Inför årshögtiden i Jämshög 2-4 maj 2008 hade jag intressanta kontakter med våra två unga uppsatsförfattare, Harry Granqvist och Martin Söderström, som skrivit om ”Vägen till Klockrike” och ”Aniara” och som berättade för oss om detta under ett samtal i programmet. Våra diskussioner före handlade bl a om Harry Martinsons Sommarpsalm. Men vilken Sommarpsalm? Det finns ju fyra stycken. Vi kom fram till vilken Sommarpsalm som var och en av oss särskilt är fäst vid, men valet är inte direkt givet. Här något om Harry Martinsons Sommarpsalm:
1. 'Sommarpsalm' = 'De blomster som i marken bor'
De blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng som vi ger namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd hopsömmas våd för våd.
-----
Denna psalm publicerades i Storkyrkobladet 1973 och ingår nu bland årstidspsalmerna i 1986 års Sv. Psalmbok, nr 202 med musik av Erland von Koch. År 2000 placerades den på Psalmtoppens förstaplats i en omröstning vid Allmänna Kyrkliga Mötet i Göteborg.
2. 'Sommarpsalm' = 'Den ljusa sommar allting klär, nu borde mänskor mjukna'
Den ljusa sommar allting klär, nu borde mänskor mjukna.
Nu borde segel stå på kö till klarhetens beklädnad…..
-----
Man borde vandra då på äng där det är gott för anden…..
Och veta sju slags hut i grönt och le åt liv och döden.
Denna Sommarpsalm publicerades i Nya Dagligt Allehanda år 1933. Mycket konkret är psalmens bildspråk om sommarns regn, men när jag läser den är det en detalj som får mig att särskilt tänka på Fabian Månsson och Hasslö, där han står huggen i svart diabas nära bron från fastlandet. Den stora statyn avtäcktes av statsminister Olof Palme till 100-årsminnet av Fabian Månsson år 1972.
Harry Martinson skriver i sin Sommarpsalm från 1933 ”veta sju slags hut” och jag tror nog att uttrycket går direkt tillbaka till Fabian Månssons mustiga uttryck "Vet hut, vet sjufalt hut" som myntades av honom år 1921 i en riksdagsdebatt. Den stridbare agitatorn och politikern Fabian Månsson (20 januari 1872 - 4 januari 1938) från Hasslö var bl a med och redigerade om den Svenska Psalmboken och tyckte själv att han gav den en folklig anknytning. Han blev kritiserad för sitt religiösa intresse och engagemanget i 1919 års psalmbokskommitté. Man krävde hans uteslutning ur partiet, men Fabian blev inte svaret skyldig utan menade: ”Skulle jag inte tro på Gud? Då vore ju allt meningslöst, fåfängt, all min strid och strävan förgäves”.
Fabian Månsson hade god vänskap med Ärkebiskopen Nathan Söderblom, som ville ha med Fabians Stridssång som en frihetspsalm i Svenska Psalmboken. År 1916 utgav Frälsningssoldaten Fabian Månsson ”Rättfärdiggörelsen genom tron” i två band och år 1932 promoverades han till Filosofie hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Carl Eldh har en byst föreställande Fabian Månsson vid Stockholms stadsbibliotek (1940)
3. 'Sommarpsalm' = 'Mitt i den brinnande solen'
Mitt i den brinnande solen
finns en pupill, en kärna
som med sin gåtfulla virvel
gör den till kärlekens stjärna.
Var gång den ser på jorden
uppstår en äng och blommar
dag efter dag och fröar
glad genom lycklig sommar.
(ANIARA Sång 80, 1956)
Johan Stenström har valt denna Sommarpsalm ur Aniara som sin "Månadens Martinson" för juli månad år 2007 och skrivit en personlig kommentar, som jag är honom mycket tacksam för. För varje sommar - naturen, miljön och det existentiella samtalet - berikas vi stort av Aniaras Sommarpsalm med Johan Stenströms djuplodande kommentar! (Finns på vår hemsida!)
4. 'Sommarpsalm' = 'När solen stiger visar gläntan fram'
När solen stiger visar gläntan fram
den gröna sommarskogens gräs och blad.
Ett spel av soleld går från stam till stam
och fink och sylvia gör anden glad.
Rik återger naturen sinnets fröjd
och säger klart med blom och fågelljud
hur gräset är, hur fjärilen förnöjd
hos ängen gläds i lätt och härlig skrud.
Varenda blick på dessa ängars ljus
får svar av skimret som med vindens gång
beglittrar var sekund när trädens sus
församlar sig hos fåglarna till sång.
