fredag 19 januari 2018

Harry Martinsons MIDSOMMARDALEN jubilerar 80 år



Omslag: Bror Hjorth



HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018

MIDSOMMARDALEN  ~  80 år 

Georg Svensson som år 1931 kom till Bonniers och där blev den förste redaktören på Bonniers Litterära Magasin, som grundades år 1932, hade under många år ett betydelsefullt samarbete med Harry Martinson, som han skrivit om bl.a i boken Harry Martinson - som jag såg honom, 1980. I en inledning till SVALANS utgåva 1974 av Harry Martinson-texter, i samband med att Nobelpriset i litteratur detta år tilldelades Harry Martinson, skriver Georg Svensson bl.a om hur svår tillvaron var för Harry Martinson efter att han på sin födelsedag den 6 maj 1927 mönstrade av för gott och lämnade det hårda livet till sjöss. Han hade ådragit sig dåliga lungor och behövde vård på sanatorium, han var hemlös och utan fast inkomst. År 1929 gifte han sig med Moa Martinson och, finner Georg Svensson, "det skänkte Harry Martinson bättre materiella förutsättningar att skriva. Därtill kom att den tid makarna bodde på torpet Johannedal i Ösmo skänkte Harry Martinson ett nytt litterärt revir, den mellansvenska naturen med skog, ängar, vatten och berg. Från dessa revir hämtade han stoffet till tre underbara små prosaböcker, Svärmare och harkrank 1937, Midsommardalen 1938 och Det enkla och det svåra 1939.
Den senare boktiteln karakteriserar rätt väl vad Martinson är ute efter i dessa av småstycken sammansatta böcker. Det enkla, det är trots sin oändliga sinnrikhet naturen med allt som växer och lever däri. Det svåra, det är frågorna om meningen med allt detta, om det egna jagets plats i tillvaron."

År 1974 när Albert Bonniers Förlag i serien SVALANS SVENSKA KLASSIKER, utgav ett urval av Harry Martinsons texter, var Georg Svensson redaktör och urvalet gjordes i samråd med författaren. Urvalet innehåller bl.a en KALENDER, sammanställd ur Det enkla och det svåra - januari till november - men december månad har sin text "SOL" hämtad ur  Midsommardalen.

Harry Martinsons Midsommardalen 1938 är främst en hyllning till naturen, klädd i sommarens skönhet, men där finns också årstidsväxlingarna med och det finns mycket vinter i Midsommardalen. I bokavsnitt "Vi börjar i vattenbrynet" skriver Harry Martinson högst intressant om hur han arbetar:

"Vi minns ofantligt mycket, men i spridda bildskurar som viljan sedan får försöka sammanföra till hela bilder. Alla mina sommarsaker om naturen skriver jag på vintern och utan föregående anteckningar." 


Många olika utgåvor finns av Svärmare och harkrank 1937, Midsommardalen 1938 och Det enkla och det svåra 1939. Harry Martinson-sällskapets utgåva år 1963 "Naturessäer" har ett mycket värdefullt efterord av Bengt Emil Johnson. 


Detta år när Midsommardalen jubilerar 80 år, är det särskilt intressant att också söka ledtrådar tillbaka i Harry Martinsons tidiga diktning, och där finns mycket!

