Tre röster om Medborgarskolan Fogelstad

 

Harry Martinson var väl hemmastadd på Medborgarskolan Fogelstad, där han var en uppskattad gästföreläsare.

Harry Martinson inleder Vägen till Klockrike 1948, med kapitel CIGARRMAKARNA. Osökt kommer detta i minne vid läsning av Fogelstad Berättelsen om en skola 1956, där Moa Martinson har en artikel FRÅGELÅDAN, en liten oansenlig, betydligt begagnad cigarrlåda, på vilken sitter ett lock med en springa som på en sparbössa. Lådan heter frågelåda rätt och slätt. Den finns på Medborgarskolan Fogelstad. Ibland står den på taffel i matsalen, ibland på en hylla i lektionsrummet. Någon kväll i veckan  på något av elevernas eller lärarinnornas rum. I de sistnämnda fallen brukar förseglingen brytas, de små frågelapparna läsas upp av den för kvällen valda ledaren och så börjar diskussionen.

En kväll fanns i frågelåda tvenne frågor lydande: "Varför älskar människorna varandra utan att känna varandra?" och "Varför mördar människorna varandra utan att känna varandra?"

Moa Martinson redogör i artikeln FRÅGELÅDAN för ett livfullt samtal utifrån frågorna och avslutar:

"Så där innehållsrik kan en oansenlig cigarrlåda vara. Vore intressant med en proportionell frågelåda mitt på torget där de tysta i landet, som aldrig vågar sig fram varken i press eller talarstol, diskret och på eget vis finge besvara de båda frågorna till litet ledning för dem, som styr och ställer med folks väl och ve, liv och död."

Artikeln avslutas med den bild som syns här ovan i bloggen.

Moa Martinson /Helga Johansson / var en engagerad kursdeltagare på Fogelstad

I Jag möter en diktare skriver Moa Martinson om den tid hon gick på Medborgarskolan Fogelstad, som var ett stort gods där Fröken Tamm bedrev en rationell skogsvård och hade drivning varje vinter på tusentals timmer. På skolan samlades idel elitfolk. Stipendiater från fabriker från olika städer i hela Sverige. Sångpedagoger. Internationellt kända kvinnor. Endast kvinnor förekom på skolan, skriver Moa Martinson.

"Det var som om jag svikt något med att gå på detta storslagna gods och ha det bra, bli populär bland skolans elever, få väninnor bland lärarinnorna - rektor Honorine Hermelin,  doktor Ada Nilsson, som jag kände sen några år förut, Ebba Holgersson, en praktisk skånska med anor långt tillbaka i tiden.

   Här togs nya skikt i min hjärna i bruk. Det jag läst och lärt på egen hand i torpet kom till nytta. Jag fick resonans för det jag talade om. Mina små talanger, både praktiska och rent litterära, kom till sin rätt, mina praktiska i skolans kök och trädgård, till och med vid vårfisket, min beläsenhet i lärosalen. Stora luckor hade jag i min uppfostran, litterärt och akademiskt sett. Men det fanns stora luckor i de bildades vetande också, vad det gällde samhället och anonymt folk, så det jämnade ut sig."

En dag kom ett brev som förändrade allt, till Fröken Helga Johansson. Eleverna och en lärarinna som sett den underliga adressen, såg lite förvånat på mig. Jag hade kommit dit som änka. Man hade sett listan, där det stod att min man hade begått självmord. Dessutom kallades jag Moa av alla på Fogelstad. Brevet var från Harry Martinson. Han undrade om han kunde få bo i mitt torp åtminstone en vecka, så han kunde samla sig och skriva något - en diktsamling hade han tänkt. 

[...] 

Så började Martinsons och mitt samliv. Han kom att stanna här i något över elva år."

Harry och Moa gifte sig år 1929 och äktenskapet varade fram till 1941. 

Elin Wägner tillhörde styrelsen för Medborgarskolan Fogelstad

ELIN WÄGNER: Människan är som en fågel

Människan är som en fågel med allt för trubbiga vingar

och hennes flykt är låg, gränsar ständigt mot fallet.

Missmodig slutar hon ofta upp med att flyga, tager i stället till benen och domesticeras.

