Nyhetsflödet just nu handlar oroande om ett troligt sabotage på gasledningarna Nord Strem 1 och 2 öster om danska ön Bornholm. Havet är i uppror där gas nu läcker.

 

Harry Martinsons Gåtan 

ur "Dikter om ljus och mörker"

 reser de svåra frågorna

"hur ser det ut på hav 

när mänskans saga slutat 

och minnet klingat av"

Debutromanen ”Kromosomparken” av Jonas Gren, efter hans angelägna diktsamlingar och pris 2014 av Harry Martinson-sällskapet för hans diktning i Harry Martinson-sällskapets skrivartävling "I dialog med Harry Martinson", känns  viktig. 

Jonas Grens ”Kromosomparken” är dystopisk ett par decenniers Sverige framåt i tiden.  Världen har gett upp om att nå utsläppsmålen och i stället försöker man att med avancerad teknik leda ut värmen i atmosfären. Ingen vet dock vad sådant "utsläpp" kan få för konsekvenser, men allt måste pröas. 

Under långa konferenser diskuteras för att rädda vad som räddas kan. "En tanke var att lasta upp lagom mycket reflekterande partiklar i stratosfären så att den värmehöjning växthusgaserna orsakade balanserades av parasollet. /.../ Småskaliga försök att skjuta upp partiklar hade gjorts. Man hade kört klimatmodeller med aerosoler. Resultaten var blandade, frågan stod och vägde.  Ledarna för vissa länder som drabbats av fallande skördar och dödlig hetta, som Indien och Australien, ställde sig försiktigt positiva. Motståndet var starkt bland många klimatforskare och hos miljörörelsen och urfolk."

"Den här teknologin är inget annat än ändhållplatsen för en månghundraårig dröm om kontroll. Förstår vi riskerna? Vad händer om en stormakt drabbas av torka på grund av en klimatmanipulation som en annan stormakt genomfört? Vem tar ansvar för detta krig i himlen?... Vi får inte, vi kan inte, ta makten över naturen. Jorden slår alltid tillbaka."

Harry Martinsons dikt Idéerna letar efter svar

ur "Dikter om ljus och mörker"

Idéerna 

Lyftade över den verklighet 

som spränger och sönderspränger 

svävar idéerna rädda att bli tillämpade, 

skrämda inför perspektivet att bli verktyg 

för hårdare välden. 

Hellre svävar de 

vässade som cirrusskyar,

en skingrad fenixfågels

frostiga vingpennor

doppade i tankeskrift

i flyende hav.

Jonas Gren är en viktig miljöröst också som romanförfattare. Starkast når dock hans budskap fram i lyriken. Det är som Harry Martinson menar, att "om det riktigt svåra skriver man dikter, av den anledningen att man kommer lättast fram till att det måste antydas och att andra ska tänka vidare över samma problem."

Rune Liljenrud

"Varje människa måste ha ett ljus som lyser upp vägen för henne om hon ska orka leva. Mitt ljus under många år har Harry Martinson varit."

 Maja Ekelöfs "Rapport från en skurhink" pejlar djupen i Harry Martinsons diktning

Ur blogg 29 november 2012: Maja Ekelöfs "Rapport från en skurhink",  pejlar djupen i Harry Martinsons diktning:

"Vår Hedersmedlem i Harry Martinson-sällskapet Camilla Odhnoff påminde mig vid ett samtal nyligen om Maja Ekelöfs bok "Rapport från en skurhink". Maja Ekelöf är verkligen en som förstått något av de stora djupen hos Harry Martinson, framhöll för mig det tidigare statsrådet och landshövdingen Camilla Odhnoff."

Vi hade flera givande samtal om Maja Ekelöf (1918-1989), städerskan som år 1970 vinner Bokförlaget Rabén & Sjögrens stora romantävling med sin dagbok från en hård låglönevardags slit och blir kändisförfattare i kulturetablissemanget. 

Juryns motivering för priset till Maja Ekelöf:

"Manuskriptet ger i dagboksform inblickar av stor äkthet i ett livsöde av en typ som sällan skildras i litteraturen. De lågavlönades situation belyses med sensibilitet och humor och vardsgsslitet med dess petitesser ställs jämsides med ett starkt engagemang i världshändelserna. Huvudpersonens strävan efter ökade kunskaper gör boken till ett inlägg i debatten om jämlikhet och ökat människovärde."

