lördag 27 november 2010

Eva Norberg och Harry Martinson


~ Harry Martinson-sällskapets årshögtid ~
6-8 maj 2011, på Brunnsviks folkhögskola


~ Kersti Berg talar om EVA NORBERG ~
diktare, lyriker, psalmförfattare och översättare


Stund av liv ~~~ Akvarell av Kersti Berg
~
Lapp på min dörr ~~~ Akvarell av Kersti Berg



När Harry Martinson-sällskapets årshögtid äger rum på Brunnsviks folkhögskola, Ludvika 6-8 maj 2011, läggs vikt vid att lokala författare blir presenterade, bl a Dan Andersson (1888-1920), Olle Svensson (1904-1972) som fick Dan Andersson-priset 1964, Eva Norberg (1915-2004) som fick Dan Andersson-priset 1999 samt Harry Martinson-pristagaren 1990 och tillika Aniarapristagaren 1992, Werner Aspenström (1918-1997), som år 1981 invaldes i Svenska Akademien.

Information och upptaktsartiklar inför Harry Martinson-sällskapets årshögtid 2011 på Brunnsviks folkhögskola, med början den 6 maj som är Harry Martinsons födelsedag, finns på vår hemsida och här på vår blogg. Artiklarna är på olika sätt relaterade till Nobelpristagaren i litteratur 1974, Harry Martinson:

Dan Andersson och Harry Martinson
(2010-09-16)

Werner Aspenström och Harry Martinson
(2010-10-10)

Olle Svensson och Harry Martinson
(2010-11-12)

Eva Norberg och Harry Martinson
(2010-11-27)


Grangärdebygdens Kulturförening bildades våren 2007. Anledningen var en donation som gjordes av Berna Svensson, änka efter författaren och konstnären Olle Svensson. Donationen bestod av parets kvarlåtenskap. Samtliga Olle Svenssons utgivna böcker, liksom mycket material från hans omfattande korrespondens och många av hans konstverk, bevaras nu genom Grangärdebygdens Kulturförening och Vikasgården i Sunnansjö, som vi besöker under Harry Martinson-sällskapets årshögtid. Där lyfts också Eva Norberg och hennes diktargärning fram.


Bilden av Vikasgården är gjord av Kersti Berg.


Eva Norberg, diktare, lyriker, psalmförfattare och översättare
- född 1915 i Ludvika och död 2004 i Sunnansjö -
tilldelades år 1999 Dan Anderssonpriset.

-
"För hennes melodiska poesi med en ton så ren och klar som en fäbodpsalm och som bottnar i Finnmarkens traditioner och i Dan Anderssons sökande efter ljus och mening - en poesi som klingar klarnad mot himlen och skänker lyssnaren både hopp och tröst.

För hennes förmåga att hos läsaren finna starkt gehör för sina tankar omkring vardagens mödor och helig vördnad inför livet.

För att hon opåverkad av tidens oro och snabbt förgängliga modetendenser skriver enkla och innerliga texter som når över alla generationsgränser."


Det var en mycket populär diktare Eva Norberg, som söndagen den 1 augusti 1999 mottog Dan Anderssonpriset i samband med den stora Gillesfesten vid Luossastugan, dit över 600 personer hade kommit för att vara med om högtiden och som fick uppleva den i soligt sommarväder. Dan Andersson Sällskapets sekreterare Siv Andersson hade i ett pressmeddelande redogjort för prisjuryns motivering och framhållit att

"Eva Norbergs texter ofta är lågmälda men alltid lyhörda och finstämda. Hon kan t ex uttrycka sig så här:

Att efter lång vandrings vyer
utsikter, drömda mål
befinna sig i ett öppet aftonland
ett allvar
under hög rymd
som speglar skönhet
i det låga och nära"

Ur Biktbarn, 1988

Eva Norberg var mycket hedrad av den stora äran i att få Dan Anderssonpriset. Hon höll ett finstämt tal, där tonen var Evas berättelse direkt till Dan, skriver Nya Ludvika tidning:

"Tack Dan Andersson genom ditt tilltal under en räcka av år. Det hela började vid seklets början och har pågått allt sedan dess. Vi är barn av samma sekel. Därmed nog talat om åldrar.
Jag vet att du blinkade till mig vid den stora lönnen på gårdstunet när den första Gillesfesten hölls. Du tyckte på något sätt att det var fel att vi skulle hålla en fest till din ära. Men du blinkade till mig och kanske du rent av log. Jag har aldrig sett dig le på något fotografi men just då vid lönnen tror jag att det hände."

Björn Jadling och Björn Hedén övertog scenen efter prisutdelningen till Eva Norberg och bjöd på ett fint musikaliskt program. Dessa båda Björn kommer att medverka också i Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsvik, då Björn Jadling har ett Dan Andersson-program, Björn Hedén ett Olle Svensson-program och Kersti Berg ett Eva Norberg-program.

Detta är ett enkelt foto från del av ett konstnärligt avancerat akvarellporträtt av Eva Norberg, som skapats av Kersti Berg.


Eva Norberg har utgett ett tiotal diktsamlingar och hon har 16 psalmer i Svenska Psalmboken (1986): Originaltexter anges i kursiv

68 Jag tror på Gud som med sitt ord ...

122 Dagen är kommen, kärlek triumferar ...

128 Vid Betlehem en vinternatt ...

129 Och det hände vid den tiden ...

360 Lovad vare du, Herre ...

382 Vi tacka dig, vår Skapare ...

437 Till möten och brunnar ...

472 Jag vill sjunga om min vän ...

479 Jungfru Maria ...

555 På Gud och ej på eget råd ...

606 Det gungar så fint ...

625 En dag jag lämnar mitt hem ...

628 Trofaste Gud, som livet i oss tänder ...

629 Så kort var den fröjd ...

724 Gud Fader har skapat mig ...

737 Ej upplysta gårdar ...

Många av Eva Norbergs psalmer finns i ekumenisk psalmskatt och hennes texter kommer också in i nya psalmbokstillägg, såsom Psalmer i 90-talet

806 Kom folkslag och raser ...


Wallinpriset

Wallinsamfundet bildades 1939 på 100-årsdagen av Johan Olof Wallins död 30 juni 1839. Eva Norberg fick år 1998 ta emot Wallinpriset, som delas ut vart tredje år ”för förtjänt svensk-språkigt författarskap i kristen-humanistisk anda eller för annan betydelsefull personlig gärning i samma anda.”

Jämt 50 år tidigare, år 1948, tilldelades Alf Ahlberg Wallinpriset. Han blev år 1927 lärare vid arbetarrörelsens folkhögskola, Brunnsvik, och var dess rektor 1932-1959. Motiveringen inför utdelandet av Wallinpriset till Alf Ahlberg i Stora Tuna kyrka söndagen den 4 juli 1948 formulerades med dessa erkännande ord:

"Mer än någon nu levande svensk har Alf Ahlberg gjort den filosofiska historien tillgänglig för en vidare krets.
Hans många översättningsarbeten har varit arbeten i kulturspridningens tjänst. Ahlberg har starkt hävdat vårt rättsväsende och frihetsanda. Hans egen utveckling har gått fram till kristen humanism."