Den frestelsen troligen blivit för stark för oss alla.

Men på Fogelstad exercerades vi till att flyga, lärde oss skämmas att vagga som ankor på marken.

Där ute i världen viskar oss Frestarn i örat:

"Nog vore det härligt att få vara nöjd med sin åsikt,

få gömma den undan för mothugg, risker och faror."

Men som elever av den sokratiska skolan

tvingas vi att åtminstone en gång på året

sätta vår älskade åsikt ånyo i fråga.

Inte ett faktum får man kringgå för rektorn.

Som vikingen svärdet mot klippan så måste man slipa sin mening,

får aldrig blunda för det som passar dåligt i stycket.

Sokrates mildare var i så fall än rektorn.

Och plötsligt är kanske ingenting kvar av ens eget.

Det som man kom med, hemgjort och konfektionerat.

Men då. Något nytt föddes till liv under festsalens bjälkar.

Något steg, och vi kände hur vingarna buro.

Det nyfödda äges av alla och har av alla en droppe

av kunskap, oskiljaktig från kretsen och stunden.

Och när samvaron löses, äges det hela av alla.

(14 april 1935)

Elin Werners dikt om Fogelstad finns på sidor 131-132

Rune Liljenrud  

ATT RESA - Av Harry Martinson

 

   På det tidiga trettiotalet, i en soffa på Fogelstad, satt den unge Harry Martinson, nyss hemkommen från en sanatorievistelse, och berättade om sina luffaröden. Honorine Hermelin hörde på honom med ett speciellt intresse - hon hade nämligen i färskt minne det luffarhotell, ett av de första i Sverige, som hennes farfar inrett på Gripenbergs ägor.

   "Säg mig", utropade hon full av vetgirighet, "hur går det till att gå på luffen? Går man bara utan plan, som vinden blåser, eller sätter man sig ett mål före?"

   "Man har alltid ett mål eller rättare ett kvantum per dag", sade den unge pojken allvarligt. "Jag vet vad jag talar om för jag har luffat fyra gånger mellan Malmö och Östersund."

   Och något av vandringslustens friska vindar blåser i hans skildring av "Att resa", som han vid den tiden nedtecknade.

Harry Martinsons "Att resa" finns införd i Fogelstad. Berättelsen om en skola. Red. av Elsa Björkman-Goldschmidt. Stockholm 1956, s.163-167. Enl. red:s ingress en skildring nedtecknad "på det tidiga trettiotalet". Finns införd i Tidevarvet 1934.

Rune Liljenrud 

"Varje människa har inom sig motstridiga tendenser. Det pendlar inom människan ständigt mellan det ljusa och det mörka, mellan det onda och det goda, mellan vad den ena parten uppfattar som ont och den andra som gott och tvärtom." HARRY MARTINSON

 

Harry Martinson berör frågor om ont och gott I en intervju år 1971som Carl Magnus von Seth gör om Harry Martinsons diktsamling Dikter om ljus och mörker, tankar som också finns i den år 2004 postumt utgivna diktsamlingen De tusen dikternas bok: 

"Min samling går ut på det att varje människa har inom sig motstridiga tendenser. Det pendlar inom människan ständigt mellan det ljusa och det mörka, mellan det onda och det goda, mellan vad den ena parten uppfattar som ont och den andra som gott och tvärtom. Jag har gjort alltså mitt eget jag till en sorts tummelplats för dessa tankar, motstridiga tankar och tendenser och på så sätt tycker jag att jag har kommit närmare vad jag i själva verket alltid har varit, haft motstridiga känslor om saker och ting här i världen... Det så kallade dialektiska spelet försiggår inom människan."

För eller emot. Vad?
Du är själv bådadera.
Du kan aldrig utesluta hälften av dig själv
utan att klyvas till döds.
Vad det verkligen gäller inom dig
får du fylla i själv,
i enlighet med din insikt.

