måndag 17 februari 2020

Bengt & Ing-Mari Bejmar, Författarmuséet hyllas



Under rubriken Hedersmedlemmar på vår hemsida står följande:

Bengt Bejmar är tillsammans med hustrun Ing-Mari föreståndare för Författarmuséet i Jämshög. Tillsammans har de gett otaliga guidningar för såväl svenska som internationella besökare och spridit kunskap om Martinsons liv och verk under många decennier.



Många bevis finns för tacksamhet till Bengt och Ing-Mari. Nyligen hände detta: 


Månadens pensionärer inom PRO Jämshög i februari 2020, är ett par som under många år verkat för att allmänheten i Jämshög med omnejd, skall få den mesta och bästa service. De har oförtrutet och oegennyttigt verkat med både kunskap och gästfrihet till gagn och glädje för den stora allmänheten och inte minst för PRO Jämshögs medlemmars trivsel.

Med stor tacksamhet vill PRO Jämshög utnämna Bengt och Ing-Mari Bejmar till Månadens pensionärer för Februari månad 2020.



V A R M T T A C K
Bengt & Ing-Mari


Rune Liljenrud



söndag 26 januari 2020

FÖRINTELSENS MINNESDAG 27 JANUARI


Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.
 

HARRY MARTINSON: 
ANIARA Ur Sång 26


Elin Wägners 100-åriga roman Den förödda vingården inleds med Gustaf Frödings ord ur "Dolores di Colibrados" som hon citerar emot bakgrund av Första världskriget: 

Jag stod där och såg på de härjade dragen
och tänkte: "En borg är av kriget slagen,
förödd är en vingård av ädelt vin.
Granada är skövlat, Alhama är härjat,
förött och förbränt och av döden färgat,
men är dock en skön och en stolt ruin.




Elin Wägner skriver i Den förödda vingården 1920 om en ung svensk officersdotter Rut, som rest från Stockholm för att arbeta inom det svenska hjälparbetet, varmt engagerad i sin uppgift, i nödens Europa. 

"Hon tyckte sig höra en avlägsen återklang från Katarina kyrka Trettondedagen. Haydens oratorium Skapelsen, var för henne uvertyren till ett större verk, det som nu var påbegynt: att åter skapa en värld ur förvirring och mörker."

Det som Elin Wägner här skriver efter Första världskriget, påminner läsaren om Harry Martinsons tankar ur Kap Farväl! i upptakten till Andra världskriget: 

"Ty människan själv är och förblir det första och det sista." 

Lotta Lotass skriver i Litteraturbanken: "Under såväl första som andra världskriget kom Elin Wägner att se freden som en av kvinnorörelsens främsta missioner. Wägners syn på kvinnans uppgift som värnare och vårdare av livet är till dels präglad av en kristen mystik där den enskilda individen har ansvar för att Guds byggnad ej skall falla samman."



Riksdagens tidigare talman Thage G Peterson kände Elin Wägner väl och delar hennes kärlek till hembygden. Han återvänder gärna till hembygden Berg och till Elin Wägners Lilla Björka, där han tacksamt minns hennes insatser, inte minst för jämställdhet och fred. Elin Wägner har tolkat ansvar och kärlek till hembygden, inte minst i boken Tusen år i Småland och Thage G Peterson skriver i Resan till Berg: "För mig är Berg alltid Berg. 
Jag tänker på vad jag läst av smålänningarna Karl Vennberg och Pär Lagerkvist. Författaren Karl Vennberg har i berättelsen "Besök i barndomen" skildrat ett återbesök i sin hembygd Blädinge i Kronobergs län. Hans berättelse är ett bevis på att vi inte kommer ifrån vårt ursprung, den plats där vi föddes. Där vi växte upp. Där vi har våra rötter. 
Författaren Pär Lagerkvist har i boken Ett bildverk om Småland skrivit att kärleken till hembygden inte är en kärlek som man behöver anstränga sig för att känna. Den bara finns där i varje människa." 

Förintelsens Minnesdag 27 januari  ger frågan om kärlek till den egna hembygden stark relief. Hembygden finns som längtan och minne besjungen i många av de texter som nedtecknades av fångar i koncentrationslägren. Det som  Harry Martinson skriver i ett brev 25 januari 1937 till hembygdsskildraren Sven Edvin Salje om barndomrotjord och ursprungsbotten, var också fångarnas känslor: "För den jord där man är född har man ett andens intresse."

Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten har kommit i ny utgåva på Bromberg Bokförlag, med förord av Ola Larsson. Däri finns en stark passage om hembygd, som enligt Pär Lagerkvist-samfundets ordförande Magnus Eriksson fångar Pär Lagerkvists egenart. 

"Allt fast och beständigt förflyktigas. Människorna lossnar ur de gamla sammanhangen och befinner sig plötsligt på ett växande avstånd från de sätt att leva som format deras föräldrar, farföräldrar och generationer före dem. Anders mor och far lever i en gammaldags kristendom, men den tycks inte längre ge dem den trygghet han ännu ser hos sin morfar. Han talar om friheten i tomheten, men lugn blir han inte. Livet måste ändå uppfinnas på nytt.

Det gamla bonde-Sverige sjunker undan. Framför Anders: folkhemsbygget, nazismen, andra världskriget, Förintelsen, Stalins välde och kalla kriget, atombomben, efterkrigstidens välstånd. Det vet han inget om. Men romaner som Gäst hos verkligheten blir den tunna spång som förbinder allt det gamla med detta nya modärna."

 Förintelsens Minnesdag ~ spång förbinder historia och nutid.
 Glöm aldrig vad som skett i historien!  Om detta må vi berätta!

Thage G Peterson berör med värme kärleken till hembygden i sin bok Resan till Berg och redogör för samtal om krigsminnen han fört med gamla Bergbor, på kyrksoffan utanför Bergs kyrka vid nedlagda kyrkskolan och Nilssons gamla affär

Den 9 april 1940 anföll tyskarna Norge och Danmark. Många cyklade runt och spred nyheten om att kriget hade nått våra grannländer. Under alla krigsåren fanns en skräck att Sverige skulle bli indraget i kriget. Berättelser om grymheter spädde på oron för krig. När de polska flickorna kom i samband med krigsslutet 1945 kunde man bara inte tro att världen kunde vara så ond som de utmärglade flickorna av bara skinn och ben var ett bevis på. De inbrända fångnumren på flickornas överarmar och hålen efter de med våld utdragna tänderna blev för mycket. Många föll i gråt över vad de fick höra och se, omvittnar Thage G Peterson i sin bok. 

En 17-årig flicka som tillhörde de polska flickor som kommit från koncentrationslägren i Auschwitz och Ravensbrück och inkvarterats på en bondgård i Berg, berättade: "Han stack en spik i mina bröst. Blodet flödade. Det gjorde djävulskt ont. Jag skrek som en galning av den våldsamma smärtan. Men ingen kom till min hjälp. Genom tårarna såg jag bara skräckslagna kvinnor på britsarna i lägret. De var alla lika utlämnade som jag till våldets och grymhetens män. Jag ropade till Gud, att han skulle hjälpa mig. Jag bad om nåd för mitt liv."

I Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie, med redaktion av  Lennart Leopold och Sigurd Rothstein, finns mycket värdefull information av Gustaf Hellström, om såväl Första som Andra världskriget: 

Gustaf Hellström som korrespondent i första världskrigets Frankrike 
och
Gustaf Hellström i tredje riket: vittnesmål från Hitlers nya Tyskland




Heidi Fried, som genomlidit och befriats till Sverige från koncentrationslägret i Auschwitz, och som nu är en av få överlevande som finns kvar och kan berätta sanningen, skriver i sin angelägna bok Frågor jag fått om Förintelsen:

Jag försökte inbilla mig att det var drömmen som var verkligheten, och det dagliga slitet bara en ond mardröm... Jag försökte balansera i den hårda verkligheten med fantasins hjälp.

Vi kommer aldrig få ett entydigt svar om varför Förintelsen ägde rum. Men genom att sammanställa alla dessa hur, när och vad kan vi få en bild av dåtiden, om de öppna och de dolda krafterna som ledde dithän. 

Det jag avslutade dagen med var oftast en dikt av den ungerske poeten Arany János:

Tack gode Gud 
för kvällen, 
att jordens pina 
har minskat med en dag. 

Förintelsens Minnesdag 27 januari ; Jag hoppas att det blir en långlivad tradition, där kommande generationer kan ta vid och berätta på ett sätt som når åhörarnas hjärtan ~ Heidi Fried. 

DET YTLIGAS ONDSKA

Att se det onda som det bottenlösa
och skänka ondskan avgrundsdjupets rang
det är att gömma huvudet i sanden
där ytlighetens djinner rycka fram.

