fredag 23 augusti 2013

Raoul Wallenbergs dag den 27 augusti

 

"Barmhärtigheten gror på livets grunder"

Harry Martinson: Ur ANIARA, Sång 102



 

"Vi måste berätta, vi får aldrig glömma"

RAOUL WALLENBERG

 4 augusti 1912 - 1947 ?

 
27 augusti 2013 ~ RAOUL i namnsdagskalendern
 uppmärksammas för första gången i Sverige som
 
 RAOUL WALLBENBERGS DAG
 
På flera platser i Sverige finns minnesmärken 
 
Raoul Wallenbergs Torg, Nybroplan i STOCKHOLM,  Haga Kyrkoplan i GÖTEBORG, Raoul Wallenbergs Park i MALMÖ, Grunden till det år 1933 nedbrunna Raoul Wallenbergs födelsehus i KAPPSTA på Lidingön samt i Stadshusparken i centrala LIDINGÖ, Raoul Wallenbergs plats i LINKÖPING och utanför Skissernas Museum i LUND
 
 
Stockholm
 
 Kirsten Ortveds minnesmärke
"Hommage à Raoul Wallenberg"
i bakgrunden på Raoul Wallenbergs
torg vid Nybroplan i Stockholm
är kompletterat med ett granitklot
Vägen var rak när judar fördes bort att dödas
Vägen var krokig, farlig och kantad av
hinder när judar försökte undfly mördarna

På 24 olika språk står texten här ingraverad

Aaron Isaac bildade den första judiska
församlingen i Stockholm år 1775
Minnesmärkets järnvägsräls och
gatsten från Budapest leder till
näraliggande Stockholms synagoga
Raoul Wallenbergs namnteckning, symbolen för räddning,
 inarbetad i konstnären Kirsten Ortweds monument
"Hommage à Raoul Wallenberg"
på Raoul Wallenbergs Torg vid Nybroviken i Stockholm
skulpterat av Willy Gordon
 
 
Per Wästberg skriver på den minnesplatta som finns vid monumentet bl.a detta: "Ondskan livnär sig på andras passivitet.  Raoul Wallenberg är exemplet på hur en enskild människa kan betvinga vanmakt och övermakt, bli en vägvisare och förebild för framtida generationer. Med inlevelse och envishet stod han i det godas tjänst.
 
Raoul Wallenbergs öde är för storslaget för att uttryckas i traditionell form. Skyddspassets namnteckning i lysande brons skrevs i en sekund som skilde livet från döden".
  
 Göteborg
 
 


Skulpturgruppen framför stentavlan med Raoul Wallenbergs ungdomsporträtt på Haga Kyrkoplan i Göteborg, består av två sovande pojkar, som vittnar om historiens förtryck

 Malmö

Skulpturgruppen Pienza av konstnär Staffan Nihlén
 
 
Minnesstenen är huggen i staden Pienza i Italien i rosa marmor och "reser sig som en ljusets låga ur ett mörkt kar av stilla vatten. Konstnären har velat symbolisera den låga av hopp som Wallenberg tände hos tusentals judar under andra världskriget."
(Malmö Förskönings- och Planteringsförening)
 
 

 Kappsta

"En människa gör skillnad" 

 
 
 
På grunden till det år 1933 nedbrunna Raoul Wallenbergs födelsehus i Kappsta på Lidingön, står sedan 2002 en bronsskulptur av hans portfölj, skapad av konstnärerna Ulla och Gustaf Kraitz. ~ "Attachéväska RW" är placerad på gatsten från gettot i Budapest
 

 

 
 
Lidingö 
 
 
På Lidingö, Raoul Wallbergs födelseort, restes den 28 maj1999 ett nästan fyra meter högt monument, skulpterat av Willy Gordon, gjutet i brons och finansierat genom en nationell insamling
 
 
Monumentet i Stadshusparken i Lidingö visar Raoul Wallenberg, som räcker skyddspass till hotade människor. Med monumentet hedras Raoul Wallenbergs gärning, civilkurage och medmänsklighet. Raoul Wallenberg räddade i andra världskrigets slutskede oräkneliga ungerska judar undan förintelsen 
 
 
I sina  händer  håller Raoul Wallenberg ett skyddspass, med Sveriges riksvapen Tre kronor, som vädjande, dödsdömda människors händer tar emot.
 
 
HAND
 
Här: min hand.
Skall den smeka -
eller skall den slå? 

Smeka får den -
slå får den,
      slå
      och leva
      ådrig. 

En gång i ålderdomen darrar den - darrar. 

