måndag 30 november 2015

Fyra litterära sällskap i Kronoberg vill gärna samarbeta när Harry Martinson-sällskapet förlägger sin årshögtid till Växjö 5-7 maj 2017



Professorn i Litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet Håkan Möller talade under Kronobergs Bokmässa 21 november 2015 i Växjö om Pär Lagerkvists sista roman Mariamne (1967). Möller har genomfört ett stort forskningsprojekt om Pär Lagerkvists författarbana, som resulterat i boken Pär Lagerkvist: Från författarsaga till Nobelpris (2009).

   När Pär Lagerkvists Mariamne utkom 1967 var detta en så stor litterär händelse, att romanen förannonserades till och med i radions TT-nyheter. Boken gick direkt upp i toppen på Svenska Dagbladets bestsellerlista "Vad Sverige läser", och behöll sin förstaplats på roman-/novellistan ända tills Vilhelm Mobergs Förrädarland kom i boklådorna mot slutet av hösten. Ännu under vintern 1968 hade Lagerkvists roman en topplacering tillsammans med Moberg. Det var alltså två författare från Småland som då lästes mest, Pär Lagerkvist bördig från Växjö och Vilhelm Moberg bördig från Algutsboda.

   Håkan Möllers mycket omfattande bok om Pär Lagerkvist med hela 560 sidor, innehåller material som visar hur olika författare relaterar till varandra och detta blir särskilt intressant när inval i Svenska Akademien är aktuellt. År 1931 hade tre stolar där på kort tid blivit lediga, efter Erik Axel Karlfeldt, Nathan Söderblom och Tor Hedberg.

   Pär Lagerkvist förekom i pressens förhandsdiskussion om förestående inval i Svenska Akademien, men samtidigt fördes fram namn ur den "unga svenska dikten" såsom Artur Lundkvist, Eyvind Johnson och Harry Martinson. Det fanns dock andra "väl etablerade författare som exempelvis Gustaf Hellström och Sigfrid Siwertz att tillgå, vilka dessutom 'dokumenterat sig som betydande konstnärer', som det då hette i tidskriften Fronten (1/9 1931)", skriver Håkan Möller.

   Alla de här nämnda författarna kom efterhand att bli invalda i Svenska Akademien; Sigfrid Siwertz invaldes där 1932, Pär Lagerkvist 1940, Gustaf Hellström 1942, Harry Martinson 1949, Eyvind Johnson 1957 och Artur Lundkvist 1968. 

   Professor Håkan Möller jämför i sin bok hur frekventa diktarna är, bl.a Pär Lagerkvist och Harry Martinson, i antologier och i radions Dagens dikt. Han redogör också för de per antal rader mest omskrivna författarna i svenska litterarturhistoriska översiktsverk. Jämförelserna mellan Pär Lagerkvist och Harry Martinson är intressant att följa över tid.

   Pär Lagerkvist och Gustaf Hellström var båda övertygade nazistmotståndare i sina författarskap medan Fredrik Böök, som fanns i Svenska Akademien sedan år 1922 och fram till sin död 1961, skrev uppskattande om den politiska utvecklingen i Tyskland. Lagerkvist ställde sig på samma sida som Segerstedt och som repliker på Bööks Tysklandsreportage kan ses Lagerkvists essäer Den knutna näven. Håkan Möller nämner också Bödeln av Pär Lagerkvist som visar på de yttringar i samtiden som Lagerkvist starkt reagerade på.

   Under Kronobergs Bokmässa talade ordföranden i Pär Lagerkvist-samfundet Magnus Eriksson om pågående nyutgivning av Pär Lagerkvists böcker. 
   Ingrid Nettervik, som är ordförande i Vilhelm Moberg-sällskapet, talade om att Vilhelm Mobergs Utvandrarna nu utkommit i lättläst version och att även Invandrarna kommer att utges som lättläst. 
   Elin Wägner-sällskapet informerade om de verksamheter som bedrivs på Elin Wägners Lilla Björka i Berg.



Elisabeth Bergstrand-Pousen Sällskapet informerade om att den stora gobelängen "Kvinnans årstider" av Elisabeth Bergstrand-Poulsen, som länge har förvarats i Kulturarvcentrets arkiv i Växjö, nu finns upphängd och kan beses i Smålands Museum, Kulturparken Småland.

De fyra här nämnda litterära sällskapen vet om att Harry Martinson-sällskapets årshögtid förläggs till Växjö 5-7 maj 2017 och alla vill då gärna samarbeta.


Rune Liljenrud


tisdag 24 november 2015

"Förädla till synes små iakttagelser till ordkonst"



Tomas Bannerhed tilldelades två dagar efter Kronobergs Bokmässa 2011 Augustpriset för sin roman Korparna
En blogg om detta finns på Harry Martinson-sällskapets hemsida

MÅNDAG 21 NOVEMBER 2011


Harry Martinson och år 2011 Augustprisnominerade Tomas Bannerhed med "Korparna"


Tomas Bannerhed upplyste under Kronobergs Bokmässa 2015 att det nu är klart att hans roman Korparna kommer att bli långfilm!  
I år talade Tomas Bannerhed på Kronobergs Bokmässa 2015 med tema "Lust och förundran", om sin nya bok I STARENS TID, med bilder av Brutus Östling.

Tomas Bannerhed talade mycket erkännande om Harry Martinsons diktning och framhöll att Martinson förmådde förädla till synes små iakttagelser till ordkonst. Detta kan också sägas om Tomas Bannerheds diktning. Hans naturskildringar förmedlar förundran, fascination och existentialism. I naturen är man aldrig ensam, man blir del av något större än man själv är, tiden upphävs. 

I ett kapitel rubricerat 26 juni i boken I STARENS TID, skriver Tomas Bannerhed om Harry Martinson: 

   "Och han återvände alltid till naturen i sina böcker, i sina romaner och självbiografiska berättelser, i reseskildringar och diktsamlingar, men framför allt i de fyra naturprosasamlingarna - från Svärmare och harkrank 1937 till Utsikt från en grästuva 1963 - där han visade på sin oefterhärmliga förmåga att förädla intrycken av minsta lilla grässtrå eller flygfä till litteratur.
   Titlarna är talande. Martinson föddes med lupp för ögonen, iakttog livet i en bladluskoloni eller lade sig på marken och studerade den trådbente låckens vandring längs stigen. Och han skrev om spindelnätens trådsol och daggsilver, om tordyveln som kryper i blåbärsriset och humlans mumlande i rödklövern som om varje detalj betydde något alldeles särskilt, som om han genom det lilla livet fick syn på något oerhört, något som överstiger vår futtiga fattningsförmåga."
    

Rune Liljenrud

torsdag 19 november 2015

HARRY MARTINSON får av Carl Magnus von Seth, i ett samtal om diktsamlingen Dikter om ljus och mörker (1971), frågan om vilka mänskliga ondskor som han finner mest outhärdliga och han svarar att det är känslokylan och känslodöden



För många som umgåtts med dödsfrågor
står frågan om de känslodöda 
främst på listan av tankar. 
Den har kommit att ställa sig där
utan att behöva föras dit
eller särskilt hållas i minne.
Den tränger sig på. Den flyter in
från olika håll och gör sig gällande
som en levande död oantastlig,
inte sällan maskerande sig med lidelse
i hopp om att kunna dölja sitt elände,
sin del av världsfrosten.
Närmare begrundad kan den vara
en överansträngd hoppfullhet
alltför ofta gäckad 
men ännu oftare tagen i bruk som verktyg
av dem som lovar och hatar,
av dem som ger löften åt världen
men i hatets namn.
Så betraktad synes den vara ett skruvstäd
byggt av många
åtdraget av tusen
och slutligen låst.

