måndag 14 augusti 2017

HARRY MARTINSON: KVOTA "Väntsalen är min barndoms bästa kyrka. Här har jag på mitt sätt inväntat något av det eviga. Och jag vet att man väntar än. Ända hit till New Orleans har jag hört steg i gruset där utanför." (Ur Kap Farväl!)



Jan Eliasson, som år 2008 tilldelades det då nya Harry Martinsonpriset, har nu av Vasa Orden av Amerika utnämnts till Årets svenskamerikan. I samband därmed påtalar Jan Eliasson:

"Många vet inte i dag att 1,2 miljoner svenskar lämnade det fattiga Sverige för att bygga sig en ny framtid i Amerika. [...] Om vi erinrar oss de svenskar som emigrerade tror jag man får större förståelse för den längtan efter ett bättre liv som finns hos de miljoner människor som i dag är på flykt. [...] USA byggdes upp och blev en stormakt mycket tack vare migranternas insatser. Det är lite ironiskt att tänka på när det i dag talas om att kasta ut folk." (Ur SMP/Kerstin Haggren)

Kvotalagarna efter första världskriget för att minska invandringen till USA, påminner om de tankar som också nu finns i USA om invandring. Innebörden av kvota och dess lokala konsekvenser beskriver Harry Martinson i kapitlet "Kvota" i Kap Farväl! med anknytning till Harrys egen "rotjord".

Harry Martinson

"Amerika skärper kvotalagen. Stänger till slut alldeles sitt land. Emigrantrederierna få väl helt försöka leva på överklassen nu. [...]  Så slutade de stora emigrantlinjernas glansdagar, deras stora, stolta decennier under optimismens femtio år, då spåkäringen i Italien och Småland kunde säga: 'Ja, här ser jag en emigrantlinje i er hand, min unga dam!' Det var i den stora västersträvans år. Jag går här och tänker på alla linjerna, som nu har gjort sitt verk i världens och skiftningens historia. [...]

Ett slag voro linjerna jordens mäktigaste koncerner, sin tids motsvarighet till våra dagars oljetruster och bilindustrikarteller, fast oändligt mycket ståtligare. Nu är det slut, och reklambroschyren från Vita stjärnlinjen kommer aldrig mer med postbudet uppåt ljungen i Harasjömåla. Det är nog rätt tomt och ödsligt i väntsalen i Vilshult och vid anhalten Toscana nu. Min tanke far i väg till väntsalarna i Ebbeboda, Gylsboda, Vilshult, Immeln, Holje. Där väntar nu bara resande till Kristianstad, Sölvesborg och Asarum. Du kan sitta där och vänta förgäves ett helt år. Ingen kommer som ska iväg långt!  Ingen flicka kommer oerhört finklädd in genom dörren för att resa till Nebraska. [...] 

Det duggar ett snålt regn. Luften är disig och stationen och pojken äro därigenom alldeles innestängda i byns cirkel. 

Ingen kommer sidenblank, drömväldig och frasande fram ur den våta fallande dimman för att resa till Dakota och Colorado Springs."

Utdrag ur HARRY MARTINSON:
Kap Farväl! / Kvota


Mitt i vindens virvlar
med handen i tumultet
sjöng min själ,
hängav sig åt oklarheten, livet, stormen . . .

HARRY MARTINSON: Konturen
Ur tidskriften Fönstret, 1932

Rune Liljenrud


måndag 7 augusti 2017

HARRY MARTINSON: "... maktens onda grepp om vetenskapen skall vara slut och själarna skall segra" ~ Tankar Hiroshimadagen 6 augusti 2017


EN GÅNG . . .
En gång när maktens ondskefulla styrstång
ej såsom nu all sanning förödmjukar
då skall den tunga maktens dumma tröghet
ej längre som en bakslug luns beklämma
uppfinnarandens lysande bedrifter.
Den dagen ger sig gudarna tillkänna
och maktens onda grepp om vetenskapen
skall vara slut och själarna skall segra.
Den dagen kommer himmelen till jorden,
och forskaren skall se sitt mål och glädjas.
HARRY MARTINSON: Ur Vagnen 
Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Växjö 6-7 maj 2017 var förlagd till IOGT-NTO-HUSET / Café FONTAINE vid Vattentorget i centrala Växjö och just här samlades tre månader senare, under kvällen den 6 augusti, människor för högtidlighållande av Hiroshimadagen, till minne av vad som hände i Japan i andra världskrigets slutskede, när bomber fälldes över Hiroshima den 6 augusti och Nagasaki den 9 augusti år 1945 och hundra tusentals människor förintades. 


För programmet svarade Växjö lokalkrets av IKFF - Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet med dess ordförande Annika Karlsson Ströberg och Gabriella Irsten, Stockholm som informerade om arbetet med ett FN-avtal som förbjuder kärnvapen. Varje land bestämmer nationellt om godkännande eller inte, och detta kommer säkert att behöva ta lång tid.  Musik, sång och diktläsning av skådespelare Mats Sturesson och författare Tina Persson, Växjö. 

När skymningen föll sattes ljuslyktor i Växjösjön till minne av Hiroshima / Nagasaki och som symboler för hopp om fred för Jorden. Augusti månsken förstärkte stämningen vid vattnet och ett par rader av Harry Martinson ur dikten Fjärilen i Natur, lyfte högtidens tankar: 

Månen stiger, den är fjärran
jag är inte rädd,
jag lyssnar till dess strålar.

