fredag 9 augusti 2019

Harry Martinson-sällskapet 35 år, under 2019. Några glimtar från ett långt medlemskap ~ "Sällskapet behövs inte minst för att föra ut det kanske viktigaste temat i författarskapet; att vår omsorg om klotet inte är tillräcklig."



HARRY MARTINSON 
BROR HJORTS TRÄRELIEF I TRÄRAM
Giv Doft i Blomma 
En förlaga målad på duk finns i
Martinson-rummet på biblioteket i Olofström 


Självklart kan man läsa och njuta av ett författarskap utan att tillhöra ett litterärt sällskap, men när min man Rolf och jag fick en förfrågan i början av 1984 att bli medlemmar i det sällskap som skulle bildas till minne av Harry Martinson, var vi inte sena att tacka ja. Rolf, som den bygdens son han är, har intresserat sig för Harry Martinsons författarskap sedan gymnasietiden, och skrev 1957 sin studentuppsats om självbiografiska drag i Nässlorna Blomma,Vägen till Klockrike och Aniara.

Vi, som är gamla till åren och i sällskapet, är kanske mest präglade av de två förstaordförandena; den oerhört färgstarke, utåtagerande professor Ingvar Holm och den mer analyserande pedagogen, regissör Ingegerd Bodner Granberg, som med sin underbara melodiska röst lät oss njuta av Martinsons lyrikskatt på Jämshögs folkhögskola, under skogspromenader, ja, var vi än befann oss, när vi träffades.

Nu lyfter vi cymbalen över jorden.
Och märk: cymbalen är din gamla måne,
som stångat länge nog augusti skogar
och nu är rund som krögarn av sju krogar.

Vi talar till dig på ett språk du anar
djupt ned i kärren och högt upp i himlen;
vi vill förnya nötta stjärnevimlen
och blåsa nya dofter i din blomma.

Och broder,broder,vad som än må komma
om hor och eld och uppror över jorden,
så minns,o, broder alltid dessa orden:
Giv Doft i Blomma.

” DIKT” ur Nomad 1931

Under Ingegerds långa, aktiva tid anordnades varje sommar veckokurser för intresserade medlemmar. Hur Ingegerd lyckades få dit alla kulturbäraret till att hålla föredrag, till musikalisk underhållning och annan performance, är en gåta. Deltagarna ansvarade själv för en ”gästernas afton”, då oanade talanger avslöjades. En tiodagars kurs ”Anrop Aniara” (1988) framstår i minnet som den mest spektakulära.
Ingegerd Bodners entusiasm inspirerade oss 40 deltagare att hålla oss vakna till sent på nätterna för att vi skulle hinna läsa verseposet tillsammans. God lyrik skall läsas högt! Under denna kurs gav astronomen Peter Nilsson en briljant föreläsning om sina trettio år med Aniara och han kom 1986 att bli den förste att mottaga det stora Harry Martinsonpriset på 50.000 kr. Tack vare privata sponsorer, Olofströms kommun och sällskapet kunde detta pris delas ut till 1997, då den siste pristagaren blev professor Johan Wrede.
Inte bara tanken, utan även alla sinnen fick sitt under dessa kurser. Föreläsningar på förmiddagen och exkursioner på eftermiddagen. Vi ”levde Martinson” och lät oss förtjusas av en strimsporre vid Jämshögs nedlagda järnväg eller ett flugblomster vid Tosteberga ängar.
Märkligt nog hade vi ”centralsommarvärme” varje år.

”...för att åt ditt inre bygga centralsommaren, det tidlösas sommar, som kanske när allt kommer omkring är den drömbild som för dig symboliserar själva livet uppflyttat till öververklighet och paradis.”

ur Utsikt från en grästuva (1963)


Som stöttepelare för sällskapet fanns från dess bildande och tio år framåt Martinsons änka, den goda, varma Ingrid. En ytterst närvarande, humoristisk och praktisk kvinna. Det är lätt att förstå all den nytta hon hade utfört för att göra Martinsons livsvandring så lätt som möjligt. Döttrarna Harriet och Eva med familjer har fortsatt genom åren att axla Ingrids mantel.

