måndag 12 oktober 2020

HARRY MARTINSON ur hans sista diktsamling TUVOR, 1973: "Vi uppsöker gläntornas ljus / och bor till en del i städer / där vi får för oss / att vi är oss själva. / Ändå är vi vad vi är / ett granskogsfolk"

 



Folklivsforskaren professor Bengt af Klintberg höll under Harry Martinson-sällskapets årshögtid maj 2011 i Brunnsvik, ett mycket uppskattat föredrag "Träd i Harry Martinsons och Werner Aspenströms diktning", vari han jämförde Martinsons och Aspenströms skildringar av träden, som spelar en viktig roll i bådas naturlyrik. 
Många diktcitat är hämtade ur Harry Martinsons TUVOR, bl.a  inledningsdikten Gran står tätt invid gran. "lnget träd är så vanligt förekommande i Martinsons diktning som granen, det träd som genom sin vanlighet står kanske allra lägst i trädens hierarki. Ingen svensk diktare har skrivit fler dikter om granen än han" framhåller Bengt af Klintberg. 



Furan det högresta mastträdet 
med kronan som en utsiktskorg i toppen 
spanar över vårt ändlösa innanhav av gran 
där vi år från år och våg från våg 
intill döddagar kan räkna hur gran försvinner bland gran. 
Överallt omkring oss denna vår fördystrande fiende 
och brusande vän. 
Vad vore vår värld utan granar, 
utan massaved, julgran och gravens ris. 
Vad vore den utan det skydd som granen ger 
och utan de skuggande sagor 
som bara kan berättas av granar. 
Vi uppsöker gläntornas ljus 
och bor till en del i städer 
där vi får för oss 
att vi är oss själva. 
Ändå är vi vad vi är 
ett granskogsfolk 
och med gran skall vi myllas. 
Hemlöst förbundna i städer och byar 
lever vi med vårt tungsinne försänkta i gran. 
Granarna brusa. 
Verklighetstungt och med gransagans sus 
befaller de över våra år 
och skyddar den barrtunga ande 
som susar inom oss, 
vår ande av gran. 

DAVID THURFJELL hämtar titeln till sin bok GRANSKOGSFOLK, 2020 från denna dikt ur Harry Martinsons TUVOR, 1973. 

"I  Granskogsfolk tecknar David Thurfjell den svenska naturkärlekens religionshistoria, från fornnordiska föreställningar om en besjälad vildmark, över de katolska och lutherska periodernas folktro och troslära, till den moderna tidens exploatering och naturromantik", skriver förlaget NORSTEDTS. Kapitelrubrikerna är inbjudande och läsupplevelsen bjuder fördjupning i Harry Martinsons diktning:

  1. Änglamrk och himlakropp
  2. Känslan av en gräns 
  3. Naturupplevelses psykologi 
  4. Arvet från hedendomen 
  5. Det lutherska bondesamhället 
  6. Brottet med det förflutna - och längtan tillbaka 
  7. Romantiseringen av naturen och jaget 
  8. Sekulariseringens paradoxer
  9. En erfarenhet höjd i tystnad
10. En djupekologisk vändning 


DAVID THURFJELL är religionshistoriker och professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola i Stockholm. 


Rune Liljenrud 






söndag 11 oktober 2020

"Till Dig, vår Skapare, stiger jordens sång"

Tacksägelsedagen, Söndag den 11 oktober kl 10 i SVT2, sändes mässan ”Från Big bang till 2020 - om vår stund på jorden”, av musikern och gitarristen Magnus Sjöqvist, med texter av Stefan Edman. Den spelades in i Ljungs vackra kyrka i Ljungskile för en månad sedan.  

 

Stefan Edman skriver "Vi kallar den Big bang-mässan eftersom den börjar i 'den stora smällen' för miljarder år sedan, gestaltat med samplade kosmiska ljud som övergår i vattensorl, koltrastsång, knölvalsmusik och barn som skrattar! Dansare som lösgör sig ur rökdimmor. Från urtidsmörker till livets födelse på jorden! Sedan orgel, elgitarr, trummor och bas, kör.


Mässan består av de fem klassiska delarna, fast i en lite annan ordningsföljd: 


Gloria - Förundran 

Kyrie - Förskräckelse 

Agnus Dei - Förlåtelse 

Credo - Förändring 

Sanctus - Förtröstan


 

Ett försök till ”allkonstverk” med musik, bild, poesi (av Edith Södergran och Claes Andersson), bibeltexter, kör och solister om vad det är att vara människa. Glädjen, sorgen, längtan efter kärlek. Hopp och engagemang för planetens framtid."