Sven Stolpe skriver i sin bok Det svenska geniet 1935  mycket erkännande om Harry Martinson: 
"Martinson har gett mig en mer gripande och livsavgörande kontakt med ursprunglig mänsklighet, ofördärvad spontan godhet än någon annan människa. [...] Martinson är något av denna naturmänniska, som kan komma oss alla att blygas över vårt förtorkade känsloliv, vår lytta generositet, vår sovande människokärlek.[....] Mitt i en litterär värld, där vitsiga alexandriner vrida och vända på sina negationer [...] står denne leende, unge lungsjuke sjöman med ögonen lysande av livsglädje och människokärlek - mest lik ett barn eller ett helgon. Det är ett mycket egendomligt och överraskande skådespel, som med all rätt dragit uppmärksamheten från de flesta andra företeelser i vår unga litterära värld. Det var mycket länge sedan en ung diktare i Sverige möttes av en så redobogen och välförtjänt ge kärlek. [...] Denne unge självbildade sjöman skriver ett språk, som kommer även den uttrycksfullaste akademiska stil att verka normalprosa eller kanslistil, det rymmer en rikedom på friska sensationer och fräscha associationer som ingen annan svensk diktares. [...] Vill man ha en konkret föreställning om vilken furia, vilket jublande poetiskt vanvett, som kan gripa Martinsons fantasi, skall man läsa hans fantastiska saga om "Frövodan", ett av de många mästerstycken, som han inte brytt sig om att införa i sina diktsamlingar. Citatet kan användas som probersten och lakmuspapper: den som reagerar rött, den som inte fascineras, skall lämna Martinson åt sitt öde. Men den som låter sig påverkas, ser de fantastiska synerna, bländas av färgrikedomen och rycks med av språkets rytmiska susning, för honom stå många fröjder öppna."
SAGOSKOG
Sagan om "Frövodan" infördes i Bonniers Litterära Magasin 1934:4 "JUNGFRUN OCH SKOGEN - Tre dikter av Harry Martinson" och den finns citerad av Sven Stolpe i Det svenska geniet 1935. Ingegerd Bodner citerar i Brevskolans studiematerial om Harry Martinson Betrakta dess landskap, 1983 helt kort ur Harry Martinsons SAGOSKOG. Ingegerd Bodner antyder att däri kan anas påverkan av surrealism och hon citerar vad Harry Martinson i en intervju 1932 sagt om detta:

"... fattad som komplement är surrealismen värdefull, den pekar mot fördjupning och syntetisering. För mig betyder surrealism att nattjaget ingår som beståndsdel i dagjaget, att man alltså gör rättvisa åt både natten och dagen, det mänskliga psykets två sidor. Drömmaterial har jag aldrig använt, men jag kan lätt försätta mig i ett tillstånd i vilket jag tänker och förnimmer somnambulistiskt."

--------------------

SAGOSKOG

   Plötsligt en dag börjar min sagoskog att leva. 
  Jag själv ett töcken svävande i sagan. Jag själv en urfågels susande vinge trevande i tidlöshet. 
   Björnmossan så mjuk, så borstmillionisk, den känner efter i barfotahålfoten om nerverna leva. Då ryser jag i min tidlösa dröm: Jo, jag lever. Betagen av allt i ditt tempel! 
   Jag är som ett stråldjur. Ett rött sken är jag – solar, ringar, ljud, klang. Mitt ena öra ligger långt ut i rymden. Det lyssnar till molnens flyktiga vissnande, till havets monotona fnysande och granskogstopparnas sassande ljud. Det andra ligger på marken och hör jordens hjärta, djupt där nere.
   Källorna viska, vattenådrornas gastar smyga runt i hemliga grottor där silverlyktor hänga. Dessa silverlyktor – jag vill drömma deras bild, de hänga på trådar av eld över en svart ström. Och i den grottan ligger en sagokvinna ensam. 
   Hennes hud är gyllene, brösten glänsande som lampor som aldrig döden kan släcka eller förvissnandet nå. Hennes hår har den färgen som är sagans, men som i solen förvandlas till simpelt purpur – även det värdigt att kyssa intill läpparna blöda och vissna bort som för en eld.
   Armarna i sin gratie äro mjuka som eldtungor och fasta och härliga som kopparådror ringlande sig inne i ett mörkt berg, fjärran från förbrukade landsändar där gruvorna gäspa. 
   Hennes ben är eldlysande kolonner, hennes säte som spända kinder av guld. Över henne hänga silverlyktor dansande som lätta fröhus i klangen från alla hemliga ådror omkring.
   Sagokvinnan speglar sig i strömmen. Hennes ansikte lågar, blodet flammar under huden. Hon är dödssjuk av gratie, galen av skönhet. Omslingrad av heliga rötter är hon fängslad i sin egen skönhet. Hennes hjärna är ett grubbel: hon måste minnas alla träd och blommor som växa på jorden och alla algväxter i havet och allt sjögräs, de minsta mossor måste hon minnas och den lilla, lilla niktblomman med det gyllene stoftet som man pudrar de såriga dibarnen med, och maskrosens beska skaftmjölk som blinkande kaniner äta om sommarkvällarna.
   Allt måste hon minnas. Hon har i sitt minne idéerna till all grodd, blommor, träd, örter. Ett av hennes tusen ännu ej diktade kärleksnamn är Frö-Vodan.
   Hon skall aldrig nås av några dödar. Ej av silverdöden, ej av koppardöden, ej av måndöden eller stendöden, ej av diamantdöden.
   En gång vart tusende år glömmer hon en blommas idé, då gråter hon och speglar sig i strömmen, dödssjuk av gratie, galen av skönhet, och tårarna äro frö till hundra nya jordeblommor oförlikneliga i skönhet.
   Då går ryktet kring jorden om nya orkidéer och fördubblade korgväxter och en ny äppelsort blåser upp sina kinder under månen. 
   Och den nya orkidén får namnet Marco Polo, och korgblomman som luktar av nyförädlad kamfer uppkallas efter en by på den ryska stäppen: Kamenka-Strumilova. Då börja mosshumlornas klockor brumma – "ett barn är fött i gräsen", och den klockan går på myren Saista i Lappland och på tundran Objaja och på gensinghöjderna kring Jang-tse-kiang, och då sjunger i vart hjärta som älskar, den sången. 
   Så drömde jag om Frö-Vodan. Och för att göra drömmen henne värdig stirrade jag in i solen tills blindheten kom och ringarna från de blinda tiggarnas land dansade. Så gick jag förblindad hem stödd på en kådig granstör, sakta följande stigen i ljungen, trevande mig till torpets säng, och sov intill morgonen i det oinskränkta mörkret. 
   Men sagominnets lykta öppnar eldschakt i min dröm. Jag drömmer falldrömmen som i min barndom. Men nu faller jag djupare än då. Nu faller jag in i jordens bröst, in till Frö-Vodan.