(Dikter om ljus och mörker, 1971)
I boken ”Begränsningens möjligheter” av Niklas Schiöler, 2008 citeras vad Harry Martinson säger om den poetiska gestaltningen, att den skall bygga på en förening av det ”faktiskt sedda och det centralt anade”. Ett kapitel i boken ”Att ställa in skärpan” fokuserar bl a på Harry Martinson och bjuder god hjälp att komma nära det ”faktiskt sedda och det centralt anade” hos vår store diktare. Sommarpsalm lockar till sång. Här har våra tonsättare en stor uppgift.
Med bästa sommarhälsningar
Rune Liljenrud
-----
den 17 juli 2008
den 15 april 2008
Två ungdomars intressanta uppsatser om Harry Martinson
Av programmet för Harry Martinson-sällskapets stundande årshögtid i Jämshög 2-4 maj framgår att vi då kommer att få möta två ungdomar, Harry Granqvist och Martin Söderström, som i sina studier särskilt har intresserat sig för Harry Martinson och skrivit var sin uppsats, som kommer att presenteras och samtalas om. Det är glädjande med unga läsare av Harry Martinson och uppsatserna visar kunskap och engagemang, så missa inte programmet med Harry och Martin 3 maj !
Harry Granqvist, är född 1988 i Ystad, men är uppvuxen i Malmö, där han har bott hela sitt liv med undantag för ett år då han bodde i Frankrike. Han går det tredje och sista året på International Baccalaureate-programmet (IB) på Malmö Borgarskola. Harry Granqvist kallar sin uppsats ”Varför då detta blinda och mångerfarna hasardspel med milen och benen?” (Vägen till Klockrike) - En studie av civilisationskritikens betydelse för vägfararna i Harry Martinsons Vägen till Klockrike och Jack Kerouacs På drift.
Harry Granqvist sammanfattar själv så här: Under mitten av det förra seklet fick den civilisationskritiska litteraturen fotfäste på allvar i form av verk såsom George Orwells dystopiska 1984 (1948). Kort därpå utkom två verk som mer än 1984 behandlade den lilla människans plats i den mäktiga västerländska civilisationen, och där framtidsbaserade dystopier inte behövde användas, eftersom dystopin redan fanns i vår civilisation. Jack Kerouacs På drift (1957) är visserligen skönlitterär, men starkt baserad på egna upplevelser från en vilsen resa genom den amerikanska kontinenten.
Nio år tidigare publicerades Harry Martinsons Vägen till Klockrike (1948), och däri skildras en svensk luffares upplevelser under början av 1900-talet. En gemensam nämnare för verken är att huvudpersonerna – Kerouacs alter ego Sal Paradise och luffaren Bolle – inledningsvis är bofasta och ger sig först efterhand ut på vägarna. Den här uppsatsens syfte är därför att utröna om Sal och Bolle blir vägfarare på grund av sin civilisationskritik.
Föresatsen är således att analysera Sals och Bolles egen syn på sitt resande, deras kritik mot samhället och de utopiska föreställningar de skapar sig. Uppsatsens slutsats är att civilisationen får de båda att känna sig socialt och själsligt missanpassade, och därmed uppstår en kritik som driver dem ut på vägarna. Väl ute på vägarna tilltar deras kritik ytterligare, då de får se än mer av samhällets baksidor, och avståndstagandet blir därmed fullständigt.
Martin Söderström är född 1989 i Trelleborg, där han nu bor. Han studerar sista terminen på International Baccalaureate-programmet (IB) på Malmö Borgarskola och berättar att när han läste den 26 sången i "Aniara" visste han med säkerhet vad hans uppsats skulle beröra, och mer specifikt raden "Men det finns inget skydd mot människan" som verkligen fastnade hos honom. Den paradox innebörden av den raden utgör, blev den slutgiltiga faktor som avgjorde valet av uppsatsämne.
Martin Söderström läste under det andra året på Borgarskolan på en lektion i svenska ett utdrag ur Aniara och detta lockade honom till vidare läsning av Harry Martinson, bl a "Cikada", som han tycker mycket om. Han kallar sin uppsats ”Men det finns inget skydd mot människan” (Aniara, sång 26) - En studie av civilisationskritiken i Harry Martinsons ”Aniara”.
Martin Söderström sammanfattar sin uppsats så här: I dagens hastigt expanderande samhälle, fullkomligt präglat av materialism endast ämnad åt vårt kortsiktiga välmående, tycks människan ha avfärdat tanken på eventuella konsekvenser av sitt agerande. Trots ett otal försök att sprida kunskap om hur vi påverkar vår värld tycks människan vara ovillig att göra förändringar och den globala uppvärmningen avfärdas av många som rent nonsens. För mer än femtio år sedan skrevs eposet Aniara som behandlade människans blinda självförstörande som idag kanske är än mer påtagligt än tidigare.
