söndag 24 mars 2019

"När Old Tjikko föddes, var världen en annan. Naturkrafterna bestämde över människan. Idag är det människorna som bestämmer över naturen." (Ur griftetalet för Old Tjikko)



"Vår jord är god och mänskorna är ju inte ens vuxna för den ännu.
 De har inte kommit riktigt fram till sin jord."

HARRY MARTINSON: Ur Det enkla och det svåra (1939)

”Vi måste skaffa oss en codex ethicus, och vi måste öva oss på den och lära om och repetera. Jag kan inte finna annat än att man förr i världen satte sig ner och funderade när man inte visste något. Det fanns en axel förr i världen, som ordspråk, bibel, postilla och psalmbok kretsade kring och som vi nu saknar.”

HARRY MARTINSON: VJ 1956/2 ”Vintertankar på dyschan”, med Lars Ulvenstam:

Georg Svensson som år 1931 kom till Bonniers och där blev den förste redaktören på Bonniers Litterära Magasin, som grundades år 1932, skriver att "torpet Johannedal i Ösmo skänkte Harry Martinson ett nytt litterärt revir, den mellansvenska naturen med skog, ängar, vatten och berg. Från dessa revir hämtade han stoffet till tre underbara små prosaböcker, Svärmare och harkrank 1937, Midsommardalen 1938 samt Det enkla och det svåra 1939. 
Boktiteln Det enkla och det svåra karakteriserar rätt väl vad Martinson är ute efter i dessa av småstycken sammansatta böcker. Det enkla, det är trots sin oändliga sinnrikhet naturen med allt som växer och lever däri. Det svåra, det är frågorna om meningen med allt detta, om det egna jagets plats i tillvaron". 

Harry Martinsons tankar i Det enkla och det svåra, som år 2019 kan jubilera 80 år, om natur och människans ansvar, aktualiseras när Riksteaterns föreställning NATIONALPARKEN nu ges under tre månader runt om på landets teatrar och avslutas med tre föreställningar på Orionteatern i Stockholm, den sista söndagen 2 juni 2019. För text svarar Harry Martinson-sällskapets styrelsemedlem ekopoeten Jonas Gren och Sara Parkman, som tillsammans med Samantha Ohlanders och Hampus Norén finns på scen med regi av Lisa Färnström. 

Riksteaterns teaterpjäs NATIONALPARKEN inleds med begravningen av världens äldsta gran, Old Tjikko, nästan 10 000 år gammal, * 7531 f.Kr + 2019 e.Kr. En kista står på scenen bland ljusa björkar, ängsxäxter och den invasiva lupinen, som hotar naturidyllen. Texterna i högtiden påminner om Harry Martinsons manande tankar i Det enkla och det svåra: 
"Furorna med osågade likkistbräder inne i stammarna står höga på mon, deras toppaktigt formerade kronor har vid närmare påsyn hundäxingens form och under granen där borta står dikesfräkenet och härmar i stort sett granens form. Allt tyr sig in mot något slags centrum.Behovsskälvningarna, åtrån att vara, drar sig atomvis genaste vägen till möjligheten till så eller så i form." 

Dessa tankar möter också i Jonas Grens fjärde diktsamling
DÄLDEN, DÄR DE BLOMMAR (2018) 

 
På en psalmtavla hänger numren till de psalmer som skall ingå i Old Tjikkos begravningshögtid; 539 "Vänd bort din vrede, Gud, som straffet sänder" och 625 "En dag jag lämnar mitt hem och mina vänner. Vem känner dödens dal, vart leder skuggans stig?". Som den tredje psalmen anges 200, som avslutas med en bön: "Behåll mig till ditt paradis, och låt mig på de trognas vis i dina gårdar grönska." I griftetalet påminns om att "Old Tjikko upplevde i princip hela den geologiska epoken Holocen, som inleddes vid istidens slut för ungefär 11 000 år sedan, och som upphörde med industrialiseringen. Nu lever vi i Antropocen, där planeten domineras av en enda art, människan. Ur Holocen är du kommen. I Antropocen ska du dö." 