Journalisten Nina van den Brink har nu  utkommit med en belärande biografi med 454 sidor om Maja Ekelöf "Jag har torkat nog många golv" (Norstedts 2022). Häri betonas Maja Ekelöfs uppskattning av arbetarförfattarnas böcker: "Jag vet inte hur man skulle stå ut med jordelivet om man inte hade Era böcker att ta tröst ur. Gudskelov att Ni finns Ni författare, ty genom Era böcker får man känna att man är en människa med tankar, och inte bara en arbetsmaskin i detta effektiva välståndsland."

Maja Ekelöf skriver: "Favoriterna är nog 30-talisterna. Proletärerna, Ivar Lo, Fridehård, Moberg, Harry och Moa Martinson. Det är med dem jag känner mig besläktad."

"Varje människa måste ha ett ljus som lyser upp vägen för henne om hon ska orka leva. Mitt ljus under många år har Harry Martinson varit. Han fick lida förödmjukelse. Då ska också jag klara av att vara förödmjukad... Han stod utanför och hörde de rikas skratt. Då vill också jag klara av detta utanför. Han klarade av de simplaste yrken utan att bli försoffad. Då ska också jag klara av mitt städarbete utan att drunkna i städhinken."

Nina van den Brinks fylliga biografi om Maja Ekelöf griper starkt läsaren och så var det också för Ivar Lo-Johansson, skriver Nina van den Brink.  Hon påminner om en kommentar som Ivar Lo skrivit  i Dagens Nyheter:

"Det var en gång en städerska i Karlskoga som gick till sitt arbete klockan 2-3 på efternatten. Hon skrev olovandes på skrivmaskinerna i de tysta timmarna. Det var hennes snabba skrift som överlevde, inte byråkraternas, inte de styrandes prydliga brev. Sällan har någonting gripit och sällan har något imponerat så djupt som människans segrar i Maja Ekelöfs bok."

Just nu pågår Bokmässan i Göteborg 2022. Måtte där vara så att många hittar Maja Ekelöfs bok "Rapport från en skurhink" och Nina van den Brinks bok "Jag har torkat nog många golv " En biografi om Maja Ekelöf.

Rune Liljenrud

Harry Martinson i Sällskapets blogg med hittills 725 inlägg

Martinson och bloggen - finns det beröringspunkter?

"Vad tror ni? Skulle Harry Martinson ha uppskattat denna form - bloggformen - för kreativt skapande? Tekniska framsteg kritiserade han ofta. Men skulle han inte ha uppskattat bloggen? Den lyfter ju fram ett innehåll som står över formen (tekniken). Och inte sällan är innehållet i bloggen givande - uppriktigt och i bästa fall kärnfullt. Skriv i bloggen dina tankar om detta eller om annat som rör Martinsons texter och idévärld på ett eller annat sätt. Förankra gärna hans idéer i vår tid, om möjligt. Talar vi med Martinson så är denna förankring förhållandevis ofta i högsta grad möjlig. Varmt välkommen att skapa debatt, kommentera och tycka till!"

Det var Monika Adamson Lindqvist, under flera år ansvarig som webbredaktör för Harry Martinson-sällskapets hemsida, som den 2 mars 2007 lanserade vår blogg Harry Martinson i tiden och påbörjade den utveckling som varit så viktig för Sällskapets digitala information. Ingemar Lönnbom skrev samma dag i bloggens kommentarsfält: 

"Självklart skulle Harry Martinson gärna använda nya medier. Men med sitt mikrometerexakta ordval har han mycket att lära dagens skribenter som kan publicera sina texter innan de ens landat i den skrivande själv." Harry Martinson-sällskapets blogg har hittills totalt samlat 725 inlägg, innehållande också rikt bildmaterial.

Flera bloggar har följts upp med mail och telefonsamtal. Så var det för Camilla Odhnoff som 1984, som tio år efter Nobelpriset, var med och grundade Harry Martinson-sällskapet. 

Camilla Odhnoff var med och startade Harry Martinson-sällskapet år 1984 och vid Sällskapets 25-års jubileum i Klockrike år 2009 gav hon bakgrund:

"Många problem fanns då för Blekinge län, där hon åren 1974-1992 verkade som Sveriges första kvinnliga landshövding. Bildandet av ett litterärt sällskap då, visar på den vikt som kulturen har att ge kraft och levnadsmod samt den stora tilltro till Harry Martinsons diktning, som då fanns och ännu lever stark, när Sällskapet med ett 1000-tal intresserade medlemmar i år 25-årsjubilerar och firar detta med flera innehållsrika programinslag. Utdelandet i Klockrike av det nyinrättade Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne till poeten Li Li är en stor glädje."

Jag har i tacksamt minne våra tankeutbyten om dikten Efterskrift som också gavs uppföljning här i bloggen.