Syftet med uppsatsen är att studera gestaltningen av civilisationskritiken i Aniara och applicera kritiken på dagens samhälle med fokus på global uppvärmning. Jag avser också att undersöka huruvida ett skönlitterärt verk kan väcka oss ur den naivt överkonsumerande dvala samhället befinner sig i. Metoden jag valt är ett närstudium av Aniara. För att fördjupa studien har jag använt sekundärkällor om eposet och om Martinson. Jag valde att fördjupa mig i just gestaltningen av civilisationskritiken eftersom det är i den vi finner uppmaningen och den ärliga vädjan till förändring av vårt agerande. Martinson vädjade om förändring för att han var uppriktigt orolig för hur framtiden skulle se ut om inget gjordes; uttryckt i hans egna ord ”Hur ska den tid se ut som förändrar oss själva sedan vi bortom all gräns förändrat världen?” (Harry Martinson-sällskapet, Doris, nr 6, 2006).
Sedan utgivningen av Aniara har mycket hänt och hotet Martinson oroade sig för tycks inte längre vara lika påtagligt, men vi står dock inför ett nytt och högst bekymmersamt problem. Civilisationskritiken i Aniara är idag lika applicerbar som för femtio år sedan och den får oss att ifrågasätta vårt levnadssätt. Uppsatsens slutsats är att med rätt exponering kan ett skönlitterärt verk skänka kunskap som annan media inte förmår och ge läsaren en viktig insikt om världen han lever i.
Tack Harry Granqvist och Martin Söderström för Era intressanta uppsatser och Varmt välkomna till
Harry Martinson-sällskapet
Rune Liljenrud
Harry Granqvist, är född 1988 i Ystad, men är uppvuxen i Malmö, där han har bott hela sitt liv med undantag för ett år då han bodde i Frankrike. Han går det tredje och sista året på International Baccalaureate-programmet (IB) på Malmö Borgarskola. Harry Granqvist kallar sin uppsats ”Varför då detta blinda och mångerfarna hasardspel med milen och benen?” (Vägen till Klockrike) - En studie av civilisationskritikens betydelse för vägfararna i Harry Martinsons Vägen till Klockrike och Jack Kerouacs På drift.
Harry Granqvist sammanfattar själv så här: Under mitten av det förra seklet fick den civilisationskritiska litteraturen fotfäste på allvar i form av verk såsom George Orwells dystopiska 1984 (1948). Kort därpå utkom två verk som mer än 1984 behandlade den lilla människans plats i den mäktiga västerländska civilisationen, och där framtidsbaserade dystopier inte behövde användas, eftersom dystopin redan fanns i vår civilisation. Jack Kerouacs På drift (1957) är visserligen skönlitterär, men starkt baserad på egna upplevelser från en vilsen resa genom den amerikanska kontinenten.
Nio år tidigare publicerades Harry Martinsons Vägen till Klockrike (1948), och däri skildras en svensk luffares upplevelser under början av 1900-talet. En gemensam nämnare för verken är att huvudpersonerna – Kerouacs alter ego Sal Paradise och luffaren Bolle – inledningsvis är bofasta och ger sig först efterhand ut på vägarna. Den här uppsatsens syfte är därför att utröna om Sal och Bolle blir vägfarare på grund av sin civilisationskritik.
Föresatsen är således att analysera Sals och Bolles egen syn på sitt resande, deras kritik mot samhället och de utopiska föreställningar de skapar sig. Uppsatsens slutsats är att civilisationen får de båda att känna sig socialt och själsligt missanpassade, och därmed uppstår en kritik som driver dem ut på vägarna. Väl ute på vägarna tilltar deras kritik ytterligare, då de får se än mer av samhällets baksidor, och avståndstagandet blir därmed fullständigt.
Martin Söderström är född 1989 i Trelleborg, där han nu bor. Han studerar sista terminen på International Baccalaureate-programmet (IB) på Malmö Borgarskola och berättar att när han läste den 26 sången i "Aniara" visste han med säkerhet vad hans uppsats skulle beröra, och mer specifikt raden "Men det finns inget skydd mot människan" som verkligen fastnade hos honom. Den paradox innebörden av den raden utgör, blev den slutgiltiga faktor som avgjorde valet av uppsatsämne.
Martin Söderström läste under det andra året på Borgarskolan på en lektion i svenska ett utdrag ur Aniara och detta lockade honom till vidare läsning av Harry Martinson, bl a "Cikada", som han tycker mycket om. Han kallar sin uppsats ”Men det finns inget skydd mot människan” (Aniara, sång 26) - En studie av civilisationskritiken i Harry Martinsons ”Aniara”.