Även hösten har sitt givna Martinsonevenemang: Bokmässan i Göteborg, där sällskapet har deltagit i alla år sedan dess start (1985). De första åren var cirka tio bokförläggare på plats, och sällskapet hade ett litet kyffe, där man inte ens kunde sitta. Efter att ett arbetspass var över, kunde man gå runt och småprata med de andra i montrarna och t.o.m. bli bjuden på kaffe. Deltagandet för sällskapets del har under årens lopp vuxit till fin monter nära DELS-scenen, en perfekt organisation av frivilliga krafter, och föredrag varje dag under mässans fyra dagar.

Folkbildningstanken låg Martinson varmt om hjärtat alltsedan han på -30-talet kom i kontakt med Medborgarskolan på Fogelstad. Institutioner som studieförbund och folkhögskolor gör kunskap tillgänglig för alla. Att Jämshögs folkhögskola är säte för sällskapet har givit medlemmarna en god känsla i denna tradition.

Ordets myra
kommer tillbaka.
Lyfter, försöker
på nytt besvärja
tingens tröghet,
ordens förluster.
Tappar strået,
fattar det åter.
Ordets makt
och vanmakt känner
ordets myra.

”Ordets Myra” i Vagnen (1960)



Ambitionsnivån hos sällskapets initiativtagare var hög redan från starten. Vilken upplevelse det var att under fyra dagar få vara deltagare på det första Harry Martinson-symposiet 3-6 maj 1984. Många goda krafter från Olofströms kommun hade arbetat för att jubileet skulle bli så storslaget som möjligt. 12 föreläsare belyste författarskapet ur olika aspekter. Mycket speciellt, bland de rutinerade akademikerna, var det att få höra plåtslagare Donald Franson, läsarens röst, tala om sin vandring under många år med Martinsons texter och lyssna till hans hyllningsdikt ”Om mästaren LI Kan” till författaren. Vi har fortsatt att bevista årsmötet, eller majdagarna, som det numera kallas, som äger rum vartannat år i Jämshög, vartannat år på någon annan plats med anknytning till Harry Martinson. Varje möte ger ett nytt perspektiv, en ny insikt. Nya vänskapsband har knutits som varar livet ut.


15 oktober 1994 invigdes den nya Göteborgsoperanvid Göta älvs mynning. Dess arkitektur påminner om ett fartygsskrov. Galapremiären skulle ha ägt rum tre veckor tidigare, men sköts upp på grund av Estoniakatastrofen.
En sällsam känsla infann sig i foajén, där vi sammanstrålade med andra Martinsonvänner. Operahuset tycktes sväva på vattnet. Vi befann oss i skeppet Aniara, vars operaversion var invigningsföreställning. Den unga regissören Marie Feldtmann hade behållit Blomdahls musik och Lindegrens libretto, men gav publiken många överraskningar i scenografin.


För den som ville fördjupa sig i verseposets väg till första operaversionen 1959 fanns Johan Stenströms ambitiösa doktorsavhandling, som just publicerats.

Kulmen av utåtriktade arrangemang i sällskapets namn upplevde vi, när hundraårsjubileet ägde rum 2004. Det var oerhört imponerande att få bevittna hur livaktigt firandet blev över hela Sverige. Så gott som dagligen fanns någon programpunkt på agendan hela året. De två mottagarna av Harry Martinsonpriset 1992 regissören Kristin Olsoni, och professorn i scenframställning Martin Kurtén, båda ledare för Klockriketeatern, var drivande i Helsingfors. Även i USA och andra länder hyllades jubilaren.

Genom mitt eget arbete under detta jubileumsår försökte jag konkretisera folkbildningstanken i Martinsons anda. Jag initierade flera evenemang och täckte upp största delen av Skåne med aktiviteter. Jag höll föredrag på bibliotek för personal och allmänhet. Jag samarbetade med teaterchef Göran Stangertz på Helsingborgs stadsteater och kulturchefen på Helsingborgs Dagblad och utförde mycket annat. Stadsteatern gav åtta utsålda caféteaterföreställningar med Martinsontexter. Och tidningen publicerade flera välskrivna artiklar om författarskapet. Detta år, om inte förr, fick Martinson den upprättelse han hade förtjänat, medan han levde.

