, Helsingfors.
 
"Många Nobelpristagare är för länge sedan bortglömda. Deras texter för hemma i en förgången tid. De har sköljts undan av den väldiga bokfloden och ryms inte längre på bibliotekshyllorna. Det finns ändå böcker som höjer sig som vadstenar över strömfåran. De förmår skänka läsaren insikt och glädje utanför tidens och rummets begränsningar.
Hur förhåller det sig med Eyvind och Harry Martinson? Angår de oss? Behöver vi fortfarande en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst? (Eyvind Johnson) eller ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos? (Harry Martinson) För mig finns båda författarna livslevande i minnets skattkammare..."  
 
Så inleder Tove Fagerholm sin artikel till fyra bilder, i Kulturtidskriften Svenskbygden efter att hon läst några av deras främsta verk med nykritisk blick:
 
Av Eyvind Johnson väljer hon ut fyra historiska romaner Strändernas svall (1946), Drömmar om rosor och eld (1949), Moln över Metapontion (1957) och Hans nådes tid (1960).
 
Av Harry Martinson väljer hon de två diktverk som hon menar att hon mest älskar, nämligen Passad (1945) och Aniara (1956).
 
Tove Fagerholm tar i sin artikel läsaren med på en rikt belärande upptäcktsfärd genom två Nobelprisvärda författarskap och samlar sina tankar under rubriker:
 
* Oerhört lika och paradoxalt olika
* Underbar prosa, kreativ poesi
* Ensamhetens estetik
* Utsatthet och hot
* En sann europé
* Världsnomaden
* Romanen som tidsspegel
* Vansinnet i krigets spår
* Den förmentar optimisten
 
Tove Fagerholm redovisar i sin artikel Författare på djupet - Författare för vår tid, också ett par "Favoritcitat" från Eyvind Johnson och Harry Martinson;
 
Johnson:
Jag är mitt eget livs timglas
 
Martinson:
I valet mellan Gud
            och Gåtan
   väljer jag Gåtan  
 
 
 
Bloggens bilder ovan:
 
Bilden av Eyvind Johnson är från bokomslag till romanen Strändernas svall.
 
Bilden av Harry Martinson har lämnats av Marianne Westholm, som uppger att detta är ett foto som tagits av Karin Österling, dotter till Anders Österling, cirka 1951-52.
 

 Rune Liljenrud

onsdag 12 mars 2014

NÄR HOTEN VAR STARKA Finska vinterkrigets fredsdag den 13 mars 1940 skulle bli en de mest förlustbringande för Frivilligkåren. Tidskriften DEN FRIVILLIGE - som utgavs av Svenska Frivilligkåren i Finland med Olof Lagercrantz som chefredaktör - hade på förstasidan 14 mars 1940 texten "Bottenlös förtvivlan i Svenska Frivilligkårens led" och var försedd med sorgkant

 
Harry Martinsons Verklighet till döds
  fördjupas genom Lars Brinks När hoten var starka. 

I en artikel här på Harry Martinson-sällskapets bloggsida om Harry Martinson och Raoul Wallenberg 9:e november 2012, aktualiseras Harry Martinsons Verklighet till döds (1940) genom Lars Brinks bok När hoten var starka - Uppkomsten av en väpnad folkrörelse (2009). Detta är Brinks uppsats för filosofie licentiatexamen i etnologi vid Göteborgs universitet och utgör samtidigt en delrapport från forskningsprojektet När hoten var starka.
 

 
Skönast ibland de sköna glimtar syns dock skymten
av Karelen.
 
Harry Martinson
Författare, krigsfrivillig i Finland 1940.
Nobelpristagare i litteratur 1974.
Ur "Sång om Karelen". Sång nr 72 i Aniara, 1956.     

Titelsidan i Lars Brinks bok När hoten var starka, inleds med ovanstående citat ur Harry Martinsons Aniara,

I boken När hoten var starka finns unika bilder och starka texter om Harry Martinson som krigsfrivillig i Finland och om det hårda fältlivet "i elden" i mycket sträng kyla under Finska vinterkriget. Inte minst texterna om Harry Martinson och Eyvind Johnson som krigsfrivilliga är intressanta och de fördjupar bilden av dessa båda som senare skulle få dela på Nobelpriset i litteratur och där en av prismotiveringarna är
"... för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst."  
Lars Brink är etnolog och livserfaren humanist. Han har erfarenhet från FN-tjänst i Kongo, Gaza och på Cypern. Han har varit projektforskare i etnologi vid Göteborgs universitet.