-------------------------------------------------
Enligt kontakt med Lorenz Hatt, Konsthandel & Antikvariat, Hägersten är fritt att här citera ur katalog med mycket intressant gällande Harry Martinson. (7/ Konstverket är nu försålt!)  

52. Oljemålning på papp, 70 × 49 cm, signerad och daterad 1934. Med egenhändig påskrift av titeln och dedikation till Erik Asklund. Inramad. Harry Martinson utövade sitt måleri i huvudsak under första halvan av 1930-talet, med kulmen just 1934. Han skapade ofta bild och dikt i nära samklang och behandlade författarskapets konkreta motiv samtidigt i teckning och måleri. Sagomotiv är aktuella för honom 1931–35 och denna målnings tema har möjligen en motsvarighet i hans dikt »Sagoskog», med dess »sagominnets lykta» i sista stycket. Martinson sände »Sagoskog» till Sven Stolpe på Fronten 1932, men den trycktes först som en av »Tre dikter» i Bonniers Litterära Magasin 1934. Dikten framkallade syner hos en entusiastisk Stolpe, som återgav den i dess helhet i Det svenska geniet (1935). »Vill man ha en konkret föreställning om vilken furia, vilket jublande poetiskt vanvett, som kan gripa Martinsons fantasi, skall man läsa hans fantastiska saga om »Frövodan», ett av de många mästerstycken, som han inte brytt sig om att införa i sina diktsamlingar.» Målningen avbildas i Ingvar Holm, Harry Martinson i målarnas mitt (2004), s. 65.

Ur Lorenz B. Hatt www.hatt.se  www.bibliofil.se 

Innehåll:
1. Ett urval böcker av Harry Martinson, utgivna under hans livstid
2. Böcker av Harry Martinson ur Sven Stolpes och Rudolf Värnlunds bibliotek
3. Fem unga och några andra publikationer med bidrag av Harry Martinson
4. Några översättningar
5. Handskrifter 1928–29 
6. Andras böcker som gåvor av Harry Martinson
7. »Sagolyktan»



