Jag heter Bengt Bejmar och bor i Jämshög i Blekinge, Harry Martinsons barndomsbygd. Det är mina tankar kring hans samlingar i Jämshögs Hembygdsgård som jag vill berätta om, med citat från Martinsons egna ord (kursiv stil)
”Jag kom till en bod, när jag var så där en tio år gammal och stod i valet och kvalet, om jag skulle köpa karameller, det var några stycken karameller jag stirrat på, eller om jag skulle köpa tre vykort för tre öre. Jag köpte en karamell och två vykort. Det var ju en seger för anden på något sätt. Och sen har jag samlat på allt möjligt.”
Kanhända var de två vykorten början till Harry Martinsons stora och unika samlingar.
På 1950- och 1960-talet bodde familjen Martinson vid sjön Sillen i Sörmland. En vän från Blekinge på besök fick till sin stora förvåning se en mängd föremål som förvarades i den ombyggda ladugård som utgjorde döttrarna Martinsons lekstuga. För sina och Harry Martinsons gemensamma vänner berättade han om dessa ”kuriositeter” en unik samling av vykort, etiketter, askar med diverse innehåll, burkar, flaskor och tusentals andra ting. Man insåg snart samlingarnas värde och en aktion sattes igång för att skaffa ett säkrare och mera lämpligt ställe att förvara det hela på. I början av 1970 flyttades alltsammans med frivilliga krafters hjälp från Vårdinge ner till Hembygdsgården i Jämshög. Harry Martinson själv ställde sig mycket positiv att få placera samlingarna i sin gamla barndomsbygd och deltog med iver i installationen.
I Jämshög, i Blekinges nordvästra hörn föddes, som bekant, Harry Martinson. Var och en som har läst Nässlorna blomma, vet hur hans barndom därnere förflöt. Hans iver att ta till sig all tänkbar kunskap i den lilla byskolan, där hans beundrade lärare Staaf undervisade, känner vi till från denna hans barndomsskildring. Men Harry Martinson gick också ett år i en skola inne i samhället. Det var i denna gamla skola man nu beredde plats åt hans kollektion, och det var här, den 10 april 1975, vid invigningen av den permanenta utställningen av samlingarna, som författaren erinrade sig episoden med bodbesöket och vykorten i barndomen.
Harry Martinson var redan märkt av sjukdom vid invigningstalet 1975 och han hade inte många år kvar att leva. Arrangerandet av de stora samlingarna fyllde honom med glädje. Tänk att detta kom att hamna i min gamla skola i min barndomsbygd.
Kanske kände Martinson det som en upprättelse, för den sockengång som kommunen bjöd honom i barndomen. Det rör sig om 1 000 tals föremål. Där finns mer än 30 000 etiketter. Samlingsnamnen är: vykort, exlibris, hotell, bryggeri, tändsticks- industri- och utställningsmärken. Hundratals burkar och flaskor. Och idag är allt datorregistrerat och katalogiserat.
Redan som ung sjöman förde Harry Martinson de mest skiftande föremål med sig hem från sina resor. Hans samlarvurm bottnade dock inte i ett planlöst ägandebegär, hans didaktiska läggning var uppenbar redan från början.
”När jag for till sjöss, så samlade jag på olika sorters blad. När vi var i tropikerna, gjorde jag utflykter in i – vi låg på floderna. Så jag gjorde ofta mycket farliga avstickare in i djungeln, för jag begrep inte hur farligt det var. Jag var ganska ung, och kom tillbaka med hela fång utav olika sorters blad, som jag sedan torkade och pressade, för att jag skulle bevara och visa hurudana blad de hade i Afrika och Indien och så där. Och det blev ju en förfärlig massa blad till slut. Jag hade nästan en halv hölada full utav det slaget.”
”Här står ju sida vid sida om vartannat rena lapprisaker, som en gång var fattigdomens enda prydnader, när det gäller att pryda sig med en bild eller så där. Etiketten på en ask eller en liten bild, som beledsagade en halvdålig tvål, som såldes på marknader. Lanthandeln, den blev på något vis den profana kulturens mötesplats för många människor”
En handelsbod? Ja, en kolonialbod ville Martinson kalla det, och förklarade varför. Mycket i hans barndoms handelsbodar kallas kolonialvaror. Det var de artiklar som inte utgjorde egna inhemska produkter. Allt som importerats, oberoende om det kom från avlägsna stormaktskolonier eller ej, var kolonialvaror, enligt Martinson. I hans tidigaste barndom ägde Martinsons far en sådan bod, där bönderna stod och samtalade med varann medan de väntade på sin tur, stod och tittade på hyllorna med varor, på etiketter med främmande, fantasieggande namn. Men kanske var det framför allt hos den lille, ännu icke läskunnige pojken, som de färggranna bilderna väckte störst förundran.