Länk till tidigare blogg om Lars Brinks bok När hoten var starka

http://harrymartinsonitiden.blogspot.se/2012/11/harry-martinson-och-raoul-wallenberg.html



Länk till tidigare blogg om Finska vinterkriget

HARRY MARTINSON engagerade sig starkt för Finlands sak och reste omkring i Sverige och propagerade för Frivilligkåren under vinterkriget. Det pågick 30 november 1939 till 13 mars 1940 - under fruktansvärd kyla, ända ner till -50 grader


Rune Liljenrud

fredag 7 mars 2014

HARRY MARTINSON engagerade sig starkt för Finlands sak och reste omkring i Sverige och propagerade för Frivilligkåren under vinterkriget. Det pågick 30 november 1939 till 13 mars 1940 - under fruktansvärd kyla, ända ner till -50 grader


Mer än 8 000 svenskar kämpade i Finska vinterkriget på Finlands sida, under parollen "Finlands sak är vår". En av de Finlands-frivilliga var Harry Martinson, som i boken Verklighet till döds skriver om sina upplevelser.

Harry Martinson-sällskapets tidigare ordförande Bertil Palmqvists efterord till Verklighet till döds (2001) har rubriken "En desperado drar i härad", under den vinter som var den kallaste sedan år 1809.

Allan Sandström skriver i sin bok Vinterkriget: "Avlösningen vid Märkäjärvi skedde i 47 graders kyla och 72 svenskar fick föras till fältsjukhus för köldskador efter den sista forcerade nattmarschen fram till fronten." Märkäjärvi är centralort i Salla kommun, där Harry Martinson gjorde fältpostrond under vinterkriget, "i dödens stora socken Salla". Natten mellan den 16 och 17 januari 1940 uppmätte den finske generalen Öhquist, som var II. armékårens kommendör på Västra delen av Karelska näset 1939-1940, -50 grader på Karelska näset.


Bertil Palmqvist påminner om att sjömannens ord i drunkningsscenen i kapitlet "Döden genom vatten" i Verklighet till döds, har uttolkare "uppfattat som Martinsons sätt att sammanfatta sin kamp för Finlands sak”:

"Jag har gjort mitt. Jag har stridit för livet, så långt det gick.” 
 
"Denna bok är idéskissen till ett större tänkt arbete.
Först när tiderna blir sådana att det låter sig göra,
kan arbetet tas upp och fullföljas till sin från början
tänkta bredd.  Förf."
 
"Ingen vet vad Martinson hade i sitt sinne, när han i det korta förordet kallar sin bok för 'idéskissen till ett större arbete', inga vittnesbörd om hans planer finns. Men kanske var det en ordets Guernica han hade velat skriva". 
(Bertil Palmkvist)

Harry Martinsons beteckningar för sin bok om upplevelserna under Finska vinterkriget, "idéskiss" och "utkast", liksom omdömet "denna högst summariska skissbok", möter i Harry Martinsons brev och i bokdedikation:

Brev 22-10-MCMXL till Jan Fridegård:
"Själv har jag detta år inte kunnat skriva annat än idéskissen till en bok och denna idéskiss kommer ut på Norstedts i början av november. Bokens ämne är sådant att de rådande censurförhållandena påverkar den - just därför har den måst stanna vid idéskissens stadium. Sålunda väntar jag inte mycket av den - bara att folk bör kunna läsa mellan raderna."

Brev 2-11-MCMXL till Margit Abenius:
"Att du något gillade boken min, är jag glad för. Den är dock bara ett utkast. Möjligt är att jag någon gång tar upp ämnet igen, bredare, mera detaljerat. Det beror på tiderna och på livsmodet framdeles."