LANDSKAP

Nära landsvägen ligga stora rösen på en åkerren. Förr har jag själv varit med om att lägga sådana rösen. Därför känner jag stenrösets tyngd. Alltså kan jag tillgodoräkna mig åtminstone det: stenens tyngd, livets tyngd. För den som känner, känns tyngden av dessa stenar i hela nejden. Varje sten i röset är buren dit på knän och händer eller släpad dit på en vresig asa. Hit bar mig Truls! Hit bar mig Måns, skrika stenarna för den som har öron för stenars rop. Ibland har man det. Då vet man sången som mumlats in i stenen där. Den groteska sången om hur män få lyftbrottet. Ännu ser man hans vålnad eller spöke lyfta stenen och sedan gå hem med bråck för livet. Som eldslågor sitta gula fjärilar på ett äldre röse, ett som redan är patinerat och virvelmönstrat av lav. En nyponbuske fäller på stenen dagförgängliga rosenblad.
   Måns gick hem; Truls gick hem, för länge sedan.
   Pinnharven sargar om hösten sina tänder mot stenen här och vinterhöstacken reser sig presenningstäckt mot molnet som en mage i åttonde månaden. Då regnar det, då oxideras allt, till och med höet i vinterstacken; de yttre stråna i stackens tjocka nederdel svartna som järntråd. Och alla stenar gråna ännu mera. Måns gick hem; Truls gick hem för länge sedan.

HARRY MARTINSON:
Ur Midsommardalen, 1938





















Midsommardalen
~ en god bok
 för alla årstider!
Rune Liljenrud


================
HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018
85 år  Kap Farväl!  ~ 1933
80 år  Midsommardalen  ~ 1938
75 år  Nomad  ~ 1943
70 år  Vägen till Klockrike  ~ 1948
65 år  Cikada ~ 1953
60 år  Gräsen i Thule  ~ 1958
55 år  Utsikt från en grästuva  ~ 1963
45 år  Tuvor  ~ 1973
40 år  Längs ekots stigar  ~ 1978
(Urval efterlämnade dikter)
35 år  Bollesagor  ~ 1983
(Ur det efterlämnade materialet till

Vägen till Klockrike)



fredag 12 januari 2018

Harry Martinsons KAP FARVÄL! jubilerar 85 år


HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018

  *  Kap Farväl!  ~  85 år 
Omslaget till originalupplagan av Kap Farväl!, 1933 har illustration av Bertil Bull-Hedlund, samme konstnär som gjorde omslaget till Resor utan mål, ett år tidigare. Maneten som finns på omslagsbilden är ett återkommande motiv i Harry Martinsons diktning, och här torde bilden vara direkt hämtad ur Kap Farväl! Harry Martinson skildrar en manetkoloni omkring det grekiska dubbelpropellrade fartyget S/S Ionopolis, hemmahörande i Piraeus, på väg till Argentina och lastat, som "en tunglastad plåtkamel", med en oerhörd, tjugusex fot hög däckslast av seminolaträ från det inre av Florida.
"Denna resa var mitt livs innehållsrikaste resa", skriver Harry Martinson. Mycket i Kap Farväl! kan tas som grund för detta hans omdöme, men kanske är det de fascinerande naturupplevelserna, de blå manetflockarna samt "den svenska prosans största stormskildring, en virtuos prestation av stilistisk furia" (*) med S/S Ionopolis i centrum, som är verklighetsgrund för det som Harry Martinson här skriver. En direkt datumangivelse, 4 oktober 1922, finns i kapitlet med kolonin klockmaneter och låter förstå att mässuppassaren Harry Martinson på S/S Ionopolis då är helt ung, en oerfaren tonåring som av äldre och mera robusta sjömän tillrättavisas: "I tell you, boy, that's the way to do".
"Natten som kom var klar och hade en del stjärnor. Den skalliga månen kom upp ur sjön och visade sig ha en dunkel ring. Den spökade ner hela havet med sitt sken och avfärdade alla molntrasor med sitt skarpt skärande tenn; förvisade dem ner till horisonterna, där de lade sig och bildade ett skiraktigt dis. Då stego ur havet liksom på order från tenngruvorna på månen, de blå maneterna. Det var en koloni klockmaneter; deras blåstora gelékroppar punkterade havet på flera kvadratmil, som om det varit försett med knappar av intensivt indigo. De närmaste syntes fosforescera vattnet med ett nästan kusligt, ögonfrestande vibrato i kobolt. Och de kommo i tusende efter tusende. Aldrig kunde jag tro att gelédjuren i havet stodo så nära vad de fromma stunderna mena med Gud."
Som nittonårig yngling skulle Harry Martinson komma att möta havets raseri i en virvelcyklon, som i nattlig kamp med S/S Ionopolis kostade en matros, förste maskinisten och en jungman livet. En så stark skildring av havets villkor, står inte mera att finna i världslitteraturen. Här endast en kort introduktion, som vill inbjuda till läsning av hela Kap Farväl!
   "Den natten kommer cyklonen. Den kommer med rasande styrka virvlande från Västindien. Vrålar i vattenslätterna nere på havet, gräver upp sjön och sliter de uppveckade sjöarnas toppar till virvlande trasor och tjutande vattenskum. Och den framstormar uppe i rymderna med ett frankrikestort tak av elektriska kolsvarta ballongmoln och domedagsskynken.
   Ionopolis svänger ur kursen och stävar upp mot sjön. Lägger sig för halv maskin i orkanriktningen. Cyklonen kommer som ett formlöst rytande urtillstånd, ett vindarnas formlösa vanvett. Man avläser dess bild i de blixtrande molnen, som tyckas brinna som dånande petroleum över skeppet. Och man avläser den på däcket, där slagsjön sprätter upp och bänder i brädplatåerna, sliter loss plank och slungar dem ut i de svarta rymderna som spån och damm. Över oss rulla åskornas förfärliga tunnor, kasta eldkablar ur sina sprund och uppfylla allt hav innanför horisontrundeln med ultravit elektrisk terror. Den sönderslitna sjön tar hopp över lasten som tigrar, piskar fartyget som dödsfarliga järnris svängda av demoner. Inbördeskrig rasa i molnen, som drabba samman med elektriska svärd. Slagregnet faller som en fasa, genomkorsat av blixtarnas flammande eldlinor. Sjön ökar och plankplatåerna vecka sig upp till pucklar och dalar. Trälastens tölpiga, tornhöga vindfång bölar för den vräkande orkanen och Ionopolis slungas som ett spån ur sin tillfälliga vindkurs och får hela stormen på sidan. Det är omöjligt att återföra henne.
   Molnen bli som polynesiskt burriga hårrufserier genomstungna av elddolkar och glödande nålar. De kullra sig, de ändra sig, de ljunga och brinna med dån likt aldrig förr upptäckta eldfarliga oljor, de svalna, de tystna av, de sjunka och bli som bibliska jättemantlar. De lägga sig på rygg i rymderna likt patriarkers vålnader och snarka över Ionopolis, som sned i kroppen och med den väldiga packningen lossnande i fogarna slåss för sin ära: seminolaplankens öde. Ja, åskornas ha liksom paus och snarka i stormsömn medan orkanen slår stjärtslag med sina brottsjöar, river upp tjutande fontänsjud och vattenhamrar på skrovet med tre elements gissel." [...]
(*) Citat ur Sven Stolpe: Det svenska geniet, 1935 om Harry Martinson: "Så skriver ingen annan svensk författare".