HARRY MARTINSON: De tusen dikternas bok

Författaren Maria Küchen skriver i kapitlet  Kampen mot ondskan i sin bok  Söndagarna 2015:

"Tänk om det onda finns i mig? Tänk om det bara inte har visat sig ännu men skulle bli synligt i vissa situationer som jag har sluppit hamna i? Tänk om något gott kunde finnas i en SS-officer? Då bli det krångligt. Då bevisas det att kampen mot ondskan inte utkämpas mellan onda människor och goda utan inom var och en av oss - vi som är vanligt hyggligt folk, precis som de vanliga hyggliga tyskar på 1930-talet som av bekvämlighet blundade för vissa saker eller trodde på att det onda var rätt eftersom det var vad de mäktiga sa. [...] 

Den längsta resan är resan inåt, skrev Dag Hammarskjöld, och precis som varje färd värd namnet kommer resan inåt med strapatser. [...] Framför allt måste jag passera mitt eget mörker. Det finns ingen väg runt det. [...] Resan inåt är en motståndsrörelse mot mitt eget mörker, ett ljusets motstånd, och när jag gjort denna långa färd, först då, inser jag att den kortaste resan är resan till medmänniskorna. De andra är som jag: min brist, mitt ljus, och de är aldrig långt borta.[...]

Erfarenhet av mörker ger insikt om något och insikter är till för att spridas, och det är dessutom ofta lättare att förstå andras mörker än sitt eget eftersom avstånd ger perspektiv. Inte sällan är det vad den skrivande gör, säger till läsaren:

Ta mitt mörker och använd det. Använd det. Gör vad du vill med det. Sparka det tills det blöder ljus och sänd mig sedan ljuset tillbaka."

Maria Küchen anknyter här till den irländska musikgruppen U2, välkända för att stödja organisationer för mänskliga rättigheter bl.a Amnesty International 

U2 sjunger:

I'm gonna kick the darkness

till it bleeds daylight,

I believe in love

Rune Liljenrud 

Harry Martinson berättar i ett brev 1938 om Siri Derkerts allvar och "fördjupning", och nämner samtidigt att han kommit överens med konstnärinnan om att sitta modell för ett porträtt, något som dock inte blev av.

Eldare. Självporträtt. Harry Martinson 1934. Olja 

Omslag till Ingvar Holms bok 2004. 

Ingvar Holm skriver i sin bok Harry Martinson i målarnas mitt, 2004 att Harry Martinson gärna umgicks med bildkonstnärer vilket Martinson motiverade så: ”Naturligtvis var det målarna och inga andra som jag kunde umgås med. Författarna var alldeles för fina och lärda – dem vågade man inte närma sig. […] Annat var det med konstnärerna: Vi talade samma språk – faktiskt det tungomål som också talades vid pannorna i eldarrummen. Det var enkelt och rakt. Och i Göteborg stod vi i samma kö till soppköken.”

Harry Martinson  Kallor i vas, 1934. Olja på papp 

Jubileumsåret 2004 då Harry Martinson 100 år högtidlighölls, utställdes ett antal verk av Harry Martinson på Waldemarsudde i Stockholm. Båda makarna Martinson, Harry och Moa gifta 1929-1941, umgicks med konstnären Siri Derkert, som 1940 utförde en kolteckning av Moa och denna finns avbildad i Rolf Söderbergs publikation Siri Derkert, Sveriges Allmänna Konstförening 1974. Siri Derkert (1888-1973) planerade att göra ett porträtt av Harry Martinson vilket Ingvar Holm nämner i sin bok Harry Martinson i målarnas mitt, att Harry Martinson i ett brev 1938 talar om Siri Derkerts allvar och "fördjupning", och nämner samtidigt att han kommit överens med konstnärinnan om att sitta modell för ett porträtt, något som dock inte blev av.

Siri Derkert gjorde flera porträtt av Moa Martinson. De hade tillsammans vistats på Medborgarskolan Fogelstad, där Siri Derkert från och med 1943 var en årlig kursmedlem och hon avbildade där med sina subjektiva tolkningar ofta skolans huvudpersoner Elisabeth Tamm, Emilia Fogelclou, Honorine Hermelin, Kerstin Hesselgren och Ada Nilsson, som dock inte uppskattade Siri Derkerts konst. De tyckte sig karikerade och massakrerade men därom menade Siri Derkert : "Jag gör aldrig karikatyrer, jag ser dem sådana".  Om ansikten säger Siri Derkert: "Ansikten är vackra eller fula. Det fula är det uttrycksfulla. 'Stillhet' i alla avseenden vill svensken ha, det släta lugna. Kvinnoansikten kan vara söta, rara, passiva i uttrycket, utplånat sköna, opräglade av livet. Där inget kan avläsas om ett livs upplevda mödor, ömhet och kärlek." 