En författare av Martinsons dignitet blir aldrig föråldrad. Hans texter kan läsas om och om igen. Man hittar alltid något nytt både i innehåll och i det levande språket. Sällskapet behövs inte minst för att föra ut det kanske viktigaste temat i författarskapet; att vår omsorg om klotet inte är tillräcklig. Det som den unga Greta Thunberg nu har fått gehör för, yttrade Martinson i tal och skrift för 90 år sedan. Han har i sitt författarskap varit en profet som blir alltmer aktuell. Författarskapet är så allmängiltigt att det passar alla.

Ingången till det är självklart olika från individ till individ. För min del uppfattar jag det som Bachs musik. Man kan leva med det i livets alla skiften. När jag råkade ut för en svår bilolycka 1990, var det just dessa två som hjälpte mig att
komma tillbaka. Bachs musik lindrade smärtorna och Martinsons Aniara gav mig den hjärngymnastik som jag behövde för att återställa min skadade hjärna.

Martinsons texter kräver eftertanke, skrivna som de är för ”evigheten”. Owe Wikström har präglat uttrycket ”Långsamhetens lov”. Det stämmer in på
Martinsons verk, där han varnar för hets och stress redan på -30-talet. Det förstod inte kritikerna på -60-talet, ett besvärligt decennium för Martinson,
från dålig kritik av diktsamlingen Vagnen och åren som följde fram till det ”radikala”-68. Martinson anklagades för att vara ”gnällig” och ”bakåtsträvande”, när han vägrade att inordna sig i leden.

Han har aldrig varit helt tidsbunden med undantag av Verklighet till döds (1940)

Någon sade: tiden ropar på dig.
Du svarar då: Jag känner den
och känner den ej.
Tiden är ett odjur med tusen huvuden.
Vilket av huvudena ropar på mig.

ur ”Världsklockan” i Dikter om ljus och mörker (1971)

Många gånger är han avståndstagande till begreppet ”verklighet”

Att verkligen leva är att våga välja sina vyer
mera än att låta sig tvingas att välja sin verklighet.
Jag råder dig att utspy den verklighet du avskyr ur din
mun.
Dröm gärna och helst vad tiden inte vill.
Var otidsenlig framåt och bakåt.

ur ”Att verkligen leva” i Vagnen


Allt mer har Martinsons litterära kvaliteter lyfts fram och diskuteras genom sällskapets försorg. Även kvantitativt har sällskapet gjort en stor insats, då Martinsons utgivna produktion blivit ännu större genom att postuma diktsamlingar publicerats. Redan 1986 trycktes Ur de tusen dikternas bok.

Det finns en trashär av söndernötta ord.
Truismer som försummats och föraktats
emedan de var utan klang och lyse.
De vandrar runt och ber om röst och färg,
om nya plagg,förfriskad nakenhet.
Överge dem inte.
Det är ordtjänarens plikt att styrka dem med mod och tröst
i deras nednötthets elände.

ur ”Ordtjänarens plikter” i Ur de tusen dikternas bok

Sällskapet leds nu av sin femte ordförande den unge, dynamiske Semir Susic. Sociala medier spelar större roll än tidigare. Nu kan man prenumerera på sällskapets nyheter via nätet och umgås på sällskapets Facebooksida, vilket förhoppningsvis lockar yngre läsare att njuta av författarskapet.
Hur som helst behövs sällskapet för att uppmuntra forskning och möjliggöra ännu fler översättningar och tonsättningar, för att publicera årsböcker och artiklar i den utmärkta medlemsskriften Doris, för att dela ut priser och stipendier, och alldeles särskilt för att värdera författarskapet på den nivå, där ”Mästare” Martinson befinner sig. Det är inte att sätta honom på piedestal. Det är som det skall vara.