Jag har sett darrande händer, med blod på,
som kunnat smeka fram bröd. 

      Hand! min hand!
      varför darrar du? 

HARRY MARTINSON: Ur 5 unga 

 

 
Marianne Westholm, mångårig ledamot av Harry Martinson-sällskapets styrelse, skriver om Harry Martinsons dikt HAND bl.a:

"Innehåller en enkel sanning: Människan är  fri  att välja,
 men också  i stånd  till vad som helst [...]
Kanske också: hur ser din skuld ut?"

Forum för levande historia har gett ut Raoul Wallenberg-kalendern 2013, vari för varje dag en hjälte lyfts fram som exempel på civilkurage och osjälviskt handlande. Raul Wallenberg är en av dessa, men årets dagar räcker inte att nämna alla. Kanske kommande kalendrar skall komplettera denna viktiga minneslista.
 
 
Varje år genomförs Raoul Wallenberg-dagen på Lidingö den 27 januari, Förintelsens Minnesdag, i samarbete med Svenska institutet och Forum för levande historia, "som arbetar mot dagens intolerans med utgångspunkt i historiens brott mot mänskligheten. För demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter".
 
Linköping
 
 
 
Bronsreliefen på Raoul Wallenbergs plats i Linköping är en avgjutning av ett minnesmärke i Budapest, där Raoul Wallenberg främst verkade. Den har som viktiga symboler Skyddspass med Tre Kronors vapen och Hjälpande händer 
 
Händernas erfarenhet är beröringen
deras liv bland tingen är mångfaldigt,
fullt av tysta innehåll.
De hör inte men är med i vibrationer.
De ser inte men vet hur det är i mörka källare.

 
HARRY MARTINSON: Ur MÄNNISKANS HÄNDER
Dikter om ljus och mörker 
 
 
Nyare litteratur om Raoul Wallenberg
 

 
 
"Det kom en messias [...] Han sade att han var där för att rädda liv [...] Den här messias föste in min mor och mig i ett rum med de andra som skulle räddas. De andra fördes till Auschwitz. Han tog med oss ut ur huset. För mig, för min mor, var det ett underverk [...] Raoul Wallenberg var ingen vanlig människa [...] Han var ett helgon."
(Agnes Sereni, Förintelseöverlevare från Budapest)
 
"Raoul Wallenberg [var] hjälten som hade bekämpat, lurat och överlistat Eichmann, Tredje riket, den slutgiltiga lösningen och Pilkorsrörelsen, och som hade räddat tiotusentals judiska liv med stor risk för sitt eget."
(Alan Levy, journalist och historiker)
 
Citaten är hämtade ur Paul A. Levines bok 
Raoul Wallenberg i Budapest, 2011 (480 s.)
 
Paul A. Levine är docent i historia, särskilt Förintelsens historia, vid Uppsala universitet
  
 
I "Förintelsens röda nejlika", Forum för levande historia, 2012 (234 s.) skriver professor Ulf Zander om den förändrade synen på Raoul Wallenberg i Sverige, Ungern och USA under efterkrigstiden. Raoul Wallenberg har fått status som en av andra världskrigets främsta hjältar tack vare de insatser han gjorde i Budapest 1944–1945 för att rädda judar undan Förintelsen.

Samtidigt är hans öde förknippat med fångenskap och undergång i Sovjetunionen. Diskussioner om det politiska och diplomatiska spelet kring honom är sammanflätat med olika kulturella gestaltningar av Wallenberg och hans öde.


Ulf Zander är professor i historia med inriktning mot historiedidaktik vid Malmö högskola. I boken "Förintelsens röda nejlika" nämner han att till Raoul Wallenbergs ära har 31 monument uppförts i tolv länder. Han hänvisar till Tanja Schults doktorsavhandling "A Hero's Many Faces. Raoul Wallenberg in Contemporary Monuments", 2009 och gör i sin bok vissa kompletteringar med politiskt-ideologiska samt historiekulturella perspektiv.

Ulf Zander nämner att "Bronsportföljen R W" är en del av Gustav och Ulla Kraitz monument "Hope" som är placerat i FN-byggnadens omedelbara närhet i New York, USA. Portföljen finns i KAPPSTA på Lidingön samt utanför Skissernas Museum i LUND (bilden ovan)
           
 
Ingrid Carlberg, författare och journalist, ger i sin bok "Det står ett rum här och väntar på dig...", 2012 (784 s.) "den fullständiga historien om Raoul Wallenberg, så långt man kommer i tillgängliga källor idag" och ändå finns många olösta frågor om "sanningen om hans öde."   
 