Under årshögtiden på Brunnsvik kommer Göran Greider, som fick Dan Anderssonpriset 2001, och Johan Lundberg, som skrivit doktorsavhandlingen DEN ANDRA ENKELHETEN - Studier i Harry Martinsons lyrik 1935-1945, att svara för ett program under rubriken "Quo vadis". Därmed anknyter de till den litterära tidskriften "Quo vadis", som startade 1948, en tidskrift som enligt Alf Ahlbergs inlednng i första häftet, ville levandegöra "ett rikt arv av livsvisdom" för att vara ett hjälpmedel i humanitetens kamp mot krig och förstörelse. I detta syfte publicerades en rad olikartade bidrag, bl a Harry Martinson om Taoismen.

Utdelning av Wallinpriset 1998
till Eva Norberg
skedde i Stora Tuna kyrka
söndagen den 7 juni 1998


Ur prismotiveringen:

"I hela Eva Norbergs författarskap möter läsaren "tonen från himlen". Hennes budskap når över generationerna - psalmer för barn och ungdom har samma djup och får samma förankring som budskapet till dem som kommit upp i åren. Innerligt, omsorgsskönt och självutgivande är hennes sätt att komma till tals med sin motpart".




Eva Norberg har översatt
Carols vid Betlehem
(Verbum 1974)







Eva Norberg har skrivit
en Kyrkans barnsångbok
Jo, jag tackar jag!
(Libris 1986)
med musik av Barbro Dejler







Eva Norberg har översatt
Polska Julsånger
(Verbum 1986).






LYRIK

Eva Norbergs söner Erik Hagberg och Olle Hagberg, har vänligen tillåtit att utdrag får göras ur Eva Norbergs diktsamlingar. Detta sker här för att i någon mån förnya och fördjupa intresset för Eva Norbergs lyrik. Tyvärr är hennes diktsamlingar numera inte lätt tillgängliga i bokhandel, men samlingsvolymen Rummet har ett fönster / HME Media 1997 finns att köpa. De första diktsamlingarna av Eva Norberg har tillkommit under Andra världskriget.


Evig låga / SKD 1941

LJUS I MÖRKER

En värld brinner,
liv slits i stycken,
svaga förtrampas,
och löften brytas -

En människas inre
har spänts som en sträng
och brister en dag
med en klagande ton -

Men det föll ett blad
från en vit blomma
stilla ner i min svarta natt.



Tidig vår / SKD 1943

VÅRVISA

Det har rasat en vinter, förfärlig och svår,
då hatet och kölden och stormen kom lös.
Och man väntade aldrig mer någon vår
för det fattiga liv, som förfrös.

Men en dag så hördes en fågelsång
i en plötsligt skimrande, klarblå höjd,
och allt mitt gullregn slog ut på en gång
och mitt hjärta brast sönder i fröjd.



Kvast / SKD 1945

Krigsvår

En stor, stark karl sådde frö i jorden.
Ett litet barn lekte strax invid.
Och fåglar jublade, vårsol värmde
så god och blid.

En stor, stark karl förde flygmaskinen.
Ett litet barn sprang på vägen ut.
Och fågel dundrade, bomben föll
- och ett liv tog slut.

En stor och stark - så var livets mening -
ska värna varligt en svag och spröd.
En stor och stark måste en gång sona
den svages död.



Vingen / SKDB 1951

STILLEBEN

Stod tiden stilla
denna korta stund,
denna flämtande minut
i skymningsrummet,
när allt låg samlat -
samlat
i doften från taffelns rosor,
lampettens enda låga,
i vattendroppen på fruktens röda skal
mot blå keramik,
i dina händers vilsamma flykt
i mitt skymningsrum -



Smide / SKDB 1954

MOT GÅRDEN

Bara den som fick fönstret mot gården vänt
där tristhetens tvättstreck sitt notsystem spänt
fann musiken i gråsparvens ton.

Bara den som fick sikten mot målet skymd
fann i måsvingens flykt mot fliken av rymd
den vita vilan och ron.

Bara den som bor i murskugga grå
kan popplarnas sträckta längtan förstå
emot rymdens bortesta stjärna.

Bara den som armodets botten nått
har prövat livets fullaste mått
och smakt skönhetens kärna.



Vänta mig, vingar / SKDB 1961

Bara de blå pärlorna


Inte mina händer
ska säga dig det
inte mina läppar -

bara de blå pärlorna
på silvertråden
ska sjunga det
envetet gunga det fram och tillbaka
kring kvistar och snår
var du går.


Båda dikterna STUND AV LIV och LAPP PÅ MIN DÖRR
- som finns ovan i bilder efter Kersti Bergs akvareller -
är hämtade ur diktsamlingen Vänta mig, vingar



Var rädd om / SKDB 1966

Var rädd om

Var rädd om

livet
fontanell och tinning
den blå lågan
vid fönsterkarmen
som ingen annan ser

Var rädd om



Biktbarn / Libris 1988

EKONOMI

På min undran
i morse
varför det ofta
just för mig
timligen
ter sig
så tämligen
knappt

svarade han mig

Det skulle
enligt detta svar
vara lättare för honom
att sörja för mig
med vad jag behöver
än för mig
att göra mig fri
från det
jag inte behöver



Rummet har ett fönster / HME Media 1997

Rummet har ett fönster

Jag bor i ett rum
det rummet
har ett fönster mot himlen

Genom fönstret
går gryningen och natten
Genom fönstret
ropar stjärnan och vinden

Mitt liv är ljuset
Som jag bär till fönstret
Mitt liv är lågan
i draget mellan rum och rymd

Och någon därute
ser detta rop
tyder mitt tecken


Till samlingsvolymen, Rummet har ett fönster - Dikter i urval, gjordes den 8 november 1997 en inspelning med Eva Norberg, där hon läser de dikter som finns i boken. Det är stor högtid att höra henne själv läsa egna dikter!



PROSA

Små ting och vanliga dagar / SKDB 1957

Rya / Verbum 1970

Hemma hos - - / Pro Veritate 1975

Tre rop / Verbum 1975

Samtidigt - En tankebok / Libris 1988


Eva Norberg "förmedlar på ett nära och personligt sätt funderingar och tankar kring tidlösa frågor och frågor i tiden [...] Hennes texter är ofta lågmälda men alltid lyhörda och finstämda." Så skriver Bokförlaget Libris om Eva Norbergs tankebok Samtidigt.

