fredag 30 december 2016

GOTT NYTT ÅR 2017 ~ med tankar från Harry Martinsons "Svärmare och harkrank", som utkom år 1937 ~ och under 2017 uppnår 80 år!



   "Någon gång händer det att man, utan att man därför tänker skriva memoarer, stannar till, blickar tillbaka och försöker se allt i ett och ett för allt. Då betraktar man, kan man säga, sitt livs personliga och deformerade pyramid. Med törne i botten bygger man upp dess röse av förmultnade minnen. Men bilden blir inte riktig och man märker att det är sant som det är sagt, att alla liknelser halta. Hur lögnaktiga måste därför inte de nationella, de ideella och de kulturella storsymbolerna vara.

   Från hembyn har man en gång växt ut likt en källargrodd som sökt sig till ljuset. Jag såg en gång en tistel, tre meter lång, i en källare. Efter ett månadslångt uttänjande av den färglösa stjälken hade den nått fram till den övergivna källarens nyckelhål. Där hade den växt ut och lyckats bilda tre eller fyra klorofyllblad. Men då hade den uppbådat allt som fanns att få och det räckte inte till piggar. Huvudsaken fick vara att den nådde ut och fick se solen.

   Den tisteln passar bättre in som bild av fördrömda individers strävan. Som en källargrodd växte jag mig en gång ut i havet. Men vem vet, hade jag inte haft Stav till hjälp inne i källaren, så hade jag kanske aldrig nått ut till havets nyckelhål, som den lumpna byn om kvällarna brukade stoppa till med trasor.

   Så gingo några år, och till slut visste man, vad man borde kunnat gissa, att stora världen inte var alls bättre än byn, ja, att hela världen bestod av småaktiga byar. Men syner gav livet. Stora och undersamma."


HARRY MARTINSON: Ur Vattenbrev
från Svärmare och harkrank, 1937


 Gott Nytt År 2017
med 
Harry Martinsons
Svärmare och harkrank
 Under år 2017 
80 år 


Rune Liljenrud

torsdag 29 december 2016

Harry Martinson: "Och suggererade, famlande eller skrämda ge sig emigranterna ombord över de dimhöljda landgångarna."




År 1974 när Harry Martinson erhöll Nobelpris i litteratur, utkom på Albert Bonniers Förlag ett urval av Harry Martinsons texter, med Georg Svensson som redaktör. Urvalet gjordes i samråd med författaren. 

Georg Svensson skriver om naturessäerna i "Svärmare och harkrank" från år 1937, och som alltså under år 2017 kan fira 80 år, ur "Midsommardalen" 1938 och ur "Det enkla och det svåra" 1939:

Det enkla, det är trots sin oändliga sinnrikhet naturen med allt som växer och lever däri. Det svåra, det är frågorna om meningen med allt detta, om det egna jagets plats i tillvaron.”

"Svärmare och harkrank" 1937, innehåller mycket tids- och civilisationskritik, som lätt går att förstå utifrån världsläget just då. Men vad har förändrats? Talen som vi nu i samband med årsskiftet 2016/2017 kan lyssna till ställer frågan: Vart är vi på väg? Harry Martinsons naturessäer har mycket att lära oss "om det egna jagets plats i tillvaron”, vilket också Georg Svensson betonar. 

*

”I bibanornas aftonskumma väntsalar här i Europa hänga nu inte plakaten om de vackra emigrantfartygen. De äro borta sedan många år. Men häromdagen slog det mig att en ny sorts emigration, en stor, bred och väldig, förestår och förberedes.  Den annonserar inte i bibanornas väntsalar såsom Amerikaresornas tid gjorde. Nej, det behöver den inte. Vi driver ändå hän mot den. Skeppen byggas under våra fötter. Snart börjar den.
   Det är den stora emigrationen in i döden, som nu förberedes åt folken. Det står i de prasslande tidningarna tusen tecken om den. Det spökar av gamla emigrantsteg inne i väntsalarna om nätterna och det susar om höstkvällarna i lavgrå hult - om en förestående emigration in i döden. 