Boken inleds med ord av Tomas Tranströmer:
 
Var människa en halvöppen dörr
som leder till ett rum för alla
 
 
Citat på bokomslagets rygg från
Maj och Fredrik von Dardel i brev till
Raoul Wallenberg, 24 mars 1956
och
Raoul Wallenberg vid sitt skrivbord
i slutet av november 1944
 


 
 
"Han var kanske den ende med  riktigt stort inflytande i Budapest. [...] Vid den tiden ägde en stor räddningsaktion rum. Men det var han som tog initiativet, skänkte oss styrka, föregick med personligt exempel. Han var motsatsen till allt som pågick i Budapest."
 
ARI BRESLAUER UNDER RÄTTEGÅNGEN MOT ADOLF EICHMANN 1961
 
Ur Inledningen till "Raoul Wallenberg  En biografi", 2012 (560 s.) av Bengt Jangfeldt, svensk författare och översättare från ryska
 
 
 
"Budapest 1944. En polis tvingar ut en ung jude ur skolbussen. Den fjortonårige pojken begriper inte alls vad saken gäller. Tillsammans med tusentals andra judar sätts han på ett tåg och först när dörrarna till godsfinkan slås upp och vakterna tvingar ut dem förstår han: ryktena om dödslägren som han aningslöst avfärdat var sanna.
Mannen utan öde, 1998 är en av världslitteraturens starkaste skildringar av koncentrationslägrens verklighet. Det är en märkligt annorlunda berättelse om en ung pojkes väg till Auschwitz, Buchenwald och Seitz - och om hans mirakulösa retur därifrån!"
 
Den ungerske författaren Imre Kertész som var deporterad under andra världskriget, säger efter Nobelpriset i litteratur år 2002 i en intervju i Sydsvenskan 11 oktober 2002: "Auschwitz talar ur mig."  

 
 
Den ungerske författaren Imre Kertész som föddes i Budapest 1929 och som fick Nobelpriset i litteratur år 2002 ”för ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”, har gett oss starka symbolbilder för barmhärtighet. Utifrån Harry Martinsons existentiella vision i Aniara om att "Barmhärtigheten gror på livets grunder", kan Imre Kertész på Raoul Wallenbergs dag, påminna om barmhärtighet också under de allra svåraste förhållanden i koncentrationsläger. 
Han skriver i sin bok Kaddish för ett ofött barn, 1996:
Jag ligger på en till sjukbår utnämnd träställning, tar inte mina ögon från en man, eller snarare ett benrangel, som kallas ”läraren” och som även min futtiga matranson har hamnat hos. Bland allt vrålande, tumult och sparkar stämmer förstås, gång på gång, inte tilldelningen.
Min evige plågoande hungern, detta vilt krävande vilddjur och så hoppets hesa röst om att överleva mot alla odds - gjorde just då överlevnaden högst problematisk. Men vad ser jag?
Ropande mitt namn och med blicken oroligt sökande vacklar ”läraren” mot mig med min kalla engångsranson i handen, och när han får syn på min bår lägger han den snabbt på min mage. Han rusar tillbaka till sin plats - finner man honom inte på hans plats slår man helt enkelt ihjäl honom.
Så långt historien, skriver Kertész, och fortsätter: Varför gjorde han det? I ett sådant tillstånd är det uteslutande handlingarna, de nakna handlingarna som visar någon benägenhet till solidaritet, det är endast de handlingarna vi kan ta så att säga i våra händer och undersöka --- som en kristall. I dödens förmak som ett koncentrationsläger utgör - och i synnerhet om vi tar i beaktande det fullständiga kroppsliga och andliga förfallet och som en följd därav omdömesförmågans närapå sjukliga förtvining, finns någonting 
- det existerar ett rent, ett av all främmande materia icke besmittat begrepp, en i allas vår ande levande identisk idé, ja, en idé vars okränkbarhet, vars bevarande är ”lärarens” enda verkliga chans att överleva - utan att kunna bevara detta begrepp i dess okränkbarhet, utan att kunna betrakta det i dess rena ostördhet vill han inte leva, vad mera är, kan han sannolikt inte leva.
Ja, enligt min mening är det för det som det inte finns någon förklaring, ett immateriellt begrepp, ett motstånd som sopar bort till och med intresset att bevara sitt liv, och detta är, tycker jag, ett mycket viktigt vittnesbörd om vad livet i själva verket är….
(Imre Kertész: Kaddish för ett ofött barn, ss. 46 ff)

    
Sång 80 ur Aniara

Mitt i den brinnande solen
finns en pupill, en kärna
som med sin gåtfulla virvel
gör den till kärlekens stjärna.
Var gång den ser på jorden
uppstår en äng och blommar
dag efter dag och fröar
glad genom lycklig sommar.
 
