onsdag 14 november 2018

FOGELSTADGRUPPEN förnämligt skildrad i belärande teaterpjäs, en musikalisk monolog med skådespelare Anna-Lena Hemström. Elin Wägner, Siri Derkert, Harry Martinson och Moa Martinson liksom "Tidevarvet" ges plats!


På bilden som Anna-Lena Hemström här visar
syns Fogelstadgruppen, stående från vänster
Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin
och Elin Wägner. Sittande: Kerstin Hesselgren
Till Fogelstadsgruppen/Tidevarvarvets kvinnor
hör också Emilia Fogelklou, Klara Johansson, 
Hagar Olsson, Alexandra Kollontay och konstnär 
Siri Derkert, som utsmyckat tunnelbanestationen
Östermalmstorg, Stockholm med Fogelstadgruppen
VÄXJÖ STADSBIBLIOTEK
Rune Liljenrud 

måndag 12 november 2018

Werner Aspenström 100 år 13 november 2018 (1918-11-13 --- 1997-01-25)



Inför Werner Aspenströms 100-årsdag den 13 november 2018 har på Bokförlaget Anthropos utkommit en mycket värdefull bok Annorlunda hos ekorrarna - Om Werner Aspenström. Tretton läsningar. 

Boken innehåller tolv läsningar av dikt och prosa i Werner Aspenströms författarskap, till hans hundraårsjubileum. Den trettonde utgörs av Hans Isakssons essä "En mycket klok man som hette Werner" Om Bengt Emil Johnsons samspråk med Werner Aspenström. Texten fanns i Hans Isakssons efterlämnade papper. 

Under Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks folkhögskola den 6-8 maj 2011, samarbetade Sällskapet med Werner Aspenströmsällskapet. Bengt af Klintberg, ledamot av Werner Aspenströmsällskapets styrelse, talade då över ämnet "Träd i Harry Martinsons och Werner Aspenströms diktning". Föredraget finns publicerat i Doris Nr 20/2011.


Hans Isaksson, tidigare ordförande i Werner Aspenströmsällskapet, skriver i sin bok Werner Aspenström, 2003 Litterära profiler / Natur och Kultur - den första presentationen av Aspenströms författarskap i dess helhet - att Werner Aspenström satte Harry Martinsons författarskap högt och hänvisningar till Linné och Martinson understryker den djupa betydelse naturen har för honom:

Linnés vackra ord om en oändlig Gud han sett vandra i vår hage kommer av någon att modifieras till: Jag såg den Allsmäktige packa hela vår jord i sin ryggsäck och vandra bort i det aniariska.


”Sannolika förändringar i språket” Ur Varelser, 1988


Poeten Jonas Gren tillhör såväl Harry Martinson-sällskapets som Werner Aspenströmsällskapets styrelse och medverkar nu i boken Annorlunda hos ekorrarna - Om Werner Aspenström. Tretton läsningar. Jonas Gren uppehåller sig vid "Det som blev över", en nyårsdikt som Werner Aspenström läste i radio 1970 och som två år senare kom med i diktsamlingen Under tiden.  Jonas Gren avslutar sin angelägna text om stuvbiten så:

"När makthavare säger sig vilja 'lösa' samhällsproblemen och vi vägrar acceptera att komplexa problem som migration och fördelning av resurser någonsin kan lösas - vi kan bara hantera dem, göra så bra det går - kanske är det stuvbiten som då gör entré i politiken?
   I ett virrvarr av klasskonflikter, globala ordningar och växthusgaser, planetens syre, plantor, kol och solens instrålning - hela universums historia - pågår klimatkrisen.  Vi löser den inte. Vi kan bara hantera dess myriader av aspekter, och försöka.
   Att mitt i ett pågående, långsamt jordskred, som aldrig upphör, orka trampa nya stigar, fortsätta trots att vi saknar visshet om mål och mening.
   Jag tror att detta är vad stuvbitens kraft handlar om. Hos Aspenström. I livet."