HARRY MARTINSON: Ur Dikter om ljus och mörker

   "En stor ond mänsklig verklighet är alltid summan av små individuella ondskor. Det finns en ondska som delvis inte kan hjälpa sig själv att bli något annat och till dem räknar jag känslokylan och känslodöden. Det är ett problem så svårt att man skriver dikter om det, av den anledningen att man kommer lättast fram till att det måste antydas och att andra ska tänka vidare över samma problem. Känslodöden finns och utesluter ingalunda de grymheter som vi annars förbinder med raseriet eller fanatismen. Känslodöden kan vara så infernaliskt närvarande i världen att den som strider med halva jaget i raseri, kan vara känslodöda med den andra delen av jaget, känslodöda inför fångars och människors lidande och lidelsefullt upptända av framgångarna för den medhållande partens värld." 
(Harry Martinson i samtal med Carl Magnus von Seth) 



Många kommentarer till den terror som just nu härjar och ödelägger runt om i världen, talar om detta som känslokyla och känslodöd. Harry Martinsons texter och tankar är tidlöst rannsakande. Han väjer inte för det svåra, och han bjuder förtröstan, såsom i dikten Credo:

[...]

Det finns ett hav där tro födes 
ständigt likt fiskar.
En skog där förtröstan uppstår
likt nyutslagna löv.


[...]

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen

Rune Liljenrud

tisdag 17 november 2015

HARRY MARTINSON:"Vagnen" fanns i bokhandeln den 17 november 1960



Harry Martinsons diktsamling Vagnen, utkom den 17 november 1960, idag den 17 november 2015, för 55 år sedan. 
Redan i diktsamlingen Gräsen i Thule, 1958 kan i dikten Tidens vagn anas Harry Martinsons "allmänna ifrågasättande av den tekniska utvecklingen och av modernitetens överlägsenhet, hans bilismkritik" (Emin Tengström):


TIDENS VAGN

En bil går alltid i galoscher.

Beskäftigt lubbar den iväg mot sina horisonter
på sina hjuls hårdpösta gummimunkar,
rundplattfotat viskande
med lätta asfaltsuckar.
På ilsnabba puthjul
skyndar den bort för att förbrukas.
Knappast är den såld innan reklamen
ser efter den med förakt.
Nästa vagn.

Biltjuven avsmakar den i dess ungdom.

HARRY MARTINSON: UGräsen i Thule




ATT VERKLIGEN LEVA

Att verkligen leva är att våga välja sina vyer
mera än att låta sig tvingas att välja sin verklighet.
Jag råder dig att utspy den verklighet du avskyr ur din mun.
Dröm gärna och helst vad tiden inte vill.
Var otidsenlig framåt och bakåt.
Den närmaste tiden är våldtagen och belagd
med alla tänkbara bojor
inte minst nyttans och den fadda trevnadens
med dess andligt billiga trygghetsvadd och dess
leksaksvagn åt alla.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen



Emin Tengström, f.d. professor i humanekologi ger i sin intressanta bok Bilismen & människan, 2009 perspektiv på relationen mellan människan och bilen, genom att ta sin utgångspunkt i skönlitteraturen. Han uppehåller sig i boken också vid reaktionerna på Harry Martinsons diktsamling Vagnen:

   "Den första förklaringen tar fasta på att Harry Martinsons Vagnen publicerades vid en tidpunkt då många människor både i Sverige och i många andra länder med entusiasm hälsade bilsamhällets framväxt. [...] De ställde också frågan om man inte måste se bilismens utveckling som "det mest påtagliga i vår tids demokratisering". [...] Min andra förklaring tar fasta på tanken att bilkritiken i samlingen Vagnen träffade en personligt känslig punkt hos flera människor. För många framstod (och framstår?) bilen inte bara som ett praktiskt, men ganska dyrt fortskaffningsmedel. Den var också en symbol för personlig frihet och trygghet, för social status (åtminstone vid innehavet av vissa bilmärken), ja rentav som en mänsklig rättighet. [...]  Därtill kom att Martinsons bilismkritik var en del av hans allmänna ifrågasättande av den tekniska utvecklingen och av modernitetens överlägsenhet. [...] Min tredje förklaring handlar om att Harry Martinson i Vagnen uppträder som en obehaglig sanningssägare när det gäller trafikdödens fasor. En sanningssägare är ofta ovälkommen, särskilt om han/hon lägger ansvaret på individen."