Martin Söderström sammanfattar sin uppsats så här: I dagens hastigt expanderande samhälle, fullkomligt präglat av materialism endast ämnad åt vårt kortsiktiga välmående, tycks människan ha avfärdat tanken på eventuella konsekvenser av sitt agerande. Trots ett otal försök att sprida kunskap om hur vi påverkar vår värld tycks människan vara ovillig att göra förändringar och den globala uppvärmningen avfärdas av många som rent nonsens. För mer än femtio år sedan skrevs eposet Aniara som behandlade människans blinda självförstörande som idag kanske är än mer påtagligt än tidigare.
Syftet med uppsatsen är att studera gestaltningen av civilisationskritiken i Aniara och applicera kritiken på dagens samhälle med fokus på global uppvärmning. Jag avser också att undersöka huruvida ett skönlitterärt verk kan väcka oss ur den naivt överkonsumerande dvala samhället befinner sig i. Metoden jag valt är ett närstudium av Aniara. För att fördjupa studien har jag använt sekundärkällor om eposet och om Martinson. Jag valde att fördjupa mig i just gestaltningen av civilisationskritiken eftersom det är i den vi finner uppmaningen och den ärliga vädjan till förändring av vårt agerande. Martinson vädjade om förändring för att han var uppriktigt orolig för hur framtiden skulle se ut om inget gjordes; uttryckt i hans egna ord ”Hur ska den tid se ut som förändrar oss själva sedan vi bortom all gräns förändrat världen?” (Harry Martinson-sällskapet, Doris, nr 6, 2006).
Sedan utgivningen av Aniara har mycket hänt och hotet Martinson oroade sig för tycks inte längre vara lika påtagligt, men vi står dock inför ett nytt och högst bekymmersamt problem. Civilisationskritiken i Aniara är idag lika applicerbar som för femtio år sedan och den får oss att ifrågasätta vårt levnadssätt. Uppsatsens slutsats är att med rätt exponering kan ett skönlitterärt verk skänka kunskap som annan media inte förmår och ge läsaren en viktig insikt om världen han lever i.
Tack Harry Granqvist och Martin Söderström för Era intressanta uppsatser och Varmt välkomna till
Harry Martinson-sällskapet
Rune Liljenrud
den 4 mars 2008
Försonande rymd
Försonande rymd
I en by där jag levde fanns en bonde som jag hatade. Jag hade beslutat att innan jag lämnade byn kasta en sten i hans ansikte. En kväll såg jag honom köra hem från arbetet. Jag stod inne mellan några träd och han såg mig inte. Men plötsligt höll han in hästen och stannade den kracklande arbetsvagnen.
Han satt länge alldeles stilla. Och efterhand gick det uppför mig att han lyssnade till själva aftonens tystnad omkring sig; till den frid som kan höras bara av den ensamma mänskan. Då smög jag mig bort.
Ur HARRY MARTINSON De tusen dikternas bok (1986)
Personlig kommentar av Ulf Redmo, Månadens Martinson (mars 2008)
Att älska sin fiende är svårt, ja omöjligt, kanske inte ens önskvärt alla gånger. Men denna dikt av Martinson ger ändå en viktig insikt i det nödvändiga att inte ha en förenklad svart-vit världsbild och att inte demonisera andra människor.
Det gör den inte genom en långrandig och tråkig moralpredikan utan genom en gripande ögonblicksscen där offret får en oväntad inblick i sin plågoandes liv.
-----
Tack Ulf för Dina tankar om det svåra som Martinson här tar upp - Att hantera det onda. Dikten var med när gruppen Klockrike läste och sjöng dikter av Harry Martinson i sin föreställning ”Vägen till Klockrike” i regi av Kristin Olsoni, Helsingfors 1991, musik och ljud av Markku Luuppala och Tom Salomonsen. (Finns på kassett OKAY OKEMC 1063)
Dikten Försonande rymd läses av Johan Fagerudd på ett mycket medryckande sätt, som engagerar till eftertanke. Dikten har sedan 1986, då vi fick den i Harry Martinson-sällskapets årsbok, för mig utgjort en prisma till hjälp - Att hantera det onda.
Jag läser DAG HAMMARSKJÖLD:s bok ”Vägmärken” med den djupare förståelse, som Harry Martinsons dikt ger:
Öppenheten för livet ger en blixtlik insikt i andras livssituation. Ett krav: att från känslostinget driva problemet till en klart fattad intellektuell gestaltning - och handla därefter (s16) Den smala vägen - att leva för andra för att rädda sin själ. Den breda - att leva för andra för att rädda sin självaktning (s17)
Jag läser KG HAMMAR:s och AMI LÖNNROTH:s bok ”Jag har inte sanningen, jag söker den” och får stöd i Harry Martinsons tankar om ”den frid som kan höras bara av den ensamma mänskan”:
En dag när KG Hammar och jag träffas för vår egen dialog lägger han en bunt papper framför mig på bordet. Han är ledsen, tagen. Hatbreven som nått honom via e-posten är så elaka. Han får höra att han är fullkomligt oduglig på sin post och det finns de som snarast vill skicka honom till helvetet. Han blir ledsen. Vore det inte bättre att bli arg?