En ytlig hord drar ut att allt föröda,
en ytlig mordeld i dess väsen pyr
och det som drev till denna plikt att döda
var en förflackad lust till äventyr.

Det ondas äventyr på jordens yta
är inga bottenlösa själars dåd,
men illdåd av förytligade horder
av folk som aldrig nåtts av djupens råd.

Där ytans djinner glitterögda tåga
vid plikten bundna av sin lust till dåd
där tänds det onda äventyrets låga
och härjar jordens yta utan nåd.


HARRY MARTINSON:
Ur PASSAD, 1945


DAS ÜBEL DER OBERFLÄCHE

Das Übel ansehn als das Bodenlose
und ihm der Abgrundtiefe Rang verleihn,
das heißt, den Koopf getrost im Sand verstecken,
wenn Oberflächen-Geister vorwärts ziehn.

Die Horden kommen, alles zu vernichten,
der blinde Mordbrand schwelt in ihrer Brust.
Und was sie trieb, ihr Schandwerk zu verrichten,
war eine leere Abenteuerlust.

Das Übel an der Erde Oberfläche
ist nicht der bodenlossen Seelen Tat,
es ist die Untat von verflachten Horden,
der Tiefe unzugänglich wie dem Rat.

Den Weg des Spuks verkünden Mord und Feuer,
denn seine üble Tatenlust ist groß.
Die Brände lohn. Das böse Abenteuer
verheert der Erde Antlitz gnadenlos.





Förintelsens Minnesdag 
27 januari 
ALDRIG GLÖMMA !



Rune Liljenrud 





torsdag 16 januari 2020

Li Li Första Klockrikestipendiaten år 2009 hälsar



Under de sista tio åren har jag levt utanför Sverige. Jag återvände först till Kina och bodde två år i Peking (2010-2012) och därefter fyra år i min födelsestad Shanghai (2012-2016). Det var en turbulent tid. Det Kina jag återvände till hade inte mycket gemensamt med det Kina jag lämnade. Men maten, lukterna och språket fanns fortfarande där.

Jag deltog i festivaler och konferenser, invigningar och TV-shower. Allt gick fort. Kulturen och marknadens krav gjorde det omöjligt att säga nej. Jag återvände utan att på riktigt återvända eftersom jag var en gäst. En medföljare till min hustru som är diplomat. Men det var en tid för att på riktigt introducera Kina till mina barn. Jag skaffade en liten bostad i syd-västra Kina, där tempot fortfarande är mer mänskligt. Jag föreläste om svensk poesi och översatte svensk poesi, bl.a Tomas Tranströmers samlade verk, Edith Södergrans samlade dikter m.flmen tappade ändå en del av kontakten med Sverige och jag skrev mest på kinesiska och publicerade mina dikter i Kina—— har givit ut två diktsamlingar på kinesiska: Snöbekännelser” (雪的供och ”Hemkomst” (回家)

2016 flyttade jag till Prag där jag fortfarande bor. Det är ett helt annat tempo och jag är igen utanför språket omkring mig. Jag tillbringar några månader om året i Kina för olika uppdrag och festivaler och jag har ägnat mig mycket åt fotografi. Sommaren 2020 planerar jag att återvända till Sverige och hoppas att återigen publicera min poesi på svenska.




7 opublicerade dikter av Li Li 

Gåva till Harry Martinson-sällskapets blogg



Dop

Blod av två kulturer möttes i dig: Ximeng (drömmen om Väst)
Tron hos din fars generation: månen
är klarare i västvärlden

Den tindrar som en fyr
och leder ungdomens båtar ut i stormen
för att söka sina hem i Väst, och ut mot undergången...

Så dök du upp, ett tungt ankare!
Jag höll dig som papperet håller sin skrift
Du lärde mig hur man lyssnar till gråten

Du förflyttas. Jag hör två språk kollidera i din gråt
och bli till ett gränslöst hav
Du är en båt, du med!



Tänker på min far när jag ligger sjuk

Låg du också så i morgonljuset, med cancercellerna som spred sig?
Du reste dig upp, skalade en apelsin. Ute föll det ett kallt regn
Du drömde att månen höll på att gräva en grav i din kropp ...

Jag reser mig upp, skalar en apelsin
Vad jag önskar att mina barn skulle komma in så att
jag får höra dem med fågelröster säga: "Hur mår du, pappa?"!