Ibland anknyter Eva Norberg i sitt författarskap till andra diktare såsom Harry Martinson, Karin Boye och Werner Aspenström. När Stockholms Stadsteater 50-årsjubilerar med Harry Martinsons Aniara, under år 2010, är det intressant att ta del av hur Eva Norberg år 1988 tolkade Aniara:

"Vi har behov av att resa altaren. Är inte det människans kännemärke? Alla våra bekväma stolar i vardagsrummet står vända mot ett håll: den bästa platsen för TV-apparaten, Aniaramiman, vår kontakt med tiden, med vad som händer och sker i världen. Vår avgud, vår härskare och vår lydige tjänare. Som kring ett altare samlas vi i en krets, i någon sorts gemenskap. Men inte med varandra. Ingen ser den andre. Ingen lyssnar på den andre. Och ensamheten står som en kall rymd omkring fåtöljerna. Vi fäller våra persienner och tänder stämningslamporna, medan nyhetsrapporterna 'drar de vanliga telegrammen' till reportagestumparna från krigshärjade, översvämmade, vulkanförstörda andra ställen på andra håll utanför vår krets tills någon kanske lyfter sig ur fåtöljen: Usch nej! Knäpp av det där! Finns det inget i andra kanalen?

I en av Aniaras sånger står det: 'Jag konserverar därför det som passar / allt som har tröstens färg och liknar livet. / Och var gång ångesten i skeppet tassar / och skräck och ängslan pinar våra nerver / serverar jag av Mimans drömkonserver. [...]

Och plötsligt en dag blir det enda programmet som kan kallas verkligt aktuellt en fråga om att värja sig, att leva, att finna mening, närhet, gemenskap. 'Och Mima dog i rymdens Aniara'. Men Ordet, som var från begynnelsen, ska aldrig förgås, om än himmel och jord förgås."

(Ur EVA NORBERG: Samtidigt - En tankebok)



Doft av JUL

hos Eva Norberg
och
Harry Martinson

Vinjett Harry Karlsson


Eva Norberg (1957) och Harry Martinson (1964) mediterar i sina dagböcker över julens dofter.

Eva Norberg

I Små ting och vanliga dagar: ur dagboken, 1957 skriver Eva Norberg om Jullådan: Det luktar jul.

Det är så mycket man plockar fram till julen. Det står nerstuvat i en låda på vinden hela året. Och när man så här års fått kånka ner den och öppnar den igen, luktar det på samma sätt som det luktat ur jullådan ända sedan man var barn. En odefinierbar doft, en blandning av stearin och granbarr, av äpplen och pepparkakor. Allt förgängligt, men doften av det har bitit sig fast i flaggor och änglar och silkespapper och stakarnas nötta trä. Det luktar jul.

Det är också andra dofter, som hör ihop med julen. Särskilt med julottan. Lukten från ett par nya pjäxor, som sitter på för första gången efter den heliga natten. Och fyrasjuelvan, när mor öppnade sin handväska och tog upp psalmboken med bilder i. Och en tredje, odefinierbar också den, därför att man så lite visste. Den hörde samman med timmen före ottan. När man stod där ute i kylan, innan kyrkporten öppnades, och trängde sig in i kön, där det var lite varmare.

Tjärblossen fladdrade och knastrade, andedräkten stod som vit rök. Där fanns doften. Jag återfann den senare i en fullsatt buss i den skrävlande och orerande ordströmmen mellan två överförfriskade män. Jag minns, att jag blev mycket gammal just då.


Harry Martinson

I Dagboken, som förs offentligt under julhelgen 1964, mediterar Harry Martinson över julens innehåll och mening. På Julafton uppehåller han sig i Dagboken vid jultidningarna: "Jultidningarna doftade så gott förr i världen och med förr i världen menar jag 1912. Det var nog inte bara trycksvärtan som på den tiden tycktes vara tillsatt med balsamiska ämnen. Det förefaller också ha varit själva glansämnet i jultidningspapperet, som naturligtvis alltid var kriterat. I varje fall doftade jultidningarna på den tiden så gott att det slog ut det mesta i doftväg och doften spred sig till sagorna som stod i jultidningen. Man läste dem lika mycket med näsan som med ögonen.

Det var naturligtvis prinsessan som doftade bäst, dvs hon var den som fick ta åt sig den mesta äran av doften. Draken kunde självfallet inte förbindas med denna doft av sagokonvalj, men han fick sin släng därav han också, alldeles oförskyllt bara genom att komma i närheten av prinsessan. Han utnyttjade minsann tillfället - den skurken. Så där mellan raderna kunde man, om man lade det inre sagoläsarörat till, riktigt höra hur han väste till prinsessan: Aha, min sköna, så möts vi då, vi väldoftande varelser, vi de av jultidningen och barnen utvalda. Det märks på doften att vi är släkt, huum, i varje fall på långt håll. Följ mig till min borg. Där har jag gräddmos och guld och silver. Hur det hela avlöpte har jag nu glömt, men hur man läste texten den gången, av det finns det ett doftminne kvar.

Ute i världen var det Balkankrigets och Titanics år och det laddade upp sig efter hand till 1914. Men jultidningarna fortsatte att dofta ännu några år till dess att doftminnet av dem blandades med annat och värre, till dess att draken Verklighet fick övertaget och åt upp doftprinsessan. Det doftar ännu om den drakens käft, men prinsessan är borta och riddaren har stupat.

Hur läste då barnet när det fick tag i Verklighetstidningen? För min del var det lika intensivt. Det var ett svalg befäst mellan de två världarna. Men barnets oskuldsfulla äventyrsgrymhet gjorde sig snabbt hemmastadd i alla lägen. För barnets romantiseringsförmåga finns det inga gränser. Vad världen levererar av råvara tillagar alltid barnet på sitt sätt i fantasins kök, oskuldsfullt."



Karin Boye skriver i en vårdikt "- vilar i den tillit, som skapar världen -" och utifrån dennna versrad skapar Eva Norberg en meditation:

"Begreppet trygghet ligger i vår tid inte påträngande nära till hands ens i diktarnas vokabulär annat än som utopi, något att längta efter, att sakna - men inte räkna med längre. Allt som sker omkring oss - och allt, som sker i våra dagar i hela det globala sammanhanget är alldeles nära omkring oss, ända in hemma hos oss tränger det - det talar om att den värld, den tid, de prognoser vi lever i är präglade av ängslan, osäkerhet och trygghet. Man stänger inte igen hemma hos sig om sig och de sina. Det går inte längre."

(Ur EVA NORBERG: Hemma hos - - )


"Werner Aspenström är en mycket lyhörd poet" skriver Eva Norberg och hon förmedlar några egna tankar kring en dikt av honom:

Du är ej död liksom de andra
Se, blott i förväg moder
se blott en aning före mig du går
I nästa ögonblick skall jag säkert skymta
din bruna kofta och ditt vita hår
-
Se blott i förväg
se blott en aning före mig du går

Eva Norberg skriver: "Jag känner själv att jag just passerat varningsmärket 'avsmalnande väg'. Spången är smal under mina fötter och här gäller det balansen. Men efter en viss träning känner man sin spång, vet farorna som lurar vid sidan av den, vet också att den har sitt fäste på andra sidan."