Av Jonas högstämda dikt till Old Tjikko framgår: "Ingen vet hur trädet dog, men vi vet att det dog i början av en ny geologisk epok, Antropocen, där planeten beter sig som ett febersjukt vilddjur. Rekordvädren avlöser varandra. Många här minns säkert förra sommarens torka. Den här dikten handlar om skogen som brann." 

Sjung, o gudinna, om skogen som brann i det nordliga rike 
olycksdigert till tusende kval för skogsägarfolket 
lågor som slog, tog tag i allt vad som odlats på marken 
brände till aska och sot ett barrskogsvälde i Taigan 
Torrare vind än den vind som drog över markerna fanns ej 
Hetare hud än furans bark var ej att beskåda 
[…] 

"...brände till aska",  orden för direkt tankarna till Harry Martinsons ord ur Aniara, Sång 79: 

Beskriv den människa som i glans 
sitt släktes likdräkt sydde 
tills Gud och Satan hand i hand 
i ett förstört, förgiftat land 
kring berg och backar flydde 
för människan: askans konung. 

--- 
Se upp för människorna 
De skyr inga medel 
--- 
Jonas Grens ord ligger här väldigt nära 
Harry Martinsons ord i Aniara Sång 26: 

Det finnes skydd mot nästan allt som är 
mot eld och skador genom storm och köld 
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan. 
Men det finns inget skydd mot människan. 
När det behövs ser ändå ingen klart. 
Nej, bara när det gällde att slå ner 
och arma ut vad hjärtat sammanspart 
av dröm att leva på i onda kalla år. 

Jorden, Doris land,/ klenoden i vårt solsystem, 
det enda klot där Livet fått/ ett land av mjölk och honung". 

I en intervju om Aniara 1957 talar Harry Martinson om fototurben som spränger staden Dorisburg som en symbol "inte bara för atombomben utan för människans tendens att förstöra jorden på alla sätt, genom sina föroreningar, genom kemikalieförstöring, kalhyggen, utrotning av växter och djurarter, allt som rubbar den naturliga balansen och världsvälståndet." 

Under begravningsakten sker en länkuppkoppling till Stockholm, tal framförs därifrån och Old Tjikkos lillebror JULGRANEN för på scenen ett samtal om julgranskommersialism, en diskussion som fördes redan för 90 år sedan med författaren Sven Edvin Salje somdeltagare. Debatten startade i Såningsmannen nr 50, 14 december 1929 under rubriken "Akta skogen". Röster från fältet framförde rädsla för att julgranar huggs "utan att man tar hänsyn till skogens undergång" och frågan väcktes "om en konstgjord gran kan ersätta en naturlig". 

Ett stillsamt hyckleri om naturens funktion i nationalismen förs i NATIONALPARKEN utifrån en 
video från Riksdagen med Stefan Löfvén, som i regeringsförklaringen citerar 1800-talets store svenske nationalskald Esaias Tegnér "Ty ej så skön är lärkans drill / Ej näktergalns en gång" ur dikten Grannskapet. 

"Lärkorna fortsätter drilla på Rosenbad och i nationalparkerna, men frågan är vad som händer utanför", kommenterar Jonas och fortsätter: "Det är inte bara Old Tjikko som dött. Just nu pågår den sjätte stora utplåningen av arter i jordens historia. Den senaste massdöden - för 65 miljoner år sedan - utrotade dinosaurierna. Då orsakades undergången av ett gigantiskt asteroidnedslag. Idag är orsaken människors konsumtion av varor och tjänster. Starkt hotade och akut hotade arter i Sverige, enligt SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet ." Jonas påbörjar läsning med utdödade arter och denna fortsätter oavbrutet under pausen till AKT 2. 

VINTERN 
"Det är vinter. Jag sitter på ett kalhygge mitt i Sapmi tillsammans med 150 representanter från 
skogsindustrin, och vi ska lära oss om svenskt skogsbruk. […] Ingenting får vara heligt. Ingenting får vara magiskt. Vår tro, vår kropp, våra begär, vår skog, vårt vatten, våra liv, har ordnats in och kapitaliserats, rationaliserats, systematiserats. Och då blir ingenting längre levande. […] Vi tog död på allt som glittrar. Och vi tar död på allt som lever. Och jag känner mig så fruktansvärt maktlös." 

