tisdag 30 oktober 2012

Snart dags för Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne för år 2013

 
 
Illustration av Stig Södersten till en artikel
av Harry Martinson "De romantiska"
i Publicistklubbens jultidning 1949
 

I BMF 1955, nr 3 ~ organ för Svenska bokhandelsmedhjälpareföreningen ~ berättar Harry Martinson om hur han kom att skriva Vägen till Klockrike:

För det första är det en historia om bokens titel. Den började finnas mycket tidigt i mitt liv. Jag var då inte mer än femton år gammal och färdades genom landet till fots, för jag var sjömanspojke och skulle ta mej från Göteborg till Narvik och skulle söka hyra där för att komma till Philadelphia med en malmtrad.

Detta hände på sommaren i juni månad en vacker natt; jag befann mig på utvandring från Östergötland och då stannade jag plötsligt framför en vägvisare. De var inte så moderna då utan var av trä och ganska primitiva, och där stod bara "Vägen till Klockrike". Och där låg min boktitel färdig, innan jag någonsin hade bestämt mig för att bli författare, innan jag hade några särskilt stora livserfarenheter.

Jag minns att jag tjusades av den där vägvisaren. Fantasi hade man ju redan då. Jag tänkte mycket på den, det blev en sån stämning från den där vägvisaren. Jag började fantisera om vad Klockrike betydde, om det var en socken där man gjorde kyrkklockor eller fickur, eller om det kanske var en sockern där det växte klockliknande blommor eller så.
 
 
Det känns stort att ur denna sökande början till den livsfilosofiska romanen Vägen till Klockrike har blivit ett mycket hedrande stipendium på 20 000 kr, som utdelas vartannat år av Harry Martinson-sällskapet ~ närmast vid kommande årshögtid i Stockholm 3-5 maj 2013.
 
Offentliggörande av vem som får 2013 års Klockrikestipendium sker i samband med styrelsens sammanträde i Göteborg 26 januari 2012.
 
Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne, som inrättades i samband med att Harry Martinson-sällskapet firade 25-årsjubileum i Klockrike år 2009, har hittills utdelats vid två tillfällen och givits till till författarna Li Li, Bromma (2009) och Carina Karlsson, Åland (2011)
 

 ”Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne delas ut till författare, översättare eller skribent, som verkar i Harry Martinsons anda.  Om stipendiejuryn finner författare vars diktning bildar syntes med bildkonst så att text och bild berikar varandra och skapar samklang, kan bildkonstnär få del av stipendiesumman.”
  Rune Liljenrud

söndag 21 oktober 2012

Ljusandning ~ Lights in Alingsås

Just nu pågår för 13:e året i följd  Lights in Alingsås
Några timmars vandring ger  Ett slags ljusandning

Det inre ljuset

I de innersta allra minsta rummen
pågår ett tyst och ständigt färgspel, oåtkomligt för ögon.
Det är det innestängda ljus
som en gång vid skapelsens ögonblick
föddes inåt och förblev där gående,
sedan det delat upp sig till ett minsta spektrum
enligt prismatisk lag
med svängningstal som av de seende skulle kallas färger
om de mötte ögon som kunde se.
Det rörde sig i perioder
ofattbart små till tid och rum
men dock med tid och rum nog för de minsta små.
I själva verket fann det sig ha gott om plats och tid.
Det rörde sig i cykler av nanosekunder och i mikrorymder
från vitt ljus till spektrats färger
och åter till vitt ljus.
Ett slags ljusandning.

Fotonerna andades och pulserade med varandra,
bytte tecken och nivåer.
Så höll sig ljuset gående
i spektral balans
från tätt ljus till delat
och åter till tätt ljus och delat,
i spektrala cykler
infinitivt upprepat.

Det var som ett solfjäderspel,
enligt samma lag som gäller för regnbågar,
men med öppnade och ihopslagna solfjädrar
växlande om med varandra
enligt en ljuslag som fanns inskriven.
Det var ljuset när det dansar omslutet
när det inte är på resa utanför och synes.
Det hör till ljusets natur
att det så kan innestängas
men ändå inte slockna till sin rörelse
att det bevarar sig också i mörkret
som tanke, idé och färdighet,
att det minnes sina skiftningar
och utför sin dans, sitt växelspel.
Med denna sin konst sammanhåller ljuset
materiens tallösa svärmar
och sjunger med ljusets spektralvingar
den eviga sången till världsalltets ära.

HARRY MARTINSON: Ur Dikter om ljus och mörker, 1971
  
 
FIAT LUX

Lights in Alingsås pågår under tiden
28 september  -  4 november 2012
Rune Liljenrud





 

torsdag 11 oktober 2012

Aniaradagen 12 oktober 2012


I samband med att Aniara publicerades den 12 oktober 1956 påpekade Harry Martinson flera gånger att diktverket var en varning till mänskligheten. Aniara blev kulmen men också sammanfattningen av många års civilisationskritik som Martinson framfört i olika sammanhang.