Monika Goras' konstverk vid Växjösjön "DURUS OCH MOLLIS", 
 som "med sin muminliknande uppsyn och stora nosar 
utstrålar ett meditativt sökande"

En av höjdpunkterna under Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Växjö var när deltagarna samlades vid konstverket GYROKOMPASSEN, (2012) som är en stor gräsbeklädd jordskulptur med 25 meters diameter,  av konstnär Gunilla Bandolin vid strandkanten till sjön Trummen och deltagarna där informerades om Harry Martinsons uppsatser i essäsamlingen GYRO. 

Rapportering om besöket vid skulpturen GYRO under årshögtiden 
finns i blogg 8 maj 2017 här på Harry Martinson-sällskapets hemsida

I en uppsats "Den kosmiska frågan" i GYRO relaterar Harry Martinson  till Hiroshima, och skriver:
DEN KOSMISKA FRÅGAN
   "Mänskan leker liksom universums två lekar, uppbyggnadsleken och nedbrytningsleken, men universum eller kosmos behärskar genom sina lagar lekens regler på ett långt fullständigare sätt än vad mänskan någonsin kan tänkas kunna.

   Visserligen pekar hon, med en inte alldeles dold min av triumf, på det faktum att temperaturen i centrum av en atombomb under explosionsögonblicket är större än i solens inre, flera millioner grader större. Men att mänskan bringat det därhän är, samtidigt som det är en fysikalisk triumf rent vetenskapligt sett, ett brott mot lekens regler, vilket blir så mycket mer framträdande om man betänker disproportionen mellan de kosmiska och de jordiska resurserna.
   Det stora och kanske rentav oändliga universum har råd att vara extravagant. Det har råd med att låta en hel sol explodera och bli en nova eller en supernova. Men Jorden, som vid solens sida lämnats att vara sin egen, har bara sig själv, och medan universum kan leka med milliarders milliarder av bollar, så kan mänskan på Jorden endast leka med en boll: den boll hon själv lever och vistas på.
   Det ärende som under inga förhållanden får skjutas åt sidan just nu, är granskningen av förhållandet mellan det vetenskapliga och det mänskliga.
   Att den ene nobelpristagaren i fysik efter den andre förklarar att hans intresse för atomsprängning och kedjereaktion är av rent vetenskaplig art, lugnar oss i detta sammanhang inte, hur mycket tidningarna än vidarebefordrar och beskriver dylika pilatiska handtvagningar. Ty vi måste utgå ifrån att det vetenskapliga intresset för gnistors uppträdande i en krutdurk har följder som strålar in i själva livsintresset hos dem som sitter på denna krutdurk. En het explosion i en fysikalisk-teknisk anordning har sina rötter i sval matematik. Därmed blir det hela en fråga om tillämpningsrätten och tillämpningsmöjligheten. Och den farliga tillämpningsgränsen börjar inte i Hiroshima. Den fanns i laboratorierna långt före, och låg framför allt i det förhållandet att vetenskapsmannens ofta prisade svala lidelse för det exakta inte var exakt nog i fråga om en förutseendets matematik. En matematisk kontrollinstans i Livets tjänst var för sent påtänkt. Vetenskapsmännen kunde själva inte förutse möjligheten av en urankedjereaktion, eller möjligheten för tillverkning av plutonium. Inte heller kunde de förutse att den kärnklyvning de länge drömt om skulle resultera i att neutroner vid denna kärnklyvning frigjordes eller producerades.

   Men vad de visste var dock att atomens energi är fruktansvärd om den kan frigöras, helt eller delvis. De visste att vad de sysslade med var själva konstitutionen och dess identitetsenergi.
   Och ändå bör vi vara dem tacksamma för att de förde oss fram till varningsgränsen, ty det var nödvändigt att vi fördes fram till den. Endast vid den gränsen kunde vi bli väckta till insikt om de kosmiska manifestationernas dubbelbetydelse: deras betydelse för Livets existens och deras betydelse ifall man vill vända denna existens i hastig död."
Harry Martinson

              . . . ett hjärta
som i grunden darrar
när jag ser på frukten
av det hjärnan skapar
och det goda
långt borta från det onda
I radioprogram "Sommar i P1" på Hiroshimadagen talade Finlands tidigare, första kvinnliga president under tolv år 2000-2012, Tarja Halonen, välkänd kämpe för mänskliga rättigheter, miljö- och fredsfrågor, om "Vår roll i världen". När hon i programmet lät Arja Saijonmaa sjunga den chilenska folkloremusikern Violeta Parra's "Gracias a la vida /Jag vill tacka livet som gett mig så mycket", upplevdes detta som en tolkning av Hiroshimadagens ämne, "när jag ser på frukten av det hjärnan skapar och det goda långt borta från det onda". 


Jag vill tacka livet 
som gett mig så mycket.
Det gav mig ett hjärta
som i grunden darrar
när jag ser på frukten
av det hjärnan skapar
och det goda
långt borta från det onda.

Häri finns en samklang med Harry Martinsons tankar i essäsamlingen GYRO och med hans ord i Aniara Sång 10:
"En oanständig kroppsdel blir vår hjärna 
som deporterat oss till Hades höst."





Rune Liljenrud