3. Bokdedikation 19-12-MCMXL (se nedan)
"denna högst summariska skissbok"

I och med att Finland den 5 oktober 1939 mottagit en inbjudan att sända underhandlare till Moskva angående "konkreta politiska spörsmål av gemensamt intresse", eskalerade på allvar stormaktshotet som ledde fram till Finska vinterkriget, som utbröt den 30 november 1939 genom att Sovjet då anföll Finland. Vinterkrigets strider upphörde den 13 mars 1940 och det är med tanke på detta datum, 13 mars, som denna blogg skrivs nu under mars månad. När nu oro för hur Ukrainakrisen skall kunna lösas upptar nyhetsflödet, ger Robert Edwards i sin bok Finska vinterkriget, en tankeställare:

 
"För den som studerar internationella relationer, i synnerhet de rent militära frågor som de ger upphov till, har Finlands historia en enastående betydelse i en allmän europeisk och än mer i en snävare nordisk kontext."

 
 

Finska vinterkriget utkämpades några månader in i Andra världskriget. Författaren & utrikeskorrespondenten Gustaf Hellströms bok från år 1933 som kommit i nyupplaga 2013, Det tredje riket. Från Hitlerkupp till folkenighet, ger skrämmande inblick i hur ett vålds- och terrorvälde växte fram så nära inpå Sveriges gränser.


Gymnasieskolorna i Kristianstad, Gustaf Hellströms hemstad där Gustaf Hellström-sällskapet finns, har köpt klassuppsättningar av boken, som är en oerhört viktig hjälp för att inte glömma.

Harry Martinson-sällskapet kommer i samband med sin årshögtid i Jämshög 2-4 maj 2014 att besöka och samarbeta med Gustaf Hellström-sällskapet. Under Första världskriget var Gustaf Hellström Dagens Nyheters utrikeskorrespondent i Frankrike och kunde rapportera om nazisternas intåg i en småstad han själv tvingats lämna. Om det dystra 100-årsminnet av Första världskrigets utbrott 1914 och det kollektiva minnet, kommer våra båda litterära sällskap att samverka när vi möts i 400-årsfirande Kristianstad.

Sympatier för Finlands sak från Sverige liksom från övriga Norden under Finska vinterkriget visades på olika sätt, främst genom Frivilligkåren. Flera författare engagerade sig. 

Nobelpriset i litteratur 1939 kan möjligen också ses i detta sammanhang. Allan Sandström skriver i sin bok Vinterkriget: "1939 års litteraturpristagare var den finländske författaren Frans Eemil Sillanpää, som med någon möda lyckades komma till Stockholm över Torneå. Svenska Akademins val var kanske i någon mån påverkat av höstens växande sympatier för Finland. Det var i varje fall den anspråkslöse finländarens egen åsikt. - Vi har det besvärligt nu och svenskarna vill väl uppmuntra oss, sade han i en intervju i Vasabladet."
 
Harry Martinson engagerade sig starkt för Finlands sak
Han reste runt i Sverige och propagerade för Frivilligkåren 

Boken fanns i bokhandeln
"under senare delen av oktober" 1940

Ny upplaga i faksimiletryck 1990
- Harry Martinson-sällskapets årsbok

Ingår i en samlad utgåva år 2001
av Harry Martinsons verk


I boken "Poetiska törnbuskar i mängd - Harry Martinson Brev 1929-1949" - Urval och kommentar av Paulina Helgeson (2004) finns ett antal brev som handlar om Harry Martinsons resor för Frivilligkåren tillsammans med Eyvind Johnson i Norrbotten, Haparanda och därefter Harry Martinson i Sydsverige.

När Harry Martinson i mitten av februari 1940 gjorde sin propagandatur i Blekinge för Finlands sak bodde han hemma hos advokat Edvin Nilsson med familj i Sölvesborg. Marianne och Rolf Westholm, Jonstorp är nära vänner med sonen Jonas Nilsson och hans familj och har fått kopior av de dedikationer, som Martinson skrev i sina "tackböcker". De har ställt detta intressanta material till Sällskapets förfogande, för Harry Martinson-sällskapets blogg.


