KARIN BOYE föddes i Göteborg den 26 oktober, för i år 120 år sedan. Harry Martinson skriver om henne i ett brev till författaren Ebbe Linde: "Karin tillhörde dem man under alla förhållanden vill se levande."

 

Karin Maria Boye

 *     Född 26 oktober Vasaplatsen 11, Göteborg

⛪  Döpt 3 december 1900 i Christinae kyrka,

       den tyska församlingens kyrka, Göteborg   

 +    Död natten till den 24 april 1941 i Alingsås

       Minnessten i Alingsås (Aspholmsvägen 28)

       Karin är begravd i Boyes familjegrav på 

       Östra kyrkogården, Nobelplatsen 5, Göteborg

Jag är född i en stad . . . (1915)

Jag är född i en stad. Kring min första dröm
har gatornas höga hus stått vakt,
och gatornas sorlande människoström
har sin förtrollning i blodet mig lagt.
Jag är född i en stad, och jag vet, att än
en gång skall jag trampa dess gråa sten,
jag skall höra dess forsande buller igen
och vandra om kvällen i lyktors sken.
När skymningen faller djup och blå,
då skall jag se, huru tusen ljus
likt skälvande eldstalaktiter stå
i vattnet, där ångarnas lyktor gå,
medan fönsterna tändas i strandens hus.
Och jag vet, att här andas en livscentral,
förtätat liv är dess atmosfär;
här samlas all världens lust och kval,
och arbetet, arbetet härskar här.

I morgonens gråkalla våta dis
skall jag gå till min möda min dagliga gång
och höra den stora mödans sång,
som sjungit i sekler på samma vis.
Här känner jag världens pulsar slå,
här brusa tankarnas strömmar fritt;
just här, just här vill jag stridande stå
i den stora heliga kampens mitt!
Just här är min plats, jag vet att så är,
om jag vill eller ej. Men jag vill, jag vill!
Jag är född i en stad. Jag hör staden till.
Det bud, som jag söker, bidar där.
Det håller alltjämt min längtan varm, 
fast ännu till hälften det döljer sig...
Men djupt ur gatornas mullrande larm
dess kallande, bjudande stämma jag hör -
den gärning, den gärning, som väntar mig,
det verk, det verk, som jag lever för!

Ur  Gamla Versar 

Jag är född i en stad finns tryckt i 

Karin Boyes liv och diktning  XIII

Samfundet De Nio 

Professor Johan Svedjedal har i Karin Boyes liv och diktning XIII en artikel om Karin Boyes arbete i Samfundet De Nio, där hon invaldes 25 april 1931, trettioårig och dittills yngsta ledamoten (är det fortfarande). Hon föreslog 1936 Harry Martinson som mottagare av Samfundet De Nios Stora pris och han fick priset 1938. Karin Boye deltog i invalet av Elin Wägner 1937 i Samfundet De Nio. 

"Ja visst gör det ont när knoppar brister"

Detta är ursprungligen en tillfällighetsdikt av Karin Boye, publicerad i en vänskrift "Bergsluft" till Elin Wägners 50-årsdag den 16 maj 1932. Kanske är detta Karin Boyes mest kända dikt, publicerad 1935 i diktsamlingen FÖR TRÄDETS SKULL ~ med titeln "Ja visst gör det ont".

Harry Martinsons och Karin Boyes djupa vänskap

framgår av ett brev från Martinson 17 maj 1941 till litteraturprofessorn Olle Holmberg, där han varmt erkännande skriver om Karin Boye: "Hon var mig personligen ett stöd under många år och vi utbytte ständigt tankar då vi träffades. När jag låg på sjukhus besökte hon mig och dessa besök står nu framför mig som de starkaste minnena jag har av henne." 

Efterskrift

Du satt i en hängande trädgård.
Den hängde på ett enda hår en livets parasolldag.

Du lyfte med trädpiplärkan mot skyn
utan att fråga om det bar sig.

Du kunde inte leva på att stenen består
och blomman förgår.

Du kunde inte dö bara på detta:
att gravarna bära härdiga stenar
som alltid stå ut med
att grav lägges till grav.

Nu blommar för din flyktiga bräcklighets skull
vallmon, din blomma.
För din skull hissar jag opiets fana.
För din skull dricker jag, spiller jag vin.

Alltid lovar jag dig
att binda vackert i kärvar
nuen som tiden skar.

Harry Martinson: Ur Passad

Mariakapellet i Åby kyrka, Kalmar län

har en vacker, textil utsmyckning med mönster av en vallmo. Konstverket kallas LOVSÅNG (bilden ovan). Marie Dolff har vävt textilen efter en akvarell, som hennes dotter Ylva har målat. Marie Dolff nämner att när väven kom på plats första gången, såg någon Jungfru Maria i bilden. Någon tyckte sig också se änglavingar. 

Marianne Westholm kommenterar här i en blogg 12 november 2008 Harry Martinsons dikt  Efterskrift, ur Passad (1945) och skriver: "Dikten anses vara riktad direkt till Karin Boye. Det är sällan vi i Martinsons lyrik finner en dikt med ett så tydligt Du-tilltal. Martinson och Boye stod varandra nära. Hon var hans andliga syster i mycket. I denna variant av ett epitafium ser han rakt in i hennes sköra själ, som liknas vid den vackra, men kortlivade vallmoblomman. Genom att använda sig av vallmoblomman som likt ett ogräs envist kommer tillbaka år efter år, förutspår Martinson att Boyes diktning kommer att leva. /…/ Bilden av Karin Boye förekommer även i Aniara, där hon får ge gestalt åt den kvinnliga piloten, den till synes starka, men ack så sorgsna Isagel, som sakta bryts ned. I slutraderna i Efterskrift lovar diktarbrodern att fortsätta att dikta henne till heder, trots livets flyktighet. Ett hos Martinson ofta förekommande tema som vi även finner i dikten ”Sommarspel” ur Cikada (1953), där Martinson framhäver gräshoppans och vallmons korta, intensiva liv. När de lever, då är det verkligen sommar."



Karin Boye porträttskulptur (detalj) 

i Huddinge, av Peter Linde

HARRY  MARTINSON

(brev 1941 t. Ebbe Linde):

"Överhuvud var hon ju 

en ögonens mystiker"

Karin Boyes dikt Aftonbön

ur diktsamlingen MOLN

finns som nr 859 i PSALMER I 90-TALET

Musik: Egil Hovland 

Aftonbön

Ingen stund är såsom denna,
kvällens sista, tysta timma.
Inga sorger längre bränna,
inga stämmor mera stimma.

Tag då nu i dina händer
denna dagen som förflutit.
Visst jag vet: i gott du vänder
vad jag hållit eller brutit.

Ont jag tänker, ont jag handlar,

men du läker allt och renar.
Mina dagar du förvandlar

så från grus till ädla stenar.

Du får lyfta, du får bära,
jag kan bara allting lämna.
Tag mig, led mig, var mig nära!
Ske mig vad du sen må ämna!

Rune Liljenrud