(Ur EVA NORBERG: Samtidigt - En tankebok)



L Y R I K


Evig låga / SKD 1941



Tidig vår / SKD 1943




Kvast / SKD 1945




Vingen / SKDB 1951




Smide / SKDB 1954




Vänta mig, vingar / SKDB 1961




Var rädd om / SKDB 1966




Biktbarn / Libris 1988




Rummet har ett fönster / HME Media 1997




Rummet har ett fönster / HME Publishing 2010

Nyutgåva. Grafisk form: Tobias Hagberg



P R O S A




Små ting och vanliga dagar / SKDB 1957



Rya / Verbum 1970




Hemma hos - - / Pro Veritate 1975




Tre rop / Verbum 1975



Samtidigt - En tankebok / Libris 1988




Avigt och rätt / Småskrift 53-1044-6 Verbum - DA

Det finns inte angivet när Eva Norbergs traktat Avigt och rätt, gavs ut. Läsaren anar något tidlöst i dess tilltal. Det handlar om avigt och rätt i flamskvävning, och detta använder författarinnan som en symbol för livets väv.

"Man arbetar inom ramen. Och hela tiden från avigsidan. Med mönstret, det man tänkt sig, valt ut och vill se som slutresultat, fastsatt med ett litet stift på ramen.
Men medan man arbetar, ser det hela tiden avigt ut, knutigt, med trådändar och fästningar. Vore det inte för mönstret här framför ögonen skulle man inte fortsätta. Man skulle inte tro ett ögonblick, att det man höll på med, skulle bli något konstverk [...]

För många är hela livet så: att arbeta från avigsidan utan att se bilden.

Kanske, när det är färdigt en gång, någon vänder på arbetet i hennes ram och båge och säger: Var det detta hon höll på med? Hur kunde man ana - - - "

Harry Martinson brukar i sin dikt I sommaren, bilden av spindelväv på ett sätt som kunde medfölja som tolkning av omslaget, "runtom-strålig harpa", på Eva Norbergs traktat Avigt och rätt

… mitt i insekters gräskonserter spelar spindeln
på alla väderstreckets strängar
på runtom-strålig harpa.

Olle Svensson, som gärna kom och hälsade på hemma hos vännen och författarkollegan Eva Norberg i Sunnansjö, använder symbolen livets väv när han visar på diktarens uppgift. Han skriver i diktsamlingen Primitiv drömkonst:

Din uppgift är inte att öka
bibliotekens textförråd.
Den är först och främst att söka
sanningens hemlighetsfulla tråd
i livets väv - att följa i dunkla mönster
dess spår av ljus så långt tanken når
och att kanske finna det fönster,
varur ljuset ytterst går.

Rune Lindström använder bilden av spindelväv i Himlaspelet, där han låter Kurbitsmålaren, med penslar i hand och näverkunten på ryggen, tolka det ”han tagit såsom sin uppgift att med pensel och färg utmåla krus på bönders och bergsmäns tapeter: Jag målar Himmelriket över spindelväven”.

Eva Norberg har låtit spindelväv vara bild för traktaten Rätt och avigt. Det är en symbol för livets skörhet, som hon i sin diktning inkännande tolkar och trosvisst målar Himmelriket över.

Hunnen hit

Hunnen hit
ser vandrerskan sig om
Slätar håret grånat
ifrån pannan
löser sina lemmar
lämnar brådskan
i en hög vid vägen
fyller hjärtat
med en fågels sång

Det som varit
- det som verkligt varit -
är bevarat
Någonstans en dag hon vandrar
som på ängar
att återfinna
att glädjas



Dikten Hunnen hit finns som sista dikt i Eva Norbergs sista diktsamling, Rummet har ett fönster - Dikter i urval



Rune Liljenrud

lördag 20 november 2010

Harry Martinson och strimlusen



Vi har alla sett den på omslaget till Harry Martinson-sällskapets "Lilla gröna" med Martinsondikter i urval av Gun Ursing. Den kallas strimlus (Graphosoma lineatum) och tillhör skinnbaggefamiljen Pentaomidae.
När och var Harry Martinson tecknade strimlusen vet jag inte. Det är inte omöjligt att han gjorde det ur minnet en vinterdag precis som han på vintern kunde skriva de mest underbara sommardikter.

Den centimeterlånga strimlusen är Södermanlands landskapsinsekt och finns framför allt i sydöstra Sverige. Så här beskriver Lars-Åke Janzon, Naturhistoriska riksmuseet, strimlössens utveckling:
Strimlössen behöver mycket sol och värme […]. De fullbildade strimlössen visar sig när näringsväxterna, flockblommiga växter, börjar blomma i juni-juli. Den kanske vanligaste näringsväxten är hundkäx (Anthriscus sylvestris). Ibland kan strimlössen iakttagas i mångfald på näringsväxterna där de antingen är sysselsatta med att suga på fruktämnen, para sig eller att lägga ägg. Larverna (nymferna), som är bruna med gula teckningar, är fullbildade från början av augusti. När de är fullbildade flyger de till närbelägna övervintringsplatser.
På höstarna är den röda färgen inte fullt utvecklad hos strimlössen. Det är först efter övervintringen som de får den karaktäristiska röda färgen.
(http://www.nrm.se/sv/meny/faktaomnaturen/djur/insekterochspindeldjur/varningsfargadeinsekter/strimlus.304.html )




De här två fantastiska fotografierna har tagits av Anders Hernbecker på ängen vid Lilla Ryd i Södra Mjönäs vid sjön Immeln. 1915 - 1916 vistades Harry Martinson i Mjönäs och gick i skola där. Kan det vara då han första gången fick se denna vackra insekt som sedan skulle etsa sig fast i hans minne?
Åke Widfeldt

torsdag 18 november 2010

Levande historia med Harry Martinson


Idag torsdag den 18 november 2010 - till och med lördag 20 november - säljs ihop med Aftonbladet (I Pressbyrån t o m söndag 5 december) tidningen Levande historia www.svd.se/historia som i sitt senaste nummer 4/2010 bl a har en initierad artikel om VINTERKRIGET Mot alla odds - Så lyckades finländarna stoppa Stalins stridsvagnar.

Christer Bergström, expert på andra världskriget, har i Levande historia skrivit en artikel om finska vinterkriget. Han påminner om att mer än 8 000 svenskar kämpade i finska vinterkriget på Finlands sida, under parollen "Finlands sak är vår". Vintern var den kallaste sedan år 1809. En av de Finlands-frivilliga var Harry Martinson, som i boken Verklighet till döds skriver om sina upplevelser:

"Hur skildrar man när fasa och granat slet av senor, när kulsprutesvärmen regnade ihjäl bröstet, när foten skulle ta steget, men inte mera fanns, medan kölden uppsökte såren och dödade verklighet med verklighet? ... Och gryningarna kom med myrarna fulla av lik och hemsk brandrök och skriken från sårade finska skogshästar som har så svårt att frysa ihjäl."

Harry Martinson engagerade sig starkt för Finlands sak och reste runt i Sverige och propagerade för Frivilligkåren.