Blommorna lyfta ur marken
ett levande flaggspel som vaggar.
Fjärilar dansa med gula
slöjor kring tistelns taggar.
humlorna brumma i gräset
där stråskuggan marken rutar.
Sval leker sommarvinden
i lättrörda vallmoklutar.
 
Flyktig är lyckan – en stundens
slumpvinst i soliga dagar.
Långt bortom larv och grymhet
lyser i sommarens hagar
kärlekens sommarstjärna,
midsommartidernas blomma.
Vad förtjänte väl mera
Att vi bleve glada och fromma.

HARRY MARTINSON: Ur ANIARA, Sång 80



Professor Johan Wrede skriver i ett efterord till Aniara, som ingår i en samlad utgåva av Harry Martinsons verk,

"... att diktens två huvudteman, den civilisationskritiska varningen å den ena sidan och den existentiella visionen å den andra, skapar en spänning starkare än läsaren förmår bemästra. [...]
Att verket röjer ambitionen att komplettera den rationalistiska världsbilden med humana världen, respekt för naturen och en levnadsvisdom besläktad med taoismen förtjänar kanske därför att ännu en gång understrykas. Eposets nästsista sång kan läsas som diktarens förklaring av sin existentiella världssyn:

Stjärnhimlens eviga mysterium
och den celesta mekanikens under
är lag men inte evangelium.
Barmhärtigheten gror på livets grunder.

[...]
Som existentiell poesi hör eposet till de omistliga diktverken."
 
 

"Barmhärtigheten gror på livets grunder"

 

Raoul Wallenberg ingav hopp

där allt hopp var ute ! 


Rune Liljenrud
 
 
 
 

 

lördag 17 augusti 2013

Harry Martinson och Erik Johansson

  
 
Harry Martinson-sällskapet har erhållit en gåva till minnet av arbetarförfattaren Erik Johansson, som avled den 7 juni 2013 i Göteborg. Han var tio år yngre än Harry Martinson och årsbarn med Sven Edvin Salje, som båda var födda år 1914.
 
Erik Johansson debuterade som 62-åring med "Fabriksmänniskan" (1976) och hann ge ut tolv böcker. Sven Delblanc har skrivit en värdefull inledning till debutboken, en klassiker i svensk arbetarlitteratur. En av Erik Johanssons stora inspirationskällor i författarskapet var Harry Martinson och Erik Johansson har varit med under en av Harry Martinson-sällskapets sommarkurser och berättat om sitt författarskap.
 
Boken sattes upp på scen i pjäsen "Tok Alfred" som spelats på Folkteatern i Göteborg och Dramaten i Stockholm. Erik Johansson har belönats med flera fina utmärkelser: Svenska Akademins, LO:s och Södermanlands kulturstipendier samt Göteborgs Stads guldmedalj.
 
Många hänvisningar till och citat från Harry Martinson finns med i Erik Johanssons böcker. I kapitlet Gräsen vid fabriksmuren... i debutboken "Fabriksmänniskan" skriver han:
 
Varken fabriksmurar eller fängelsemurar behöver stänga oss ute från naturupplevelser. Varje sommarmorgon innan dagens arbete börjar, vandrar jag runt fabriksmuren och gläder mig över de fattiga grässtrån som ännu växer där.
Livet kan gro och växa ur vilket mörker som helst, det har du säkert märkt i mörka stunder. Min livsavgörande kontakt med gräset och naturen som läkekraft kom en kväll på lånebiblioteket. Harry Martinsons bok, Midsommardalen, kom lägligt, ty efter en lång och svår sjukdom grips människan lätt av misströstan och tvivel över livets möjligheter. Med oerhörd kraft rusade den svenska sommaren in i min förtvivlade själ, och lösgjorde strömmen av barndomens naiva, glömda naturupplevelser. Nu traskade jag åter över solvarm glänta och kunde nämna barndomens blomster vid namn! En förfluten lycklig tid återskapades inom mig av en främmande människas ord.
Från den stunden blev sjukdomen en mindre plåga. När sedan nya dagar av svårmod kom min själ att misströsta, kunde jag lägga mig i gräset och tala till både timotej och ängskavle. Åt sådana minnen kunde jag i arbetet både le och skratta.