Kap Farväl! är skriven också med mycket humor och i den finns  naturskildringar, som visar fram emot nästa årsjubilerande HARRY MARTINSON-bok under år 2018, Midsommardalen från 1938, som  utkom för 80 år sedan.
[...]
   "Att segla på kanaler är att segla nära människorna; mitt in i deras jordbruk och boskapsskötsel, in bland deras gäss och höns som i Kielkanalen. [...] Gäss och höns gå också ner längs kanalen ibland, för att spegla sig och nappa gräs. Gåskarlen går främst i den ljusa fylkingen och väser. De eftervaggande gässen instämma i gnabbet på sjöfarten. Det blir ett fasligt väsande. Man tänker sig holsteinsk bronkitis.
[...]
   I storskansarna ingår 'kanalen' i det dagliga skämtet. Det talas om kanalbåtar som lämna sin kurs i 'diket' och i ljusa sommarnätter smyga sig fram på daggen i gräset. Det skämtas om båtar som på detta sätt förvirrat sig och strandat på toppen av Städjan.
   Inne i Dalslands skogar säges man möta en och annan kanalbåt. Friskt ånga de fram på byvägarnas vattenfyllda hjulspår om hösten.
   Och ett roligt ordspråk lydde så här: S/S Liten, på väg till söndagsskolan i Säffle. Allt väl."
[...]
   "Svensk insjönatur är smekaktigt ljuv. Man går in under katedraler av löv, där själva suset är värt dubloner, ja varje prassling är en prassling av gröna skatter i böljegång, evigt växlade av vindens händer. Gud sitter och viftar med en härlig ruska: den svenska naturen. Man klappar glasbjörkens vällustglatta näver och saknar med vemod lilla Gudrun som svävade omkring i vita strumpor klädd en gång på barndomsnäset. Nu stå i björkgestalt de unga lemmarna spökande."
[...]
S/S Gerda och andra liknande skepp, deras tillvaro har blivit att gå hermafroditresor mellan söta och salta hamnar."
[...]
Medan Bertil Bull-Hedlund i sitt omslag till originalutgåvan av Harry Martinsons Kap Farväl! år 1933, fokuserar på skildringen av en koloni klockmaneter, låter Roland Svensson den dramatiska stormskildringen vara centrum i omslaget till Bonniers Folkbiblioteks nyutgåva av Kap Farväl! år 1947. Omslagsbilden visar S/S Ionopolis med dess tornhöga däckslast av seminolaplank, i rytande storm och åskväder på öppet hav.
"Medan äventyret pågår så är det ingen som märker det"