Verklighet till döds, 70 år
~ Fanns i bokhandeln
"under senare delen av oktober"
1940 ~

Ny upplaga i faksimiletryck år 1990
- Harry Martinson-sällskapets årsbok



Författaren Bodil Malmsten skriver i sin dikt TID OTID

Det finns bara ett sätt tolka historien
bli den


Harry Martinsons Verklighet till döds
och Levande historia ~ hjälper oss i detta

I Blogg - Finistère skriver Bodil Malmsten: "Om en bok blir läst eller inte beror på förmedlandet från läsare till tänkbar läsare, person till person - du måste bara läsa den här boken. Jaså, jaha och så blir boken läst. Så går det till."

Tag och läs!

Verklighet till döds
och
Levande historia

Rune Liljenrud

fredag 12 november 2010

Olle Svensson och Harry Martinson



VI MÅSTE HA EN LÄNGTAN

Vi måste ha en längtan för att leva,
en längtan för att inte kvävas
i vanans gråa rytm och sitta
som torra mumier med döda ögon.
Vi måste alla i den mörka muren
ha några lösa, försåtligt dolda tegelstenar,
som vid behov kan tagas bort
och öppna utsikter mot det vida havet.

Vi skall ej fly. Nej. Vi får inte fly.
Vi måste bara äga ett utanför, ett hav,
en utsikt,
ha något annat, något bortom,
ett söndersågat galler på vår cell
som ingen vet.
Vi skall ej fly. Vi skall ej lyfta
undan gallret -
vi måste bara ha det,
ha det för vår längtan,
för några blommors skull,
för något annats skull,
därutanför för något annats skull,
för några pärlor på en fjärran strand
som vattnar våra ögon när de vissnar
med hemligt ljus.

(Ur diktsamlingen Om hösten, 1948)

Kersti Berg, Falun har i en akvarell tolkat Olle Svenssons dikt Vi måste ha en längtan Ur diktsamlingen Om hösten, 1948. (Finns som vykort).



Ljusmystikern i Sunnansjö är titeln på en bok med värdefull introduktion till Olle Svenssons författarskap, som hans hustru Berna Svensson svarade för på Bokförlaget Inferi AB år 1984, då det var 50 år sedan Olle Svensson debuterade. Titeln till sin bok har hon lånat av Birger Norman, som i Stockholms-Tidningen, under rubriken "Ljusmystikern i Sunnansjö", recenserade Olle Svenssons Dikter i urval, då den utkom 1963 på LTs FÖRLAG.

Det skall bli intressant att komma med Harry Martinson-sällskapets årshögtid till Brunnsviks folkhögskola under tiden 6-8 maj 2011, och där samarbeta med Grangärdebygdens Kulturförening, som med Vikasgården som mötesplats och ett kulturellt centrum, arbetar för att hålla författaren och konstnären Olle Svenssons minne levande.


Vikasgården är varmt välkomnande.

Månadens dikt bjuds där i en brevlåda.












Diktaren Olle Svensson föddes 12 september 1904 i byn Marma i Söderala, Hälsingland. Han var skogs-, jordbruks, flottnings- och vägarbetare från 1917 till början av 1930-talet. Åren 1923-24 gick han en folkhögskolekurs i Bollnäs. 1947 gifte han sig med Berna Hjalmarsson. Makarna bosatte sig i Sunnansjö, Grangärde och de blev denna bygd trogen till sin död, Olle 1972 och hustrun Berna 2006. De vilar på Lyvikskyrkogården i Ludvika. Större delen av Olle Svenssons stora litterära och konstnärliga produktion har tillkommit vid sjön Väsmans strand i Sunnansjö. Samtliga Olle Svenssons utgivna böcker, liksom mycket material från hans omfattande korrespondens och många av hans konstverk, bevaras nu genom Grangärdebygdens Kulturförening och Vikasgården, som vi besöker under Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Dalarna.

OLLE SVENSSON Lyrik (12 diktsamlingar)

Som mitt liv (1934) - Debut - Wahlström & Widstrand / W&W

Spår och spillror (1937) W&W

Primitiv drömkonst (1943) W&W

Om hösten (1948) Natur och Kultur / NoK

Arcanum (1950) Lantbruksförbundets Tidskriftsförlag / LT

Nedanför flod och fall (1954) LT

Den barnhärtige samariten (1957) LT

Skallgångshöst (1961) LT

Dikter i urval (1963) LT

Sena sagor
(1967) LT

Kvarlåtenskap (1974 - Postumt) LT

Att vandra mot morgon - Valda dikter (1991 - Postumt) Proprius


OLLE SVENSSON Prosa (12 verk)

Hon som ville bli fri (1946)
Roman / NoK

Han ville bli diktare (1947)
Roman / NoK

Malvi och jag (1948)
Roman / NoK

Ond vandring (1949)
Roman / LT

Att missbruka livet (1949)
Roman / LT

De sju järnringarna (1950)
Roman / LT

Färjläge (1951)
Roman / LT

Dömd av de dömda (1952)
Roman / LT

Fjärran sommar (1953)
Roman / LT

De blindas flykt (1955)
Roman / LT

Resa under en vildapel (1959)
Prosasamling / LT

Förlorad verklighet (1965)
Essayer / LT

Olle Svenssons dikter
finns också med i många antologier
:

Dagens dikt / SR
100 Diktare vittna / NoK
EWKs poetalbum / Fib
Min bästa dikt - Vår tids poesi / NoK
Svenska landskapsdikter / R&S
Dala-Röster / DFF
Önskedikten / SR
Lyrisk läsebok / Fib
Skandinav Költök / Magvetö
Tystnadens ord / Piccolo
Höst / Fabel
Liten lyrikstund / SR
Hela Sverige (prosa) / R&S
De gror - de väx... / Cewe
Skogsarbetardikter / Cewe
Lyrikboken / Forum
Den svenska lyriken / Tiden

Det finns många olika tonsättningar av Olle Svenssons dikter.

Vissångaren och kompositören Björn Hedén kommer att svara för ett program om Olle Svensson under årshögtiden på Brunnsvik 6-8 maj 2011. "Det är med orden undret först begynner" har tonsatts av Björn Hedén och finns med på hans CD

~ BJÖRN HEDÉN sjunger OLLE SVENSSON
Och därför kan vi älska....

BÖN OM FÖRNYELSE

Det är med orden
undret först begynner.
Det är med orden
först det måste ske -
hos dem som vårens
första vind skall brusa
och det förfrusna
sig till räddning ge.

Först måste dag och sky
helt plötsligt blåna
vid fjärran horisont
i slitna ord
innan den onda
vintern i vårt hjärta
kan töa bort
så det blir naken jord.

O giv mig rymd i orden
som jag stammar -
o giv dem vingar
så att livet får
sin verklighet tillbaka
i mitt hjärta
och vintern äntligt
böjer av mot vår.

(Ur diktsamlingen Skallgångshöst 1961)


Tonsättningar

Och därför kan vi älska....