Marianne Westholm

HARRY MARTINSONS NOBELPRISDIPLOM
"För ett författarskap som
 fångar daggdroppen 
och speglar kosmos"

Originalet målat på pergament 
av Gunnar Brusewitz 1974






tisdag 6 augusti 2019

H I R O S H I M A D A G E N ~ 6 AUGUSTI 2019



MINNESPROGRAM med tal, musik och dikt, IOGT, 
Café FONTAINE
Internationella Kvinnoförbundet FRED & FRIHET,
Växjö-kretsen
Monica Braw, Mats Sturesson och Tina Persson
Ljusbåtar i Växjösjön

"DET KAN KOMMA SÅ MÖE UTÅ ETT ENDA MISSTAG"
Elin Wägner, Ur ÅSA-HANNA
(Gatutext på Storgatan i Växjö)

Två Nobelpristagare om Hiroshima
Harry Martinson, 1974
Kenzaburo Oe, 1994 

"I rymdskeppet ligger
upplevelsen av Hiroshima
och av gaskamrarna"

DN:s Olof Lagercrantz
i recension av ANIARA

HIROSHIMA
 återkommande tema
i Oe:s litterära arbete och märks även i 


Nobelprismotivering Kenzaburo Oe, Japan:

som med poetisk kraft skapar en imaginär värld,
 där liv och myt förtätas till en skakande bild
av människans belägenhet i nutiden



Rune Liljenrud


lördag 3 augusti 2019

Australienbesök i Författarmuséet Jämshög


Ingemar Lönnbom och Bengt Bejmar
föreläser i Författarmuséet Jämshög

Besökande från Australien lyssnar intresserat till
 information om Harry Martinson och Sven Edvin Salje


Tidigare under dagen har studiegruppen från Australien
besökt Elin Wägners Lilla Björka och där informerats om
 hennes författarskap och en nu pågående utställning
 Liknande studiebesök från Australien gjordes år 2018 


Rune Liljenrud 



onsdag 31 juli 2019

Camilla Odhnoff var med och startade Harry Martinson-sällskapet år 1984 och vid 25-års jubiléet i Klockrike år 2009 gav hon bakgrund:



Många problem fanns då för Blekinge län, där hon åren 1974-1992 verkade som Sveriges första kvinnliga landshövding. Bildandet av ett litterärt sällskap då, visar på den vikt som kulturen har att ge kraft och levnadsmod samt den stora tilltro till Harry Martinsons diktning, som då fanns och ännu lever stark, när Sällskapet med ett 1000-tal intresserade medlemmar i år 25-årsjubilerar och firar detta med flera innehållsrika programinslag. Utdelandet i Klockrike av det nyinrättade Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne till poeten Li Li är en stor glädje. 

Under innevarande år 2019 
kan vårt Sällskap 35-årsjubilera!

I tacksamhet
Rune Liljenrud 


fredag 19 juli 2019

"Träden är inflätade i historien, i nutiden och i framtiden"



"Träden är inflätade i historien, i nutiden och i framtiden".
Så skriver historikern Gunnar Wetterberg - ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien och medlem av panelen i SVT:s programserie från Lund - i sin bok TRÄD - En vandring i den svenska skogen (2018) och han fortsätter: "Sverige skapades ur skogen. Välfärden är byggd av trä. Träden kan vara nyckeln till att lösa några av framtidens svåraste frågor".

Riksteaterns teaterpjäs NATIONALPARKEN, som under vårterminen turnerat runt om i landet med bl.a Jonas Gren, vår styrelsemedlem i Harry Martinson-sällskapet som medverkande, handlar om  världens äldsta gran, Old Tjikko, nästan 10 000 år gammal. Detta finns omskrivet här i Sällskapets blogg. "I begynnelsen" är första kapitel under rubriken "Hedenhös" i Gunnar Wetterbergs bok om träd och "Världens äldsta träd" på Fulufjället i Dalarna Old Tjikko, döpt efter upptäckarens hund, blir efter mätning med kol 14-metoden högst påtagligt.