Etikettsamlingen är kanske en av de största i världen. Den samlade mängden av emblem är unik. Emblematik var ett av Martinsons specialämnen och hans kunskaper på området var mycket omfattande.
”Det finns vissa givna saker, som har ett kulturhistoriskt intresse, som har med konstens nervsystem att göra också. Sålunda finns det en emblematik med i all etikettflora. Det finns en systematisk ordning – med emblematik menar man alltså en sorts bildtydning, som bygger på vissa symboler, som har blivit tagna för givna utav ett handelshus eller andra. Därav uppstod varumärken, vilket är en ofantligt intressant flora, där man kan studera tankegångar, som går igen i emblematiken. Det är en vetenskap, som leder tillbaka ända till renässansen, då dess store företrädare hette Batista och utvecklade den vetenskapen. Man kan läsa en hel världshistoria bara i märken, om man lär sig emblematik. Och därför finns det i alla sådana där märken också en typ av – en ringa form av världshistorisk tydning”
Det finns etiketter som kan förbindas med krig, med kungliga bröllop och högtidsdagar på skilda håll i världen. Men också helt triviala saker, som uppgifter om hur gammal en viss ölsort kan vara. Står det nämligen klass två på etiketten, kan den inte vara äldre än från 1919, fick åhörarna veta. Det året infördes nämligen den så kallade ölklasslagen, en mycket sträng lag som trädde i kraft omedelbart. Han berättade hur hans cigarrsamling, vilka han naturligtvis skaffat sig för etiketternas skull, inspirerat honom när han skrev romanen ”Vägen till Klockrike” Huvudpersonen Bolle var cigarrmakare.
Han talade om svårigheten att få fram vissa etiketter på askar och burkar, att han fått söka efter gamla svenska etiketter, så långt bort som i England.
”Det egendomliga är, att minnen av svensk lanthandel är så utarmade på förekomst. Därför de slängde ju sina burkar. De trodde, att det är väl ingenting att ha, gamla burkar och etiketter.
Han kom in på litografins ”upptäckt” Han förklarade: Litografin upptäcktes ju och uppfanns också samtidigt som den upptäcktes. Därför att upptäckten innebar nämnligen så att säga, en mineralogisk triumf, medan däremot uppfinningen innebar en tryckteknisk triumf. Litografin möjliggjorde färgbilder. Det fanns en del böcker med i samlingarna, och en av dem innehöll 1800 små träsnitt av Bewick, en berömd engelsk träsnidare från 1700-talet. Martinson benämnde honom så: träsnittare, och klargjorde skillnaden mellan träsnideri och träsnitt: ”träsnitt skärs ut ur ändträet buxbom i stället för ur alla möjliga träslag”
Han gick framåt hundra år i tiden och kom in på de stora världsutställningarnas betydelse i sammanhanget. Man införde prisutdelningar och internationella mässor i mitten av 1800-talet och dessa betydde mycket för dåtidens handelsuppsving. Det konstituerades en helt ny typ av försäljning. Det utlystes pristävlingar, och dessa resulterade i en ny sorts emblem, nämligen medaljerna, förtjänsttecken, som givetvis omedelbart trycktes på respektive företags emballageetiketter.
Så här vindlade Martinsons berättelse framåt från det ena kunskapsområdet till det andra den där kvällen i april 1975. Den röda tråden brast aldrig, trots att han vände uppmärksamheten än hit än dit mot de olika föremålen.
”Jag kan tala hur länge som helst, bara jag inte kommer av mig” sade Martinson.