I tidskriftsartikeln ”En farlig historia” (All världens berättare årg. 4 nr 2, 1948) talar han om ”leken med atomerna” som ”är farligare än leken med elden”. Johan Wrede (Sången om Aniara, 1965) beskriver det så här:

Ty medan elden är ett direkt tillgängligt naturfenomen, måste man, för att komma åt atomkraften, bryta ”insegel som naturen själv döljer med insegel”. Vetenskapen har ”så att säga brutit sig in till ovissheten, gett oss en möjlighet till osäkerhet som naturen aldrig själv presenterat för oss på öppen mark”

I dikten ”Men ingen Noak fanns” (Vi, julnumret 1947) beskriver Martinson hur kunskapens träd skövlats i jakten på atombomben:

När kunskapens träd var skattat
till grunden och kärnan i allt
fick livet som omslöt dess gåtor
en smak av förintelsens salt.

Det spred sig till djuren och träden
och frätte på livets tråd,
och spjälkade grodden i säden
och rubbade instinktens råd.


Som Wrede påpekar är detta troligen en reaktion mot de atombombsprov som USA genomförde på Bikiniatollen 1946 och som drabbade alla levande organismer i provområdet. Det radioaktiva utfallet blev till ”förintelsens salt”.

Nu: kärnvapnen moderniseras
I dag, den 12 oktober 2012, hotas vi fortfarande av ”förintelsens salt” även om inga kärnvapenprov utförs. Kärnvapenmakterna har börjat inse att deras atombombslager är omoderna och för att känna sig ”säkra” måste man modernisera dem, kosta vad det kosta vill.

I USA har president Obama utlovat ”en värld fri från kärnvapen” och tilldelats Nobels fredspris. Detta är den officielle Obama, men bakom kulisserna har han visat sig vara en stor kärnvapenivrare. USA kommer enligt inofficiella källor att satsa 2 300 miljarder kronor under de närmaste tio åren på att modernisera sin kärnvapenarsenal.

Och övriga kärnvapenstater verkar följa efter. Ryssland ska satsa på nya interkontinentala missiler och en ny generation missilutrustade atomubåtar, Kina planerar för nya kärnvapenmissiler av olika slag liksom Indien och Pakistan. Ja, hela världen tycks nu var på väg in i en period av kärnvapenupprustning utan motstycke.

Detta trots att opinionsundersökningar i kärnvapenstaterna visar att en klar majoritet är för ett förbud mot atomvapen. Så här beskriver förre vapeninspektören Hans Blix situtationen i ett mejl som jag fick från honom nyligen: ”Nedrustningsklimatet är idag bedrövligt”.

Därför: Lyssna till dagens varnare som liksom Harry Martinson ser igenom de dimmor som kärnvapenförespråkarna lägger ut. En sådan vital röst tillhör ICAN, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons. Besök gärna deras hemsida: http://www.icanw.org/

Åke Widfeldt







tisdag 2 oktober 2012

"En kvinna ifrån Gond som nu är änka sågs ofta med sin man i utsiktsrummet." ANIARA Sång 63

 
63
 
En kvinna ifrån Gond som nu är änka
sågs ofta med sin man i utsiktsrummet.
De satt där flera år med sina knyten
tillfreds som om de väntade på landning.
Och fastän många såg med ironi
- alltmera rymdlik kall - på detta par,
behöll de två sin rörande förväntan
och sågo lugnat hän mot Lyrans land.
 
I deras fromma hjärnor rörde sig
en doft av timjan från en äng de känt
och brödet som hon hade bakat i den ugn
de tvingats lämna i det landet Gond.
 
Hur många gånger som de läst
i Himmelens prospekt, tätt tryckta till varann,
vet ingen dödlig här i rymdens år
som kallt förflyta utan andra spår
än att de båda grånade till slut
och hon blev ensam, satt där ensam kvar
i tysta tankar över flydda dar
då mannen ännu levde som förut
i landet Gond till Sista paret ut
förkunnades av tjutande siren
och flykten begynte över stock och sten.
 
På Goldons startfält tryckta till varann
tog de ett tungt farväl av Doris dal,
och lade sedan med en avskedsbön
sitt emigrantproblem i ödets hand.
 
Jag observerade i flera år
hur änkan satt där ensam, tyst och böjd,
allt medan vi som ifrån denna höjd
med sinnrik ledning skötte Ödets hand
alltmer förtvivlade om Löftets land.
 
Efter Bok- och biblioteksmässa i Göteborg finner jag i en butik en antikvarisk ANIARA, sliten och väl läst. I boken finns en dedikation, från en kvinna till en man.
Aniaras Sång 63 om det fromma paret konkretiseras.
Budskapet har kvinnan sytt med myrgångsstygn,
till ett vackert bokmärke, som ligger kvar i boken. Den handbroderade  boktiteln ANIARA har exakt bokomslagets färg. Allt är så omsorgsfullt vackert.
 
Harry Martinsons Sång 63 i ANIARA förmedlar tillförsikt och hopp.
Rune Liljenrud