”Det vore det kanske. Men jag har inte tillgång till det. Jag kan inte känna ilska mot enskilda individer. Jag blir i stället lite uppgiven och frågar mig: Varför utsätter jag mig för detta?
Det känns kränkande när människor inte försöker förstå vad jag säger. Först förvränger de vad jag har sagt, och sedan kritiserar de mig utifrån denna vrångbild. De får väl bättre kraft i sin kritik genom att förvränga. Men det de håller på med är sitt eget projekt, inte alls ett försök att ta upp ett samtal med mig.”
Hatbreven gör ont och, som det är för så många, är det den elaka kritiken som borrar sig fast.
- Utan att vilja vara infam ställer jag den svårbesvarade frågan: Kan du älska sin fiende? Så som det står i Bergspredikan: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er!”
”Älska sin fiende behöver inte betyda tycka om. Älska är mer att inkludera.”(s73)
JAN ELIASSON får det nyinrättade Harry Martinson-priset och juryns motivering lyder: ”Harry Martinson-priset 2008 tilldelas Jan Eliasson för att han i Martinsons anda i en mörk verklighet har hållit fast vid tron på fred som en ljus möjlighet”.
Jag tror att vår värdige pristagare hämtar kraft ur Harry Martinsons Försonande rymd och den är en hjälp för oss, att ta emot vad Jan Eliasson har att säga vid vår stundande årshögtid i Jämshög.
Välkommen!
Rune Liljenrud
I en by där jag levde fanns en bonde som jag hatade. Jag hade beslutat att innan jag lämnade byn kasta en sten i hans ansikte. En kväll såg jag honom köra hem från arbetet. Jag stod inne mellan några träd och han såg mig inte. Men plötsligt höll han in hästen och stannade den kracklande arbetsvagnen.
Han satt länge alldeles stilla. Och efterhand gick det uppför mig att han lyssnade till själva aftonens tystnad omkring sig; till den frid som kan höras bara av den ensamma mänskan. Då smög jag mig bort.
Ur HARRY MARTINSON De tusen dikternas bok (1986)
Personlig kommentar av Ulf Redmo, Månadens Martinson (mars 2008)
Att älska sin fiende är svårt, ja omöjligt, kanske inte ens önskvärt alla gånger. Men denna dikt av Martinson ger ändå en viktig insikt i det nödvändiga att inte ha en förenklad svart-vit världsbild och att inte demonisera andra människor.
Det gör den inte genom en långrandig och tråkig moralpredikan utan genom en gripande ögonblicksscen där offret får en oväntad inblick i sin plågoandes liv.
-----
Tack Ulf för Dina tankar om det svåra som Martinson här tar upp - Att hantera det onda. Dikten var med när gruppen Klockrike läste och sjöng dikter av Harry Martinson i sin föreställning ”Vägen till Klockrike” i regi av Kristin Olsoni, Helsingfors 1991, musik och ljud av Markku Luuppala och Tom Salomonsen. (Finns på kassett OKAY OKEMC 1063)
Dikten Försonande rymd läses av Johan Fagerudd på ett mycket medryckande sätt, som engagerar till eftertanke. Dikten har sedan 1986, då vi fick den i Harry Martinson-sällskapets årsbok, för mig utgjort en prisma till hjälp - Att hantera det onda.
Jag läser DAG HAMMARSKJÖLD:s bok ”Vägmärken” med den djupare förståelse, som Harry Martinsons dikt ger:
Öppenheten för livet ger en blixtlik insikt i andras livssituation. Ett krav: att från känslostinget driva problemet till en klart fattad intellektuell gestaltning - och handla därefter (s16) Den smala vägen - att leva för andra för att rädda sin själ. Den breda - att leva för andra för att rädda sin självaktning (s17)
Jag läser KG HAMMAR:s och AMI LÖNNROTH:s bok ”Jag har inte sanningen, jag söker den” och får stöd i Harry Martinsons tankar om ”den frid som kan höras bara av den ensamma mänskan”:
En dag när KG Hammar och jag träffas för vår egen dialog lägger han en bunt papper framför mig på bordet. Han är ledsen, tagen. Hatbreven som nått honom via e-posten är så elaka. Han får höra att han är fullkomligt oduglig på sin post och det finns de som snarast vill skicka honom till helvetet. Han blir ledsen. Vore det inte bättre att bli arg?
”Det vore det kanske. Men jag har inte tillgång till det. Jag kan inte känna ilska mot enskilda individer. Jag blir i stället lite uppgiven och frågar mig: Varför utsätter jag mig för detta?