BJÖRN HEDÉN sjunger OLLE SVENSSON
Sång och gitarr: Björn Hedén
Cello och celloarr: Erik Nordström
(Wisa Bild & Ljud Produktion (1998)
En ny CD kommer år 2011 !


















Björn Hedén skriver om Olle Svensson – Ljusmästaren

”Under åren har många recensenter och biografitecknare förknippat diktaren Olle Svensson med ljuset. Man har relaterat till begreppet på två olika plan. Dels direkt från dikter med naturskildringar och poetiska stämningar - dels till den symboliska tolkningen där ”ljuset” är livets innersta väsen. I en tid som präglas av upplevelsemani, ytlighet och förakt för svaghet, är det utomordentligt viktigt att begrepp som stillhet, etertanke, närhet och fördjupning får tillfälle att bemöta enfalden.

Olle Svensson beskriver ljus, lyssnande, stillhet, livets absoluta okränkbarhet och vårt behov av koncentration på ett ovanligt och insiktsfullt sätt. Många dikter handlar skenbart om höstkyla och utslocknande lågor, men under texten strömmar kraften och uppmaningen att se livet som en helhet där alla delar är nödvändiga och naturliga.

Födelse – död – glädje – sorg är lika viktiga avbalanserade ingredienser i det tillstånd som kallas liv. Kunskapen att leva når man bara genom att acceptera livet som någonting större än ens egen förmåga att förstå.
Lev – var inte rädd – lev!”

Björn Hedén

OLLE SVENSSON målade gärna och han har skapat många konstverk .


T R I P T Y K: E N ~ P O E T S ~ B I L D E R


Olle Svensson kom att bli en av vårt lands stora, särpräglade centrallyriker. I Sveriges Radios program ”Önskedikten” var Olle Svensson den mest önskade poeten under 1960- och 70-talen. Hans omfattande författarskap är präglat av djupt allvar med ett rikt symbolspråk. Han förespråkade enkelhet och hade inte stora fordringar på livet. Han var en naturmänniska, som kunde sitta i timmar vid någon av Grangärdebygdens många sjöar för att känna doften från naturen och sedan återge den i sin diktning.

Sveriges Radios DAGENS DIKT hämtade dikterna vecka 32 (4/8 - 8/8) 2008 från Olle Svensson:

~ måndag
Dikt: saknar titel Ur diktsamling: Spår och spillror
~ tisdag
Dikt: Tacksägelse vid bäcken Ur diktsamling: Skallgångshöst
~ onsdag
Dikt: Under rykande skyar Ur diktsamling: Kvarlåtenskap
~ torsdag
Dikt: Du bär din låga själv Ur diktsamling: Att vandra mot morgon
~ fredag
Dikt: Någon måste fjärran sig begiva Ur diktsamling: Att vandra mot morgon
~ lördag
Dikt: Bön i skymningen Ur diktsamling: Som mitt liv


100-års firandet av Olle Svenssons födelse bjöd många program


Olle Svensson-dagen 2008
hade som tema

"En sökare själv på färden
dina hemliga tecken vet"

Ur I sanden skriver du
Från diktsamlingen Primitiv drömkonst, 1943




Här är några av de många goda recensioner som diktaren Olle Svensson fått. Ibland jämförs han med Harry Martinson:


I Biblioteksbladet skrev Sune Berg när Dikter i urval utkom:

"OLLE SVENSSON är en av de mera lågmälda diktarna i vårt land. Alltmer genomarbetat har han skrivit sin diskreta förkunnelse och har han verkat för rätten att fråga. Hans dikt ter sig som en imponerande, ihärdig vakthållning kring några få av livets centrala värden, ärlighet, enkelhet, godhet, längtan."

När Olle Svensson debuterade 1934 med diktsamlingen Som mitt liv, på Wahlströn & Widstrand skrev Ragnar Jändel i Social-Demokraten:

”Det är en vek hand som för stråken, man skymtar ett intelligent ansikte med ett par klara, goda ögon. Och det finns därtill ett betydande mått av vad som brukar kallas litterär kultur hos denne norrländske skogsarbetare.”

Ivar Lo–Johansson skrev om Olle Svenssons debutdiktsamling Som mitt liv i Folkbladet:

”Detta är en renhårig, ärlig bok. Den är byggd på upplevelse. Den har växt fram från en människa, som längtat och drömt betydligt mera än det som hunnit skrivas i bok.”

Även i Norge uppmärksammades Olle Svenssons debutdiktsamling Som mitt liv. Johan Falkberget anmäler den positivt i Arbeiderbladet, Oslo med många diktcitat.

Också Olle Svenssons romankonst uppmärksammades i Norge. Carsten Middelthon i Dagbladet, Oslo skriver om romanen Han ville bli diktare, 1947, där Olle Svensson låter sitt alter ego "Måns Andersson", framträda:

Han ville bli diktare. Bara titelen er nok till å forklare hvorfor en bok som denne ofte vil bli liggende med åpne sider mellom hendene på drömmende unge mennesker. […] Titelen er en fanfare, og boka er en begivenhet. Man blåser ikke fanfarer till hverdags, og der er ikke hver dag man möter en dikter som Olle Svensson.”

När Olle Svenssons andra diktsamling Spår och pillror kom ut 1937 på Wahlströn & Widstrand, skrev Gunnar Ekelöf i Social-Demokraten:

”Vad som gör Olle Svenssons dikt sympatisk är dess idealism, begäret att trots all bitter besvikelse framhärda i kärleken till livet. Det är en hård, mörk, erfaren kärlek – men innerst inne har den förblivit vek och ljus, ty den ursprungliga innersta naiviteten kan människohjärtat aldrig frånhända sig.
Det är ögonblicken då öknen blommar som ger livet dess värde – långa meningslösa år kunna gå: så kommer plötsligt och gåtfullt en upplevelse som ger mening åt det genomlidna. Det är denna eviga och i detta fall tydligen djupt upplevda verklighet, denna nästan religiösa inställning till kärleksmysteriet, som genomsyrar boken…”


I SANDEN SKRIVER DU

I sanden skriver du, skrivare,
så länge du inte vet,
att din enda arbetsgivare
heter Inre nödvändighet.
Din uppgift är inte att öka
bibliotekens textförråd.
Den är först och främst att söka
sanningens hemlighetsfulla tråd
i livets väv - att följa i dunkla mönster
dess spår av ljus så långt tanken når
och att kanske finna det fönster,
varur ljuset ytterst går.
Din uppgift är inte att vara
en tanklös publik till tidsfördriv.
När du talar, så talar du bara
till nattliga vandrare om det liv
som djupast i själarna brinner,
De tecken och spår du finner
av sanningen talar du om.
[...]
En sökare själv på färden
dina hemliga tecken vet.
Och andens rike i världen
är din enda verklighet.

