lördag 23 oktober 2010

Stockholms Stadsteater 50-årsjubilerar med HARRY MARTINSONS ANIARA


Stockholms Stadsteater 50-årsjubilerar med HARRY MARTINSONS ANIARA. Annonseringen på Kulturhuset och Drottninggatan är tydlig. Gratulerar! Varmt tack för ANIARA!


ANIARA
Premiär på Stockholms Stadsteater: 21 oktober 2010

Regi och dramatisering: Lars Rudolfsson
Scenografi: Sören Brunes
Musik: Andreas Kleerup i samarbete med Carl Bagge

Programbladet innehåller bl a artiklarna:

Harry Martinson, av Anne Fredriksson
Mimans salar och Doris dalar, av Ola Nilsson
Stor ömhet mot allt skapat, av Elly Jannes

Recensionerna i Aftonbladet och Expressen 22 oktober liksom i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet 23 oktober är uppskattande.


Jag väljer att citera ur Gunilla Brodrejs artikel i Expressen:

"Vad kunde vara vackrare än att kröna Stadsteaterns halvsekeljubileum med ett av de finaste och mest profetiska diktverken vi över huvud kan skryta med i det här landet? Kollektivteater spelad på en scen som suddar ut gränsen mellan publik och skådespelare.
[...]
Men, som Martinson skriver; rymdens grymhet övergår ej människans. Rymdmatrosen (Sven Wollter) kämpar hörbart och rörande för att minnas den sista vår naturen levde. Aniara är också en hyllning till vår planet. Man vill gå ut och kyssa lövhögarna efteråt..."


En ensam lykta brann ~ Ljung blommar bland löven i snön.


Texten på Harry Martinsons och hustrun Ingrids gravvård på Silverdals griftegård, hör ihop med dagens ANIARA:

VARS SJÄLAR NU I FRIDENS BONING VAR
AVSVALNADE LIKT SNÖ
SOM NÅTT SIN VILA
PÅ ANDENS BERG


Requiescat in pace!

Rune Liljenrud

måndag 11 oktober 2010

Aniaradagen den 12 oktober 2010

I den nyss avslutade svenska valrörelsen var ”välstånd” och ”välfärd” vanligt förekommande ord. Alla partier verkade vilja värna om vår välfärd på olika sätt.
Ett ord som däremot oftast undveks var ”klimat” och det globala klimathot som alla politiska riktningar tidigare hade sagt att man på alla sätt måste bekämpa.

Ett annat ord som saknades i valdebatten var ”världsvälståndet”. Just den termen använde Harry Martinson när han intervjuades av Elly Jannes i tidningen Vi nr 3, 1957. Samtalet gällde dikteposet Aniara som publicerats den 12 oktober 1956. Så här sade Martinson: ”Fototurben som spränger Dorisburg är symbol inte bara för atombomben utan för människans tendens att förstöra jorden på alla sätt, genom sina föroreningar, genom kemikalieförstöring, kalhyggen, utrotning av växter och djurarter, allt som rubbar den naturliga balansen och världsvälståndet. Mot allt detta vill Aniara vara en Kassandra-varning.”

En av vår tids stora ödesfrågor är just det klimathot som ”glömdes bort” i den svenska valdebatten. Även nu finns det många varnande röster, t ex professor Christian Azar som tilldelades Harry Martinson-priset i år och som med stor sakkunskap och övertygelse inte bara varnar för vad de skenande koldioxidutsläppen kan leda till utan också med blid optimism visar på åtgärder som både världens makthavare och gemene man kan vidta för att förhindra en framtida katastrof. Det behövs dock att vi alla lyssnar och tar till oss varnarnas ord så att de inte som Kassandra talar för döva öron. För politikerna gäller det också att kunna se längre än de korta valperioder som de så ofta är inriktade på. Man skulle behöva upptäcka att det finns ett samband mellan ”världsvälståndet” och det nationella välstånd som alla talar så varmt för.

Efter den misslyckade Köpenhamnskonferensen 2009 tycks luften gått ur staternas ansträngningar att göra något åt klimatkrisen. Inför nästa möte i Mexiko 29 nov – 10 dec i år verkar förhoppningarna vara små att man ska kunna enas om lämpliga åtgärder. Nord står mot Syd, USA attackerar Kina och vice versa. Ett förberedande möte avslutades nyss i Kina och andades möjligen viss optimism inför Mexiko-konferensen.