Ett säkert rotfäste heter det första kapitlet i Erik Johanssons bok "Vägen till fabriken" (1977) och inleds med ett högtidligt formulerat CV Curriculum Vitae:

Genom hela mitt liv har det lilla ordet FOGDÖ följt mig som ett trygghetsord. När jag tillfrågats om födelseort har det alltid varit så meningsfullt att svara:
- FOGDÖ församling Södermanlands län.
De orden gav mig säkert rotfäste i tillvaron, som luffare i svenska storskogar, sjöman i utländska hamnar och tempoarbetare i fabriker där det omänskliga redan var livsstil.
I en statstuga vid prästgården är jag född. Prästgården och kyrkan låg med sina väldiga lövträd som en fridfull ö mitt ute i böljande sädesfält. När jag som liten satt vid dikeskanten och såg ut över gärdena vaggades jag till ro av vindens lek med strå och ax.
Min far var Valentin Johansson, rättarson från stora Skälby under Näsboholms gods i Härad. Min mor Ingeborg Maria Johansson född Andersson, var dotter till småbonden på "Magboa" eller Magdeboda som det heter.
Statdrängen och pigan var den största trygghet och lycka som jag ägde i min barndom. Den värderingen har stått sig genom hela livet. När jag vid ett besök hos de gamla gav dem stora A i betyg som föräldrar knäppte de händerna och satt så andäktiga och högtidliga som hade de suttit i kyrkan.
- Du skall hedra din fader och moder på det att det må gå dig väl och du må länge leva i landet som Herren Gud har givit dig.
I det ögonblicket kände jag, som så många gånger förr, att en högre makt var närvarande.

___

I  Erik Johanssons bok "Vägen till fabriken" finns några fotografiskt återgivna  Orlofssedel, utvisande vitsord om Arbetsförmåga, Skötsel av kreatur, Aktsamhet om redskap samt öfrigt omhänderhafdt, Aktsamhet om eld, Stadighet vid hemmet, Pålitlighet vid resor, Trohet mot husbonde, Kunskap i slöjd/smide/plöjning/såning, Höflighet, Nykterhet, Hälsotillstånd.
Öfver uppförandet under tiden från nedanstående dag till afflyttningen kommer vitsord att lämnas i afskedsbetyget.

I boken "Vägen till fabriken" märks vilka författare som varit viktiga för Erik Johanssons författarskap, främst Dan Andersson, Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson och Rudolf Värnlund. I kapitlet Arbetslös skriver Erik  Johansson något som är väldigt nära Harry Martinsons livserfarenheter i "Vägen ut" och hans livsfilosofiska tankar i "Vägen till Klockrike":

När svälten blev långvarig var det nödvändigt att ligga i en skogsbacke för att spara på krafterna.
En het dag i juli 1933 satt jag i dikeskantens vägdamm några mil från Uppsala och filosoferade över mitt sextonåriga liv.

(1985)
 
I romanen Och allt skall vara förgånget citerar Erik Johansson vid en begravning Harry Martinsons "En sommarpsalm jag sjunga må i själens vinterdagar..." (Sv.Ps 202)
 
 
(1989)
 
I romanen Alfred och Isabella citerar Erik Johansson vid en samling på ett servicehus,  Harry Martinsons dikt LIV, som inleder Svärmare och harkrank, 1937
 
Ej vallar, bräddar har den flod,
som håller mänskans ande grön.
Den återblommar varje år.
När tiden räfflar åsens krön
och jättedösen sjunken in
sjuk rosslar under skuldran grå,
skall dock den gröna andens stå
och bräddfull grön dess flod. 

 
"Denna bok vill jag ge dem som trots hån arbetat för kultur även i arbetsdagen."
 
Så inleder Erik Johansson sin roman "HÖSTGLÖD" (1991), som handlar om mobbning bland arbetskamrater, där kultur är en oas och den stora motkraft som ger inre styrka och skydd mot pennalism. Romanen vårdar drömmen om en djupare mening med arbetsdagen och miljöfrågorna lyfts fram i Harry Martinsons anda.
 
