Harry Martinson var väl hemmastadd på Medborgarskolan Fogelstad, där han var en uppskattad gästföreläsare.
Harry Martinson inleder Vägen till Klockrike 1948, med kapitel CIGARRMAKARNA. Osökt kommer detta i minne vid läsning av Fogelstad Berättelsen om en skola 1956, där Moa Martinson har en artikel FRÅGELÅDAN, en liten oansenlig, betydligt begagnad cigarrlåda, på vilken sitter ett lock med en springa som på en sparbössa. Lådan heter frågelåda rätt och slätt. Den finns på Medborgarskolan Fogelstad. Ibland står den på taffel i matsalen, ibland på en hylla i lektionsrummet. Någon kväll i veckan på något av elevernas eller lärarinnornas rum. I de sistnämnda fallen brukar förseglingen brytas, de små frågelapparna läsas upp av den för kvällen valda ledaren och så börjar diskussionen.
En kväll fanns i frågelåda tvenne frågor lydande: "Varför älskar människorna varandra utan att känna varandra?" och "Varför mördar människorna varandra utan att känna varandra?"
Moa Martinson redogör i artikeln FRÅGELÅDAN för ett livfullt samtal utifrån frågorna och avslutar:
"Så där innehållsrik kan en oansenlig cigarrlåda vara. Vore intressant med en proportionell frågelåda mitt på torget där de tysta i landet, som aldrig vågar sig fram varken i press eller talarstol, diskret och på eget vis finge besvara de båda frågorna till litet ledning för dem, som styr och ställer med folks väl och ve, liv och död."
Artikeln avslutas med den bild som syns här ovan i bloggen.
Moa Martinson /Helga Johansson / var en engagerad kursdeltagare på Fogelstad
I Jag möter en diktare skriver Moa Martinson om den tid hon gick på Medborgarskolan Fogelstad, som var ett stort gods där Fröken Tamm bedrev en rationell skogsvård och hade drivning varje vinter på tusentals timmer. På skolan samlades idel elitfolk. Stipendiater från fabriker från olika städer i hela Sverige. Sångpedagoger. Internationellt kända kvinnor. Endast kvinnor förekom på skolan, skriver Moa Martinson.
"Det var som om jag svikt något med att gå på detta storslagna gods och ha det bra, bli populär bland skolans elever, få väninnor bland lärarinnorna - rektor Honorine Hermelin, doktor Ada Nilsson, som jag kände sen några år förut, Ebba Holgersson, en praktisk skånska med anor långt tillbaka i tiden.
Här togs nya skikt i min hjärna i bruk. Det jag läst och lärt på egen hand i torpet kom till nytta. Jag fick resonans för det jag talade om. Mina små talanger, både praktiska och rent litterära, kom till sin rätt, mina praktiska i skolans kök och trädgård, till och med vid vårfisket, min beläsenhet i lärosalen. Stora luckor hade jag i min uppfostran, litterärt och akademiskt sett. Men det fanns stora luckor i de bildades vetande också, vad det gällde samhället och anonymt folk, så det jämnade ut sig."
En dag kom ett brev som förändrade allt, till Fröken Helga Johansson. Eleverna och en lärarinna som sett den underliga adressen, såg lite förvånat på mig. Jag hade kommit dit som änka. Man hade sett listan, där det stod att min man hade begått självmord. Dessutom kallades jag Moa av alla på Fogelstad. Brevet var från Harry Martinson. Han undrade om han kunde få bo i mitt torp åtminstone en vecka, så han kunde samla sig och skriva något - en diktsamling hade han tänkt.
[...]
Så började Martinsons och mitt samliv. Han kom att stanna här i något över elva år."
Harry och Moa gifte sig år 1929 och äktenskapet varade fram till 1941.
ELIN WÄGNER: Människan är som en fågel
Människan är som en fågel med allt för trubbiga vingar
och hennes flykt är låg, gränsar ständigt mot fallet.
Missmodig slutar hon ofta upp med att flyga, tager i stället till benen och domesticeras.
Den frestelsen troligen blivit för stark för oss alla.
Men på Fogelstad exercerades vi till att flyga, lärde oss skämmas att vagga som ankor på marken.
Där ute i världen viskar oss Frestarn i örat:
"Nog vore det härligt att få vara nöjd med sin åsikt,
få gömma den undan för mothugg, risker och faror."
Men som elever av den sokratiska skolan
tvingas vi att åtminstone en gång på året
sätta vår älskade åsikt ånyo i fråga.
Inte ett faktum får man kringgå för rektorn.
Som vikingen svärdet mot klippan så måste man slipa sin mening,
får aldrig blunda för det som passar dåligt i stycket.
Sokrates mildare var i så fall än rektorn.
Och plötsligt är kanske ingenting kvar av ens eget.
Det som man kom med, hemgjort och konfektionerat.
Men då. Något nytt föddes till liv under festsalens bjälkar.
Något steg, och vi kände hur vingarna buro.
Det nyfödda äges av alla och har av alla en droppe
av kunskap, oskiljaktig från kretsen och stunden.
Och när samvaron löses, äges det hela av alla.
(14 april 1935)
Elin Werners dikt om Fogelstad finns på sidor 131-132
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar