Kvinnor som symboler för godhet i Harry Martinsons och i Pär Lagerkvists diktning

Harry Martinson nämner i flera av de 103  sångerna i ANIARA Nobby (Nobia) - ett samlingsnamn för kvinnor som under historiens gång utfört barmhärtighetstjänst för nödlidande människor. Det gäller alla med ”hjärtats skönhet”.

Rymdmatrosens berättelse i sång 40 i ANIARA mynnar ut i en varmt erkännande hyllning av Nobbys uppoffrande kärlekstjänst. 

Jag dröjer gärna vid det kära minnet

av denna kvinna som tog del i allt

som hette lidande och offerväsenmen nu benämnes mycket mera kallt.- - - 
I människokärlek har hon sytt och tvättatåt Tundrans fånge och försakat sig.Jag skulle aldrig annars ha berättat om samariten Nobia för dig.Pär Lagerkvists MARIAMNE avslutas med beröring

MÄNNISKANS HÄNDER

Händernas erfarenhet är beröringen

deras liv bland tingen är mångfaldigt,

fullt av tysta innehåll.

De hör inte men är med i vibrationer.

De ser inte men vet hur det är i mörka källare.

När sammeten skall värderas är de där,

och slipstenen och lieeggen provar de tyst.

De behöver inte låta eggen bita till.

De känner med lätt beröring stålbettets skärpa.

Hur har de hunnit samla alla sina fina erfarenheter

av ull och grus, av fjun och stål,

av glatta ytor och av taggig tistelboll,

av smidig talk och av alla sorters mjöl.

Deras register är oerhört

från glansigt silke till grova säckar,

från sträva filar och rivjärn

till nyföddas glatta naglar

och beröringsglansen av evighetsblommor.

De lever i känselns land där beröringen är allt

och där beröringens gåta slår sin bro

mellan nerv och själ.

Men i fjärilsvingens stoft finner de sin gräns.

HARRY MARTINSON

Ur Dikter om ljus och mörker, 1971


Herodes' och Mariamnes sista möte

"Då han  kom in i hennes rum fann han henne liggande där blodig, med två hugg, ett i bröstet och ett i halsen. Hon levde ännu och andades, fastän nästan omärkligt.  Ögonen var slutna men när hon märkte hans närvaro slog hon upp dem och såg på honom.
- Älskade, älskade, viskade han och böjde sig ner över henne.
- Älskade, älskade...
Hörde hon honom?  Eller hörde hon honom inte?
Det skulle han aldrig få veta.
Hon kunde inte tala och hon gjorde en hjälplös rörelse med handen.  Sedan lade hon den i hans, sin lilla smala hand i hans.
Visste hon inte...? Visste hon inte...? Jo det måste hon ju...
Eller visste hon det men gjorde ändå så ...?
Ändå så...?
Han sjönk samman,  låg där på sina knän och förstod inte vad han skulle ta sig till, inte alls vad han skulle ta sig till.
Så slöt hon ögonen igen. Drog ett lite djupare andetag och så var hon död. Han lutade sig över henne.
 - Älskade, älskade, upprepade han om och om igen.
Men hon hörde det inte."

PÄR LAGERKVIST: Ur MARIAMNE (s.98f)



Rune Liljenrud