Frivilligorganisationerna har dock inte gett upp. Ett par exempel:
• Just i dag – den 12 oktober – anordnar Climate Justice Action (CJA) en Global aktionsdag för klimaträttvisa som riktas mot miljöbovar och falska lösningar samtidigt som man presenterar verkliga alternativ.
• I söndags – den 10 oktober – genomförde nätverket 350.org något som man kallar 10/10/10 Global Work Party i 188 länder. Man visade upp lokala åtgärder mot den globala uppvärmningen som vanliga människor kan genomföra och skickade samtidigt en uppmaning till de politiska beslutsfattarna att sätta igång och göra något.

Det är kanske just underifrån som initiativet måste komma. Gräsrotsrörelsernas makt tycks i dag – inte minst via Internet – vara växande. Och medvetenheten om världsvälståndets betydelse har länge funnits på den nivån.


Det vore fel att inte på Aniaradagen också nämna den märkliga utveckling som diktverket Aniara fortsätter att genomgå. Efter att ha översatts till 13 språk (senast till japanska och arabiska), uppförts som opera och popmusikal på flera scener, tonsatts och framförts även i andra sammanhang, har det nu blivit dags för Aniara att ha premiär på två ”vanliga” teatrar: Teater 90 grader i Helsingfors den 20/10, och Stockholms stadsteater den 21/10. Aniara lever verkligen vidare in i våra dagar. Dess tidlösa skildring av en mänsklighet som kommit ur kurs fortsätter att inspirera regissörer, tonsättare och artister på olika håll.

Åke Widfeldt

söndag 10 oktober 2010

Werner Aspenström och Harry Martinson



I bokomslagets blåa ram på Hans Isakssons bok om Werner Aspenström, finns avtryckt andra strofen ur Werner Aspenströms dikt ”Ikaros och gossen Gråsten” Ur Dikter under träden, 1956

Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar
önskar jag frambära min hyllning till fotsulan,
den nedåtvända själen, konsten att stanna
och att äga tyngd – såsom gossen Gråsten
eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske,
som glanslöst men evigt grönskar.

Vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks folkhögskola den 6-8 maj 2011, kommer vi att samarbeta med Werner Aspenströmsällskapet. Bengt af Klintberg, ledamot av Werner Aspenströmsällskapets styrelse, talar över ämnet "Träd i Harry Martinsons och Werner Aspenströms diktning".

Werner Aspenström föddes 13 november 1918 på en gård i Torrbo söder om Smedjebacken, cirka fem mil från Dan Anderssons födelsehem i skolhuset i Skattlösberg. Han var alltså inte fyllda två år, när Dan Andersson dog natten till 16 september 1920.

Hans Isaksson, ordförande i Werner Aspenströmsällskapet, skriver i sin bok Werner Aspenström, 2003 Litterära profiler / Natur och Kultur - den första presentationen av Aspenströms författarskap i dess helhet - att Werner Aspenström satte Harry Martinsons författarskap högt och hänvisningar till Linné och Martinson understryker den djupa betydelse naturen har för honom:

Linnés vackra ord om en oändlig Gud
han sett vandra i vår hage
kommer av någon att modifieras till:
Jag såg den Allsmäktige packa hela vår jord
i sin ryggsäck och vandra bort
i det aniariska.

”Sannolika förändringar i språket” Ur Varelser, 1988

Hans Isaksson skriver: ”dröm och verklighet som skjuts in i varandra – så ter sig ofta Aspenströms författarskap. Verkligheten upplöser sig och drömmen tar vid och mellan dröm och verklighet finns flera tillstånd och stadier”.

Om man inte drömmer blir man galen,
men mitt i drömmen väcks man av förståndet,
som beställer en traditionell engelsk frukost.
Man får gå halvgalen en dag till.