Brevfrimärke 1982

Elin Wägner 100 år

Finns på Lilla Björka, Berg 

Elin Wägner, som tillbringade mycket tid på Medborgarskolan Fogelstad, hade mera accepterande tolkning av Siri Derkerts konstnärliga skapande, och flera av Siri Derkerts Elin Wägnerkonstverk finns bevarade, såsom staty på St Eriksplan i Stockholm mitt emot Vasaparken och på Medborgarskolan  Fogelstad i Julita socken, i Sörmland, samt verk på Elin Wägners Lilla Björka, Berg i Småland.

Finns på Lilla Björka, Berg 

Rune Liljenrud  

"Det bästa hon gav ligger i den mängd visa tankar som hon smugglade in i sina arbeten"

 

"Det bästa hon gav ligger i den mängd visa tankar som hon smugglade in i sina arbeten", säger Harry Martinson i avslutningen av sitt högtidstal till Elin Wägners minne den 20 december 1949 i Svenska Akademien, där han efterträdde henne på stol 15. 

Två samlingar finns utgivna med tänkespråk och på Elin Wägner-skolan i Växjö möter nu på olika sätt hennes kloka ord:

1. När det gäller min kärlek, är jag inte rädd för någonting i världen

2. Man kan hinna mycket mellan tårarna.

3. Det kan komma så mö utå ett enda misstag.

4. Hon höll framtiden som en blomma mellan sina händer.

5. Jag har lärt mig under ett långt liv en sak, man kan åtminstone vara snäll.

6. Dock låter jorden sig ej ägas. Om den missbrukas, lider den och upphör att ge.

7. Jorden kan möjligen befria sig från människan, men människan kan aldrig befria sig från jorden.

8. Det är till slut kvinnan och daggmasken som avgör det hela.

Elevarbete

Elin Wägner-skolan i Växjö

 Skulptur ”Pricken över Ä” av Karen Frode 

Aulans fondmålningg av Ingvar Bergman, 1953

Elevarbeten

Program under  

Elin Wägner-veckan

Rune Liljenrud

 

Namnet "O Fåglastad . . ." på Elin Wägner-sällskapets skriftserie 33/2022, kommer från en av sångerna, med text av Harry Martinson, som kören på kvinnliga medborgarskolan på godset Fogelstad i Julita socken, Katrineholms kommun i Södermanland, brukade sjunga. Elin Wägner-veckan ger på INTERNATIONELLA KVINNODAGEN 8 mars program "FOGELSTAD - kvinnliga medborgarskolan - ÖPPNAR IGEN"

 

Fogelstadgruppen bildades 1921 på initiativ av Elisabeth Tamm, en av de fem första kvinnorna i Sveriges Riksdag. Dit bjöd hon in Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Elin Wägner och Kerstin Hesselgren. Alla var frisinnade kvinnor och ansåg att kvinnor behövde utbildas i medborgarskap eftersom de stått utanför så länge.

Siri Derkert var en flitig elev på Medborgarskolan och kom att utvecklas till en av våra mest namnkunniga kvinnliga konstnärer. Hon har i Stockholm utsmyckat bl.a T-banestationen Östermalmstorg, vari Fogelstadgruppen och Elin Wägner betonas. På St Eriksplan  Stockholm mitt emot Vasaparken finns Siri Derkerts Elin Wägner-staty. Också på Fogelstad finns statyn.

Siri Derkert om ansikten: "Ansikten är vackra eller fula. Det fula är det uttrycksfulla. 'Stillhet' i alla avseenden vill svensken ha, det släta lugna. Kvinnoansikten kan vara söta, rara, passiva i uttrycket, utplånat sköna, opräglade av livet. Där inget kan avläsas om ett livs upplevda mödor, ömhet och kärlek." 