(Ur Primitiv drömkonst, 1943)

I Bonniers Litterära Magasin skrev Olof Lagercrantz om Olle Svenssons tredje diktsamling Primitiv drömkonst, utgiven 1943 på Wahlström och Widstrand:

”Hela Olle Svenssons nya mycket intressanta diktsamling Primitiv drömkonst handlar om den inre rösten, om det liv som är förmer än livet, om fågelleden tvärs över ödemarkerna. Det är en programskrift, sann och intensiv, genomkyld av fjällets vindar, av sin skapares hårda öden. […] Vad han har att säga om andlig frihet och om strid mot det mörker som bor i varje människa på vilken sida om fronten hon än befinner sig är väl värt att lyssna till.”

I Svenska Dagbladet skrev Olof Lagercrantz om Olle Svenssons romandebut Hon som ville bli fri, som utkom 1946 på Natur och Kulturs förlag:

”Det äkta liv som finns i denna roman gör den angelägen och värdefull. Vi börjar få många flyhänta berättare, men diktarna är det nu som förr ont om. Olle Svensson är diktare – ett namn att minnas.”

Olle Svenssons debutroman 1946, Hon som ville bli fri kom följande år ut på Hasselbalchs forlag, Danmark i översättning av Astrid Ehrenron-Kidde. Romanens danska titeln är Under livets Aag.

År 1980 kom ett brev från statsministern i Köpenhamn Anker Jørgensen, till den danske författaren Henrik E Pedersen:

”Kaere Henning E Pedersen. Mange tak for din boghilsen. Jeg kan fortaelle dig, at jag laeste Under livets Aag i Fagbladet, og jeg laeste den med stor interesse, fordi det undrede mig, at jeg ikke førmaerkeligt nok havde hört om Olle Svensson. Men jeg synes som du, at det, du bl a citerer i din artikel, er så godt, at han i hvert fald minder mig om Harry Martinson og alle de andre gode svenskere.

Med venlig hilsen
Anker Jørgensen


En sådan jämförelse med Harry Martinson gör också Fil. dr Alf Ahlberg i Dala-Demokraten 1963, där han har en artikel den 22 februari under rubriken ”Svensk Provinsialism, mycket mer än trångsynthet”. Han skriver om ”en författare Olle Svensson, som skrivit lyrik som efter mitt förmenande mycket väl skulle kunna jämföras med Harry Martinsons.”

Fil. dr. Alf Ahlberg blev 1927 lärare vid arbetarrörelsens folkhögskola, Brunnsvik, och var dess rektor 1932-1959. Han har en lång recension i Dala-Demokraten av Olle Svenssons diktsamling Den barmhärtige samariten, som kom ut 1957 på LTs förlag. Han talar om Olle Svenssons andliga släktskap med Pär Lagerkvist och Hjalmar Gullberg och skriver bl a:

”Den skönhet för vilken dessa dikter finner enkla, innerliga ord, är inte skönheten hos sommarens yppiga rikedom, icke de stora bergens eller stjärnhimlens sublima skönhet, det är det skimmer över av frosten redan märkta moar och myrar, där tysta liv övervintrar, det är den bleka, fattiga skönheten hos en värld, som lever sitt liv fördolt för denna världen och som man måste komma jorden nära för att kunna se:
[…]
Man måste länge ha vandrat i ångest, mörker och dödsskuggans dalar innan man kan skönja den matta glansen kring de små jordiska tingen. Poeten har vandrat denna långa och vilsna väg och därför kan han i enkla lågmälda ord besjunga den. Han är alltid nära jorden, nära livet, men inte som en hektisk livsdyrkare, utan som en, som i avskedstimman med kärlek och tacksamhet ser allt som han förr med skumma och grå ögon gått kallt förbi.
[…]
Olle Svenssons diktning har det goda, vackra, sorgbundna leende, som man kan möta i blicken hos den, som länge lidit.”

När Olle Svensson 1949 gav ut romanen Att missbruka livet på LTs FÖRLAG utbrister Sven Stolpe: ”Han är ett slags svensk Dostojevskij i mindre format, som har mycket att berätta om ensamhet, själslig splittring, molande ressentiments, lurande vanvett. […] Olle Svensson berättar drastiskt, intensivt om egendomliga gestalter i Västra Dalarna, Dan Anderssons hemtrakt. […] Man vill gärna veta mer om dessa snabbt men skickligt snidade figurer.”

I Ny Tid, Göteborg recenserar Walter Dickson Att missbruka livet och skriver: ”Att Olle Svensson är besatt av sitt stoff visar hans syner av människan och hennes andliga miljö som äger denna tyngd och förstoring som är nära en hallucination och som några strecks förlängning kan göra till trollsaga. Han står rätt nära Harry Martinson i detta.”

Olle Svensson hade goda kontakter med sina samtida författarkollegor, som han bl a träffade på Sveriges Författareföreningens konferenser. År 1948 var Östersund mötesplatsen för Författareföreningen och ”Harry Martinson skulle ha varit med bland de främsta, men tvingades skicka återbud i sista minuten på grund av sjukdom.” Det blev Olle Svensson som fick läsa istället, skriver Berna Svensson i sin bok Ljusmystikern i Sunnansjö.

Olle Svensson fick mycken god respons på vad han diktade. Poeten Tomas Tranströmer skriver i ett brev till Olle Svensson efter det att hans diktsamling Skallgångshöst, 1961 utkommit på LTs FÖRLAG:

”Att läsa Skallgångshöst är som att andas frisk skogsluft. I de flesta moderna diktares böcker finns en plågsam dissonans – diktarens värld och den verkliga världen får ingen riktig kontakt med varann. Man får ett intryck av rasslande kulisser. Så är det inte hos Dig. Det är en välgörande läsning. Jag förmodar att Du är hjärtligt trött på ordet ’äkta’ så jag ska inte kasta det på Dig men jag tror att när kritikerna har använt detta gamla klichéuttryck just om Dig så har de menat något alldeles reellt, en bestämd kvalitetsupplevelse. Personligen tycker jag att Du står så säkert i visionen och verkligheten att Du gott kan släppa fram VERSMAKAREN inom Dig med gott samvete (som i Sorgens blomma – det omistliga stycket).”

Litteraturkritikern Bengt Holmqvist, som inte minst i översiktsverket Den moderna litteraturen, 1966 visar sin stora kringsyn, skriver i sin recension av diktsamlingen Skallgångshöst i Dagens Nyheter :

”Det är kanske Olle Svenssons allra mest personliga, mest tydliga bok. Den handlar, kortast uttryckt, om en strävan till sanning: bort från alla ord som står där bara för deras egen skull, bort från illusioner och omvägar, fram till en yttersta enkelhet och klarsyn. Med sand och smärgel / vill jag skura fram ur orden / nödvändighetens rena innebörd / och ursprungstecken.” Bengt Holmqvist avslutar sin recension i Dagens Nyheter så här: ”Det är inte en konst som bländar. Det är en konst som väcker tillit.”