Efterskrift

Du satt i en hängande trädgård.
Den hängde på ett enda hår en livets parasolldag.

Du lyfte med trädpiplärkan mot skyn
utan att fråga om det bar sig.

Du kunde inte leva på att stenen består
och blomman förgår.

Du kunde inte dö bara på detta:
att gravarna bära härdiga stenar
som alltid stå ut med
att grav lägges till grav.

Nu blommar för din flyktiga bräcklighets skull
vallmon, din blomma.
För din skull hissar jag opiets fana.
För din skull dricker jag, spiller jag vin.

Alltid lovar jag dig
att binda vackert i kärvar
nuen som tiden skar.

Harry Martinson: Ur Passad

Alf Elmberg tipsar om boken "Myten om framsteget" av den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright, född 1916 i Helsingfors och där också död 2003.  Han inleder ett kapitel "En provokativ pessimism" i sin bok med citat ur Harry Martinsons Aniara 13:

Vi börjar ana att vår vilsegång

är ännu djupare än först vi trott

Georg Henrik von Wright redogör för den moderna vetenskapliga världsbilden, kulturella påverkningar i denna och den etiska dimensionen hos förhållandet mellan människan och naturen. "Har vi rätt att exploatera naturresurserna och skövla naturen på ett sätt som äventyrar eller rent av omöjliggör för våra efterkommande att leva ett liv av det slag som vi uppfattar som drägligt och människovärdigt?", frågar von Wright och summerar: "Mycket av det som problematiserat vår tillvaro härrör från en överskattning av vår förmåga att rationellt, med vetenskap och teknologi, behärska utvecklingen".

Georg Henrik von Wright fördjupar intresset för Harry Martinson, som med ”Tankens vän” i Aniara 44 manar till att tänka:

I salen sju är Tankens kartotek.
Rätt klent besökt. Men annars finns där ting
som tål att tänkas många gånger än.
Där står en herre kallad Tankens vän
och ger åt var och en som så behagar
de första grunderna för tankens lagar.

Han visar sorgset på en tankemängd 

som kunnat rädda oss om den i tid 

fått vara med i odlandet av anden

men som då ande inte var förhanden

i glömskans garderob blev undanträngd.

Men då vår tomhet här blev ganska lång

kom alltid någon hit och bad få se 

på en och annan gammal tankegång 

som kanske kunde ges en ny accent

och uppta hjärnan någon kort säsong.

Ringaren

I blåklockstider 

kan man se 

den blyge och svartklädde Ringaren, 

en liten skalbagge av trettisjunde familjen, vivel-ätten. 

Han ses ofta sitta på det glatta ringarrepet 

där detta leder ner i klockans stängel. 

Hans namn är Miarus. 

Man kan hälsa på honom med luppen och då nickar han 

men börjar inte ringa förrän man lämnat ängen, 

men då ringer han mångenstädes, 

överallt där ängar kan ha klockor. 

Någon säger att om det stora 

börjar redan i det lilla 

skall han ringa till världsdöd 

på en förgiftad äng. 

HARRY MARTINSON: 

Ur Dikter om ljus och mörker

Rune Liljenrud 

Höst, Liv, Ord och språk i Harry Martinsons "Tuvor"

Senfödda svärmar av flygande varelser

------------------------------------------------------------

Senfödda svärmar av flygande varelser

drar fram under avlövade träd.

De stannar till på ställen med lä

och synes dansa upp och ner

där höstsolen ännu kan värma.

Ingen kan säga deras namn eller art

förrän höstvinden stöter dem bort ur året,

utåt i hemlösa lufthav.

Om var och en av dem kunde kallas ett ord,

då blåser där bort ett livsspråk i vinden.

Livet och döden, de två storslösarna

spelar i natten med höga tal.

Oräknat och tallöst virvlar det mesta vi ser

alltid bort, till ständig förskingring.

"Måste det vara så? Är vi så räddningslöst förlorade till vår egen arts värsta egenskaper?"

 

PÄR LAGERKVIST-SAMFUNDET 

har som vanligt en innehållsrik Årsskrift 2022, som totalt bjuder 20 artiklar och essäer, alla av stort värde. Samfundets ordförande Magnus Eriksson, litteratur- och musikkritiker samt lärare i kritiskt ock kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet och redaktör för Årsskrift 2022, skriver att den "ger en glädjande spännvidd".

Pär Lagerkvists diktning har fått förnyad och tragisk aktualitet genom det ryska anfallskriget mot Ukraina. Pär Lagerkvists BÖDELN från 1933 och nazismens ideologi behandlas av Maria Küchen i belärande artikel KVINNORNA OCH BÖDELN.