"Skapelsens egen ton ger mig hopp, den stiger från mullens maskar och kryp den lever i kolatomen och susar i gräset den brusar mjukt i min egen kropp. I celler och gener som en livets hyllning till din kärlek. Till dig, vår Skapare, stiger Jordens sång" är Stefan Edmans avslutande text i dagens mässa. 

Varmt tack för stor högtid!  

Mässan sänds i repris måndag 12 oktober kl 16:15 SVT2.


Rune Liljenrud 



lördag 10 oktober 2020

Idag 10 oktober när HARRY har namnsdag lyfter Maria Küchen fram Harry Martinsons ANIARA




Maria Küchen har idag i Smålandsposten en helsides essä där vi med fascination får följa henne ut i rymden. Essän avslutas med en hänvisning till ANIARA 

1900-talets stora rymddystopi, ”Aniara”, framstår som ett alltmer realistiskt scenario. Liksom människorna ombord på rymdskeppet Aniara behöver vi ge oss av, men vi vet inte vart. Färden saknar mål, men i dikten kring Monica Sands ljusorglar skrev jag: ”Vi är här på rymdens villkor. Det är ingen värld man lämnar.”

Så väldig är rymden att den aldrig kan överges eller överge oss. Vi är utlämnade. Det är fasansfullt och underbart. I maktlösheten finns en paradoxal frihet. Om jag ändå bara är en gnista i kosmos, ”en liten blåsa i Guds andes glas” för att låna Harry Martinsons ord om Aniara – varför oroa sig? Varför inte glädjas åt det lilla?
Maria Küchen
Författare och skribent. Debuterade 1989. Förra året gav hon ut ”Rymdens alfabet”, om rymdfartens historia och sin egen fascination för rymden.

Rune Liljenrud 


söndag 4 oktober 2020

Bertil Englerts skulptur ”Hyllning till daggmasken”

 

Foto: Niklas Gustavsson 

Ängelholms kultursällskap  med 1300 medlemmar bedriver just nu en insamling  bland dessa
för att kunna inköpa en fyra meter hög skulptur föreställande en vertikal daggmask.
Bronsskulpturen skall förhoppningsvis kunna inköpas av kultursällskapet till våren och därefter skänkas till Ängelholms kommun som offentligt konstverk. Konstnären yttrar sig om daggmasken på följande sätt: 

”Det är fina djur, vackra, det syns att de har jazzen i blodet. De är också världens bästa jordförbättrare. Aristoteles kallade dem jordens inälvor och Cleopatra ska ha heligförklarat dem. Jag har själv haft kompost i många år och sett nyttan de gör”.

Enligt  Bertil Englert kan tillkomsten av ”Hyllning till daggmasken” också tillskrivas följande dikt 
av Harry Martinson:

Daggmasken (Passad 1945)

Vem vördar daggmasken,
odlaren djupt under gräsen i jordens mull.
Han håller jorden i förvandling.
Han arbetar helt fylld av mull,
stum av mull och blind.

Han är den undre, den nedre bonden
där åkrarna klädas till skörd.
Vem vördar honom,
den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i jordens mull.


Ovanstående text är en sammanfattning av artikel i HD
4 oktober 2020
skriven av Ann Sahlén Thelandersson,


                                  genom Marianne Westholm

lördag 3 oktober 2020

HARRY MARTINSON: Kusthöst

 


Vid Krigsseglarnas minnesmärke Stenpiren Göteborg 


Kusthöst

Molnen spå storm, 
i eldgula virvlande horisonter brinna tecknen som antända blånor. 
Det knirkar från soltorra bryggor 
där pålarna vicka med skuggorna 
snabbare och snabbare i förpatrullsdyningen. 

Tre strandpipare plocka myrlejonbaggar på en
roströd övergiven motor i sanden. 
Skränmåsen börjar sin kryssning, 
havet mulnar plötsligt i en första farande kåre 
svart som kol. 
Oberörda samla grovbyggda strandbönder tång 
med neptunusgrepar och gödselkärror, 
köra krokryggiga längs oceanen. 
Molnen rulla som stenkolsrök över havet, 
hästarna nosa i den torra sanden och nysa. 
Kärrhjulen skangra i den annalkande stormen. 

De lårnakna damerna 
som ännu höstbada 
få hönsskinn och rusa hem. 
Kusten har hus och hotell och förskräckes 
icke, - 
därute sätta skeppen röda och gröna lanternor. 

HARRY MARTINSON:
Bonniers månadstidning 1931,9 


Havet är stort, evigt och stort -
Ur dikten 
SJÖMAN TALAR TILL KAPDUVOR 
N O M A D, 1931 och 1943

Rune Liljenrud