Harry Martinson var väl hemmastadd på Fogelstad, där han var en uppskattad gästföreläsare och skrev erkännande O, Fåglastad:

Harry Martinson tillägnade Elisabeth Tamm lyrik på hennes femtioårsdag den 30 juni 1930:

Undersamt liv har den människa

vars solvarvs cirklar gå ihop på rosornas dag,

i pionernas tid -

Särlyckligt lagd i livets kedejöden

är den människan.

Harry Martinson

Rune Liljenrud 

MAJA EKELÖF: "Det vore väl roligt för dem", resonerade hon för sig själv i dagboken, "att veta hur en låglönare har det."

1970 vinner en okänd medelålders städerska, ensam fembarnsmamma, MAJA EKELÖF,  bokförlaget Rabén & Sjögrens stora romantävling med "Rapport från en skurhink", en dagbok från en hård låglönevardag.  Juryns motivering, med Alva Myrdal som ordförande, för priset till Maja Ekelöf lyder:

"Manuskriptet ger i dagboksform inblickar av stor äkthet i ett livsöde av en typ som sällan skildras i litteraturen. De lågavlönades situation belyses med sensibilitet och humor och vardsgsslitet med dess petitesser ställs jämsides med ett starkt engagemang i världshändelserna. Huvudpersonens strävan efter ökade kunskaper gör boken till ett inlägg i debatten om jämlikhet och ökat människovärde."

 2022 vinner NINA VAN DEN BRINK Augustpriset för årets fackbok, en biografi om  Maja Ekelöf. Under den nu pågående Elin Wägnerveckan presenterar Nina van den Brink sin bok och konstaterar om Maja Ekelöf: "Hur välvilliga reaktioner hon än får är de ofta också nedlåtande, och hur många som än köper hennes bok förblir hon i omgivningens ögon en städerska mer än något annat." 

Nina van den Brink bjuder i sin framställning många belysande citat från Maja Ekelöf bok "Rapport från en skurhink", som ger gripande bilder av en tänkande och envist hårt kämpande städerska:

"Varje människa måste ha ett ljus som lyser upp vägen för henne om hon ska orka leva. Mitt ljus under många år har Harry Martinson varit. Han fick lida förödmjukelse. Då ska också jag klara av att vara förödmjukad... Han stod utanför och hörde de rikas skratt. Då vill också jag klara av detta utanför. Han klarade av de simplaste yrken utan att bli försoffad. Då ska också jag klara av mitt städarbete utan att drunkna i städhinken."

Nina van den Brinks Augustprisbelönta biografi om Maja Ekelöf griper starkt läsaren och berör på djupet när hon själv talar om sin bok. Så var det också för Ivar Lo-Johansson, skriver Nina van den Brink och påminner om en kommentar som Ivar Lo skrivit  i Dagens Nyheter:

"Det var en gång en städerska i Karlskoga som gick till sitt arbete klockan 2-3 på efternatten. Hon skrev olovandes på skrivmaskinerna i de tysta timmarna. Det var hennes snabba skrift som överlevde, inte byråkraternas, inte de styrandes prydliga brev. Sällan har någonting gripit och sällan har något imponerat så djupt som människans segrar i Maja Ekelöfs bok."

Rune Liljenrud

  

E R A N T H I S

 

Eranthis har kommit upp och blommar gul. Då borde man väl tala om 'livets seger' eller något sådant. Det hör ju till. Men blommans svenska namn är vintergäck, och det namnet är nog hämtat ganska djupt ur erfarenheten om den svenska våren. Ett gäckeri men inget löfte att hålla i." 

"Eranthis frös igen i natt. Den har förmågan att låta sig frysas. Den slår då ihop kalken till knopp igen. Det gula blir nästan vitt och murkelartat veckigt. Den ser blek och avliden ut, men vaknar upp vid sol." 

Harry Martinson Ur VINTERGATAN 1960 - SVERIGES FÖRFATTARFÖRENINGS KALENDER - 13 vid bordet

Rune Liljenrud