Som ett smyckeskrin pryder nu konstverket "PÅ VÄG" Södra bantorget i Växjö stationsområde ~ "Längs ekots stigar tillbaka. /Där vilar orden i sina gamla betydelsers skrin. /Men ack så främmande. Vad är det de säger, dessa läppar. /Om andra sammanhang och tillstånd talar de. /Medan du lyssnar till deras tal formar de något som förändrats också av dem /stavar på ett språk än längre borta /i ännu ett av skrinen /i de sju skrinens berg /tusen och tusen år före Babylon." HARRY MARTINSON: Ur Längs ekots stigar

Växjöbördiga konstnären Linnéa Jörpeland fick uppdraget att skapa ett nytt offentligt konstverk "På väg" att smycka Södra bantorget i Växjö stationsområde och detta invigdes högtidligen den nu gångna lördag 19 augusti 2017. Konstverket består av en sju meter lång stenmur med instuckna glasstenar och skulptur av en pojke, gående intill muren. Det finns gott om stenmurar i Småland och glaspjäserna anknyter till småländsk glastradition. Södra bantorget ska fungera som en knutpunkt för resenärer på väg till och från Växjö.

Vid invigningen deltog bland andra Eva Johansson, som hälsade välkommen till Växjö vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid 6-7 maj 2017. Hon är ordförande i Kultur- och fritidsnämnden. Konstnären Linnéa Jörpeland talade om sitt konstverk och arkitekten Gunilla Gombrii, som varit ansvarig för det nyskapade Södra bantorgets utformning. Bl.a manade hon besökare att söka symboler i spår och skugga på det nya torgområdet. Spåren också av djur som följt människan över tid och dragit tunga bördor. "Här invid odlingsrösets markfot var det som dragaren..." 
Vid en viss solbelysning går konstverkets pojke just på skuggranden av stenmuren. Till musik gavs en akrobatisk uppvisning med tolkning av temat "På väg", med en resväska som central symbol. 

Mossan lever upp på sin sten 

Mossan lever upp på sin sten 
sväller alltmer och fyller 
sin tidlösa kudde med regnet som nyss föll.
Den tar tillvara vad den hinner 
i en vattenkanna av sten 
djupt dold i dynan. 
Vid torrtid vårar den upp sig när det så behövs
med hjälp av vattenklunkar 
gömda i ett stenveck. 

HARRY MARTINSON: 

Ur Längs ekots stigar 

• Såväl Elin Wägner, vars Lilla Björka omges av mäktiga stenmurar, som Harry Martinson har skrivit mycket om sten och stenmurar och årets Elin Wägner-stipendiat Ida Andersen har skrivit den mycket värdefulla boken STENMINNEN, De småländska stenmurarna - ett kulturarv, med ett rikt bildmaterial av Åsa Nyhlén. Boken STENMINNEN har hittills utkommit i två upplagor, 2007 och 2011. I den första utgåvan har Stefan Edman, biolog och författare skrivit förord och i den andra Peter Aronsson, professor i historia. Båda skriver mycket erkännande om boken STENMINNEN. 

Stefan Edman avslutar sitt förord: "Läs, häpna - ge dig själv ut i markerna på upptäckartur!" och Peter Aronsson konstaterar: "Så rymmer en betraktelse, som en stenmur, hela världen. Stilla, uthållig och mångtydig ligger historien där - för den som vill lyssna, se och känna." Ida Andersens bok STENMINNEN kan sammanfattas i några få diktrader av Ida Andersen 

epokerna vilande

• över de gamla stenrösena
  [...]
  detta är mitt samtal
  med det förgångna
  det utplånade
  det som kvicknar i mig
  i varje dragning inåt
  i varje beröring med marken
  [...]
• Ur Ida Andersen: där du alltid är  
• Linnépriset – för insatser inom linneanska fält gavs av Smålands Akademi 2009 till "Ida Andersen och Åsa Nyhlén för det praktfulla verket Stenminnen, som kunskapsrikt, välskrivet och med stor fotografisk konstnärlighet dokumenterar ett särpräglat kännetecken för det småländska landskapet och samtidigt förtjänstfullt förmedlar ett omistligt stycke kulturhistoria."

• LANDSKAP
  Skogen dröjer vid slättlandets rand 
  för att höra efter hur sädesfälten susar om somrarna. 
  De låter mildgulast och mjukast i juni 
  och mitt i åkern finns ett stenrös. 
  Sommaren hänger ut sin solluft därute 
  och fälten rör sig skönt och skimmergrant 
  åt alla håll för vindens ande. 
• HARRY MARTINSON: Ur Gräsen i Thule
• 
  

OXRÖSET 

Här invid odlingsrösets markfot var det
som dragaren och oxen en gång föll,
förföljd av slag till sista andetaget 
och ännu i det sista skrämd och sargad. 
Den sten som ligger här bär ingen inskrift.
Här är blott platsen för den stummes död. 
Här är den plats där döden äntligt lyfte 
en oxes ok från mankens sår i aldrig unnad sommar. 

HARRY MARTINSON: Ur Cikada

Rune Liljenrud

•