Jonas tänker på barnen: "De hårdaste vindarna blåser inte på mig och min 
2-åring, Edith, som kommer att vara 34 år vid seklets mitt. Vad är det för värld 
du skall bli gammal i? Än så länge är det inte vårt hus, men andras som faller 
samman. Andras hemtrakter som flödar bort med den stigande floden. Andra 
som fastnar i passkontrollen. Medan nya marknader expanderar för vaktbolag, 
granater och liksäckar. Var inte rädd, Edith, vill jag säga. Men jag är rädd. […] 
För nära solen flög vi. Vingarna av vax smälte. Vi föll. Nu välver sig havets 
stora decembermörka tyngd över oss. […] Vi vet inte om det blir bättre. Vi 
vet att det fortsätter. Ingenting kan stoppa tiden. Och det handlar inte om hopp. 

Vi kan inte hoppas att någon mirakulöst löser det hela åt oss. Istället kan vi - 
som odlaren i dikten av Erik Gustaf Geijer, nationalromantikern som också var 
en klok människa - begrava vår tillit i jorden . 

Odlaren strör i mörka mullen 
Fröets sådd för kommande skörd 
Däröver vandra höstens skurar 
Däröver bäddas vinterns snö 
Odlaren gör som jag: begraver sitt hopp 
Han tror som jag på Sol och Vår 

Skådespelet NATIONALPARKEN avslutas med en koral, Malungsvarianten,
Psalmboken nr 304: 

Lär mig, du skog, att vissna glad 
En gång som höstens gula blad: 
En bättre vår snart blommar 
Då härligt grönt mitt träd skall stå 
Och sina djupa rötter slå 
I evighetens sommar 

Riksteatern NATIONALPARKEN består av mycket musik, en stor del nykomponerad,
folkmusik och gamla koraler på tramporgel. Föreställningen är starkt belärande och djupt uppfordrande. En manande anknytning till HAVAMAL/EDDAN sker i den sista psalmen: 

Fä dör, 
fränder dör, 
en dag dör ock du: 
ett vet jag 
som aldrig dör - 
dom över död man. 
~ 


VAD månde bli ~ över oss ~ 
"eftermälet uti vår orlovssedel"

Rune Liljenrud 

måndag 31 december 2018

HARRY MARTINSON debuterade år 1929 med SPÖKSKEPP ~ för 90 år sedan ~ och under 2019 jubilerar TIO HARRY MARTNSON-BÖCKER


  2 0 1 9
📚 📚 📚 📚 📚 📚 📚 📚 📚 📚 
JUBILERANDE  HARRY MARTINSON-BÖCKER 

90 år - Spökskepp (1929 ~ D E B U T) 
90 år - unga (1929) 
85 år - Natur  (1934) 
80 år - Det enkla och det svåra  (1939) 
70 år - Elin Wägner (1949) 
            Inträdestal i Svenska Akademien 
65 år - Lotsen från Moluckas  (Radiopjäs 10 januari 1937)
            Nyutgåva 1954 / Harry Martinson 50 år 
55 år - Tre knivar från Wei (1964) 
55 år - Bestiarium (1964) 
35 år - Nya Bestiarium (1984) 
15 år - Poetiska törnbuskar i mängd (2004)
            Brev 1929-1949 

📚 
NÄSSELFROSSA har "BILDNINGENS VÄGAR" som tema för år 2019 och att följa Harry Martinson, alltifrån bokförläggare Tor Bonniers refuseringsbrev 14 september 1928 - gällande Harry Martinsons försök med samlingen "Hav och hamnar" - till Nobelpris i litteratur år 1974, visar intressant bildningens vägar.
Harry Martinsons debut kom år 1929 på Bonniers Förlag med diktsamlingen Spökskepp


📚 
Harry Martinson skriver i ett brev till Professor Hans Larsson, Lund 30 maj 1938 bl.a.:

"... i de ekonomiska konservationerna ligger kulturkrisen, folkkrisen, världskrisen. Och den merkantilistiska reklamens värld lever och göder sig till övervägande del av denna kulturens intressesplittring. Ty den outskrivna undertonen i den mesta merkantila reklamen är:
Fördjupning undanbedes.
Kulturen har till bekännare alldeles för många affärsmän och de har fått för sig att den kan köpas och säljas precis som allt annat. Så merkantiliseras allt och världen håller därmed på att få en enda saliggörande mening: omsättningens, fetischutbytets."

