söndag 5 maj 2019

HARRY MARTINSON: "Avskedsord till en sjö" ~ En dikt som enligt Georg Svensson torde vara skriven efter 1972, när Martinson flyttade från villan vid sjön Sillen i Gnesta till Stockholm.



Avskedsord till en sjö 

En mörk sjö med överhängande träd
är för mig både en himmelens och en tidernas spegel.
Här hände mycket.
Om himmelen nedsteg med mildhet så uppstod vassen
                                                              och näckrosen.
Och sothönan kom och nickade med den vita pannmössan på.
Här har jag sett mycken tid förflyta
stundom flera år av minnen och drömmar 
drivande på vassflottar som ofta bara var en timmas verk 
                                                             eller mindre. 
Här har jag lärt känna som månårsbröder de strandälskande 
                                                             träden.


En länge av vind och vatten spelad sång
har jag fått räckt mig
med svarta kårar från dess holmar
och rop från dess fåglar.
Om vintrarna en kall och ärlig skrift
på dess stora griffeltavla av svartgrå is.
Och så vårarnas nyöppna vakar fulla av fågel
som ropade ut sig till hela rymden omkring.
Inte heller höststormarna vill jag glömma att nämna,
hur de ryckte i huset,
fällde granar och kastade lövmoln in mot åsen i öster.
Vid avskedet tackar jag dig varmt 
för allt detta min kära sjö.

_______________

HARRY MARTINSON: BLM (1980) 
Ur Harry Martinson: Skillingtrycket och Vildgåsresan (1994)
/Stefan Sandelin VEKERUM förlag 





Rune Liljenrud

onsdag 1 maj 2019

Tankar av HARRY MARTINSON vid sjön Sillen ~ med Elly Jannes: "Stor ömhet mot allt skapat"



Stockholms Stadsteater 50-årsjubilerade 2010 med Harry Martinsons ANIARA, som då hade premiär på Stockholms Stadsteater den 21 oktober 2010. 
Regi och dramatisering: Lars Rudolfsson - Scenografi: Sören Brunes 
Musik: Andreas Kleerup i samarbete med Carl Bagge 

Programbladet innehåller bl a artikeln "Stor ömhet mot allt skapat", av journalisten och författaren Elly Jannes, mångårig medarbetare i tidningen Vi. 



Artikeln från Vi 1957, som finns i "Kring Aniara", bygger på en intervju, som Elly Jannes gör med Harry Martinson i hans arbetsrum hemma på Gustavsberg utanför Gnesta. Hon beskriver: "Vinterhimlen lyser blågrön över sjön Sillens vita täcke. Snön ligger i mjuka flockar på björkarnas grenar. En talgoxe pickar då och då på rutan som tack för den utsatta matransonen. […] Skymningen faller blå över snön utanför fönstren. En sista gul solrand bleknar bakom Sillen. Men inne i det Martinsonska hemmet är det mjukt och varmt och glödande av färger. Från ryorna som fru Ingrid knutit och lapptäcket mot altandörren, från sköna ting som glimmar från hyllor och vitriner, vackra bokverk, båtar, dockor från fjärran kulturer, keramik från gammal och ny tid, mandarinknappar i elfenben och kristall. I en dörröppning hänger en mobil av små kineshattar i papper, målade i fjärilsskimrande nyanser - hela familjen Martinsons gemensamhetsverk till förra julen. Från vardagsrummet hörs flickornas mumlande röster, då och då små skratt."




Författarmuséet i Jämshög mottog för några år sedan ett par draperier, som Ing-Marie och Bengt Bejmar har hängt upp i Författarmuséet, där de nu kan beskådas. Harriet Martinson har berättat att hennes mamma Ingrid sydde draperierna och att det var pappa Harry som valde färger och mönster. Draperierna har varit upphängda i diktarvillan vid Sillen, vilket syns på bilden nedan, där pappa Harry läser för sina båda döttrar Harriet och Eva.



Idun Veckojournalen hade år 1963 i tidningsnummer 10 den 8 mars, en artikel om "Martinson i nya banor - Varför hemligstämplade han sin poesi - och när får vi läsa dikterna?" Lennart Nilssons bild av Harry Martinson visar textilen, som Harry och Ingrid Martinson tillsammans har skapat.   


Årstiden för Elly Jannes artikel "Stor ömhet mot allt skapat", är vinter och naturen alltså helt annan än den prunkande våren 2019, när Harry Martinson-sällskapet har sin årshögtid förlagd till dessa bygder och bjuder en kulturutflykt med guidning i trakterna kring sjön Sillen och vid sjön Sillens strand besöker huset där familjen Martinson bodde, när Harry Martinson skrev Aniara. 

I intervjun som Elly Jannes skriver om i artikeln "Stor ömhet mot allt skapat", berättar Harry Martinson om bakgrund och inspiration till Aniara, termer, namn och skeenden förklaras.

Redan år 1938 fick Harry Martinson det första uppslaget till Aniara, när han läste en bok av Eddington, som handlar om den rörelse som försiggår inne i atomerna. Varje atom är en rymd där dess partiklar rör sig. Skulle man uttrycka detta måste man göra det i termer som inte är uppfunna. Innan  Martinson kom igång hade han stort besvär att finna formen. Till slut stannade han för att välja de rytmer som inställde sig av sig själva, det blev mest äldre rytmer, femfotade jamber, alexandriner och så vidare. När han väl kommit i gång skrev han berättelsen under starkt inre tvång. Tiden drev fram den, vår egen tid, som laborerar med kosmoskrafter, med universum självt.

Atombombshotet har legat som en mara över Harry Martinson allt sen han år 1941 träffade Niels Bohr i hans laboratorium i Köpenhamn och frågade honom: De måtte väl inte uppfinna någon slags bomb där man utnyttjar energiens bundna krafter. Xinombra är Hiroshima och Nagasaki, varje plats utsatt för bombers förödelse.

Landet Gond är en provins i Indien, men Harry Martinson har också tänkt på Gondwanaland, den indiska mytens Atlantis. 

Den blinda sierskan från landet Rind har sin förebild från en trachomablind flicka, som Harry Martinson en gång såg i Sydamerika. Ärren av trachoman låg som en bark över ögonen. Bark heter på tyska Rind. Därför blev Rind landet, där de blinda ligger i den blinda mullen.

Ordet goldonder för rymdskepp är en korsning av Golkonda, conquistadorernas gamla drömland och en fras Martinson ständigt hörde när han gick på luffen i Sydamerika: Como donde va Usted? Ordet "donde", som ingår i  frasen betyder "Vart är ni på väg?"

Mima sammanhänger med mim, mimus, härmfågel och symboliserar dikten och de andliga kommunikationsmedel med vilka vi tar kontakt med varandra, all skapande konst och därför är det konsekvent att miman har ett samvete. Harry Martinson betonar starkt tankens och eftertankens vikt, men "I salen sju är Tankens kartotek. Rätt klent besökt. Där står en herre kallad Tankens vän":

Han visar sorgset på en tankemängd 
som kunnat rädda oss om den i tid
fått vara med i odlandet av anden.

Ur ANIARA, Sång 

Det finns hos olika religioner och vishetslärare kvarstående grundtankar som alltid visat sig ha bärkraft, menar Harry Martinson och nämner som exempel Bergspredikans "Allt vad I viljen att människorna skola göra Eder det gören I ock dem. Om det budet varit levande hos oss hade ingen kastat någon atombomb. Hos Arndt finns en annan sådan grundtanke: Det är människans skyldighet att inte missbruka de skapade tingens tjänst."

Mimaroben, mimaskötaren i Aniara, Mimas blå liturg, som år för år har sökt "en reva som släpper in en glimt av hoppets sken", fortsätter tröstarbetet fram till dess han släcker de sista ljusen och bjuder läsaren frid. Harry Martinson betonar att Aniara är en Kassandra-varning, som människor kanske en tid lyssnar till, men sedan glömmer dess varning. När det gått så långt för mänskligheten som Aniara, då kan vi inte få evangeliet gratis. Vi kan bara återfå det genom att bättra oss.

"Det allvarligaste av allt, säger Harry Martinson, är att vi har avskaffat skuldbegreppen. Vi tror att det räcker med att överlämna åt politikerna att klara en del praktiska samlevnadsdetaljer. Men vi måste alla känna vår meddelaktighet i världssituationen. Vi måste uppleva vårt medlemskap i kosmos och vår medansvarighet när förödelsen släpps lös. [...] Religion är för mig samklang med kosmos, så att jag upplever en klarhet och handlar ur en klarhet och en övertygelse om kärlek och rättfärdighet."