Emin Tengström påminner om hur Staffan Söderblom i sin bok Harry Martinson, 1994 framhåller Martinsons förtjänster i Vagnen. Han ser samlingen som helhet som "ett av Martinsons lyriska mästerverk". 


Johan Stenström skriver i Doris 18/2010: "Martinson var inte medveten om bilens verkliga skadeverkningar när ”Röster om vagnen” kom till. Men efter femtio år vet vi att hans intuition var riktig." 

Elisabeth Rynell sammanför i sin bok Skrivandets sinne, 2013 två av Harry Martinsons böcker, Verklighet till döds och Vagnen:

   "Harry Martinsons bok Verklighet till döds kom ut 1940, i världskrigets andra år. Den inleds med en liten anmärkning: 'Denna bok är idéskissen till ett större tänkt arbete. Först när tiderna blir sådana att det låter sig göra, kan arbetet tas upp och fullföljas till sin från början tänkta bredd'
   Jag skulle säga att diktsamlingen Vagnen från 1960 är den utlovade fortsättningen på detta arbete.
[...]
   Harry Martinson hade förstått att det gick för fort allt, att det fanns inte plats för dem som ville tänka noga igenom vem människan var, de som ville besinna sig först och dra linjerna bakåt till jordkulor och gransus och ökenvind för att förstå, dra linjerna hela vägen bort med just det som var människa och allt hennes för att förstå. Han hade insett att utan verklig människosyn och människoinsikt är sådant som demokrati och parlamentarism bara en lättvält papperskuliss. En sorts gudavärld som den grekiska eller romerska när verklighetens vind blåser rätt igenom.

   Tiden så som den framskrider ger Martinson bara alltmer rätt. Det har nu gått en mansålder sedan han gav ut Verklighet till döds och över femtio år sedan han gav ut diktsamlingen Vagnen och allt han skrev i de böckerna, raseriet, förtvivlan, vädjandena, blir bara mer aktuellt."

LYSHOLM

Om sommarkvällen
när den välkända skalbaggssamlingen rinner ut genom
tullarna
på väg mot mål eller trafikdöd
ljuder plötsligt ur ett fönster en gammalmods flöjt.
Det är Lysholm som sjunger sig kvar hos sina fördrömningar
vid de avsomnades vik,
limmande sin envisa stämning som med fiollack
till ting som ännu är att finna såsom förgängliga spår.
Han rör vid minnesblommorna kring den ständiga döden,
lappar med minnen vid minnen likt sidenbitar
glömskehålen i Stockholms mantel.
Sammeten tillhör hans vintrar. 
Då sprakar också i överlevande hus som gömt sig
hans dånande kakelugnar.
Men vackrast om höstekvällarna när lönnarna fälla
i instängda förgångenhetsparker sin eldskörd.
Då utsänder några torftiga och halvdolda fönster
över vattnen
skenet från hans susande oljelampa ute på Lysholmen.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen, 1960





År 1971 utkom diktsamlingen Dikter om ljus och mörker. Också där finns en rannsakande syn på den tekniska utvecklingen. Dikterna visar på det dialektiska spelet som försiggår inom människan, en dialog mellan ljusa och mörka krafter. Harry Martinson säger i ett samtal med Carl Magnus von Seth i samband med utgivningen av diktsamlingen i november 1971: "Människan är hel genom att hon kan förena motsatserna inom sig själv." 

[...]

Så blir också människan driven hän

kastad av och an
av en världsblåst med väldigare kraft.
Hon förvandlas till vilsekommen myra,
plötsligt kastad in
i kamp för sitt liv i främmande land.

[...] 

HARRY MARTINSON:Insekterna
Ur Dikter om ljus och mörker


I dikten Elegi tolkas stort existentiellt allvar:


Räfserskorna har gått och ängarna mossar igen.

Den fågel jag hörde en gång har krossats mot världsfyrens glas.
Varför är livet alltid undergång:
Skall framtid alltid betyda 
att allt blir förbytt 
på oigenkännliga hav.