Det känns kränkande när människor inte försöker förstå vad jag säger. Först förvränger de vad jag har sagt, och sedan kritiserar de mig utifrån denna vrångbild. De får väl bättre kraft i sin kritik genom att förvränga. Men det de håller på med är sitt eget projekt, inte alls ett försök att ta upp ett samtal med mig.”
Hatbreven gör ont och, som det är för så många, är det den elaka kritiken som borrar sig fast.
- Utan att vilja vara infam ställer jag den svårbesvarade frågan: Kan du älska sin fiende? Så som det står i Bergspredikan: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er!”
”Älska sin fiende behöver inte betyda tycka om. Älska är mer att inkludera.”(s73)
JAN ELIASSON får det nyinrättade Harry Martinson-priset och juryns motivering lyder: ”Harry Martinson-priset 2008 tilldelas Jan Eliasson för att han i Martinsons anda i en mörk verklighet har hållit fast vid tron på fred som en ljus möjlighet”.
Jag tror att vår värdige pristagare hämtar kraft ur Harry Martinsons Försonande rymd och den är en hjälp för oss, att ta emot vad Jan Eliasson har att säga vid vår stundande årshögtid i Jämshög.
Välkommen!
Rune Liljenrud
den 1 januari 2008
Diktaren i trettonhelgens TV-tablå
På trettondedag jul, den 6 januari 2008, sänder Sveriges Television kanal 2 två filmer av Boris Engström.
Det första programmet heter "Mellan hägg och syren" och handlar om den korta tiden före sommarsolståndet, den korta tid som vi ska leva på resten av året (som Boris Engström själv uttrycker det i ett brev till Harry Martinson-sällskapet).
Harry Martinson själv har sagt "Minnet av sommaren är vårt andliga vinterfoder. Minnet av somrarna blir man aldrig färdig med. Det återkommer. Man behöver aldrig bygga på. Somrarna diktar själva. Ibland tycker man att de förföljer".
Det andra programmet heter "Tolvslaget" och innehåller Martinsons dikt "Andliga behov". Det är ett program från år 1981 där kyrkklockorna i Ås på Öland ringer in det nya året. Harry Martinson läser också sin dikt "Sommarpsalm".
Missa inte denna högtidsstund med kvalitets-TV av gott märke. 6 januari klockan 18.15 "Minnenas television"!
Det första programmet heter "Mellan hägg och syren" och handlar om den korta tiden före sommarsolståndet, den korta tid som vi ska leva på resten av året (som Boris Engström själv uttrycker det i ett brev till Harry Martinson-sällskapet).
Harry Martinson själv har sagt "Minnet av sommaren är vårt andliga vinterfoder. Minnet av somrarna blir man aldrig färdig med. Det återkommer. Man behöver aldrig bygga på. Somrarna diktar själva. Ibland tycker man att de förföljer".
Det andra programmet heter "Tolvslaget" och innehåller Martinsons dikt "Andliga behov". Det är ett program från år 1981 där kyrkklockorna i Ås på Öland ringer in det nya året. Harry Martinson läser också sin dikt "Sommarpsalm".
Missa inte denna högtidsstund med kvalitets-TV av gott märke. 6 januari klockan 18.15 "Minnenas television"!
Ingemar Lönnbom
den 22 december 2007
Harry Martinson möter oss lite här och var under läsningen i jul
Ljus som värmer, ljus som bara är en glimt av Aniara...
I en diktsamling av Ra.. Jon ROSA JONSSON Likt och olikt året om, Växjö 1968, hittar jag tankar om Aniaras ljus och de många ljus, som vi nu tänder under Advent och Jul. Jag fascineras av hur Harry Martinson inspirerat andra till att skriva. Tankegångarna i Martinsons Aniara och i Ra.. Jons dikt I Advent ligger varandra nära - ingen övertro på tekniken men en maning till oss alla att sätta fram levande ljus och så skapa glädje för varandra.
Ljus som värmer, ljus som bara
är en glimt av Aniara…
Människan har lärt sig tända
ljus av mångahanda slag…
Intet saknar vi av detta
som tekniken kan oss ge,
ändå gläds vi åt att sätta
fram ett ljus - ett levande!
Och när ”Hosianna” klingar
i Advent - och glädje bringar,
tusen, tusen bleka lågor
tändas i en värld av frågor.
Riksluffaren Johansson hade en luffarkompis som hette Harry
Riksluffaren Johansson från Tornedalen hade en luffarkompis som hette Harry. En dag dyker åttioårige Johansson upp på Stortorget och träffar där Karl-Erik Kejne, dåvarande pastor vid Stockholms Stadsmission, som berättar om detta i sin bok Gubbar och gränder, Lindblads 1954. Det fanns olika luffare. Man skilde på häradsluffare, landskapsluffare och så riksluffare, som ansågs finast. Johansson hade på fem veckor och en dag lodat landsväg från Tornedalen till Stortorget. Skosulorna fanns inte kvar och fotsulorna var starkt märkta av vandringen. Genom pastorns försorg utrustades riksluffaren med ett par jättedimensionerade, specialfabricerade och dyrbara manskängor med skonumret fyrtiosju, som nu efter ett par års förvaring på Stadsmissionen kom till god hjälp åt riksluffaren.