Harry Martinson samtalar 18.11.1952 i en serie Nutidsförfattare med Gunnar Helén i en radiointervju för Harry Martinson-sällskapet och Radio Blekinge om tiden till sjöss, sju år med segelfartyg och stimbåtar. Han frågar om äventyret, om det dunstade bort och om det blev vardag av det. Harry Martinson menar, att äventyret ju aldrig finns förrän det har inträffat. Medan äventyret pågår så är det ingen som märker det. Då är man engagerad. Om det t.ex är en storm, då man måste göra något i en hast för att klara av en situation, då tänker man ju inte på att detta är ett äventyr. Det kommer långt efteråt. Det var ju rätt så äventyrligt, tänker man. Medan det pågår så är man ju så uppe i det, så engagerad av det, då ingår det i jobbet.
Harry Martinson slutar Kap Farväl! livsfilosofiskt:
   "Vi måste lära känna oss själva och världen. Vägen dit går genom god vilja, god vilja, god vilja.
   Vårt ideal skulle vara icke stiltjen, som kan göra själva havet till ett kärr; och inte orkanen, men den starka
passaden, väldig, full av lust, frisk och levande: en evig och ständig vädring."


85-åringen Kap Farväl! från år 1933 är som ingen annan bok!
Den är mycket väl värd en omläsning under detta jubileumsår 2018!


================
HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018
85 år  Kap Farväl!  ~ 1933
80 år  Midsommardalen  ~ 1938
75 år  Nomad  ~ 1943
70 år  Vägen till Klockrike  ~ 1948
65 år  Cikada ~ 1953
60 år  Gräsen i Thule  ~ 1958
55 år  Utsikt från en grästuva  ~ 1963
45 år  Tuvor  ~ 1973
40 år  Längs ekots stigar  ~ 1978
(Urval efterlämnade dikter)
35 år  Bollesagor  ~ 1983
(Ur det efterlämnade materialet till
Vägen till Klockrike)

Rune Liljenrud

fredag 5 januari 2018

Tio Jubilerande HARRY MARTINSON-böcker under år 2018

85 år  Kap Farväl!  ~ 1933


80 år  Midsommardalen  ~ 1938


75 år  Nomad  ~ 1943

70 år  Vägen till Klockrike  ~ 1948
Bildresultat för Cikada Harry Martinson Rune Liljenrud
65 år  Cikada ~ 1953


60 år  Gräsen i Thule  ~ 1958

55 år  Utsikt från en grästuva  ~ 1963


Bildresultat för Gräsen i Thule Martinson Liljenrud
45 år  Tuvor  ~ 1973
40 år  Längs ekots stigar  ~ 1978
(Urval efterlämnade dikter)
 35 år Bollesagor  ~ 1983
(Ur det efterlämnade materialet till
Vägen till Klockrike)



~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~  

Gott Nytt År med läsning och omläsning av
 Jubilerande HARRY MARTINSON-böcker !

Rune Liljenrud

fredag 29 december 2017

HARRY MARTINSON: "Tidens rytm och livets"

  


KALENDERN är ett slags trafikstadga, som människan inrättat, och som handlar om mått, som vi alltefter deras mängd kallar sekunder, minuter, timmar, dygn, månader, år. Tiden är en astronomisk historia, som vi fattar på olika sätt, klart eller dunkelt. Men genom att vi har en mätare som kallas klocka nöjer vi oss med att i våra tidsfunderingar se på den.
   Om det funnes lika många människor som hade sett soluppgång vid havet som den som sett en klocka på en byrå, så skulle den allmänna uppfattningen om tiden vara annorlunda.
   