Långt bortom larv och grymhet
lyser i sommarens hagar
kärlekens sommarstjärna 
midsommartidernas blomma.
Vad förtjänte väl mera
att vi bleve glada och fromma.

Ur ANIARA, Sång 80

Den vita näckrosen (Nymphaea alba)
 är Södermanlands landskapsblomma


Näckrosvattnet skärper sin spegel

Näckrosvattnet skärper sin spegel.
Klar ligger dagytan
med vaxblanka flytblad.
Insjöns stillhet är en stund sin egen
med skenbara himmelsdjup nedåt mot gyttjan.
Sländorna jagar några slingor och varv
över sina egna skuggor.
De finner snart
ätbart byte, men en strandfluga tappas
och en ringrörelse slår ut
från en punkt nära ett strå.
Sedan börjar en vind
som il och kåre.
Den växer med timmen.

HARRY MARTINSON: Ur Längs ekots stigar


Rune Liljenrud






lördag 27 april 2019

HARRY MARTINSON vid sjön Sillen i Sörmland: "Då lyser vit en näckros / som en ängel i sin vik" ~ (Ur Gräsen i Thule)



Inför utgivningen av ”Gyro” på Jord-Eco förlag AB, Stockholm 1986 sändes i Radio Blekinge ett program med dåvarande ordföranden i Harry Martinson-sällskapet, Ingegerd Bodner ”Harry Martinson, naturfilosofen ~ Om Harry Martinsons Gyro”. I programmet medverkade också Harry Martinsons hustru Ingrid och docenten i matematik vid Uppsala universitet Tord Hall. 

Ingegerd Bodners tankar om
 Harry Martinsons GYRO
redovisas med ett efterord
i utgåvan 2012 av GYRO 

Ingegerd Bodner nämner att familjen Martinson bodde vid sjön Sillen i Sörmland och där kunde den begynnande miljöförstöringen märkas, vilket plågade Harry Martinson oerhört, mindes hustrun Ingrid. Han övervägde att starta någon miljövårdsrörelsen "Vit näckros", för att rädda sjöar. 

I fruktansvärda drömmar upplevde Harry Martinson hur underbar skog plötsligt började gråta, alla löv, allt gräs och alla växter grät. Det finns en andlig gyralitet, som inte blivit nog beaktad. Frågor om orsak och verkan ses på alltför ytligt plan, menar Harry Martinson och frågar sig om den mänskliga hjärnan verkligen skulle vara sämre utrustad än en gyrokompass. Om den mekaniska  anordningen klarar att hålla sig på jämn köl trots alla störningar, skulle då inte människan också kunna göra det? 
______________________________ 

Näckrosvattnet skärper sin spegel

Näckrosvattnet skärper sin spegel.
Klar ligger dagytan
med vaxblanka flytblad.
Insjöns stillhet är en stund sin egen
med skenbara himmelsdjup nedåt mot gyttjan.
Sländorna jagar några slingor och varv
över sina egna skuggor.
De finner snart
ätbart byte, men en strandfluga tappas
och en ringrörelse slår ut
från en punkt nära ett strå.
Sedan börjar en vind
som il och kåre.
Den växer med timmen.

HARRY MARTINSON: Ur Längs ekots stigar

Rune Liljenrud


torsdag 18 april 2019

ANIARA inför Påsk och stundande årshögtid



63

En kvinna ifrån Gond som nu är änka
sågs ofta med sin man i utsiktsrummet.
De satt där flera år med sina knyten
tillfreds som om de väntade på landning.
Och fastän många såg med ironi
- alltmera rymdlik kall - på detta par,
behöll de två sin rörande förväntan
och sågo lugnat hän mot Lyrans land.

I deras fromma hjärnor rörde sig
en doft av timjan från en äng de känt
och brödet som hon hade bakat i den ugn
de tvingats lämna i det landet Gond.

Hur många gånger som de läst
i Himmelens prospekt, tätt tryckta till varann,
vet ingen dödlig här i rymdens år
som kallt förflyta utan andra spår
än att de båda grånade till slut
och hon blev ensam, satt där ensam kvar
i tysta tankar över flydda dar
då mannen ännu levde som förut
i landet Gond tills Sista paret ut
förkunnades av tjutande siren
och flykten begynte över stock och sten.

På Goldons startfält tryckta till varann
tog de ett tungt farväl av Doris dal,
och lade sedan med en avskedsbön
sitt emigrantproblem i ödets hand.