Maria Küchens tankar berikas av hennes tidigare sakprosaverk om rymd och jord, RYMDENS ALFABET samt JORD OCH GUDAR och kan väl relateras till Harry Martinsons allvarstankar i ANIARA.

Bödelns illgärningar skrämmer i sin bestialitet men det är inte han som får sista ordet i boken. Det är en kvinna, som säger till bödeln:

"Jag väntar dig ute bland björkarna när du kommer dignande

och nedsölad av blod. Och du får lägga ditt huvud i mitt sköte,

och jag skall älska dig. Jag kysser din brännande panna och 

torkar blodet från din hand. Du vet att jag väntar på dig!"

Maria Küchen skriver: Varför låter hon honom inte bara gå? Under hennes kärleksfulla ord finns ett annat, kusligare budskap: fortsätt med ditt värv, bödel, jag och ingen annan älskar dig oavsett. Utan närmare förklaringar, öppnar Pär Lagerkvist dörren mot den passiva kvinnans roll i en värld av aktiv ondska. /.../ Men det är en godhet utan konsekvenser, en godhet som ingenting förändrar. Måste det vara så? Är vi så räddningslöst förlorade till vår egen arts värsta egenskaper?

PÄR LAGERKVIST: BÖDELN 1933

MARIA KÜCHEN: RYMDENS ALFABET 2019

POETERNA har, med utgångspunkt från Harry Martinsons ANIARA, ett kapitel i RYMDENS ALFABET, där Maria Küchen skriver:

Ordet "Aniara" leder tankarna till Nirvana, till grekiskans aniarós som betyder tråkig och till mytologins Ariadne.

Ariadne gav hjälten Theseus en tråd att följa, en symbol för hopp, så att han skulle hitta ut ur odjuret Minotaurus labyrint sedan han hade dödat det. Ledan ombord på det labyrintiska skeppet Aniara vet inga gränser. Slutraden i diktverket, när de sista ombord är döda, andas ett slags befrielse: "Och genom alla drog Nirvanas våg." Jag erinrar mig Alan Hales ord i Arizona: "Om du vet att du har ett år att leva innan hela planeten förstörs, hur hanterar du det?" 

Jag är kvar på en jord som ännu inte har förötts. Kanske finns en Ariadnetråd som kan leda oss ut ur labyrinten när vi har dödat monstret. Monstret, det är vi - eller snarare vår oförmåga att avstå från att tillämpa tekniska landvinningar som hotar mänsklighetens och planetens överlevnad. 

"Rymdens grymhet övergår ej människans", skriver Harry Martinson, men där har han trots allt fel. Rymdens fruktansvärda renhet är så ofattbart mycket grymmare än vi. I det smutsigt mänskligt ofullkomliga finns en fara men också en fruktbarhet. Jag går hem i natten med en röst inuti som viskar att jag inte ska vara rädd.  ~ Så avslutar Maria Küchen kapitlet POETERNA i RYMDENS ALFABET.

HARRY MARTINSON: ANIARA

Sång från God

Nu kommer en rosornas gud,

ty rosornas dagar är komna.

Och liljans gudinna är här.

Hur lyckligt när mänskorna somna.

Se, märkliga feer gå fram,

i kistorna färgerna blandas.

Nu önskar violguden färg.

Violernas dagar skall randas.

Vi sjunker i gudarnas lund,

blir mylla, pistiller och strålar.

Och på vår förruttnelses grund

snart gudarna blommorna målar.

Ju mer vi försvinna och dö

ju mindre skall gudarna sörja.

Vårt liv smälter bort såsom snö

när gudarnas somrar börja.

HARRY MARTINSON: Sång 86 ur ANIARA

MARIA KÜCHEN: JORD OCH GUDAR 2021

"Maria Küchen avsöker jorden, myllan, ur både ett existentiellt och biologiskt perspektiv. En meditation över det förflutna och våra inre liv, men också en reflektion om framtiden och planetens ekologiska kris." 

Rune Liljenrud 

Morgonpromenad i september med Harry Martinsons TUVOR

Septembermorgon 

Morgondaggen sköljer kall och allt för riklig.
De tusen ängsspindelnäten avslöjar sig fullt tydliga.
Vem visste att de var så många.
Alla är de tennmatt grå och påsigt tyngda av vätan.
Gräshoppan har lagt ner sin stråke 
den hon flitigt och ofta drog an
mot den knarrande kroppen.
Nu rostnar sommaren i bräkneskogen.

HARRY MARTINSON: Ur TUVOR