HARRY MARTINSON: Ur Dikter om ljus och mörker

Rune Liljenrud

lördag 14 november 2015

Under år 2015 årsjubilerar flera av Harry Martinsons böcker: Nässlorna blomma, 1935 ~ Verklighet till döds, 1940 ~ Passad, 1945 ~ Vagnen, 1960 ~ Doriderna, 1980



IDAG DEN 14 NOVEMBER 2015 när medierna är fyllda av rapportering från nattens hemska terrordåd i Paris och de franska tidningarnas löpsedlar bär texter som "BLODBAD" och "DEN HÄR GÅNGEN ÄR DET KRIG", är det 70 år sedan Harry Martinsons diktsamling PASSAD fanns på bokhandelsdiskarna. Detta var hans första diktsamling efter att det andra världskriget slutat. Att just idag på nytt läsa diktsamlingen PASSAD är berikande.

Staffan Söderblom skriver i sin bok HARRY MARTINSON bl.a detta om PASSAD:

[...]

Passadvindarna är pålitliga. De står i evigt förbund med kosmos.

Passaden är den kanske mest betydelsefulla symbolen i Martinsons dikt. Den blåser i författarskapet alltifrån Spökskepp, oavlåtligt en bärare av god vilja - upptäcktsfärderna, handeln, freden. Den är naturskeende och andlig kraft samtidigt.
   I Svärmare och harkrank minns Martinson hur denna vind nådde honom i barndomen, hur den blåste in i skolsalen i Jämshög.


          Som till exempel första gången man mötte passad-
          vinden. Hur litterär var den inte? Hur deklamatorisk 
          jagade den inte i väg mot de antilliska öarna?

För pojken var passaden ena hälften av hans kluvna varelse, den själshalva som bodde i äventyret. Den andra halvan vistades i "det privata mörkret".
   Martinson tänkte kalla denna diktbok som han skrev på under krigsåren för "Monsun", men ändrade titeln. Det är naturligtvis en bra ändring. Monsunen är en periodisk vind, passaden är beständig rörelse. Passaden är nog det naturfenomen som mest bekräftar ett annat av hans nyckelord: stämning - den stora samklangen. Liksom trasten söker i kvällarna efter det bärande luftskiktet, vill stämma sig som en sträng på ett ofantligt instrument, satte sig segelfartygens världsomfarare i "stämning" med kosmos när de lät sig omhändertas av passadvindarna och föras över de okända havsvidderna. Passaden är den goda, starka, gåtfulla energi som genomströmmar naturen och människan, och för vilken dikten är det bärande språket.
   En teknologi som vill vara oberoende av "passaden", "stämningen" eller vilket ord man använder, blir därför infantil, cyniskt oskuldsfull, ond.

          Den blir fredens motsats.
          Detta är temat i Passad.

[...]

Johan Lundberg skriver i sitt efterord till Harry Martinson Dikter 1929-1945:

[...]

På samma sätt som människorna i "Till mognadens sång", längtar diktsubjektet i "Passader" bort från den moderna tillvaron. Och i likhet med "Spökskepp", där jaget vänder sig "med bön till stjärnorna", ropar diktsubjektet i "Passader" "efter stjärnornas Virginien", varefter texten utmynnar i en vision av hur diktens jag i framtiden skall nå en ny kust och ett nytt "hav", vilket inte existerar i den empiriska verkligheten utan i jagets medvetande.

[...]


Under år 2015 årsjubilerar flera av Harry Martinsons böcker. Förnyad läsning av Harry Martinsons texter är den största behållningen:
  

NÄSSLORNA BLOMMA, 80 år
Fanns i bokhandeln den 13 november 1935

VERKLIGHET TILL DÖDS75 år
Fanns i bokhandeln "under senare delen av oktober" 1940 

PASSAD, 70 år 
Fanns i bokhandeln den 14 november 1945 

VAGNEN, 55 år 
Fanns i bokhandeln den 17 november 1960 

DORIDERNA, 35 år
Fanns i bokhandeln den 6 september 1980 
Efterlämnade dikter och prosastycken i urval

och med företal av Tord Hall


[...]