”Drömmen” Ur Ordbok, 1976

År 1990 fick Werner Aspenström mottaga Harry Martinsonpriset och i ett tal då refererade han till ett möte med Harry Martinson 14.10.1954, som Aspenström skriver om i Fragmentarium, 1987. Harry Martinson hade låtit Werner Aspenström veta, att inledningsdikten till Cikada bygger på en Hans och Greta-dröm. Harry Martinson berättade också om en annan viktig dröm:

”Han berättade en fruktansvärd dröm, som tydligen berört honom starkt, en vision av världens förtvivlan, varje träd och varje löv klagade fasansfullt. Han värjde sig mot dem som ville betrakta honom som en naturidylliker, en blond diktare. Därför att han så starkt upplevt världens tragiska belägenhet, just därför vill han belysa och betona de motsatta värdena. En riktig tanke, förefaller det mig, riktig i hans fall. Mörkret finns, är äldre än allting annat, låt oss därför dikta om solen!”

Werner Aspenström berör i sitt tal vid mottagandet av Harry Martinsonpriset också drömmen om Bambutornet i Vägen till Klockrike. Hans Isaksson skriver: ”om mörkret är så djupt (som i Martinsons dröm eller många av de drömmar som Aspenström redovisat) går det inte att överleva utan ljuset. Och den insikten är Aspenströms egen lika mycket som Martinsons.”

I Lyrikvännen Nr 3/1983 intervjuas Werner Aspenström av Nina Burton och i ”ett långt samtal på de slingrande vägarna mellan klotter och dikt” berörs också drömmar. Aspenström medger att de nedtecknade drömmarna ofta berör honom på ett särskilt sätt och han har också drömt färdiga dikter, inte många men några. En av dessa, där dröm haft betydelse vid tillkomsten, är undergångssynen ”Många solar lyste” i diktsamlingen Hundarna, 1954. Aspenström har behandlat detta i kommentarer till urvalsvolymen Jordvagga – Himmelstak, 1973. ”Jag vaknade skräckslagen, somnade och drömde på nytt. Hela dagen gick jag domnad, tömd, isolerad, som alltid efter sådana drömmar. Besök i andra världar är mycket tröttande.” (Lyrikvännen s.95)





Werner Aspenström studerade 1936-38 vid Sigtuna folkhögskola. Han köpte då Sten Selanders Den unga lyriken, 1927 där Dan Andersson, och Ragnar Jändel tillhörde dem som han särskilt uppskattade. Dan Andersson hade också betydelse för Aspenströms intresse för buddismen.

I Werner Aspenströmsällskapets Öva sitt eget, 2004 med texter av och om Werner Aspenström, finns en text Ur de svarta anteckningsböckerna Bok XVII 1991- som har rubriken ”Mannen som älskade Dan Anderssons dikter”. I artikeln berättar Werner Aspenström om ett möte med en man, som våren 1971 bodde ”i ett ruckel längst upp i Yttersta tvärgränd”. Han kunde dikter av Dan Andersson utantill och en gång hade han i ABF:s regi deltagit i en bussresa till Brunnsvik och Dan Anderssons trakter. ”Jag berättade att jag hade en syster som gått på Brunnsvik och träffat Dan Anderssons far. Otroligt! Kanske handhälsat, kanske pratat med honom, byskolläraren med skägget? Är det sant och inget du bara säger för att imponera på mig, att du har en syster som träffat Dan Anderssons far?” Artikeln bär vittne om Dan Anderssons djupa förankring hos enkelt folk och den visar på erkänsla inför honom från Werner Aspenström, tillhörig den litterära parnassen.



Johan Lundberg skriver i sin doktorsavhandling DEN ANDRA ENKELHETEN. Studier i Harry Martinsons lyrik 1935-1945, Uppsala universitet vt 1992, att drömmen om utopin tycks definitivt ha kommit på skam. Han skriver detta utifrån Harry Martinsons framställning i Verklighet till döds, 1940. Han menar att de tankegångar som Harry Martinson ger uttryck för, långt ifrån var ovanliga i det tidiga fyrtiotalets kulturklimat och nämner då Werner Aspenström:

”Sannolikt har Nina Burton rätt när hon i sin avhandling om Werner Aspenström ser ett samband mellan den gryende vanmaktskänslan i slutet av trettiotalet och den besvikelse som hos många intellektuella blev följden av fascismens seger i Spanien, av den tysk-ryska pakten och det tyska angreppet på Polen. (Burton 1984, s. 18 f). I en artikel i Afton-Tidningen 9.3.1944 talar Werner Aspenström om att den ’internationella arbetarrörelsen inte blev […] den fredsfaktor man hoppats på’. Detta kan jämföras med den misstro mot de politiska ideologierna som kommer till uttryck i Verklighet till döds, där Martinson à propos det finska vinterkriget skriver: ’Ideologiernas tid var ju slut. Ja, många låg här vid fronten just därför. De låg här emedan de politiska ideologierna till slut visat sig vara högformer och system av mänsklig nedrighet i oerhörd skala […].’ Verklighet till döds s.159 f.”