📚
I radioprogrammet Dagboken med Harry Martinson Nyårsafton 1964, framför han tankar om språket:
"Mycket av världens andliga elände beror på språktröghet och likgiltighet inför språkets möjligheter. Det mesta av språkets verklighet ligger oanvänt. I en materialistisk värld får tingen alltmer tala själv." 

BILDNINGENS VÄGAR 
Ubbeboda skola. Här började Harry Martinson sin 
första skoltid, några kilometer från Gylsboda
1 aug. 1911 - 20 febr. 1912 gick Harry i Ubbeboda skola.


"Bernhard Kronqvist, Gylsboda, var född 1904, samma år som Harry Martinson och han var i första klass bänkkamrat med honom. Harry Martinson var ju född i Nyteboda, men bodde p.g.a. tråkiga familjeomständigheter hos en moster i Gylsboda vid det tillfället. Bernhard minns Harry som en blyg och något udda skolpojke, som var uppfinningsrik och pigg på varjehanda experiment. Bl.a. var han ett tag agent för Åhlen & Holm. Efter drygt en termin blev han förflyttad till Jämshögs socken, och där började hans öden och äventyr." 
(Göran Bengtsson: Ur Ubbeboda skola)


I detta hus, äldsta arbetarbostaden
   i Gylsboda, byggt år 1899, bodde
under några månader skolgossen  
Harry hos sin moster Hilda 

Rune Liljenrud  📚 


fredag 21 december 2018

JULTANKAR av tre Jämshögsförfattare


   HARRY MARTINSON: ISHAVSJUL
   S.A.L.I.F. Utgiven av Svenska Amerika Liniens
   intendenturpersonals förening 1928, nr 7/8 (nov.dec.)

Från Falklands-skär och Patagonska fjäll
drar stormen tutande mot Shetlands öar
och föser tunga, blygrå ishavssjöar
mot polens isar. Fastän julekväll
är stampsjön svår och Shetlandsstormen ryter
varannan brottsjö över backen bryter
och vinden vrin i skanskaminens spjäll.

En het mugg te, en svordom över vädret,
en valspäcksgnidning över stövellädret
och sedan: åtta glas, törn ut på vakt!
- Ej sjö i dörrn: Joho, en sabla trakt
av världen dessa Shetlands öar,
med evig kuling, blytungt hårda sjöar
och aldrig mättad, ändlös ishavsjakt.

Nu dyker hon med fören som en sten,
nu ska vi se, nu gormar valfångstskutan.
Nu sitter väl vår gamla bor bak rutan
och väntar sonen hem till Bohuslän.
Men sonen, sonen vänder inte hem,
ty han har träffat runnaren i Rio,
den gamle kände bövelen John Frio -
Min mor, din son kan inte komma hem.
Men han skall skriva hem , när vi nå land -
ett brev, som du har väntat långa tider
- därute tjuter vanten, yler, kvider -
Ja, han skall skriva hem, när vi nå land.

Nu skakar hon sig, reser sig, Hej!
så himmelshögt som om hon ville vända
sin köl i luften, sätta sig på ända -
Men blås du, Falklandsstorm. Vi ge oss ej.

Fast Shetlandshavet reser sig till domer
och vaktgasklockan ringer stormens jul
för några sjömän, små som små atomer
på lilla Shetlandsskonaren Gagul -
så skall vi länsa in till Shetlands öar
och fira jul i Shetlands gråa skjul.
Spel opp i vanten, skonare Pagul!
Och blås god jul till alla världens sjöar. 




Gossen och Filosofen 
av Pehr Thomasson,
Jämshög, 1863

En fyraårig gosse 
Satt tyst en aftonstund 
Och hänryckt blicken höjde 
Mot fästets stjärnerund. 