På den tiden hade jag en luffarkompis från den här stan. Du kanske känner honom. Han heter Harry, sà Johansson. - Vad kunde han heta mer? frågar pastor Kejne. - Minns inte, förstår du, men ja kan tala om för dej, att oppe i Tierp rastade ja på ett fik å läste Familj-journalen eller va blaskan hette, å där såg jag Harry sitta avfotograferad i brudgumsdress å med vattenglas å ett stearinljus framför sej. Dä va vesst nå föreningsaktigt som han va me i. Han va ingen riktig luffare, ser du, bara amatörlodare, å han skrev å plita å gav ut ”memoarer” eller va de kallas. - Han hette Martinson! - Serru, du känner ju kisen vet ja, ja begrep väl dä!
Pastor Kejne berättade om den märkliga föreningen som hade sitt säte i huset bakom dem, pekade på våningen där den sammanträdde och försökte upplysa Johansson så gott han förmådde om hur fint det var att vara en av de aderton. - Ä di bara artan i gänget. Kanske ä dä likadant i den här byn som hemma. Prosten brukar säja, att dä ä klent med kulturintresset å föreningslivet nu för tiden! - Gosse, Harry å ja, vi har promenerat från Tondhjem å ner till Kristiania ihop, så vi har allt träffats, kan du förstå, å snackat det har vi om de mesta…
I en dikt ur Tuvor kan jag se Harry Martinson som den filosofiske luffaren meditera över Julens innehåll
Under stjärnornas fjärrsken
blottade sig evigheten
för skogarnas risvassa köld.
Med en fin rits
ritad av en meteor
drog en vässad oändlighet in
längs det nattligas nerv.
GOD JUL
med god helgläsning önskar Rune Liljenrud
I en diktsamling av Ra.. Jon ROSA JONSSON Likt och olikt året om, Växjö 1968, hittar jag tankar om Aniaras ljus och de många ljus, som vi nu tänder under Advent och Jul. Jag fascineras av hur Harry Martinson inspirerat andra till att skriva. Tankegångarna i Martinsons Aniara och i Ra.. Jons dikt I Advent ligger varandra nära - ingen övertro på tekniken men en maning till oss alla att sätta fram levande ljus och så skapa glädje för varandra.
Ljus som värmer, ljus som bara
är en glimt av Aniara…
Människan har lärt sig tända
ljus av mångahanda slag…
Intet saknar vi av detta
som tekniken kan oss ge,
ändå gläds vi åt att sätta
fram ett ljus - ett levande!
Och när ”Hosianna” klingar
i Advent - och glädje bringar,
tusen, tusen bleka lågor
tändas i en värld av frågor.
Riksluffaren Johansson hade en luffarkompis som hette Harry
Riksluffaren Johansson från Tornedalen hade en luffarkompis som hette Harry. En dag dyker åttioårige Johansson upp på Stortorget och träffar där Karl-Erik Kejne, dåvarande pastor vid Stockholms Stadsmission, som berättar om detta i sin bok Gubbar och gränder, Lindblads 1954. Det fanns olika luffare. Man skilde på häradsluffare, landskapsluffare och så riksluffare, som ansågs finast. Johansson hade på fem veckor och en dag lodat landsväg från Tornedalen till Stortorget. Skosulorna fanns inte kvar och fotsulorna var starkt märkta av vandringen. Genom pastorns försorg utrustades riksluffaren med ett par jättedimensionerade, specialfabricerade och dyrbara manskängor med skonumret fyrtiosju, som nu efter ett par års förvaring på Stadsmissionen kom till god hjälp åt riksluffaren.
På den tiden hade jag en luffarkompis från den här stan. Du kanske känner honom. Han heter Harry, sà Johansson. - Vad kunde han heta mer? frågar pastor Kejne. - Minns inte, förstår du, men ja kan tala om för dej, att oppe i Tierp rastade ja på ett fik å läste Familj-journalen eller va blaskan hette, å där såg jag Harry sitta avfotograferad i brudgumsdress å med vattenglas å ett stearinljus framför sej. Dä va vesst nå föreningsaktigt som han va me i. Han va ingen riktig luffare, ser du, bara amatörlodare, å han skrev å plita å gav ut ”memoarer” eller va de kallas. - Han hette Martinson! - Serru, du känner ju kisen vet ja, ja begrep väl dä!