Erik Johansson skriver: I grönskan kom glädjen, men trots den måste vi oroas över de många barrträden som skadats av miljögifterna. Och många av markens blommor förmår inte slå ut i full blom. Snart vissnar de och naturen är en doft fattigare och en glädje blir tagen ifrån oss. Djuren far också illa, trafiken på motorvägar avlivar utan åtskillnad, från minsta unge upp till den ståtligaste älgtjur.
I den sena kvällen finner jag ro på balkongen och läser Harry Martinsons bok Vagnen. Där talar han klarspråk om vårt behov av Bilen. Han blev naturligtvis utskälld av recensenterna. Martinson tog så illa vid sig att han lovade att aldrig mer ge ut någon lyrik.
Bilen ja, giftiga avgaser och ond bråd död förringar på intet sätt vår lycka att äga den sista årsmodellen.
[...]
Överkörda vilda djur låg tätt på vägen. Lift var inte att tänka på eftersom det är stoppförbud på motorvägar.
Efter ett par kilometers promenad kom naturligtvis en polisbil och jag väntade mig en böteslapp. Hade tur, poliserna var hyggliga mot en gammal man och efter många varningar hjälpte de mig över viltstängslet. Den ene polisen sade något som jag lade på minnet:
- Kom ihåg att motorvägar endast är till för bilar. Nu var det att luffa tillsammans med de vilda djuren. Då tänkte jag åter på Harry Martinsons bok Vagnen, i den boken finns bland andra följande dikt:
 
Långsamt förändras jag
till en början utan att märka förändringen.
Vagnen blev mer och mer mitt hölje
mitt skal mitt snigelhus.
 
Jag hade fått en snäckas inre tröghet
mot alla rörelser utanför skalet.
Men skalet var mycket snabbt
snabbare än en vind . . .
 
Detta om bilägarens rustning och hölje.
 
 
Erik Johanssons bok "Nästa: Ändstation!" (1996) handlar om pensionärslivet, kärleken och döden:
 
Hennes namn är Bianca och hon är i övre medelåldern, men har ännu mycket av en ung kvinnas behag och utseende. Hon passar in i en av Harry Martinsons dikter: Sommarpsalm, den själen aldrig glömma kan.
 
[...]
 
Pingstafton kommer med strålande sol och skiraste grönska. Klockan tre anländer prästen, mitt ockulta bord förvandlades till altare med vit duk, levande ljus, blommor och min röda konfirmationsbibel. Prästen följer vigselformuläret och vi har att svara på frågor och blir välsignade i Guds namn. Robert läser sommarpsalm av Harry Martinson:
 
De blomster som i marken bor
kan aldrig själen glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor
se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng
som vi ger namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd
hopsömmas våd för våd.

En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud
i evig sommarskrud.
 
Anna har flera uppdrag och måste iväg. Hon välsignar oss ännu en gång och far iväg i sin bil.
 
[...]
 
Kapitlet Ändstationen i boken "Nästa: Ändstation!" innehåller en mörk dröm efter en våldsam feberattack:
 
Drömmen handlar om träbaracker skilda åt av lägergator. Ytligt sett liknade lägret Auschwitz och Buchenwald, men utrotningsläger var det inte. Där vårdades de svårast sjuka till sin död. Lägret drevs som privat bolag med högsta möjliga vinst.
 
Drömmens händelseförlopp får i boken en förklaring med hjälp av japanen Sykomoko.
 
[...]
 
Sista kapitlet Åter till verkligheten i boken "Nästa: Ändstation!" inleds med en dikt ur Harry Martinsons diktsamling Natur:
 
Över ändlösa oceaner framgungar havsvinden
breder ut sina vingar i natten och dagen
höjer och sänker sig
över de eviga havens ödsliga gungande golv.
Det nalkas morgon
eller det nalkas afton
och havsvinden känner i sitt ansikte
- landvinden
 
Harry Martinson 
 
[...]
 
När jag en dag är på väg nedför slänten till Djupedal möter jag plötsligt - Bianca!
 
[...]
 
Efter promenaden tar vi i hand och omfamnar varandra och säger farväl. Länge står jag och ser efter henne, men hon vänder sig inte om.
Vad som har varit, det har varit...
 
~ ~ ~
 
Kapitlets sista rader "Vad som har varit, det har varit..." finns i Harry Martinsons ANIARA Sång 6
 
 ... vad som varit
det haver varit. 
 
____________
 
Just nu pågår ett projekt, MINNESVÄRT  
med bloggar om ”bortglömda” kulturpersonligheter. Där kan man läsa hyllningar till svenska kulturpersonligheter, som riskerar att glömmas bort.
 
Sven Delblanc avslutar sitt förord till Erik Johanssons debutbok Fabriksmänniskan:
"Erik Johansson talar med ögonvittnets auktoritet och den borne författarens självklara kraft. Många kommer att lyssna till hans ord."
 