Jonas Gren tilldelades 2014 pris vid Harry Martinson-sällskapets skrivartävling, I dialog med Harry Martinson, och han har nyligen utkommit med sin tredje diktsamling på 10TAL Bok, DÄLDEN DÄR DE BLOMMAR. Detta är en angelägen dikt om blommandet och elden, som ligger nära Harry Martinsons och Werner Aspenströms tankar:

som frökapslar över den
skuggade jordytan

som lövsångarna över haven
hedarna, hårnålskurvorna

att varje morgon
landa på marken
som vore det 
första steget
på en främmande 
himlakropp

vad är det för ljus?
vad är det för doft?
vad är det för slags varelse
som slår ut?



År 1958 utkom Werner Aspenströms bok Bäcken, en fyrtioårig erfaren författares lysande barndomsskildring från bäckens tjugotal, som han avslutar på ett sätt som tidlöst kunde vara centrum i en hundraårig författares precision:

"Jag vinkar adjö till bäcken och till de andra bekantskaperna, katten, kalven, sittstenarna och björken.
   Jag bläddrar förbi bilderna av skogen och molnet och sjön - och solnedgången, som förgyllde dem med sitt frömjöl som påminner om brandliljans.
   Jag avstår från årstiderna, dyrgripar alla i sin art, särskilt den svenska högsommaren så som jag minns den: trång men lysande, sedd genom hålet på en rågbrödskaka.
   Jag lägger dessa ting åt sidan, och kvar blir det enkla stjärnljuset, i vilket allt finns innefattat."


 Werner Aspenströms samlade dikter 1943-97
(850 sidor, bilden ovan) 
Werner Aspenströmsällskapets årsbok 2015

 Rune Liljenrud

söndag 11 november 2018

Den 11:e timmen, den 11:e dagen i den 11:e månaden ~ 100 år efter Första världskrigets slut



Remembrance day



FÖRBINDELSE


Mellan poesin som bor i ditt hjärta och vallmon finns
                                   ett kontrakt
skrivet av vinden och undertecknat av förgängelsen.


Harry Martinson Ur Förbindelse, Gräsen i Thule


 11 november är det 100 år sedan fred efter första världskriget

Kyrkor ringer i klockorna till minne av första världskrigets slut 
Klockringningen är en appell att aldrig ge upp arbetet för fred 
och försoning, ett sätt att hedra de över 17 miljoner människor 
som föll offer för kriget.

Musik med ord ur Mozarts Requiem:

Oro supplex et acclinis
coro contritum quasi cinis
gere curam mei finis


Djupt i stoftet böjd jag vänder
mig till dig med knäppta händer
att ett saligt slut du sänder





Rune Liljenrud


lördag 3 november 2018

~ M I N N E N A S ~ H E L G ~



   "Minnet går tvärs igenom varje människa och är den större berättelsen om oss själva. Det är naturens berättelse om årstiderna och ljuset och döden i oss, cellens berättelse i oss och kosmos berättelse. Minnet är alla de en gång befolkade, nu övergivna platserna som berättar om människor som levt före oss. Det är spåren och märkena och alla underliga historier som man får höra. Det är linjerna i landskapet och hur fåglar låter, minnesskärv ur en barndom man inte längre kan återkalla.
   Liksom kosmos är Minnet omätligt, där finns alla spåren, alla stegen, där upphävs tiden inom var och en av oss, barndom, drömmar, landskap ända bort till de första afrikanska savannerna finns levande och nåbara där. Och allt detta verkar i oss och vill till uttryck, det längtar, rasar, ropar genom våra kroppar.  Martinson menar att det är meningslöst att tala om människan om vi inte tar med Minnet som hon är inslagen i som i en väv. 
    Samtidigt har samhällsbyggandet fortgått efter en ekonomistisk, klämrationalistisk och egentligen minneslös linje som aldrig går in igenom människan. Och på så vis kan vi, enligt honom, heller aldrig fånga framtiden. För framtiden måste färdas genom människans minne, dess obönhörliga väg går genom Minnet.


Rädda dig in på minnets stigar
för att där förbereda framtiden och nå den
med ett annat vågspann än det som dagen spänner.