Jag observerade i flera år
hur änkan satt där ensam, tyst och böjd,
allt medan vi som ifrån denna höjd
med sinnrik ledning skötte Ödets hand
alltmer förtvivlade om Löftets land.

HARRY MARTINSON: ANIARA, Sång 63

Rune Liljenrud 

onsdag 17 april 2019

Bibliotekarie en möjlig förebild till DORIS




Inledningen av Harry Martinsons ANIARA, Sång 1 ur CIKADA, Sången om Doris och Mima, 1953 och ANIARA, 1956 tecknar en bild av Doris, som känns igen från Harry Martinsons dikt NATT I STADEN, som finns i SPEKTRUM, 1932:

Hon skriver korten, fem små naglar glänsa
som matta lampor genom salens skymning.
Hon säger: skriv ert namn på denna raden här
där ljuset från min blondhet lyser ner.




Harry Martinson värdesatte högt våra bibliotek och möjligen kan det vara just en bibliotekarie som ger bilden av Doris i ANIARA. I dikten NATT I STADEN nämns "bibliotekets långa lånehall" och därefter följer den text, som också finns i ANIARA, Sång 1: "Hon skriver korten, fem små naglar glänsa ..."


I samband med invigningen 13 januari 1966 av nya Stadsbiblioteket i Kristianstad, hade Kristianstadsbladet ett samtal med Harry Martinson och i tidningen den 14 januari publiceras en artikel undertecknad Call, Bengt Carnevall, "Möte med Harry Martinson", där bl.a. detta finns att läsa  om Harry Martinson bland böckerna på Kristianstads nya Stadsbibliotek: BIBLIOTEKET är som en lykta, den skall värma och lysa upp. Böckerna skall väljas med omsorg, man skall välja en bok som berikar ens vyer, livet är alldeles för kort för att man skall läsa underhållningsböcker. Man kan ta dessa som ett russin, men inte som huvudmål. [...]

Rune Liljenrud


söndag 14 april 2019

HARRY MARTINSON: "Verkligheten är svår. Boye önskade den annorlunda." Ur KARAKTÄREN BOYE (Första gången publicerad i ”KARIN BOYE. Minnen och studier, 1942”.)


HARRY MARTINSON:s
"Karaktären Boye"
också publicerad i 
Karin Boyes liv och diktning X

           "Våren gryr i vinterns trakter

           där jag frös.

           Jag vill möta livets makter

           vapenlös."


(Ur HÄRDARNA, 1927)

                       
Karin Maria Boye
* född 26 oktober på Vasaplatsen 11 i Göteborg,
+ död natten till den 24 april 1941 i Alingsås / Nolby

 










Karin Boyes minne vårdas av Karin Boye Sällskapet, Fullersta Gård, Huddinge och Huddinge bibliotek. Sällskapets ändamål är att hålla Karin Boyes diktning aktuell, att ge den ytterligare spridning, att underlätta forskning samt uppmärksamma litterär och musikalisk produktion kring Karin Boyes författarskap.



Karin Boye Sällskapets Medlemsblad utkommer med tre nummer per år och Sällskapet har utgivit värdefulla Minnessskrift I-XIII Karin Boyes liv och diktning. Minnesbok nr 13 utkom vid årsskiftet 2017/18 och innehåller bl.a Karin Boyes sista novell "Den korrekta" och "Karin Boyes insats för att motverka den svenska nazismen", skriven av professor Jan Erik Björk, son till Leif Björk. Professor Johan Svedjedal skriver om "Karin Boyes förslag till pristagare inom Samfundet De Nio". Ledamöter i Sällskapets styrelse Lasse Camehagen och Jan Forsell skriver om "Alingsås - en trevlig stad med sorgliga minnen" och "Statyer och skulpturer av Karin Boye". Huddinge kommuns litterära pris till Karin Boyes minne gick år 2018 tilldelades författarna Elisabeth Hjort och Rasha Alqasin, som vardera fick mottaga 25 000 kronor. 