Till detta kan också MINNESVÄRT bidraga
 
 
Camilla Odhnoffs ord:
 
”Vi behöver påminnas om hur lätt det är att glömma, att det är lätt att som en självklarhet ta till sig den höga levnadsnivå som strävsamma äldre generationer lämnat i arv, men som det är vårt ansvar att förvalta och utveckla. Tage Erlander brukade inpränta i oss att demokrati var inget givet tillstånd, den måste erövras på nytt dag för dag. Så också det goda samhället - Vi har alla ett ansvar att hålla det levande.”
 
Se vidare Lindelöws Bokförlag
 
 
Rune Liljenrud
 
 

måndag 12 augusti 2013

MINNESVÄRT - en folkbildande kampanjblogg


Detta är ett mycket glädjande initiativ. Så fort man klickar på länken http://minnesvart.com kommer de oss som välkända vise till mötes och det är intressant att mestadels kunna relatera till Harry Martinson och han finns med: Harry Martinson – nässelskådare och planetobservatör

Tage Danielsson från Linköping finns med i MINNESVÄRT. Han står staty i målad brons på Tage Danielssons plats, Vasavägen i Linköping.
Minnesstatyn är gjord 1987 av KG Bejemark.


Tage Danielssons civilisationskritik i ANIMALEN - En musikalisk fabel - är lätt att relatera till Harry Martinsons oro över tillståndet i världen och människans ansvar.

ANIMALEN hade urpremiär med solister, kör, dansare och orkester på Stora Teatern i Göteborg den 19 maj 1979.

Medan Harry Martinson i ANIARA, Sång 26 oroas över att det finns inget skydd mot människan, så låter Tage Danielsson i ANIMALEN de klocka djuren ta över styret av livstillvaron, och de konstaterar att

Vi måste ha en
 
DJURENS MÄNSKOSKYDDSFÖRENING

Den gäller inte alls oss själva -
vi klarar oss rätt galant.
Det är sant.
Men det är inte likadant
med detta stackars mänskosläkte
som häromkvällen oss förskräckte
med ännu en atombombssmäll.
D'e synd på en så vacker kväll.
Det är inte rätt mot naturen.
Det bara irriterar djuren.
Och sådant har mänskan inget för.
Det bara smäller ...
... så dom dör.
Och risken, som jag sagt förut
är att dom alldeles dör ut.

Tage Danielssons visdomsord i ANIMALEN


Samma budskap finns i Åke Widfeldts blogg
Inför Hiroshimadagen den 6 augusti

Rune Liljenrud

lördag 3 augusti 2013

Inför Hiroshimadagen den 6 augusti


”Splittringen av atomen har förändrat allting utom våra sätt att tänka och därför är vi på väg mot en katastrof utan motstycke”. Orden är Albert Einsteins men kunde lika gärna ha yttrats av Harry Martinson som i sitt diktepos Aniara varnar för följderna av ett kärnvapenkrig. För honom var bomberna över Hiroshima och Nagasaki en fasansfull påminnelse om de katastrofala tänkesätt som kommit att behärska människornas hjärnor.

I Aniara är det det tekniska underverket miman (med mänskliga egenskaper) som besitter den samvetsömhet som jordmänniskorna saknar. Till slut står hon inte ut med att förmedla nyheterna från en atomkrigsdrabbad jord:

Hon hade sett granitens vita gråt
när sten och malm förgasas till ett dis.
Hon hade rörts av dessa stenars kval.

Förmörkad i sitt cellverk av den hårdhet
som människan visar i sin ondskas tid
kom hon som länge väntat var därhän
att hon på mimors sätt till slut bröts ner.

Nu ville hon i tingets namn ha frid.
Nu ville hon ej förevisa mer.
(Ur sång 28, Aniara)

Sedan bomben över Nagasaki fälldes har inga kärnvapen använts på vår jord. Däremot har som vi vet stora arsenaler av sådana vapen lagrats och försatts i beredskap ända fram till i dag. Påverkas de människor som ägnar sig åt sådan verksamhet? Blir deras samveten mindre ömma? Många anser det. Redan på 1960-talet skrev Robert Jungk:

”Ty även om de aldrig har exploderat har de atombomber som hålls i beredskap en återverkan på de presumtiva gärningsmännen. De urholkar demokratin genom att överlåta de viktigaste avgörandena åt ett fåtal, de medför en allmän brutalisering hos dem som sköter vapnen och som alltid måste vara inställda på och besluta att till slut använda dem en gång. De förstör de atomrustade ländernas innersta tro på sin egen mänsklighet och moral."
 