   Den väldiga, obändiga kvantiteten störtar sig i sitt djupa, blinda kvalitetskrav rakt in i dödens kvalitet. Fascistisk demagogi och fascistisk kapitalism, som hindrat folken från kvalitet i livet, vilja nu i stället ge dem den i döden och bygga nu de nya emigrantskeppen, de stora Styxskeppen om en million ton. Och suggererade, famlande eller skrämda ge sig emigranterna ombord över de dimhöljda landgångarna.”

HARRY MARTINSON: Ur VATTENBREV,
Svärmare och harkrank, 1937




Bengt Emil Johnson nämner i sitt efterord till Harry Martinsons ”Svärmare och harkrank”, att ”ett motto å titelsidan i bokens första manus som togs bort vid den slutliga sammanställning är talande:”

Det värsta du kan göra är kanske att låtsas en frid som du inte har
och en klarhet som du inte äger.
   Att vara mänska blir för vart år svårare och svårare och det 
bör vi också erkänna.
   Den tid är nära då mänskligheten räddningslöst förlorad
skall kasta sig i armarna på mänskligheten och rädda sig.
Få en ny syn,
och en ny enkelhet.

Med hopp om 
Gott Nytt År 2017

Rune Liljenrud
                                                                        

HARRY MARTINSON: "När tiden räfflar åsens krön / och jättedösen sjunken in / sjuk rosslar under skuldran grå, / skall dock den gröna anden stå / och bräddfyllt grön dess flod."



År 1974 när Harry Martinson erhöll Nobelpris i litteratur, utkom på Albert Bonniers Förlag i serien SVALANS SVENSKA KLASSIKER, ett urval av Harry Martinsons texter med Georg Svensson som redaktör. Urvalet gjordes i samråd med författaren och innehåller bl.a texter ur "Svärmare och harkrank" från år 1937, och som alltså under år 2017 kan fira 80 år. 

Georg Svensson menar, att "den tid då makarna Harry och Moa Martinson bodde å torpet Johannedal i Ösmo skänkte Harry Martinson ett nytt litterärt revir, den mellansvenska naturen med skog, ängar, vatten och berg. Från detta revir hämtade han stoffet till tre underbara små prosaböcker. "Svärmare och harkrank" 1937, "Midsommardalen" 1938 och "Det enkla och det svåra" 1939. 

Georg Svensson menar att "i dessa Martinsons naturstycken kan man tala om en konflikt mellan den fascinerade iakttagaren å ena sidan, den djuplodande filosofiske sökaren å andra sidan. Det bör tilläggas att många av naturskildringarna i dessa böcker saknar sin like på svenskt språk."

I Harry Martinson-sällskapets utgåva 2000 av dessa naturessäer finns ett mycket värdefullt efterord av Bengt Emil Johnson. 
"Svärmare och harkrank" inleds med dikten LIV


LIV


Ej vallar, bräddar har den flod,
som håller mänskans ande grön.
Den återblommar varje år.
När tiden räfflar åsens krön
och jättedösen sjunken in
sjuk rosslar under skuldran grå,
skall dock den gröna anden stå
och bräddfyllt grön dess flod.

Så mycket skall förglömmas, dö –
de frejdade heroers ö
åt papegojor skänkas.
Men grönskans öde, lummets skir
ej efter svärdens önskan blir,
dess liv kan aldrig länkas.

HARRY MARTINSON

Gott Jubileumsår 2017 med
Svärmare och harkrank 80 år

Rune Liljenrud

tisdag 27 december 2016

Harry Martinson för 80 år sedan om materialismen


måndag 19 december 2016

Juldikt av Harry Martinson i Tidningen Vi 1966



BARNAJULAR

I.

Ännu kvar inom oss på försök
är barnet i vinterfönstret
i glädje beslutet att räkna alla dalande flingor
dem himmelen sparat ihop
till en snögubbe på jorden.

