onsdag 14 november 2018

FOGELSTADGRUPPEN förnämligt skildrad i belärande teaterpjäs, en musikalisk monolog med skådespelare Anna-Lena Hemström. Elin Wägner, Siri Derkert, Harry Martinson och Moa Martinson liksom "Tidevarvet" ges plats!


På bilden som Anna-Lena Hemström här visar
syns Fogelstadgruppen, stående från vänster
Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin
och Elin Wägner. Sittande: Kerstin Hesselgren
Till Fogelstadsgruppen/Tidevarvarvets kvinnor
hör också Emilia Fogelklou, Klara Johansson, 
Hagar Olsson, Alexandra Kollontay och konstnär 
Siri Derkert, som utsmyckat tunnelbanestationen
Östermalmstorg, Stockholm med Fogelstadgruppen
VÄXJÖ STADSBIBLIOTEK
Rune Liljenrud 

måndag 12 november 2018

Werner Aspenström 100 år 13 november 2018 (1918-11-13 --- 1997-01-25)



Inför Werner Aspenströms 100-årsdag den 13 november 2018 har på Bokförlaget Anthropos utkommit en mycket värdefull bok Annorlunda hos ekorrarna - Om Werner Aspenström. Tretton läsningar. 

Boken innehåller tolv läsningar av dikt och prosa i Werner Aspenströms författarskap, till hans hundraårsjubileum. Den trettonde utgörs av Hans Isakssons essä "En mycket klok man som hette Werner" Om Bengt Emil Johnsons samspråk med Werner Aspenström. Texten fanns i Hans Isakssons efterlämnade papper. 

Under Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks folkhögskola den 6-8 maj 2011, samarbetade Sällskapet med Werner Aspenströmsällskapet. Bengt af Klintberg, ledamot av Werner Aspenströmsällskapets styrelse, talade då över ämnet "Träd i Harry Martinsons och Werner Aspenströms diktning". Föredraget finns publicerat i Doris Nr 20/2011.


Hans Isaksson, tidigare ordförande i Werner Aspenströmsällskapet, skriver i sin bok Werner Aspenström, 2003 Litterära profiler / Natur och Kultur - den första presentationen av Aspenströms författarskap i dess helhet - att Werner Aspenström satte Harry Martinsons författarskap högt och hänvisningar till Linné och Martinson understryker den djupa betydelse naturen har för honom:

Linnés vackra ord om en oändlig Gud han sett vandra i vår hage kommer av någon att modifieras till: Jag såg den Allsmäktige packa hela vår jord i sin ryggsäck och vandra bort i det aniariska.


”Sannolika förändringar i språket” Ur Varelser, 1988


Poeten Jonas Gren tillhör såväl Harry Martinson-sällskapets som Werner Aspenströmsällskapets styrelse och medverkar nu i boken Annorlunda hos ekorrarna - Om Werner Aspenström. Tretton läsningar. Jonas Gren uppehåller sig vid "Det som blev över", en nyårsdikt som Werner Aspenström läste i radio 1970 och som två år senare kom med i diktsamlingen Under tiden.  Jonas Gren avslutar sin angelägna text om stuvbiten så:

"När makthavare säger sig vilja 'lösa' samhällsproblemen och vi vägrar acceptera att komplexa problem som migration och fördelning av resurser någonsin kan lösas - vi kan bara hantera dem, göra så bra det går - kanske är det stuvbiten som då gör entré i politiken?
   I ett virrvarr av klasskonflikter, globala ordningar och växthusgaser, planetens syre, plantor, kol och solens instrålning - hela universums historia - pågår klimatkrisen.  Vi löser den inte. Vi kan bara hantera dess myriader av aspekter, och försöka.
   Att mitt i ett pågående, långsamt jordskred, som aldrig upphör, orka trampa nya stigar, fortsätta trots att vi saknar visshet om mål och mening.
   Jag tror att detta är vad stuvbitens kraft handlar om. Hos Aspenström. I livet."

Jonas Gren tilldelades 2014 pris vid Harry Martinson-sällskapets skrivartävling, I dialog med Harry Martinson, och han har nyligen utkommit med sin tredje diktsamling på 10TAL Bok, DÄLDEN DÄR DE BLOMMAR. Detta är en angelägen dikt om blommandet och elden, som ligger nära Harry Martinsons och Werner Aspenströms tankar:

som frökapslar över den
skuggade jordytan

som lövsångarna över haven
hedarna, hårnålskurvorna

att varje morgon
landa på marken
som vore det 
första steget
på en främmande 
himlakropp

vad är det för ljus?
vad är det för doft?
vad är det för slags varelse
som slår ut?



År 1958 utkom Werner Aspenströms bok Bäcken, en fyrtioårig erfaren författares lysande barndomsskildring från bäckens tjugotal, som han avslutar på ett sätt som tidlöst kunde vara centrum i en hundraårig författares precision:

"Jag vinkar adjö till bäcken och till de andra bekantskaperna, katten, kalven, sittstenarna och björken.
   Jag bläddrar förbi bilderna av skogen och molnet och sjön - och solnedgången, som förgyllde dem med sitt frömjöl som påminner om brandliljans.
   Jag avstår från årstiderna, dyrgripar alla i sin art, särskilt den svenska högsommaren så som jag minns den: trång men lysande, sedd genom hålet på en rågbrödskaka.
   Jag lägger dessa ting åt sidan, och kvar blir det enkla stjärnljuset, i vilket allt finns innefattat."


 Werner Aspenströms samlade dikter 1943-97
(850 sidor, bilden ovan) 
Werner Aspenströmsällskapets årsbok 2015

 Rune Liljenrud

söndag 11 november 2018

Den 11:e timmen, den 11:e dagen i den 11:e månaden ~ 100 år efter Första världskrigets slut



Remembrance day



FÖRBINDELSE


Mellan poesin som bor i ditt hjärta och vallmon finns
                                   ett kontrakt
skrivet av vinden och undertecknat av förgängelsen.


Harry Martinson Ur Förbindelse, Gräsen i Thule


 11 november är det 100 år sedan fred efter första världskriget

Kyrkor ringer i klockorna till minne av första världskrigets slut 
Klockringningen är en appell att aldrig ge upp arbetet för fred 
och försoning, ett sätt att hedra de över 17 miljoner människor 
som föll offer för kriget.

Musik med ord ur Mozarts Requiem:

Oro supplex et acclinis
coro contritum quasi cinis
gere curam mei finis


Djupt i stoftet böjd jag vänder
mig till dig med knäppta händer
att ett saligt slut du sänder





Rune Liljenrud


lördag 3 november 2018

~ M I N N E N A S ~ H E L G ~



   "Minnet går tvärs igenom varje människa och är den större berättelsen om oss själva. Det är naturens berättelse om årstiderna och ljuset och döden i oss, cellens berättelse i oss och kosmos berättelse. Minnet är alla de en gång befolkade, nu övergivna platserna som berättar om människor som levt före oss. Det är spåren och märkena och alla underliga historier som man får höra. Det är linjerna i landskapet och hur fåglar låter, minnesskärv ur en barndom man inte längre kan återkalla.
   Liksom kosmos är Minnet omätligt, där finns alla spåren, alla stegen, där upphävs tiden inom var och en av oss, barndom, drömmar, landskap ända bort till de första afrikanska savannerna finns levande och nåbara där. Och allt detta verkar i oss och vill till uttryck, det längtar, rasar, ropar genom våra kroppar.  Martinson menar att det är meningslöst att tala om människan om vi inte tar med Minnet som hon är inslagen i som i en väv. 
    Samtidigt har samhällsbyggandet fortgått efter en ekonomistisk, klämrationalistisk och egentligen minneslös linje som aldrig går in igenom människan. Och på så vis kan vi, enligt honom, heller aldrig fånga framtiden. För framtiden måste färdas genom människans minne, dess obönhörliga väg går genom Minnet.


Rädda dig in på minnets stigar
för att där förbereda framtiden och nå den
med ett annat vågspann än det som dagen spänner.

HARRY MARTINSON: ur Vagnen"

   
  
Elisabeth Rynell har i sin bok Skrivandets sinne ett antal essäer med djupa existentiella tankar. Citatet ovan är hämtat ur essän "Om verklighet till döds", och berör Harry Martinsons Verklighet till döds 1940, som hon talade om under Bokmässan i Göteborg 2013, året då hennes Skrivandets sinne utkom. Bokens innehåll djupnar än mera vid varje omläsning, särskilt denna Minnenas helg. 

Rune Liljenrud