[...]



   När vi samlas kring klockan på Nyårsafton, är det inte för att fira den mekaniska tiden men människans tid: den levande tiden och drömmen omkring den: livsdrömmen. Man samlas kring klockan, tidmätaren för mekanisk tid, och upphöjer den för en timma till en symbolisk rang som den annars under årets gång väl knappast har. Man söker efter ett samlingstecken, som man kan vira med en glans av stämning och klockan blir det självskrivna samlingstecknet. Den får en mer än kalendarisk högtidlighet omkring sig just i den timmen, då året är definitivt, oåterkalleligt och slut. Den omges av livsdrömmen. Att det verkligen förhåller sig så, ligger psykologiskt bevisat däri, att det knappast finns några ordspråk om klockan själv. Det finns om tiden som sådan, såsom: Tiden läker alla sår eller: Tid är pengar, men båda dessa ordspråk är suspekta. De lödigaste ordspråken om tiden handlar om livet självt och är från den tid, då solen själv var klocka. Det vackraste och djupaste bland dem talar om djupa erfarenheter och hårda öden: Prisa ej dag, förrn sol gått ned.
   Det finns en dikt i Havamal som gott kan tänkas vara skriven en nyårsnatt av en ensam. Den är till sin karaktär och sitt innehåll en återblick, en kommentar till förgången tid med drag av apoteos och elegi, och den mynnar ut i en bekännelse till människan:

Ofta som ung
ensam for jag
Om vägen då vart jag vill
Då syntes jag rik
när någon jag mötte.
Människa är människas fröjd.

Och människa är människas fröjd därför att alla är olika. Men något som den mekaniska tiden aldrig träffar, som den aldrig kan bli nämnare för är det individuella. [...]  Jag ser framför mig ett grenverk av mänskliga år. Ingen av grenarna liknar de andra. De växer fram genom tiden envar på sitt sätt. Årsskiftets betydelse är inte heller lika för alla. Den enskilda människans födelsedag är biologiskt hennes nyårsdag och även psykologiskt har födelsedagen den betydelsen, att någon eller några just den dagen intressera sig just för henne.

Det finns så många tider
i samma år förlagda,
så många år av öden
på samma dagar sagda,
som lövens tal i skogen,
som virvlar i en ström.
Och tusen skilda drömmar
ha format livets dröm.


   Tiden blir allt grönare och daggigare, om den tänkes som liv. Årens gräs skjuter upp ur jorden, när väder och vind blir sådana, att det kan ske. Det sker inte på bestämt datum eller klockslag. I själva verket är ju livets gång en enda lång och omväxlande berättelse om köld och värme, om skugga och ljus. [...] Vi kommer aldrig ifrån att livets träd är moderstammen för kunskapens träd. Vi står nu frågande inför utvecklingen. Vilken väg skall den ta, och vad skall det kommande året, de kommande åren föra med sig i en tid, då den goda viljan är så liten och de tekniska möjligheterna till förstörelse så stora? Frågan gäller för alla land. Vetenskapsmännen har varnat och det tillkommer politiker och väljare världen över att ta ställning till dessa varningar. Man har inte längre någon rätt att lägga huvudvikten vid ideologierna. Faran är inte bara en krigsfara på kort eller lång sikt. Den är en extrem fara av ett alldeles nytt slag. Där är vi, och själva sitter vi här i ett litet land och kan inte mycket göra åt jättarna. Vi kan bara önska, att jättarnas förnuft någon gång skall bli större än det hittills varit, att maktsjukan skall bli mindre efter hand som faran växer. I själva verket är det ju så, att hela livet på vår planet håller på att förryckas av politiska stormakter. Det är den bittra sanningen. Men vi kan tända våra ljus och fira vår nyårsnatt ändå, och om vi än inte ha något annat val än kommentaren, så kan vi göra denna mänsklig. Vi kan se in i ljuset, lyssna på klockan och lova varandra att vara mänskliga, så länge det går. Vi har ingen anledning att vara annat än förhoppningsfulla, ty vi har inget annat val. Så paradoxal är situationen och så unik. 
[...]
  