Platsen var redan bestämd,
vid vedbodsgveln.
Kanske skulle det också 
bli över till en snölykta
ifall himmelen hade råd
med mer än en glädje.


II.

Svårt har nu fönsterbrädets fåglar
att invärtes i oss
hävda sig som förr.

Esteterna ha blivit
hårdögda,
ser inte annat än sammanstötningsvis,
och då knappast mindre djur än
det stora hotets fåglar.


III.

Den knubbiga skogshästen skyndade fram
tätt omsvärmad av sina bjällror.
En slags klingande vinterkröning,
en allsång av gyllene mässing.
Tamburiniskt hoppande i skumpatakt
gjorde de hästen stolt.
Granarna tungt lastade med snö
lyfte upp vinterns rike
till bländande renhet.
Vägen gick snörökig
från trave till trave
i famnvedsgömmenas skog.
Vackert skyddat fastän kallt och arbetsamt
lyste och yrde runtom i trakthygget
det aningslösa året nittonhundraelva.


IV.

Insprängda små speglar av glimmer
lysande till mellan bulligheter av frusen mossa.
Vätans höströst,
bäckens dolda
vintersol före frysningen.

Att få vandra så
vinterställd i tranbärens väderstreck
på en stig som tappat tråden.

HARRY MARTINSON


______________________________________


Tidningen Vi 1966, nr. 50-51 (10 dec.), s.69

har en diktillustation av Georg Lagerstedt



God Jul 2016
Gott Nytt År 2017
önskar
Rune Liljenrud

torsdag 15 december 2016

Gulnat, grånat vintergräs / Där i den skarpt vita snön / håller gräset fast vid gröna minnen. *


"Gräs och vinter för tankarna till en särskild slags tystnad, bida och dvala. De vintrar då marken ligger bar och blottad för köld tycks gräset pinat och illa åtgånget. Men någon gång under senvintern, kan man se dessa utmärglade strån skimra och fånga upp det tunna ljuset. De förebådar en återkomst, de förnimmer en ny era." 

(Lena Peterson Engseth: Gräspoesi - i stråskog och tuvkrets)


Lena Peterson Engseth  lcpengseth@hotmail.com  följer i sin bok "Gräspoesi - i stråskog och tuvkrets", 2016 årstidernas växlingar genom "gräsets språk", och visar hur gräset litterärt tolkas, främst i Harry Martinsons diktning, men också av i runt tal 115 andra lyriker och författare. Genomgående visar Lena Peterson Engseths textval till existentiell tolkning. Årstidernas växlingar visar meningen med livet, som går att läsa av i de minsta grässtrån. "De förebådar en återkomst".
"Språket är paradisgräs", tolkar Harry Martinson hoppfullt detta i en av sina Paradisdikter, som Lena Peterson Engseth citerar.
I Harry Martinsons diktepos ANIARA dör i Nirvanas dödsvåg, all växtlighet, allt liv ombord på goldondern. Redan i Sång 14 nämns hur det hade varit med växtlighet på jorden, men att där livsvillkoren förändrades till att "Trä var ett sällsynt ämne. / Hade funnits i förgoldondisk tid men sedan minskat / alltmer på grund av strålningskatastrofer. / Vi var rätt rörda, minns jag, där vi stod / i ring och såg det lilla träet lysa. / Men det är länge sedan, ack så länge."
Harry Martinson betonar i ett förord till ANIARA "medvetandet om ansvar och skuld för det som genom oss sker med världen". I Sång 80 påminner han: "Flyktig är lyckan - en stundens / slumpvist i soliga dagar. [...] Vad förtjänte väl mera / att vi bleve glada och fromma".
Lena Peterson Engseths textval fördjupar insikten om människans ansvar för våra livsmöjligheter. Hon avslutar kapitlet "Död grönska, bitsk vind" med en hoppfull tanke, som sträcker från vinterfrid ända till livfull grönskande vår, hämtad från Anders Österlings "Dvaltid" ur diktsamlingen "Vårens löv och höstens"
Nu vill jag sova en hundraårssömn
och vakna i nyfött gräs,
där den befriade människans sång
skall jubla kring soliga näs.