Bäst är mänskan när hon önskar det goda hon inte förmår
och slutar odla det onda som hon lättare förmår.
Då har hon dock en riktning. Den har inget mål.
Den är fri från hänsynslös strävan.

HARRY MARTINSON: 

Ur Passad, Li Kan talar under trädet


Rune Liljenrud

torsdag 12 november 2015

Harry Martinsons "Nässlorna blomma" fanns på bokhandelsdiskarna den 13 november 1935 och fyller alltså 80 år, den 13 november 2015



"MED DETTA ENKLA OMSLAG,
SOM NÖJER SIG MED ATT GENOM FÄRGEN
ANKNYTA TILL BOKTITELN, BLEV DEN
 FINSTÄMDA ROMANEN 
NÄSSLORNA BLOMMA
 ÄNDÅ EN ENORM BESTSELLER 1935"

 (Göran Hägg i 1001 böcker du måste läsa innan du dör)

     I Harry Martinsons självbiografiska "Nässlorna blomma", skildras hur Lille Martins barndom var. Hans första minne är från då han tre år gammal jagar fjärilar. Han faller på en grusväg och får sina händer och utspretande fingrar överkörda av en cykel med bägge hjulen. "Så voro alla hans första minnen, något som hade samband med det som gjorde ont".

MARTIN FÅR SINA HÄNDER OCH FINGRAR
ÖVERKÖRDA AV CYKEL MED BÄGGE HJULEN

     Utan att Martin visste förlopp, bodde de på en annan plats. Äldsta systern Inez säger till honom "Vi bor vid ett stenhuggeri - Vi har gjort konkurs". Den stora vinschen röt, den stora ångpustande maskinen drog ett jättesnöre som gick ner i ett väldigt hål, järnmaskiner och granit. Se opp ungar! Krutflagga på en stång. Då skjuter vi! Alltid något farligt. En del var elektriskt, en del var eld och ånga. Vid ett av de största stupen stod ett ångverk på hjul med en liten bit järnväg under sig. Se opp, kranen svänger!  "Från stenhuggerierna ljöd sprängningarna som en salutkanonad ur jordens innandömen. Bygatan gungade till och splintstenarna smattrade mot det gula, konkursmässiga huset".

TORSTEN WAHLUND LÄSER NÄSSLORNA BLOMMA

     Beskrivningen av Martins och hans familjs boendemiljö efter flytten till "Gula faran", det gamla gula skjulet på stenhuggarbranten, "kinesslottet", vid det åttio meter djupa stenbrottet, är skrämmande i sin ärliga realism. "Och far är dödssjuk. Tänk efter hur dant vi har det".

     Efter att fadern dött natten till den 3 december 1910 beskrivs den enklast tänkbara begravningen. "Kyrkogården var full av hyenor, deras blickar sögo sig fast vid kistan, räknade de tre fabriksbundna standardkransarna..." Att de tre kransarna just var "fabriksbundna", inte hantverk utan maskinellt enkelt gjorda, understryker "en dy av tandlös smaklöshet genom ett inferno av förolämpande fattigdom i alla former". Den uppställda gravvårdsgraniten påminner om hur stenhuggerierna, där tuberkulos gick som en pest år 1910-11, levde på de döda.

OVE JOHANNESSON: PÅ TÅGSTATIONEN

     Morgontåget som gick redan halv fem och vars vagnar rasslade och dånade med hundra ilande fönster som lyste in i husen, understryker modern Bettys oförklarliga flykt hemifrån och visar med kylig mekanik, på resan mot hemmets undergång och barnen "under klubban till minstbjudande".