Av särskilt intresse är sju modellfartyg från skilda epoker i världshavens historia. Vid invigningen fanns fem modellskepp på utställningen. Senare har ytterligare tre tillkommit. Det var skeppen, som enligt ”sjömannen” Martinson utgjorde ”huvudpersonerna” i samlingarna: fem modeller av särskilda skepp, som haft stor betydelse för sjöfarten och dess utveckling på de sju haven. Det äldsta var en kunglig handelsslup med Dovers sigill från 1284. Där finns en kinesisk djonk, ett engelskt klipperskepp – all kinahandel låg på klipperskeppen under ett halvt sekel på 1800-talet, och de skeppade också guldgrävare runt Kap Horn till California. En fransk fullriggare, L´Union, även den hade seglat runt Kap Horn, oftast med chilesalpeter. Här fick åhörarna i förbigående en redogörelse för konstgödselns betydelse för världens skördar och bönder. Men fullriggaren var utsedd av ett annat skäl:
Individuellt hade detta fartyg, L´Union, ett ganska symboliskt öde. Det är därför jag har valt det – att det skulle stå här. Det torpederades redan under första krigsmånaden 1914 av en tysk u-båt och gick ner med fulla segel. Som gamla sjömän brukade säga ”hon gick ner med kläderna på” Slutligen finns en modell av den första ångbåten, det brittiska postfartyget Sirius, som 1837 var det första fartyg som kunde gå över Atlanten utan att använda seglen. Om allt som gällde trader och världshandel på segelfartygens tid visste författaren att berätta för den andlöst lyssnande publiken i Hembygdsgården.
Många föremål av skilda slag hade Harry Martinson fört hem från sina resor. Han visade på två hattar från Kina, en pekinesisk och en kantonesisk, vilka var för sig representerade Kinas två stora språkområden. Detta gav honom anledning att nämna en berömd svensk, Bernhard Karlgren, den vetenskapsman som med sina undersökningar av de två stora kinesiska språkens ursprung blivit den store pionjären inom vetenskapsgrenen komparativ språkforskning. Redan vid invigningen placerades en del böcker av specialintresse för samlingarna på Hembygdsgården. Martinsons stora boksamling skänktes senare till Olofströms bibliotek.
I den bod där samlingarna förvarats brukade författarens två döttrar leka. Vad var naturligare än att leka handelsbod med alla dessa burkar, cigarrlådor och kartonger? Och flickornas far lät dem hållas. Han smittades dessutom av deras leklust och lekte med, tävlade med dem i deras uppfinningsrikedom. Och den lekdriften ville han skulle finnas kvar och märkas i samlingen, även på den plats den nu befann sig. ”Nittio procent är äkta, tio procent är lek”, sa han. Han ville inte ändra på det. För som en lek hade det hela uppstått en gång. Utställningsrummet är därför än i dag utformat som en handelsbod. En handelsbod för lek.
Harry Martinson benämnde utställningen ”Fattigmanskonst, färdiga drömmar” Han var samlaren och forskaren och han älskade att berätta och lära ut. Han såg helst att samlingarna betraktades som undervisningsobjekt, leken till trots. Man, ”skulle se på dem med ögon och tankar”
Det fanns ett perspektiv i allt hos Martinson. Från texten på en liten etikett drog han upp linjerna, ut över världen, till de stora sammanhangen. Sist fick Martinson frågan, om man nu vill veta mer om samlingarna, hur gör man då? Då finns det litteratur och böcker svarade författaren.
Harry Martinson var en sammansatt och mångsidig natur. Han sa sig alltid ha haft en längtan ”till allt som låg fjärran och var svårgripbart”
Men visst är det både spännande och märkligt, att en så stor man i anden, har samlat på dessa ”triviala” saker som nu finns på Hembygdsgården i Jämshög.
Jag vill avsluta med en dikt som Alf Henriksson skrev till Martinson. Dikten heter ”1912” och den speglar Martinsons stora intresse för burkar och flaskor.
VAD HETER DU MIN LILLE VÄN
SOM TYST I DIKET STÅR?
JAG HETER HARRY MARTINSON
OCH JAG ÄR ÅTTA ÅR.
VAD SKA DU BLI NÄR DU BLIR KARL
OCH LÄRT DIG TUGGA SNUS?
DÅ VILL JAG HOPPAS ATT JAG HAR
MITT EGET VARUHUS.
DÄR VILL JAG MER ÄN GÄRNA STÅ
BLAND BURKAR UTAN TAL
MED VACKRA ETIKETTER PÅ
FRÅN TOMSK OCH SENEGAL.
PISSANG, GIRAFF OCH BAMBUSKOTT
UR LAGRET JAG FÖRTÄR
OCH SEDAN INNEHÅLLET GÅTT
FINNS ALLTID BURKEN DÄR.
POETISKT UNDER ÅRENS LOPP
VILL JAG BESKRIVA DEN.
DU VAR MIG ALLT EN KONSTIG KNOPP
MIN KÄRE LILLE VÄN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar