~ M I N N E N A S ~ H E L G ~

   "Minnet går tvärs igenom varje människa och är den större berättelsen om oss själva. Det är naturens berättelse om årstiderna och ljuset och döden i oss, cellens berättelse i oss och kosmos berättelse. Minnet är alla de en gång befolkade, nu övergivna platserna som berättar om människor som levt före oss. Det är spåren och märkena och alla underliga historier som man får höra. Det är linjerna i landskapet och hur fåglar låter, minnesskärv ur en barndom man inte längre kan återkalla.

   Liksom kosmos är Minnet omätligt, där finns alla spåren, alla stegen, där upphävs tiden inom var och en av oss, barndom, drömmar, landskap ända bort till de första afrikanska savannerna finns levande och nåbara där. Och allt detta verkar i oss och vill till uttryck, det längtar, rasar, ropar genom våra kroppar.  Martinson menar att det är meningslöst att tala om människan om vi inte tar med Minnet som hon är inslagen i som i en väv. 

    Samtidigt har samhällsbyggandet fortgått efter en ekonomistisk, klämrationalistisk och egentligen minneslös linje som aldrig går in igenom människan. Och på så vis kan vi, enligt honom, heller aldrig fånga framtiden. För framtiden måste färdas genom människans minne, dess obönhörliga väg går genom Minnet.

Rädda dig in på minnets stigar

för att där förbereda framtiden och nå den

med ett annat vågspann än det som dagen spänner.

HARRY MARTINSON: ur Vagnen"

   

  

Elisabeth Rynell har i sin bok Skrivandets sinne ett antal essäer med djupa existentiella tankar. Citatet ovan är hämtat ur essän "Om verklighet till döds", och berör Harry Martinsons Verklighet till döds 1940, som hon talade om under Bokmässan i Göteborg 2013, året då hennes Skrivandets sinne utkom. Bokens innehåll djupnar än mera vid varje omläsning, särskilt denna Minnenas helg. 

Rune Liljenrud