Harry Martinson och Karin Boye var goda vänner och efter nazisternas anfallskrig på Danmark och Norge 9 april 1940 med flera års plågsam ockupation därefter, samarbetade Harry Martinson och Karin Boye för att på olika sätt stödja våra lidande nordiska grannar. I oktober 1940 hölls en uppläsningsafton på Uppsala universitet till förmån för Norgehjälpen. Förutom Harry Martinson och Karin Boye medverkade också Karl Asplund, Johannes Enkelt, Karl-Gustaf Hildebrand och Gunnar Mascoll Silfverstolpe .
I januari 1941 anordnades i det ockuperade Danmark en svensk diktarvecka. Inbjudna författare var förutom Harry Martinson och Karin Boye också Hjalmar Gullberg och Sigfrid Siwertz. Karin Boye erbjöds en egen uppläsningskväll under bokveckan i Köpenhamn. I ett brev till Anna Ringenson, daterat Alingsås 9.1.41, oroar sig Karin Boye inför mötet i Köpenhamn och skriver: "...de har särskilt bett mig läsa ur Kallocain. Man får väl bara hoppas att inte nassarna griper mig och dräper mig."
I ett brev till Ebbe Linde, efter att Karin Boye avlidit natten till 24 april 1941, skriver Harry Martinson om den svenska författarveckan i Köpenhamn och Karin Boyes deltagare i den. "Hon brast i häftig gråt då vi lämnade Köpenhamns rådhussal efter den officiella avslutningen. Men stämningen var där så speciell: nordisk apoteos. […] Karin tillhörde dem man under alla förhållanden vill se levande."

I ANIARA ger karaktären Isagel en bild av Karin Boye och Harry Martinsons och Karin Boyes gemensamma upplevelse under författarmötet i det av nazisterna våldtagna Köpenhamn samt Karin Boyes reaktion på allt detta svåra, kan ses tolkat i ANIARA Sång 88:

Den klara andens Isagel bröt samman.
I hennes ögon kom en sjuk demon.
Pupillen vidgades mot själens källa.
Hon hörde rop och ekon fjärranfrån. 

Hon sade sig ha hört en röst som kallat
på henne med ett namn hon aldrig känt
och ropet hade ofta återskallat 
i Mimas salar sedan detta hänt.

Det kom från Mimas grav och så en natt
hon lydde rösten och när alla sov
hon smög till gravens kakel och där satt 
ett sändebud från evighetens hov.

[…]

Men då jag såg vartåt hon gled försökte 
jag hennes själ för andra tankar vinna.

*
Vår andes stöd, den rena tankens drottning 
för härlighetens rike sig beredde.

[…]

Osynlig för vårt öga gled hon undan
till trakten för De stora talens lagar
där eviga reserver finns att fånga
när slumpens nya välde så behagar.

HARRY MARTINSON: Ur ANIARA, Sång 88

I ett brev 17 maj 1941 till sin vän litteraturprofessorn Olle Holmberg, summerar Harry Martinson mycket erkännande om Karin Boye: "Hon var mig personligen ett stöd under många år och vi utbytte ständigt tankar då vi träffades. När jag låg på sjukhus besökte hon mig och dessa besök står nu framför mig som de starkaste minnena jag har av henne." 

Harry Martinson-sällskapet och Karin Boye Sällskapet har samarbete på olika sätt. I Harry Martinson-sällskapets styrelse ingår Paulina Helgeson, som år 2000 utgivit "KARIN BOYE - Ett verkligt jordiskt liv, Brev" samt år 2004 "HARRY MARTINSON - Poetiska törnbuskar i mängd, Brev 1929-1949".



Harry Martinson-sällskapet har i början av juni månad sin traditionella cikadaguidning och brukar då inbjuda Karin Boye Sällskapet. Från Harry Martinson-sällskapet deltog Göran Bäckstrand på Sundby herrgård den 17 juni 2018 och bidrog då med läsning ur Harry Martinsons diktsamling Cikada.  


"Karin Boye är ständigt aktuell" skriver ordförande i Karin Boye Sällskapet, Yvonne Philipsson i senaste Medlemsblad. Detta visas på många olika sätt.

Växjö var 21-23 september 2017 värd för en stor vävmässa, VÄV 2017 i Arenastaden /Tipshallen med flera program vid olika lokaler i staden. Vävmässan arrangeras på olika platser vart tredje år av Svenska Vävrådet. KHD - konst Hantverk Design Grimslövs Folkhögskola, bjöd på en vackert arrangerad textilutställning/installation, där man visade fram vävar, som inspirerats av Karin Boyes dikter ur "För trädets skull". En informativ folder med dikter eller utdrag av dikter skrivna av Karin Boye, samt vävarnas egna tankar/texter, förhöjde mycket värdet "Genomskinlig, klar och het, vackra mantel..." och gav hjälp för samtal om utställningen utifrån Karin Boyes diktsamling FÖR TRÄDETS SKULL.