Vilnäs

"Det var inte mycket som hände på Vilnäs." Martin röjer vid sju års ålder sitt intresse för Vita stjärnlinjen. "När man farit med skepp på Atlanten långt och länge, blev det Amerika." Han kan mycket om ebb och flod, som han samtalar med Berta om.
 NÄSSLORNA BLOMMA SKILDRAR
 HUR MARTIN ÄLSKADE SKOLAN

BERTA HAR VARIT PÅ VÄVSKOLA SOM HON BERÄTTAR OM

TILL JULOTTAN - DE ÅKTE MED HJULDON. FJÄDERVAGNEN 
SKALTADE FRAM PÅ DEN OJÄMNA SKOGSVÄGEN

Tollene

Tollene gård med den snyggt förmanande kärlekslösheten som alltid gick omkring och tillhöll. "Martins sysslor voro av många slag." 





"I läseboken stod beskrivet om tjusningen att åka i hölass. Det var i läseboken. I verkligheten fick man inte åka långt med höet. Nej det var att köra kortaste vägen hem och stoppa det i en lada. Arbetet tog sju gånger så lång tid som åkningen. Han avskydde det systemet."


Tungt arbete med tröskning och malning, upptagning av rovor och potatis, lövskärning till kärvar och gårdsslakt - sådant måste Martin hjälpa till med. 

 
PÅ GASTA HÖJD STOD EN VÄDERKVARN 

Folk foro, vänligt hälsande förbi och togo nedåt till motorkvarnen. "Konkurrens kunde man inte tala om i det fallet. Man kunde snarare säga att Gud i sin nya elektriska nåd behagat hädankalla väderkvarnen Västra Möllan och satt den stt stå som sin egen gravvård på kullen sin."

"Trakten hade tre torn. Det var Västra Möllan, ett döende torn. Det andra var Tollenes höga vindmotor av galvaniserad plåt, en torntyp som från fabriken S:a Louis i Missouri ryckt ut på alla världens åkerbruksslätter. Det tredje var ett tranformatortorn - livsfarlig spänning - det stod ute på en åker, rödmålat, högrest, nutidsmystiskt."

EFTER ÄRJNING OCH PLÖJNING
JÄMNADES MARKEN MED HARV
EN KVISTHARV ELLER LEDHARV



"Guds lamm fryser i natten. 'Min far är död och min mor är i Karlifonien.'  Han ser ner på det ormbitna lammet. Klara har medan han 'tänkte' talat om att det är ormbitet."

VID HÖSTSÅDDEN FICK MARTIN KÖRA
 HARV OCH RINGVÄLT
 SÄRSKILT RINGVÄLTEN TYCKTE HAN OM
DEN FÖRSONADE MYCKET MED SITT
FÖRFÄRLIGA SKRAMMEL
Krokskära - Vinkelskära
DU SKULLE HAFT FRISÖNDAG -
 MEN I MORGON SKA DU HÖSTA LÖV

"Hälften av straffet skulle Wilhelm få av Gud, för sabbatsdagen. Ändå någon tröst."

Norda

"Gud fader i himmelen. Men jag längtar så mycket härifrån och har det så svårt. Fader vår som är i himmelen - "  Gårdsplaceringarna visar på en trappstegsvis försämring av Martins omständigheter, från att på Vilnäs åtminstone ha setts som en människa, via Tollenes noll-värderingar och därefter på Norda, där Martin befinner sig som en minuspost och där hans värde som människa upphört, framhåller Bengt E. Anderson i sin doktorsavhandling om Nässlorna blomma "Att rannsaka en barndom".

Doris nr 2 2014-1
”Grotte källe” kallar Harry Martinson den källa dit han ofta fick gå och hämta vatten under sitt svåra år på Norda. Vinter som sommar fick han halka fram i sina träskor med oket av bokträ över axlarna som stöd för vattenhinkarna.

 VID ALBÄCKEN
Harry Martinsons tid som hjon på Nebbeboda gård (Norda i ”Nässlorna blomma) var dramatisk. I skuggan av längans stenvägg, som kunde ha blivit Harrys död när Joel ”dängde” honom i den, läser vi om hämndbeslutet: ”Bränn gården men rädda hästarna.”
Det var i denna bäck vid Norda som Martin kastade tändsticksasken förbi ardennern som ryggade till.
(Ur program av Åke Widfeldt & Johnny Karlsson, Nässelfrossa 2015)


Ålderdomshem av sten

"På grund av att han rymt förflyttades han 1916 till ett ålderdomshem av sten, byggt 1912. Han var nu elva och ett halvt år gammal."