Motorsågen får i Gunnar Wetterbergs bok ett intressant kapitel. Under 1920-talet konstruerades tvåmansmotorsågar som vägde 40 kilo och forslades runt på slädar. När Harry Martinson-sällskapet år 2011 hade sin årshögtid förlagd till Dalarna aktualiserades detta tema, genom författaren Nils Parlings bok Motorsågen (1950), som filmatiserades 1983.

Boken TRÄD  - En vandring i den svenska skogen hör mycket väl hemma under årstemat för Nässelfrossa 2020, "Träd oss nära".  Från asken Yggdrasil, världsträdet i den fornnordiska mytologin, till modern naturvård i kamp med insekter, svampar, stormar och bränder ger Gunnar Wetterberg läsaren en belärande exposé om träd och fascinerande är också att läsa om alla djuren, vilda som tama bland de olika träden.


Rune Liljenrud

lördag 6 juli 2019

Tema för NÄSSELFROSSA 2020 blir ”Träd oss nära”. Det kan enligt arrangörerna handla om träd som material. Det kan även handla om att komma varandra eller en speciell person nära.



"Ett träd är mycket större och lever ofta mycket längre än en människa, men ändock är ett träd för varje människa inte på långt när nog. Det behövs hundratals, tusentals träd för varenda människa på jorden, träd som är världens lungor och solljusets susande fabriker, träd som umgås vänskapsfullt med regnet och lugnar de upprörda vindarna, träd som hjälper människan att andas och överleva. (Artur Lundkvist)



Träd och dikt

Här står ett träd:
vinden sjunger ordlösa dikter
i dess breda krona.
Jag vet
att trädets öde är att bli papper:
ett papper som längtar efter ord
Jag vet 
ett ord som längtar att få stå på papper
ett ord som längtar att få inleda en dikt
Jag vet 
en oskriven dikt som längtar efter sitt första ord
en dikt som längtar efter sin diktare
Men jag vet också
att diktaren sörjer 
när trädet fälls för att bli papper.

(Maria Wine: Ur Nattlandia)



"I ljusa sommarnätter kan han stanna under någon av kyrkogårdens höga lindar och höra den susa, nynna. I stormiga, mörka vinternätter knakar det i den väldiga kronan högt däruppe. Det är som om de många armarna - grövre eller vekare - sökte tröst och stöd hos varandra. Grenarna blir i mörkret till människoöden, som livet inte vill lämna ifred."

(Sven Edvin Salje: Genom lindens krona)



Folklivsforskaren professor Bengt af Klintberg, ledamot av Werner Aspenströmsällskapets styrelse, framträdde under Harry Martinson-sällskapets årshögtid 2011 på Brunnsviks Folkhögskola, med ett mycket uppskattat föredrag: Träd i Harry Martinsons och Werner Aspenströms diktning. Föredraget är publicerat i Harry Martinson-sällskapets tidning  Doris 20/2011 och finns tillgängligt på Sällskapets hemsida.



Under "Bergveckan" år 2016 pågick i Elin Wägners Lilla Björka en fotoutställning om TRÄD, med utgångspunkt från en artikel som Elin Wägner skrev under pseudonymen Devinez, i tidskriften Tidevarvet 1936:
"Vi talade om träd som om de varit människor eller kanske som om de varit bättre än människor, vilket de kanske äro. Jag fick lära mig exempel på deras klokhet, förutseende och goda ekonomiska förstånd".


JONAS GREN: "Det är inte bara Old Tjikko som dött. Just nu pågår den sjätte stora utplåningen av arter i jordens historia. Den senaste massdöden - för 65 miljoner år sedan - utrotade dinosaurierna. Då orsakades undergången av ett gigantiskt asteroidnedslag. Idag är orsaken människors konsumtion av varor och tjänster. Starkt hotade och akut hotade arter i Sverige, enligt SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet. 
[…] För nära solen flög vi. Vingarna av vax smälte. Vi föll. Nu välver sig havets stora decembermörka tyngd över oss. […] Vi vet inte om det blir bättre. Vi vet att det fortsätter. Ingenting kan stoppa tiden."