HARRY MARTINSON: ur Vagnen"

   
  
Elisabeth Rynell har i sin bok Skrivandets sinne ett antal essäer med djupa existentiella tankar. Citatet ovan är hämtat ur essän "Om verklighet till döds", och berör Harry Martinsons Verklighet till döds 1940, som hon talade om under Bokmässan i Göteborg 2013, året då hennes Skrivandets sinne utkom. Bokens innehåll djupnar än mera vid varje omläsning, särskilt denna Minnenas helg. 

Rune Liljenrud



lördag 13 oktober 2018

Kvinnor som symboler för godhet i Harry Martinsons och i Pär Lagerkvists diktning



Harry Martinson nämner i flera av de 103  sångerna i ANIARA Nobby (Nobia) - ett samlingsnamn för kvinnor som under historiens gång utfört barmhärtighetstjänst för nödlidande människor. Det gäller alla med ”hjärtats skönhet”.
Rymdmatrosens berättelse i sång 40 i ANIARA mynnar ut i en varmt erkännande hyllning av Nobbys uppoffrande kärlekstjänst. 


Jag dröjer gärna vid det kära minnet

av denna kvinna som tog del i allt

som hette lidande och offerväsenmen nu benämnes mycket mera kallt.- - - 
I människokärlek har hon sytt och tvättatåt Tundrans fånge och försakat sig.Jag skulle aldrig annars ha berättat om samariten Nobia för dig.Pär Lagerkvists MARIAMNE avslutas med beröring
MÄNNISKANS HÄNDER

Händernas erfarenhet är beröringen
deras liv bland tingen är mångfaldigt,
fullt av tysta innehåll.
De hör inte men är med i vibrationer.
De ser inte men vet hur det är i mörka källare.
När sammeten skall värderas är de där,
och slipstenen och lieeggen provar de tyst.
De behöver inte låta eggen bita till.
De känner med lätt beröring stålbettets skärpa.
Hur har de hunnit samla alla sina fina erfarenheter
av ull och grus, av fjun och stål,
av glatta ytor och av taggig tistelboll,
av smidig talk och av alla sorters mjöl.
Deras register är oerhört
från glansigt silke till grova säckar,
från sträva filar och rivjärn
till nyföddas glatta naglar
och beröringsglansen av evighetsblommor.
De lever i känselns land där beröringen är allt
och där beröringens gåta slår sin bro
mellan nerv och själ.
Men i fjärilsvingens stoft finner de sin gräns.

HARRY MARTINSON
Ur Dikter om ljus och mörker, 1971


Herodes' och Mariamnes sista möte

"Då han  kom in i hennes rum fann han henne liggande där blodig, med två hugg, ett i bröstet och ett i halsen. Hon levde ännu och andades, fastän nästan omärkligt.  Ögonen var slutna men när hon märkte hans närvaro slog hon upp dem och såg på honom.
- Älskade, älskade, viskade han och böjde sig ner över henne.
- Älskade, älskade...
Hörde hon honom?  Eller hörde hon honom inte?
Det skulle han aldrig få veta.
Hon kunde inte tala och hon gjorde en hjälplös rörelse med handen.  Sedan lade hon den i hans, sin lilla smala hand i hans.
Visste hon inte...? Visste hon inte...? Jo det måste hon ju...
Eller visste hon det men gjorde ändå så ...?
Ändå så...?
Han sjönk samman,  låg där på sina knän och förstod inte vad han skulle ta sig till, inte alls vad han skulle ta sig till.
Så slöt hon ögonen igen. Drog ett lite djupare andetag och så var hon död. Han lutade sig över henne.
 - Älskade, älskade, upprepade han om och om igen.
Men hon hörde det inte."