Men de kom inte in. De gick rakt från källaren
till vinden. De lekte kurragömma
Deras skratt trängde sig in genom dörrspringorna…

Du stirrade på väggen. Det var ditt livs sista natt
"Pappa väntade fortfarande på dig strax innan han dog!"
berättade min syster. Jag teg. Jag var i Egypten då och
låg på stranden vid Röda havet, för att njuta av sommarsolen i Sverige



Min fars nya skor

Han hittade dem till sist i en skobutik i stadens centrum
lammskinn, bruna, mjuka
de påminde om en italiensk märkesvara
"Dem ska jag ha på mig till våren!"

En månad senare, en regnig höstdag
hann en rullstol i kapp honom
Han satte sig iklädd de skor
som följt honom till fängelset under kulturrevolutionen
Han glömde skorna han letat efter med passion
I garderoben låg de
ända fram till hans död

Dagen för hans begravning
klev skorna ut. De ville ha mening

Se, de är för små för mig
men för stora för min bror
Vi bestämde oss för att ta dem med till krematoriet

Min far var utklädd (elegant som en julklappsförpackning)
Han bar ett par traditionella svarta bomullsskor
Hans tystnad absorberade våra tårar. Han hatade tårarna

Efter att vi fört honom in i brännugnen
kom vi till en eldtunna
för att bränna kransarna
Vi kastade skorna han aldrig haft på sig i elden

När en stickande rök steg
upp såg jag plötsligt min pappas ryggtavla
han gick raskt i luften
På en väg som han letat efter hela sitt liv



Mei Ruibins död

När jag skriver denna dikt, ligger du redan i krematoriet
i väntan på att förvandlas till en handfull aska, befriad från lidandet
Ute: en gulnad gräsmatta, där du rökte en cigarett i majsolen
För att lyssna till en sommargylling som sjöng i poppeln

"Jag heter Mei Ruibin!" presenterade du dig, på en bankett
i Chongqing, en direktör, tunn som ett svältande barn från Afrika
Du skålade, kallade mig för "Min store bror"
Den nordiska stelheten i min kropp smälte och blev till en vårflod

Ja, mänskor är inget annat än vinglas, som töms och fylls
töms och fylls… för att smälta samman med den sjungande banketten
Du tömde dig oavbrutet, som om din mjukhet endast på det sättet
kunde bli Taoisterna obesegrade visdom: "Vattnet besegrar träd ”

Månen förflyttade sig i vinglaset. Du flyttade ditt hem till Peking
"Jag är Chongqings representant i Peking nu!" sa du till mig
Till en ceremoni för välkomst- och avskedsmiddagar blev du
Du tömde dig. Fast du hellre ville tala om Kafka och hans Förvandling

Ämbetsväldets kvarn mal. Som ett riskorn söndrades du
Med mummel “ta varje kräkande efter berusningen för ett dop!”
Du tömde dig. Du darrade. Hemvägen vecklades ut som
en röd matta under en dödsskalle, fullmånen som belös vårt sista möte--

Det var en majkväll, på en Sichuanrestaurang i Peking. Du drack en
kall öl, ansträngt, som när ett barn äter sin medicin. Du visste inte
att din levercancer redan var på slutstadiet, på sjukhuset väntar
ett glas vin för att viska i ditt öra: "Äntligen har du nu avancerat till…"


Fågelbur

I denna fågelbur levde en gång en näktergal
Det utsökta lilla livet
fick buren att glänsa som det kejserliga palatset
Den dog snart, utan att avge ett skri

Men buren fortlever
Porslinsvaserna fyllda med
vatten och föda
skryter om den tusenåriga fågelburskulturen

Nu öppnar våren buren igen
och fyller den med en liten papegoja
Den sjunger, den lilla fågeln
Den sjunger vackrare än
fåglarna i trädet
Den får mig nästan att glömma buren



Besöket från Shanghai

Tidigt på morgonen satt min bror här i vår trädgård i en Stockholmsförort
"Alldeles nyss stod två rådjur här under äppelträden
när de fick syn på mig, sprang de genast bort…"
berättade han. "Det var som om jag drömde! "

Vi satt på bänken, pratade med varandra på Shanghaidialekt
Jag fick känslan att jag stod i köket och pratade om matlagning
med min mor. Vi pratade om min mor som dött
och om hennes svåra liv. Äpplena rodnade i solen