I Nina Burtons Mellan eld och skugga. Studier i den lyriska motsägelsen hos Werner Aspenström, Akademisk avhandling, Stockholm 1984, citeras Werner Aspenströms korrespondens med Bonniers om 40-tal, 40-talets stora tidskrift. Werner Aspenström var med i redaktionen under de fyra år den utgavs 1944-47. Tidskriften 40-tal efterträddes året därpå av litterär tidskrift Utsikt, som organ för den yngsta författargenerationen. Karl Vennberg hade som titel i sin anmälan av första nr 1946 av tidskriften 40-tal ”Den moderna pessimismen och dess vedersakare” och han inleder på ett sätt som gör det intressant att också vidare följa tidskriften 40-tal:

”Om man vill göra några plock här och var i den samtida litteraturen och förse dem med en eller annan radanmärkning, som kan få dem att passera som diskussionsinledning till ett sådant otillåtet och oöverskådligt ämne som den moderna pessimismen, är man väl först tvungen att fråga sig vad man menar med pessimism, hur man vill avgränsa själva begreppet. Det finns ju och har alltid funnits riktningar som visserligen är på det klara med att det för tillfället står rätt illa till här på jorden, men som har fått för sig att det på något sätt ska ordna sig längre fram. Om man menar att alla tal till sist – låt vara i oändligheten – går jämt upp är man naturligtvis inte pessimist hur svart man än ser på det aktuella läget.”





Werner Aspenström hade, som tillhörig redaktionen för tidskriften 40-tal, redan i dess första nummer med en artikel ”Radikalitetens problem”. Han bidrog under tidningens fyra årgångar med några dikter, två elegier och flera artiklar: ”I väntan på dikter - En Ebbe Linde-översikt”, ”Vykort till Japan”, ”Zebran och den amoraliska människan”, ”Osammanhängande brev till en programskrivare” och ”Myten om människan”. Werner Aspenström finns i tidningen med bland undertecknarna den 1 april 1946 av ”Öppet brev till vår regering”, angående den svenska regeringens ställning till Franco-Spanien.

Efter doktorsavhandlingen om Werner Aspenström år 1984, debuterade Nina Burton 1987 som poet med Bakom den gröna dörren. I Bra Lyriks Hejda den flyende tiden, 1988 står att läsa om debutdiktsamlingen, att Nina Burton skriver måleriskt ”om skapandet – såväl det lilla som det stora – och om det som hotar skapelsen. Men även om det oskuldfulla tillståndet ohjälpligt gått förlorat – och de sista resterna av paradiset tycks vara på god väg att dränkas i syndafloden – så är det inte uppgivenhet utan förtröstan som präglar dessa återhållsamt skimrande dikter.” Nina Burton har mycket gemensamt med Harry Martinson och Werner Aspenström.

Om ”den gryende vanmaktskänslan i slutet av trettiotalet” och diskussionerna kring 40-tal, skriver Nina Burton i sin bok Den hundrade poeten – tendenser i fem decenniers poesi, FIB:s Lyrikklubb 1988.



Efter att Werner Aspenström avlidit 25 januari 1997, skrev poeten och kritikern Tommy Olofsson Under strecket i SvD den 27 januari: ”Aspenström var Harry Martinsons bäste lärjunge, ibland en lojal epigon, vilket är hedervärt om man kommunicerar och mäter sig med ett geni. Harry skrev om daggmasken, Werner om gråsparven. […] Liksom Harry Martinson, hans stora förebild, såg han en ära i att vara både bondsk och österländskt vis. Och liksom Harry uppsökte han försummade poetiska motiv […] ett partitagande för det lilla. Som poetisk strategi innebar det att man måste utgå från det konkreta för att sikta mot något allmängiltigt – den omvända riktningen misstrodde han.”