Ur Harry Martinsons nyårsanförande i radio 1948

Östra Nyland 8.1.1948

Röster i radio, 1948, nr 2 (11 januari)

Tavlan Människans åldrar finns i gästrum på Nebbeboda skola

Gott Nytt År 2018!
önskar


Rune Liljenrud

onsdag 27 december 2017

HARRY MARTINSON: "Natten skrider fram. Tankarna stiger ohöljda och heliga." Ur NATUR

"Plötsligt en dag börjar min sagoskog att leva", så inleder Harry Martinson sin dikt Sagoskog, publicerad 1934 i Bonniers Litterära Magasin. Ingegerd Bodner skriver i Brevskolans  studiematerial om Harry Martinson Betrakta dessa landskap, uppfordrande om djupdimension i naturupplevelser:  "precis som Harry Martinson själv betraktade varje insekt och varje grässtrå i myllret kring sin sko. Annars kan vi leva hela livet utan att någonsin se mer än tuvor på marken." 
Mitt ena öra ligger långt ute i rymden.
Det lyssnar till molnens flyktiga vissnande,
till havets monotona fnysande
och granskogstopparnas sassande ljud.
Det andra ligger på marken
och hör jordens hjärta, djupt, djupt därinne.
HARRY MARTINSON: Ur Sagoskog 

Något av sådan upplevelse finns i Lena Peterson Engseths naturdikter, i hennes nya bok I det som med ens har blivit högt gräs. Lena Peterson Engseth bjuder med 99 dikter i sin nya bok, hjälp att med öppna sinnen tolka hur naturen förändras över årstiderna och bruka detta som metaforer för mänskligt liv och att ta vara på varje ålders gåvor och möjligheter: "Hösten är fulländning och vintern är väntan, våren förväntan och sommaren fägring."
Snart
Snart
är inget visdomsbelagt ord
men som alltid
kommer mycket att hända
snart.
Snart har körsbärsträdet
blommat över.
LENA PETERSON ENGSETH:
Ur I det som med ens har blivit högt gräs
Det som blir kvar
Jag räfsar upp några
sedan länge fallna löv.
Gräset inunder har vuxit sig långt
och ligger som håret på hjässan
på en åldrad man,
i stripor blont vitnande;
döljande glesnande tankar,
uttunnade minnen,
borttorkade önskningar.
Dessa tunna sega strån
minns inte längre sommaren,
men har vaga minnesbilder av våren.
LENA PETERSON ENGSETH: 
Ur I det som med ens har blivit högt gräs


"Här har du din trygghet", skriver Vilhelm Moberg i sin memoarbok Din stund på jorden, och tolkar sitt eget liv nära minnena av hur naturen förändras över årstiderna, naturens växlingar och paradisisk grönska:

"Från mitt österfönster ser jag de höga bergen, där solen har förbränt växtligheten. Gräsen står torra och förvissnade och rasslar ödsligt för vindilarna. Bergssluttningarna lyser rödbruna... […] Bara taggiga buskage av jättekaktus, den enda motståndskraftiga växten, glimmar som gröna stänk. […] På en mörk himmel som famnar havet tänds stjärnorna. De skall skina på jorden när dagens ljus är släckt. […] Här har du din trygghet. Jag fortsätter min vandring längs stranden om kvällen och går med lugna, långsamma steg över dynorna. Tätt efter mig kommer vattnet och fyller hålen efter min fot i sanden.
VILHELM MOBERG: Ur Din stund på jorden


"Äpplet har blivit äpple, åkrarna stå med bara stubben och stommen och vädrets nycker oroa inte längre skördaren och bärgaren. För naturskötaren blir de krälande och krypande livsformerna inte längre så påträngande och myrorna befolka inte längre vägarna långt från stacken. Myllret är borta och man är mätt på myllret för denna gång. De gula flygande lövens fladder och mångfald tar man inte på så stort allvar som om de vore levande och gröna. Ömheten om livet behöver inte längre ta dem med i sitt grönskebläddrande grubbel. Ännu längre fram på hösten och de skymmande trädkronorna stå alldeles nakna. Man ser långt bort åt alla håll i landskapet. De stora och enkla linjerna säger nu sig själv. Detaljerna har blivit frön som gömma sig i jorden till nästa år, eller puppor som sova under barken."
HARRY MARTINSON:
Ur HÖST Det enkla och det svåra

Rune Liljenrud