Det är en skandal att vi i dag, 68 år efter Hiroshima, fortfarande har över 17 000 kärnvapen (varav c:a 2000 i högsta beredskap) i nio länder. De flesta av dem är många gånger starkare än de bomber som fälldes över Japan 1945. Om en enda kärnstridsspets detonerades över en storstad skulle den kunna döda miljontals människor och orsaka skador som skulle finnas kvar i decennier.

Men det finns också i dag många som för kampen mot kärnvapen. Ett exempel är ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons), nu aktiv i över 60 länder. Den har haft stora framgångar i sin strävan att förbjuda kärnvapnen. I dag stöder 151 länder kampanjen. Tyvärr finns Sverige inte med bland dessa. Däremot hittar man personer från Sverige bland dem som är för ett förbud. En är förre vapeninspektören Hans Blix som säger att han är stolt över att han stöder ICAN.

Ett fint sätt att manifestera Hiroshima-dagen är att skicka en petition till den svenska regeringen och be den arbeta för ett förbud mot kärnvapen. Du kan göra det via den här länken:
http://www.icanw.org/why-a-ban/positions/#.Uf1FlxBvnrd

Söndagen den 29 september kl. 11.00 kommer Gunnar Westberg från Läkare mot kärnvapen att tillsammans med mig diskutera om Harry Martinsons Aniara och dagens kärnvapenhot. Vi framträder på Bokmässan i Göteborg (De litterära sällskapens scen).

Åke Widfeldt

fredag 2 augusti 2013

CREDO - SANNINGARS LIV Textprocess hos Harry Martinson

 
 
Tidningen VI har firat 100 år. I jubileumsnumret kunde man läsa en  dikt av Harry Martinson, endast publicerad en gång.
 
Tidningen Vis jubileumsnr , mars 2013
Ur Tidningen Vi:s jubileumsnr, mars 2013
 
 
CREDO, publicerad i Vi, 1954, nr 17, 30 april
 
Jag har lagt bort lärorna som man har lagt bort saker.
Man glömmer dem på tåg, i väntsalar
på badstränder eller uppe i utsiktstorn.
 
Det finns sanningar som inte flyr,
som inte är känsliga  för avdunstning eller rost.
Det är svårt att säga deras namn
men man möter dem alltid igen.
  
Går man vidare är de  där.
Stannar man finns de på marken.
Man kan somna i deras sällskap.
När man vaknar är de där.
  
Alla världens böcker handlar om sättet att finna dem
eller om sättet att undgå dem.
 
Världen är full av självklarheter,
obeaktade kärnor, trofast  hållfasthet i sak,
full av bärande fundament,
full av trogen sten,
full av rosor som gärna dö.
Av rosor som gärna gå,
av vingar som gärna lyfter,
av pelare som gärna bär tider och tak
länge, långt.
 
Det finns ingen lära oundgängligen nödvändig
så länge sanningen växer  som gräs på stenarna
ropar ur vind och vatten, talar ur skyars regn.
 
Det finns överallt en sanning  att ständigt sjunga om,
att ständigt berätta om, som när man berättar att man
                 träffade den eller den  efter flera år.
 och att allt var som förr, att inget var förlorat.
 
 

Enligt Lars Westman är denna dikt endast publicerad en gång, nämligen i  Vi,
något som Carl- Otto von Sydow  bekräftar i bibliografin.
 
Av denna dikt blev det 2, publicerade i Vagnen 1960;
 
 
Strof 2 och 3 i sin helhet ingår som strof 1 och  2 i
Sanningars liv, som sedan fått en nyskriven strof 3
  
Strof  5 i förändrad form inleder dikten Credo
 
Sedan följer 2 nyskrivna  strofer.
 
Dessa innehåller  typiska martinsonska filosofiska och didaktiska vändningar.
 
Strof 5 i sitt ursprungliga skick + dessa 2  hade blivit en bättre dikt enligt mitt förmenande.
 
Sanningars liv  är  en sämre dikt än ursprungsdikten.
 
Marianne Westholm
 
 
Forskarassistent Jon Viklund, Uppsala universitet talade vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid den 5 maj 2012 på Jämshögs folkhögskola om att Harry Martinson publicerade dikter i olika sammanhang, ändrade dikter, också andra texter och fortsatte att ändra även sedan en bok utkommit av trycket. Denna process är intressant att följa, och det är just vad Marianne Westholm nu gör i sin blogg. Här är väldigt mycket att hämta och bloggen är ju ett utmärkt forum för detta. Välkommen!
 
Rune Liljenrud