Pastor Kejne berättade om den märkliga föreningen som hade sitt säte i huset bakom dem, pekade på våningen där den sammanträdde och försökte upplysa Johansson så gott han förmådde om hur fint det var att vara en av de aderton. - Ä di bara artan i gänget. Kanske ä dä likadant i den här byn som hemma. Prosten brukar säja, att dä ä klent med kulturintresset å föreningslivet nu för tiden! - Gosse, Harry å ja, vi har promenerat från Tondhjem å ner till Kristiania ihop, så vi har allt träffats, kan du förstå, å snackat det har vi om de mesta…
I en dikt ur Tuvor kan jag se Harry Martinson som den filosofiske luffaren meditera över Julens innehåll
Under stjärnornas fjärrsken
blottade sig evigheten
för skogarnas risvassa köld.
Med en fin rits
ritad av en meteor
drog en vässad oändlighet in
längs det nattligas nerv.
GOD JUL
med god helgläsning önskar Rune Liljenrud
den 17 november 2007
Astrid Lindgren läste och tyckte om Harry Martinson
Allas vår 100-årsjubilar Astrid Lindgren omnämner i sin bok ”Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult” (1975) några diktare, bl a Harry Martinson. Hon inleder kapitlet ”Minnes…” med att citera en Harry Martinsondikt, som hon skriver att hon tycker om. Det är ”Pigor” ur diktsamlingen Natur (1934). Den börjar så här: ”Minnes barndomens pigor…”
Många olika pigor är det han minns, gitarrens klagande himlapiga, den slarviga dansbanelängterskan, den obstinata flottistpigan och höstskymningarnas trolska längterska. Astrid Lindgren bygger i sin bok med sina egna barndomsminnen vidare på Harry Martinsons minnen.
I kapitlet ”Finns det olika träd?” - en fråga som kommer från Ragnar Josephson - ger Astrid Lindgren ett bestämt svar: Det finns olika träd! Så citerar hon dikten ”Gran står tätt invid gran” ur Harry Martinsons diktsamling Tuvor (1973) där Harry Martinson hyllar granen. ”Vår ande av gran” talar han om.
Vad vore vår värld utan granar,
utan massaved, julgran och gravens ris.
Vad vore den utan det skydd som granen ger
och utan de skuggande sagor
som bara kan berättas av granar.
Astrid Lindgren och Harry Martinson tillsammans - Det är mycket fint, så tag och läs!
Med bästa hälsningar
Rune Liljenrud
Många olika pigor är det han minns, gitarrens klagande himlapiga, den slarviga dansbanelängterskan, den obstinata flottistpigan och höstskymningarnas trolska längterska. Astrid Lindgren bygger i sin bok med sina egna barndomsminnen vidare på Harry Martinsons minnen.
I kapitlet ”Finns det olika träd?” - en fråga som kommer från Ragnar Josephson - ger Astrid Lindgren ett bestämt svar: Det finns olika träd! Så citerar hon dikten ”Gran står tätt invid gran” ur Harry Martinsons diktsamling Tuvor (1973) där Harry Martinson hyllar granen. ”Vår ande av gran” talar han om.
Vad vore vår värld utan granar,
utan massaved, julgran och gravens ris.
Vad vore den utan det skydd som granen ger
och utan de skuggande sagor
som bara kan berättas av granar.
Astrid Lindgren och Harry Martinson tillsammans - Det är mycket fint, så tag och läs!
Med bästa hälsningar
Rune Liljenrud
den 26 september 2007
Bilden av Blekinge
Sitter på tåget till Bokmässan i Göteborg och tänker på Martinsons bild av Blekinge. Det är en fantastisk höstdag, bokarna i västra Blekinge börjar skifta i gulrött. I Mörrumsån står sportfiskarna i rad, spända och intensivt levande i nuet.
Det är lätt att trivas här. Varför dröjde Harry så länge med att återvända någon längre tid till detta själsläkande mosaiklandskap? Kanske ligger svaret i det faktum att vi har alla barndomen med oss, vart vi än reser.
Får fundera vidare, på söndag den 30 september kl 12 kanske du och jag träffas och kan diskutera detta öga mot öga. Då ska jag nämligen prata om Martinson och Blekinge på Bokmässan, De litterära sällskapens scen.
Det är lätt att trivas här. Varför dröjde Harry så länge med att återvända någon längre tid till detta själsläkande mosaiklandskap? Kanske ligger svaret i det faktum att vi har alla barndomen med oss, vart vi än reser.
Får fundera vidare, på söndag den 30 september kl 12 kanske du och jag träffas och kan diskutera detta öga mot öga. Då ska jag nämligen prata om Martinson och Blekinge på Bokmässan, De litterära sällskapens scen.
Harry Martinson-sällskapet bjuder in dig som är intresserad till vår monter B08:86. Torsdag - söndag.
Ingemar Lönnbom
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