PÄR LAGERKVIST: Ur MARIAMNE (s.98f)



Rune Liljenrud 


lördag 29 september 2018

Viktiga böcker presenteras på DELS-scenen under Bokmässan Göteborg



================

HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018
85 år  Kap Farväl!  ~ 1933
80 år  Midsommardalen  ~ 1938
75 år  Nomad  ~ 1943
70 år  Vägen till Klockrike  ~ 1948
65 år  Cikada ~ 1953
60 år  Gräsen i Thule  ~ 1958
55 år  Utsikt från en grästuva  ~ 1963
45 år  Tuvor  ~ 1973

40 år  Längs ekots stigar  ~ 1978

(Urval efterlämnade dikter)

35 år  Bollesagor  ~ 1983
(Ur det efterlämnade materialet till Vägen till Klockrike)




 Hälsningar från Bokmässan Göteborg 
Rune Liljenrud 


tisdag 25 september 2018

"Måtte jorden överleva människan - låt mig få fel om Aniara . . ."



Harry Martinson är en av de tre diktare som kulturskribenten och poeten Tina K Persson, utifrån en dikt bjuder in till ett möte i det valda rummet "Eufori", där också Pär Lagerkvist och Gunnar Ekelöf finns med, förutom dansaren och koreografen Pina Bausch. 

Det är i Pär Lagerkvist-Samfundets årsskrift 2018 "Författarnas Lagerkvist II" som Tina K Persson genom sitt bidrag Spiritistisk fantasi, iscensätter en spiritistisk seans och samtalskvällens färdriktning läggs utifrån Gunnar Ekelöfs dikt Eufori, ur diktsamlingen Färjesång: 

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka . . .

Dikturvalet som finns i Tina K Perssons essä ger starkt förtätad stämning. Pär Lagerkvists dikt ur Den lyckliges väg tolkar livskamp:

Som ett brinnande skepp min själ sökte hamn,
som ett brinnande skepp på havet.
Nattens vältrande våg kring en stäv utan namn,
kring ett skri på det vältrande havet.

Danskoreografen "lämnar ordet åt kroppen" och bildar i sina rörelser olika bokstäver, innan de suddas ut. "Vi sitter tysta, fördjupade i en stor känsla av frid. Bokstäverna är redan utsuddade, omöjliga att läsa. Tiden är nu inne."

Harry Martinsons entré till kvällens möte inleds med hans dikt När daggen fallit ur Svalans Lyrikklubbs Naturdikter i urval Vildbuketten:

En orkidésökande nattfjäril 
vinkar med tysta vingar i grässkymningen
och snigeln framkommer djupsvart.
Han börjar sin vandring i riktning mot dimman.
Allt är så stilla att gräsen inte nänns röra sig.
Men plötsligt och ljudlöst 
kastar den begynnande natten 
sin handske genom myggmolnen :
en läderlapp.

"Dansen nästan knockade mig! utropar Harry Martinson. [...] Jag känner mig ljus! Ångestens kval kan vi mala ner bland masken, min kära underjordiska vän. Jag hade mina egna ångersånger. Luffat runt har jag också gjort så det räcker, både på jorden och i rymderna. [...] Om evighet vet jag kanske ett och annat, och trots mitt svåra slut och övergång fick jag till sist försonas med mig och mitt. [...] Måtte jorden överleva människan - låt mig få fel om Aniara . . . "

Ur Tina K Persson: Spiritistisk fantasi

Pär Lagerkvist-Samfundets årsskrift 2018 "Författarnas Lagerkvist II" är en fortsättning på årsboken från 2013 och innehåller nu texter av 16 författare, som skriver om sitt förhållande till Pär Lagerkvist. Redaktörer är Magnus Eriksson om Peter Forsgren, som avslutar bokens förord med ett citat ur Marie Petersons bidrag "Det finns ett före och ett efter". Passagens slutord gäller om det som Pär Lagerkvist har skrivit, men det kan också få gälla för det som årsbokens författare skrivit om förhållandet till Pär Lagerkvists diktning, att det vid läsningen "händer något med en. Efter läsningen är man inte längre densamma."




Pär Lagerkvist-Samfundet bjuder program med Björn Sandmark "Pär Lagerkvist - vännen på banvallen" på DELS-scenen under Bokmässan fredag 28 september kl 12.00


Väl mött på Bokmässan!
Rune Liljenrud