"Martin gick till posten. Telefontrådarna sjöngo vårsång, en sorgsen och djup och på något sätt oändlig sång, kanske från världens bröst långt, långt i nerver som gingo hit genom socknar och trakter som över en evig gitarr. Han skyndade längs stolparna som sjöngo på sitt sätt inne i kärnorna likt instängda körer av bin och myror eller som ett rytande darrande stålmjöl genom pelarsåll av sång. Allt sjöng och allt skrämde med ljuvhet. Han ville liksom äta vinden som kom. Han ville liksom upp i rymden - den enda, obetvingliga sjön som gick ända till California.

På galvaniserade trådar sutto fåglarna, sparvarna, i ändlöshet genom hundrade socknar. Så började han själv sjunga liksom stolparna, trådarna, vinden. Han sjöng på bortväg: posthus av tegel, på skylten det smörgula hornet, tigande kassör. Han sjöng på hemväg: ålderdomshem av sten, byggt 1912."


Postbudet Martin på Ålderdomshem av sten 
fick efter Nobelpris 1974 sitt eget frimärke!



NÄSSLORNA BLOMMA


Den 25 augusti 2015 utkom Harry Martinsons Nässlorna blomma från 1935 i ny pocket-utgåva på Bonniers förlag. Boken har försetts med ett nytt förord, skrivet av Nina Björk, som år 2014 fick Harry Martinson-priset. Hon skriver:

"Har ni sett hur nässlor blommar? Har ni sett hur de ljusa klockorna växer i en cirkel nära den mörka stjälken och liksom i skuggan av de brännande bladen? Jag har sett det, och jag har förstått: det ljusa i denna ört kan aldrig helt skiljas från det mörka i den - hur lång den soliga sommaren än skulle bli. Som metafor betraktat ligger det därför någonting sorgligt i titeln på Harry Martinsons självbiografiska roman från 1935. Och någonting sant. Det är uppenbart att det utsatta barn som beskrivs där aldrig kan räddas från det mörker han lever i; att de måste leva tillsammans sida vid sida. Och samtidigt: Nässlorna blomma - är inte det den vackraste romantitel som finns på svenska språket? Det där obändiga trotset i den."


[. .]

När krediten var slut
klingade här ödsligt en tom mjölkkanna
bitterhetsklocka
i utvandrarens tafatta dröm
om Västern.
   Nu susar vinden till ingen.
   Torpen dogo bråddöd bland sina liljor.
   Men det rosslar ännu i skorstensmurarna. 
   Nässlorna blomma.

HARRY MARTINSON: GÖINGE, ur Natur 



[. .]

Och broder, broder, vad som än må komma -
om hor och eld och uppror över jorden,
så minns, o, broder, alltid dessa orden:
Giv Doft i Blomma.

HARRY MARTINSON: DIKT, ur Nomad


Orden Giv Doft i Blomma, finns i ett konstverk av Bror Hjort på Olofströms Bibliotek i Harry Martinson-rummet 

Harry Martinsons "Nässlorna blomma" har år 2015 översatts till kinesiska av klockrikestipendiaten 2015 Chen Maiping och detta sker alltså 80 år efter att boken först utkom och fanns i bokhandeln den 13 november 1935. Det är något mycket stort och viktigt som sker när nu Martin Tomasson från sina enkla förhållanden i Blekinge, går att möta miljardbefolkningen i Kina!

Giv Doft i Blomma

NÄSSLORNA BLOMMA

Rune Liljenrud




PS

Denna blogg om NÄSSLORNA BLOMMA är skriven något också med tanke på temat för 1916 års Nässelfrossa "Människan och maskinen". De två stora författarna från Jämshög, Harry Martinson (1904-1978) och Sven Edvin Salje (1914-1998), är båda intressanta att relatera till detta tema. /RL