Litteraturdocenten och poeten Björn Julén, ordförande i Karin Boye Sällskapet under åren 1989-1998, skriver i Svenska Dagbladet om Olle Svenssons Dikter i urval, som utkom 1963 på LTs FÖRLAG:

”Det finns en ödmjukhet i hans livshållning som griper och övertygar. Hans dikter handlar ofta om ett sätt att leva och att överleva. Han väljer den långa vägen, den man når ned till om man sänker sig till blommornas och gräsets nivå. […] Det finns ett krav på öppenhet och ärlighet som med åren vuxit sig allt starkare inom Olle Svenssons diktning. Han avvisar de höga, patetiska orden och väljer bara dem han helt kan stå för.”

Diktsamlingen Sena sagor, 1967 blev Olle Svenssons sista bok. Björn Julén anmälde boken i Svenska Dagbladet och skrev: ”Olle Svensson förmår expressivt pressa samman orden till nya klanger, nya musikaliska förbindelser. Det är främst i naturbilderna detta sker.”

Johannes Edfeldt recenserade i Dagens Nyheter: ”När man läser Olle Svenssons dikter är det främst den subjektiva äktheten i hans känsloupplevelse som blir för läsaren avgörande, och man vore bra tondöv om man inte i Olle Svenssons strofer uppfattade deras mänskliga giltighet och lödighet. Det är inget obetydligt att lyckas hävda sin självständiga syn i en form som närmast anknyter till folklig vistradition. […] Det individuella öde som avtecknar sig i Olle Svenssons lyriska journal har säkert rymt mycket av köld, mörker och ödslighet. Så mycket värdefullare blir då de ofta gripande uttryck för ljusdyrkan och sommarglädje som hans dikter rymmer.”

Många litterära priser

Olle Svenssons fick, förutom många goda recensioner av sin diktning, också mottaga flera olika priser, bl a Dan Andersson-stipendiet år 1964 med motiveringen: ”…att Olle Svensson genom sin diktning på vers och prosa och genom sin personliga anknytning till livet i skogarna ansluter sig nära till traditionen från Dan Andersson, som stipendiet avser att befrämja. Han har givit finstämda djupt personliga uttryck åt samma känslor och livsvärden som inspirerade Dan Andersson, själens längtan, frihet och ansvar, han är på sitt område en av våra mest betydande tolkare av dikten som ideal och levande verklighet.”

Lyvikskyrkogårdens diktargravar

När Dan Andersson Sällskapet samlas till årshögtid och då också besöker diktargravar på Lyvikskyrkogården i Ludvika, så märks det tydligt hur människor är gripna av dikt och vill lyssna till och gärna läser och sjunger vad diktarna förmedlat. Då känns det precis så som Ivar Lo-Johansson uttrycker det, när han stod vid diktargraven på Lyvikskyrkogården i Ludvika: "Jag tänkte samtidigt på hur styrka strömmade från den döde genom leran och in i det jag skrivit. Jag stod så länge. Jag tog styrka från en grav". (Författaren s. 141) Vid Harry Martinson-sällskapets utflykt under årshögtiden kommer vi att besöka diktargravarna på Lyvikskyrkogården.



Olle Svensson avled den 4 september 1972. Hustrun Berna avled den 23 december 2006 och överlevde alltså sin make med 34 år. Under dessa år publicerade Berna också sina egna dikter. Grangärdebygdens Kulturförening har år 2010 utgivit en vackert illustrerad samling med dikter av Berna Svensson Som en röd pelargon. Omslag av Siv Nordin. Dikten Ännu är tid har illustrerats av Anneli Gullmar, Sunnansjö



Utformningen av makarna Olle och Berna Svenssons gravvård med flera små polerade stenar på Lyvikskyrkogården, har inspirerats ur Olle Svenssons sista prosaverk, essay-boken Förlorad verklighet, där Olle skriver om en koja han byggde 1929:



”Jag lade ner mycken kärlek på att få det vackert både ute och inne och murade en öppen spis av blankpolerade mörka stenar, som jag bar upp från ån, som brusade fram inte långt från tunet. Stenar som hade rullat och polerats i forsen i tusentals år och som det var en välsignelse att smeka med händerna. Men de var tunga att bära upp för den branta åslänten. Men på den tiden var man inte van annat än det som var tungt att bära och brant att vandra i världen.”


GEMENSKAP

Det sitter ett nattfly och dör
på min mörknande fönsterpost.
Och vad jag än drömmer
önskar och gör
här innanför -
det sitter där grått
och brunt av rost
med trasiga vingar och dör.

Det är inte mer än några
fattiga tum ifrån
den hermetiskt slutna värld
där ett natfly sitter och dör
mellan stänglar och strån
till den hemliga värld härinne
där jag själv går ensam och väntar
på uppbrott och vinterfärd.
Några fattiga tum -
men längre ändå
än till bortesta stjärnan i Svanen
i rymdernas gränslösa rum.

Men det finns likaväl
en förbindelseled,
en hemlig gemenskap,
ett samlande spår
mellan människa, nattfly
och hasselmus -
att vi lever i samma ensamhet
och dör i samma ljus.

Ur diktsamlingen Sena sagor, 1967 - Olle Svenssons sista bok


Rune Liljenrud


L Y R I K (12 diktsamlingar)




OLLE SVENSSON
Som mitt liv (1934) - Debut
Lyrik / W&W





OLLE SVENSSON
Spår och spillror (1937)
Lyrik / W&W




OLLE SVENSSON
Primitiv drömkonst (1943)
Lyrik / W&W




OLLE SVENSSON
Om hösten (1948)
Lyrik / NoK




OLLE SVENSSON
Arcanum (1950)
Lyrik / LT




OLLE SVENSSON
Nedanför flod och fall (1954)
Lyrik / LT




OLLE SVENSSON
Den barnhärtige samariten (1957)
Lyrik / LT




OLLE SVENSSON
Skallgångshöst (1961)
Lyrik / LT




OLLE SVENSSON
Dikter i urval (1963)
Lyrik / LT




OLLE SVENSSON
Sena sagor (1967)
Lyrik / LT




OLLE SVENSSON
Kvarlåtenskap (1974 - Postumt)
Lyrik / LT




OLLE SVENSSON
Att vandra mot morgon
Valda dikter (1991 - Postumt)
Lyrik / Proprius





~~~~~~~~~~~~~~~

P R O S A (12 verk)



OLLE SVENSSON
Hon som ville bli fri (1946)
Roman / NoK




OLLE SVENSSON
Han ville bli diktare (1947)
Roman / NoK


OLLE SVENSSON
Malvi och jag (1948)
Roman / NoK




OLLE SVENSSON
Ond vandring (1949)
Roman / LT




OLLE SVENSSON
Att missbruka livet (1949)
Roman / LT





OLLE SVENSSON
De sju järnringarna (1950)
Romann / LT





OLLE SVENSSON
Färjläge (1951)
Roman / LT





OLLE SVENSSON
Dömd av de dömda (1952)
Roman / LT





OLLE SVENSSON
Fjärran sommar (1953)
Roman / LT



OLLE SVENSSON
De blindas flykt (1955)
Roman / LT





OLLE SVENSSON
Resa under en vildapel (1959)
Prosasamling / LT





OLLE SVENSSON
Förlorad verklighet (1965)
Essayer / LT