"...en tillit till livets makter" 

Harry Martinsons ord ur "Karaktären Boye" aktualiseras:

"Tillit, förbehåll, väljande. Detta tresteg som i sig inneslöt hennes karaktärs paradox upprepade hon alltid. Hennes käraste ord var tillit, en tillit till livets makter, men denna tillit gömde en skygghet som blev till många förbehåll; ur förbehållen formade sig sedan hennes stränga väljande. Ibland ser vi bara tilliten, såsom i dikten: "Ja visst gör det ont när knoppar brister", och lägger inte märke till de förbehåll som ligger utsagda i själva bildvalet. [...] hon väljer en så tilltalande bild av själva bristningsprocessen att den går fram på ren skönhet. Få är de som kan motstå denna dikts bild av vårliga ängsliga knoppar som omedelbart försättes i en bild av kristallklara vattendroppar på en späd och vårlig gren. [...] De kristallklara vattendropparna står ett ögonblick och darrar på den späda kvisten, de tvekar och ängslas, men de dras neråt, de glider längs kvisten så långt det går, men snart skall de falla. Och nu sker det; de

glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                   som skapar världen."


Aftonbön 


Mina dagar du förvandlar
så från grus till ädla stenar.

Du får lyfta, du får bära, jag kan bara allting lämna.Tag mig, led mig, var mig nära! Ske mig vad du sen må ämna! 

KARIN BOYE: Ur diktsamlingen "Moln" 


Rune Liljenrud

tisdag 9 april 2019

"Klockan 23.07 natten till den 9 april 1940 kom de första rapporterna om att något var i görningen ytterst i Oslofjorden. [...] Mitt i all förvirring satt Vidkun Quisling med sina anhängare på hotell Continental, ostörd av norsk säkerhetspolis. Den 9 april kunde han i norska radion utropa sig själv till statsminister utnämnd av Hitler." (9 april 1940) Samma krig drabbade samtidigt också Danmark!


FORUM FÖR LEVANDE HISTORIA har i sin skrift "PÅ DENNA PLATS" en artikel "DN rapporterar om judeförföljelsen", vari återges författaren och journalisten Gustaf Hellströms rapportering i DN 1933-05-19. Redan så tidigt kunde man i svensk press läsa om hur judarna i Tyskland utsattes för repressalier som ledde till folkmordet:

"Det värsta, det grymmaste är inte att så och så många judar slagits till döds, utan den outhärdliga ängslan och rädsla vari de ständigt hållas. [...] Denna fara som smyger kring de judiska husknutarna likt en fantom som plötsligt blir verklighet, den psykiska verkan av släktingars, vänners och bekantas försvinnande eller självmord. [...] 
... den geniala idén uppstod att beröva judarna deras pass och därmed också möjligheten att utan särskilt utresetillstånd lämna ett land i vilket de dömts till gradvis fattigdom och långsam undergång, såvida de inte föredra att beröva sig själva livet, en utväg som enligt de dagliga notiserna i pressen ingalunda hör till ovanligheterna." 

(Ur Gustaf Hellströms rapportering i DN)

Harry Martinson har i sin diktning tydliga varningar för nazismens grymhet. Ända in i ANIARA finns hans allvarliga bildspråk om detta:

[...]

Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.


(Ur ANIARA Sång 26)

[...]

Ofattbar är denna grymhet.
I bilder inte tänkbar att beskriva:
med kalla yrkesbödlar dagligen i tjänst
vid lås, vid kranar och kontakter.
Och glasförsedda tittkanaler
inår Kamrarna
vid vilkas ytterväggar dödsbetjäningen
med blinkningen fördröjd och oberörd
med kalla djävulsögon blickar in och följer
de innestängdas kamp
mot väggens stenar.  

[...]

Mot såna gossar borde nog de fromma
stått upp och visat tänderna i tid.
Men fridsamheten var för stor, av bufflar
förvandlades den snart till evig frid.
De veka själarna i alla land
i flathet dog för dessa råa band.

(Ur ANIARA Sång 40)


  Vi får aldrig glömma 
9 APRIL 1940
Rune Liljenrud