1. DET ENKLA OCH DET SVÅRA

Till Edvin och Svea
från trötte Teodor
Harry Martinson
d. 20-2
MCMXL

f.d.
författare till bl.a
DET ENKLA OCH DET SVÅRA

Numera sönderskakad
av tiden,
utan frid
och kringränd av verkligheten.
_______________________________

"En gång skall det varda sommar
har visorna spått,
men visorna äro klena sibyllor."
                        (Ferlin)


2. SVÄRMARE OCH HARKRANK

Från Harry

Till vännerna de goda
Edvin och Svea
med tack för visad gästfrihet
och med hopp om
återseende under några framtida
goda, mera livsfrämjande
förhållanden i stort.


3. VERKLIGHET TILL DÖDS

Till Edvin och Svea
denna högst summariska skissbok -
som är föregångare till en större
bok där även Sölve
skall med.

Från tillgivne vännen
Harry ett stort tack för
all visad gästfrihet
och allt stöd som
av Er båda gavs
mig under en för
Fosterlandet så svår
tid.

Tureberg d. 19-12-MCMXL
Harry Martinson


Genom Harry Martinsons brev
Poetiska törnbuskar i mängd - 
Harry Martinson Brev 1929-1949

Urval och kommentar
av Paulina Helgeson

går det att något i tid följa hans engagemang för Finlands sak


Brev 9 januari 1940 till Ebbe Linde är daterat "I fält"

Brev 20 januari till Eyvind Johnson är daterat "Haparanda"  

Brev 12 [februari] sent på kvällen 1940 till Ingrid Martinson är daterat "Sölve"
Harry skriver om att han hållit föredrag i Bromölla.

Brev 13-2-MDCCCCXXXX till Ingrid Martinson är daterat "Sölve"
Harry skriver: "I kväll talar jag i Olofström"

Brev 14-2-MDCCCCXXXX till Ingrid Martinson är daterat "Sölve"
Harry skriver: "Olofström är nu undangjord. Otaliga människor från barndomen träffade jag. Lokalen var propp smockfull."

Brev 15-2-MDCCCCXXXX eller MCMXL till Ingrid Martinson är daterat "Sölve"
Harry skriver: "Jag daterar den 15-de därför att klockan är redan över tolv. Har just återkommit till mitt kvarter i Sölve efter en kväll som varit mig nästan överväldigande. Talade i Jämshögs kyrka som var totalt till trängsel fylld"

Brev 16-2-MCMXL till Ingrid Martinson är daterat "Sölve"
Harry skriver: "I kväll har jag talat i Sölvesborg. Bra publik. Goda tillskott för saken." Kvällen är 15-2, drog ut på tiden så att brevet dateras 16-2.

Brev 17-2-MCMXL till Ingrid Martinson är daterat "Sölve"
Harry skriver: "Har varit ända till Karlskrona i bil för att konferera med landshövdingen om Blekinge Rusthåll, en länssammanslutning för Frivilligkårens anhöriga i hemlandet."
Har i kväll talat i Svängsta. I morgon kväll blir Karlshamn (sjunde föredraget). Måndag: Karlskrona. Tisdag: Karlskrona. Onsdag: troligen informationsanföranden för den nya kommitèn."

Brev, måndag [poststämplat 4/3 1940] till Ebbe Linde är daterat "Haparanda"
Harry skriver: "... en rad innan jag går över gränsen på återväg till fronten."



I samband med 100-årsfirandet i Jämshög
Sven Edvin Saljes födelse 15 februari 1914
framkom ett brev från Harry Martinson 
till Sven Salje; daterat Dec MCMXL





"Till Sven Salje från Harry Martinson
med hjärtlig hälsning.
Gratulerar Dig till debuten. Jag har
nyligen köpt Din bok och skall när
jag får andrum läsa den med stort
intresse. Jag är mycket stolt över
att Du är från Jämshög.
Synd att vi fick tala så litet med
varandra när jag var nere för Finland,
men den olidliga högspänningen inför
utgången av kriget gjorde att man
då knappast var riktigt sig själv,
rent privat personligt sett.
Nu lättar, åtminstone för tillfället,
detta tryck på anden. Men världens framtid?
[...]
Jag återkommer när jag läst boken.
Din tillgivne Harry M
Dec MCMXL
 
 
 
Vår tankes svindel föreställde sig
att den sig lyfte, högt från jordens krig,
från tid och rum - vårt livs naivitet -
till andra dimensioners majestät.

[...]