Tommy Olofsson skriver: ”Aspenströms enkelhet är försåtlig, ibland svindlande. Den är underminerad av ironier och stilistiska glidningar. Även dikter som vid första genomläsningen ter sig enkla och kristallklara kan senare visa sig ha oanade betydelser.” Olofsson nämner att Aspenströms förläggare under de sista åren, Hans Isaksson gjorde en annan och djupare tolkning av inledningsdikten Staden i diktsamlingen Ty, 1993 än den som Olofsson hade i sin recension om boken. Olofsson hade tänkt sig att den helikopter som surrar i dikten, är en modern motsvarighet till antikens bevingade pegas. Hans Isaksson talar om Aspenströms dikt som en dödsförberedelse, en inövning i det oundvikliga. Tommy Olofsson tar den tolkningen till sig och avslutar sin minnesteckning Under strecket med just den dikten ”som ett förberedande avsked till det liv som Werner Aspenström nu har lämnat bakom sig”:

Vindstilla, fallen från skyarna,
ligger Riddarfjärden.
Solen glimmar nästan som hos Bellman.
Startberedd men ovillig att lyfta
står en helikopter på en gul ponton
långt från de stora händelsernas centrum.

Werner Aspenströms ord ger ackord av överensstämmelse med andemeningen i Harry Martinsons ord ur Aniara, som finns på Harry och Ingrid Martinsons gravsten på Silverdals griftegård:

… vars själar nu i fridens boning var
avsvalnade likt snö
som nått sin vila
på andens berg.



Werner Aspenström vilar i minneslunden på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm och har alltså ingen gravsten. En minnesplatta DET LITTERÄRA STOCKHOLM upplyser om att här på Maria Magdalena kyrkogård finns flera skaldegravar, bl a Lars Johansson LUCIDOR (1638-1674), Erik Johan STAGNELIUS (1793-1823), Axel Evert TAUBE (1890-1976) och Werner ASPENSTRÖM (1918-1997). Dikten I Maria församling ur Werner Aspenströms diktsamling Trappan, 1964 finns med på minnesplattan:

I Maria församling

Klockorna i Maria dånar högtidligt
oavsett om klockaren tror på Gud.
Sparvarna badar i den snöiga häcken
och en liten råtta syr några ord
på Stagnelius grav.
En pojke har utvalt en snöflinga åt sig
och väntar på dess ankomst till jorden.
Paradisisk är inte stunden
men från dråp och bränder förskonad.
Kvarterets polis stampar av sig snön
och försvinner in på kaféet,
där klockklangen förenar sig med klangen
från skedar och brickor
och jukeboxens mycket enkla koral.

Werner Aspenström

Poetisk enkelhet, som ibland kan vara svindlande och ha oanade betydelser - som poeten Tommy Olofsson framhåller - finns också i Werner Aspenströms MÄTARLARVEN och i Harry Martinsons MÄTAREN:


Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

Werner Aspenström: MÄTARLARVEN
Ur "Litania" (1952)

~~~~~~~


Mätaren ställer sig upp på bladets kant som en fråga
rest på två gröngula gångvårtor: pendlar i sidled,
letar i tomma rymden efter fäste.
Vinden hör honom, böjer grenen helt nära,
erbjuder lövets hand och ber honom komma.

Harry Martinson: MÄTAREN
Ur "Dikter om ljus och mörker" (1971)


Det skall bli intressant att komma med Harry Martinson-sällskapets årshögtid till Brunnsviks folkhögskola under tiden 6-8 maj 2011, och där samarbeta med Werner Aspenströmsällskapet.

Rune Liljenrud

torsdag 7 oktober 2010

Harry Martinsons första publicerade dikt under eget namn ~~ i Tidningen Arbetaren 27.8.1927


Harry Martinsons första publicerade dikt under eget namn, dikten ”Sanningssökaren” var införd i Tidningen Arbetaren den 27 augusti 1927.
I Harry Martinsons Bibliografi 1 av Carl-Otto von Sydow, anges dikten med nr 1927:27001, först bland Martinsons bidrag i tidningar, tidskrifter och andra periodica.

Harry Martinson skrev sina första dikter med signaturerna Martin, Harry Bleking och Hjalmar Harris.

Första numret av Tidningen Arbetaren utkom 2.1.1922 och utges fortfarande av "Arbetaren Tidnings AB", som nu vänligen har medgivit, att del från sid.5 den 27 augusti 1927 av Tidningen Arbetaren med Harry Martinsons dikt "Sanningssökaren", här får återges.

Sanningssökaren

Han bor i norr.
Han bor i söder.
Han bodde runtom på vårt klot.
I Saharas öken, där sanden glöder,
där brände han sin nakna fot.
Uppå en ö i Söderhavet
hans hydda stod vid blå lagun,
och invid Amazonas stränder
han fångar fisk med sin harpun.

Han var en slav under Neros dagar.
Han var en herde vid Alpens brant.
Han skriver böcker om livets lagar,
och mången gång blir han kallad fjant.
Han var en stenåldersman i hudar.
Han är en usling i Londons gränd,
var arm, men tillbad det sannas gudar,
och kanske blev uppå bålet bränd.

Han var en sanningens frihetshjälte,
han var en frihetens legionär
med sanningens flammande svärd vid sitt
bälte.
Han var en kämpande revolutionär.
Kanhända var han tjänare
i den grymme riddarens borg,
kanhända var han dräng hos en niding,
som fann glädje i andras sorg.
Uti en unken klostercell
hördes kanske hans sövande mummel var
kväll.
Uti en fängelsehåla i Rom
han bidade kyrkans grymma dom.

Han fanns ej bland börsens baroner,
som söka sin privata salighet.
Nej, lystrande till livets tusen toner
han stred sin kamp i bister verklighet.
Han tolkat har sin känslobrand
i toner, färg och sten.
Han svalt och skrev sitt sköna band
vid lampans matta sken.

~

Han var en hövding över Inkas stammar
och offrade till solens gud.
Han bott på Himalayas kammar
och lystrat Bhramas och Sivas bud.
Han var en hedning från Madagaskar.
Han var en man ifrån Kanaans land.
Han är en vilde som naken plaskar
och fiskar pärlor vid korallöns strand.

Hans såg himlens legioner utav ljus
uti en stjärnklar vinterkväll.
Han såg norrskensflamman tändas
över nordanlandens fjäll.
Han såg villebrådet ströva
genom djunglars dunkla snår,
och han lyssnade till vågen
som mot strandens klippor slår.

Han hörde vindens andestämma viska
tyst
mång' saga skön från svunnen värld.
Han hörde livets pulsar bulta
genom nöjets tomma flärd.
Mången gång han sig förirrat
uti själens tankevrår,
där tusen år de bli sekunder
och sekunderna bli år.

Han har forskat.
Han har grubblat
genom många tusen år.
Han har stapplat.
Han har snubblat
i problemens mörka vrår.
Han har kämpat.
Han har lidit
för sin sak mot världen all.
Mången gång han förutsade
kejsartroners tunga fall.

Han blygdes ej för sina trasor.
Han yvdes ej över sitt gull.

~

Han fruktade ej tusen dödens fasor,
ty han såg liv i själva gravens mull.
Hans bröder gingo krigets stig
till tamtamtrummans ljud.
Han hörde djungelns ord till sig
i vilddjurstjutets bud.
Han dyrkade sin fettishgud
vid silvermånens glans
- hans bröder höllo festmåltid
och trådde segerdans.

Han jagat vargen i köldens land.
Han pulsat i viddernas djupa snö.
Han drev över flodernas stelfrusna band
- såg draghundsspannen stupa och dö.
Mången vinternatt han stirrat
in i lägereldens glöd,
som om där han kunde finna
tröst i ensamhetens nöd.

Så han forskat.
Så han sökt.
Genomlevt och genomlidit
perioder utav ljus och mörker,
ont och gott.
Allt från människosläktets första dunkla
morgon,
när urfolkssnattret genljöd mellan träden,
har han funnits
och skall finnas
intill solen mist sin låga
och all världen slumrar in
i dödens kalla natt.

Sedan drömmer han och forskar
i en annan värld.
Under andra solars välde
grubblar, forskar, frågar, tänker
uti evighet.

Harry Martinson


Idag den 7 oktober 2010, har årets Nobelpris i litteratur tilldelats den peruanske författaren Mario Vargas Llosa "för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag".

Det är intressant att påminnas om vad vår Nobelpristagare år 1974, Harry Martinson skrev, "Sanningssökaren", år 1927 i Tidningen Arbetaren, 47 år innan Nobelpris i litteratur tilldelades honom "för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos".

Rune Liljenrud