Nu har min bror återvänt till Shanghai. Bland skykraporna
cyklar han, medan jag sitter på det ställe där han satt
och iakttar villan där jag bott i sex år
På marken ligger äpplena still, som om de aldrig varit i trädet



För snödrivorna i trädgården 

Du är kvar, skyddad av en vägg
Och du har hårdnat, är inte längre mjuk
som när du föll. Ur din grova hud
sipprar en äldre kvinnas sorg

Förtvivlad ser du på mig. Ja, när föll du då?
Jag ser inte skillnaden mellan snön
som föll den tionde och elfte gången
Jag darrar. Timvisaren står åter på 12
På samma vis trampar jag nu som förr
Men du avger inte ett ljud, är likgiltig
som ett lik, när det bränns i ugnen
Allt smutsigare blir fotavtrycket i dig
Och att återvända till det första snöfallet?
Till lyckan som då var så lättfångad:
Sjungande trampade jag på dig och såg
hur diktrader trädde fram ur djupet

Också du sjöng, så som den våta stranden
sjunger under bara fötter. Ja, bara
så, kan ditt fallande få en mening:

Steg skriver under avtalet på en liksvepning!



Första Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne 
utdelades i Klockrike för 10 år sedan till Poeten Li Li


"För besjälat författarskap och lyhört inkännande översättningsarbete, som i språklig kamp med symboler, precisa ord och uttryck, tecken och bilder, skapar vägar mellan olika kulturer”.


Li Li, Klockrike 9 maj 2009

I Klockrike

Inga klockljud, men en fågel som pilar förbi
Ingen luffare, men en grusväg där luffarna gick
Genom grönskan rinner den, förbi de stillastående husen
Ingen vandrar här längre. Vid skylten med bokstäverna
”VÄGEN TILL KLOCKRIKE”
stannar en turist upp, för att bli fotograferad
Vinden blåser honom till en kläpp. Luffarnas rastlösa steg





Varmt Tack Käre Li Li
för Din hälsning med de sju 
nya opublicerade dikterna till
Harry Martinson-sällskapet

Vi har i gott minne Klockrikehögtiden
för tio år sedan. Dina goda diktsamlingar som
 finns utgivna på svenska, är ständigt aktuella.
(Presenterade här i bloggen 7 februari 2009)

Alltid välkommen att bevara kontakten med
Dina läsare genom Harry Martinson-sällskapet.
Allt gott för Dig, Din familj och Din diktning. 





Rune Liljenrud


onsdag 1 januari 2020

"Det glada tjugotalet" gällde för 100 år sedan. Ett nytt 20-tal är inne och Harry Martinson med "Tankens kartotek" är nu högst aktuell!


År 1940, för i år 2020 åttio år sedan, publicerade Harry Martinson sina intryck av författarkongressen i Moskva 1934, vars motto var ett citat av Lenin: "Diktaren är människosjälens ingenjör", något som Harry Martinson klokt genomskådade och tog mycket starkt avstånd ifrån.
I inledningen av Verklighet till döds (1940) 
tolkar Harry Martinson mästerligt författarkongressen i Moskva och det som han förutsåg skulle komma att ske.

I den glatta nyponröda
bussen till stationen, 
sutto alla mänskor tysta. 
Motorn angav tonen. 

Så gör motorn runt i världen
mänskorna försagda. 
Sakta stiger fatalismen 
ur det innelagda. 

Vad de inte hinner säga 
sker och allting skrider 
som en invand vardagsart 
hän mot död och strider. 

Med ”Tankens vän” i Aniara Sång 44 manas vi av Harry Martinson själv - Tankens vän - att tänka:

I salen sju är Tankens kartotek.
Rätt klent besökt. Men annars finns där ting
som tål att tänkas många gånger än.
Där står en herre kallad Tankens vän
och ger åt var och en som så behagar
de första grunderna för tankens lagar.
Han visar sorgset på en tankemängd 
som kunnat rädda oss om den i tid 
fått vara med i odlandet av anden
men som då ande inte var förhanden
i glömskans garderob blev undanträngd.

Men då vår tomhet här blev ganska lång
kom alltid någon hit och bad få se 
på en och annan gammal tankegång 
som kanske kunde ges en ny accent
och uppta hjärnan någon kort säsong.
Anmälan: "Första och största uppgiften är att sprida upplysning"

Rune Liljenrud