Och allt är klarhet där och dagars dag.

HARRY MARTINSON: Ur PASSAD
Besök på observatorium, 1945


Rune Liljenrud 

tisdag 4 mars 2014

”Några hjärtan är skatter, som aldrig kan ta slut.”

  

Professor emeritus Mats Rydén, Uppsala svarar november 2013 för Månadens Martinson, ”Idyllens rostiga spik”, och ger några djupa tankar utifrån dikten Ung bortgång i Harry Martinsons diktsamling Nomad, 1943. 


Rydéns Månadens Martinson väcker ett minne, som nu ligger mer än ett halvsekel tillbaka. En text i Sigvard Stenstorps bok Vardagsmorgon, 1957 ”Till minnet av en skolelev” återkallar ett skolminne, som finns välbevarat.

Rektorn vid Virserums kommunala realskola, Sigvard Stenstorp gav år 1957 ut sin bok ”Vardagsmorgon”. Den var inte något debattinlägg i den redan då aktuella diskussionen om skolans morgonböner. Den ville söka förmå läsare att arbeta med frågan om inte en morgonsamling kan vara en källa till samling i både yttre och inre avseende och bli till hjälp för den stundande arbetsdagen.  Boken ”Vardagsmorgon” innehåller några av rektor Stenstorps många morgonsamlingar. En av dessa, ”Till minnet av en skolelev” avslutas med Karin Boyes dikt ”Några hjärtan är skatter, som aldrig kan ta slut.”  

Rektorn mindes en tidigare elev vid skolan, Nils som tagit realexamen och nu avlidit i en svår blodsjukdom, bara 19 år gammal. ”Sina skoluppgifter skötte han tillfredsställande, och han var duktig i skolan utan att tillhöra de allra bästa i klassen. Som bandyspelare och skicklig utförslöpare nedför fjällsluttningarna väckte han allmän beundran.”

Rektorn gjorde denna snabbskiss av Nils som flera av oss kände väl igen, men så sade han något som vi upplevde svårt. ”Trots de svåra plågor som ansatte honom, tappade han inte levnadsmodet, och då den sista stunden var inne dog han en lätt död. Är det förresten inte märkligt att unga människor ofta ha lättare att acceptera döden än utslitna åldringar, som många gånger ängsligt hänger fast vid livet i fasa för det ögonblick som vi dock alla en gång måste komma fram till.
Ni alla ungdomar som inte kände honom skulle ha träffat honom i kamratkretsen, hört hans varma, trygga röst och mött den ärliga blicken från de vänliga blå ögonen, ni skulle ha sett honom komma susande som en lätt vind över spegelblanka isen en solig vinterdag, så hade även ni tyckt om honom på samma sätt som vi andra, lärare och kamrater. […] En dikt av Karin Boye tolkar bäst vårt tack till den döde”

Några hjärtan är skatter, som aldrig kan ta slut.
Ägaren strör det givmilt i solströmmar ut.
Tacksamma tar vi gåvan i varsam hand.
Hell och säll, välsignad du, som aktar guld som sand! 

Karin Boye: Ur diktsamlingen "Gömda land" (1924 

 
Morgonsamlingen om Nils och med Karin Boyes dikt ur ”Gömda land” blev mycket viktig. Det blev just så som rektorn hade tänkt sig och skriver om i förordet till ”Vardagsmorgon”:

”En morgonsamling kan vara en källa till samling i både yttre och inre avseende och bli till hjälp för den stundande arbetsdagen.”

Karin Boyes minnessten i Alingsås

UNG BORTGÅNG

Han dog ung. Tolv års ålder. Aftonstund.
Fåglarna sjöng som aldrig förr.

Det var så, att han hade rusat in i det långa gräset.
Där låg plankbiten. Den försummade sig inte, men
högg till hårt och raspade vasst
med idyllens rostiga spik.

Sedan kom blodförgiftningen
och lasarettsdöden om sommaren
då annars alla mänskor stoja
i lundar och på hav.

Om sommarkvällen kan man höra deras röster tränga in
genom det vita lasarettsfönstret
ännu sedan bara någon timma
återstår av ens eget liv.

HARRY MARTINSON: Ur Nomad, 1943
Rune Liljenrud