En filosof det märkte 
Och sporde gossen så: 
"Hvad är som dig förtjusar, 
Hvad tänker du uppå?" 

"Jag tänker på hur vackert 
Det är i himlen - då 
En sådan skönhet strålar 
Och lyser utanpå ." 
"Tack gosse för de orden" - 
Den lärde sade ömt - 
"Jag mycket tänkt och forskat, 
Men denna tanke glömt." 

  Sven Edvin Salje Minnesmärke i Jämshög
Ljus och tro
Nu spelar inga fåglar häri hult och gröna gärden.Nu trevar sinnet högtidsstämt mot ljus från egna härden.
Nu samlas vi kring det som är oss alla lika nära.Kring dessa nötta ord och tingkring allt det barnsligt kära.
Kring det som är av ljus och tro,så självklart i vårt sinne.Kring eld, som en gång slocknar häntill glöd i åldrigt minne.
av Sven Edvin Salje

GOD HELG! 
Rune Liljenrud 


måndag 17 december 2018

Minnessten i Jämshög över PEHR THOMASSON - Allmogeskald och folklivsskildrare, född i Jämshög 24/2 1818


Bildresultat för "Deras sådd vår skörd" Jämshög Rune Liljenrud
Bildresultat för "Deras sådd vår skörd" Jämshög Rune Liljenrud
Åt hembygdens söner
Deras sådd - vår skörd
Minnesstenen vid kyrkan, Jämshög

PEHR THOMASSON 1818-1883
finns som äldste i förteckningen av
Jämshögsbor "som låtit tala om sig"
De två senaste här inskrivna är
HARRY MARTINSON 1904-1978
SVEN EDVIN SALJE 1914- 1998

En minnessten som år 1915 restes över 
Pehr Thomasson i Ronnebys Rådhuspark
har nu flyttats till hans födelseort Jämshög 
och placerats där utanför Petrusgården 
Högtiden ägde rum 6 december 2018 med
tal av Bengt Bejmar, ordförande i Jämshögs
Hembygdsförening samt musik och sång 
av Ingrid Karlsson till visor av
författaren Pehr Thomasson

Minnesstenen i ljus Blekingegranit
av konstnären Sven Andersson
är 4,35 meter hög och vilar 
på en finhuggen bottenplatta 
På stenen finns bronsrelief av
Pehr Thomasson
Allmogeskald och folklivsskildrare
* 24/2 1818  + 9/3 1883

VEKERUM FÖRLAG i samarbete med 
Blekinge Läns Bildningsförbund och
Jämshögsortens Hembygdsförening
har 1990 utgett faksimil av originalutgåvan
från år 1863 med förord av
Fredrika Bremer, som erkännande bl.a. skriver:

"Han är en naturpoet i sannaste mening,
den tänkande tolken af naturens bundna ord,
som så förklarar sig till ett Guds ord för menniskan.
Derföre gafs honom det rena örat, den klara blicken, 
det varma hjertat, den talande - vältalande tungan."

Diktsamlingen i faksimil har 
informativ Efterskrift av Thorsten Paulin,
Harry Martinson-sällskapets hedersmedlem
 som var med om att stifta Sällskapet, 
men som nu är avliden. Efterskriften anger i 
 "Läsvärt om Pehr Thomassons liv och författarskap"
bl.a. Salje, Sven Edvin
Med de våra genom sekler
(kapitlet Namn i Granit, Karlshamn, 1963)

Här inledande strofer i Pehr Thomassons dikt
Farväl till Blekinge (1853)

Farväl du sagolika land,
Du Nordens blomstersal,
Som fostrat mig vid hjertats brand
Bland skog och sjö och dal.

Du såg min sälla barndom fly,
Min ungdom likaså;
Som stjernor bak en dunkel sky
De gömmas båda två.

Men skyn skall ofta dela sig
Och stjerneparet le;
Du hembygd, vill jag minnas dig,
Vill dig i drömmen se.

Vill se de ställen der jag gladt
Med lyran vid mitt bröst
Har svärmat mången sommarnatt
Och diktat hopp och tröst.

[...]
 Rune Liljenrud