ANNIKA RYDBERG
Konstnär med flera olika material, bl.a trä

Skulpturen ovan heter "Fågel", gjord i furuträ;
 ytan är patinerad med färgpigment och äggoljetempera. 
Författare med mycket om träd och naturens villkor
Pristagare i Harry Martinson-sällskapets
skrivartävling

I dialog med Harry Martinson


Askjorden

Det sura regnet faller
ner genom granarna
som tränger in i min trädgård.
Skogsjorden är urlakad
och tömd.

Ett tunt lager av dött
och nedbrutet täcker
den grå askjorden,
blekjorden.
Mitt som jag ska ge dig
att ta hand om.

Tallskogsdoften över
granarnas svepande grenar.
Atmosfären håller
fukten fången
och låter regnet
falla ner genom
lagren av jord.
Eftertrycken, spåren
av det som var blir få
i karga marker
av podsol.

٭
Växtligheten är ännu intensiv
här inne i trädgården,
så tät
men inte längre ordnad.

Och jag har rivit alla stängsel
som höll de vilda djuren ute.
Taggiga buskage
av trassliga björnbär
vittnar om
en bortglömd gräns.

Mossan tränger undan
det varsamt odlade
och örterna
har svårt att hävda
sin givna plats.

Angiospermerna gömmer
sina frön under dubbla
integument. Hos gymnospermerna
är fröna enkla och nakna.
Lummern vandrar mellan träden.
Isosporer bildar
identiska kopior.

Jag tänker att den sura jorden
gör villkoren gynnsamma
för de enkla livsformerna.

ANNIKA RYDBERG

TRÄD OSS NÄRA
Vi hoppas få mycket av detta tema
NÄSSELFROSSA 2020

Rune Liljenrud 

lördag 29 juni 2019

Givande litteraturprogram under Nässelfrossa. ÅKE WIDFELDT och JOHNNY KARLSSON lyfter med stor kunskap fram Harry Martinsons diktning.



Harry Martinsons eget bibliotek 
som kunskapskälla
En stor del av Harry Martinsons eget bibliotek
finns på Olofströms bibliotek.
Boken och tidskriften som bildningsväg är självklar.
Vi plockar fram guldkorn i form av komihåglappar,
noteringar, förstrykningar etc.
i Martinsons egna böcker.
Känn närheten till hans djupdykningar
i t.ex. Brehms Djurens Lif.
Åke Widfeldt och Johnny Karlsson lotsar och letar
i den Martinsonska bokskatten på biblioteket.
Åke Widfeldt uppehåller sig mycket vid Harry Martinsons 
tredje diktsamling NATUR (1934) som i år fyller 85 år! 
I diktsamlingen finns påverkan av rysk modernism med
många expressionistiska och impressionistiska bilder. 
Mycket intressanta är de handskrivna kommentarer som
Harry Martinson infört i exemplar av diktsamlingen NATUR




Johnny Karlsson i bästa berättartagen 
när han öser kunskaper ur Harry Martinsons
 egna böcker med många stora diktares dedikationer,
Harry Martinsons iläggsblad och notislappar
 som hjälp för hans erkänt stora och goda minne.
Särskilt stort är antalet gåvoböcker från
 finlandssvenske författaren Rabbe Enckell,
 som Harry Martinson mycket högt beundrade




Stigen till skolan som bildningsväg
 för Harry Martinson

På Nässelfrossas sista dag för i år ges program "Stigen till skolan som bildningsväg för Harry Martinson". Detta natur- & litteraturprogram bjuder vandring i Harrys fotspår längs Holjeån, tillsammans med Åke Widfeldt och Johnny Karlsson, som läser beskrivande texter ur Nässlorna blomma

I oktober 1916 började Harry Martinson i skolan i Jämshög, 
dvs. nuvarande Författarmuséet


Vi går i Harrys fotspår
 "hem" till ålderdomshemmet




Vi tar stigen utmed bäcken och ån. Finns det dykarbaggar att studera i dag? Kunde Harry glädja sig åt balsamin vid den tiden? Sparvar på ledningstrådar såg han – men finns trådarna kvar?

TACK ÅKE & JOHNNY
Rune Liljenrud