Ögonen sluter jag. Taket lyfts
i mitt vintriga gavelrum.
Beethoven-toner fylla mitt bröst
med ljus från Elysium.




* Bloggrubrikens inledande dikt kommer att finnas med i Lena Peterson Engseths nästa bok innehållande egen naturlyrik, vilken hon hoppas kunna publicera under år 2017.


Rune Liljenrud 

måndag 12 december 2016

"Det som förr tillhörde det hanterligt självklara har svällt ut till att sammanfalla med det gåtfulla och oerhörda. Med alla våra skyddsramar omkring oss har vi slungats ut mot oändligheten." ~ Harry Martinson: Ur Förord till ANIARA, utgåva 1974

Vi följer ännu våra jordevanor 
och samma seder som i Doris dalar.
Vi delar upp vår tid i dag och natt,
vi låtsas gryning, skymning, solnedgång
Harry Martinson: Ur ANIARA, Sång 7
Aftonbladet rapporterar söndag 11 december 2016 om Nobelhögtiden från dagen före, men noterar också att samma dag kl 11:23, gick solen upp för sista gången i år i Kiruna. Knappt tjugo minuter senare gick solen ned igen och kommer inte att åter synas i Kiruna förrän nästa år. Norr om Kiruna har sedan tidigare polarnatten redan fallit, ett  fascinerande natursceneri med symbolspråk som minner om det som möter i Harry Martinsons i år 60-årsfirade ANIARA.
Att under mörkertiden ovan Polcirkeln läsa Harry Martinsons ANIARA, kan ge viss hjälp till förståelse av goldonderns villkor, att "rymden runt omkring är evig natt". Kanske förskönas våra minnen av naturens växlingar och den sköna sommaren, när mörkret har tagit över. Harry Martinsons minnen från Doris är i ANIARA måleriskt vackera. Sång 80 om solen som "kärlekens sommarstjärna", kontrasterar starkt mot Sång 81 och de följande sångerna, där Martinson beskriver hur "det började mörkna i anden" och ANIARA färdas mot slutet i Nirvanas mörker.
Naturbeskrivningarna i ANIARA får detaljerad relief när hösten övergår i vinter:
Man nämnde också hur skuggan under träden
alltmer som frosten kom blev vit
som om dess gräs var sommarns hår
som hastigt åldrades.
Så fick jag det beskrivet hur det var:
ett sceneri av nyfrostvitt mot guld
som lyste till när sommaren till kölden,
indrivaren, betalade sin skuld.
Och höstens stora slöseri beskrevs:
allt guld som kastades i sommarns grav.
Harry Martinson: Ur ANIARA, Sång 49
"... vår ödesmiljö, den vi bär inom oss som en inre innehållslig rymd och där vårt medvetande fattar och indelar existensens gåta i de kategorier som gör oss till människor. En av dessa kategorier är medvetandet om ansvar och skuld för det som genom oss sker med världen."
 (Harry Martinson: Ur Förord till ANIARA, utgåva 1974)
Stjärnhimlens eviga mysterium
och den celesta mekanikens under
är lag men inte evangelium.
Barmhärtigheten gror på livets grunder.
Harry Martinson: Ur ANIARA, Sång 102

Rune Liljenrud 

torsdag 8 december 2016

Hemmet, lägenheten, promenaden till skolan, utanför fönstret, stallet, vägen dit, förorten, vi finns överallt.



Till en början la du inte märke till dem. Inte mer än du gjorde av bilarna i alla fall. Liksom registrerade dem, parerade per automatik efter rörelserna. På samma sätt märkte du av aktiviteten i ögonvrån, kollade inte ens upp, bara visste att det satt en fågel eller två i trädet ovanför då du hörde deras läten. Men du lyssnade inte. Och du såg inte. Det tog nästan ett år av små promenader, vandringar mellan olika mål och möten och det att du råkade titta på en dokumentär en kväll då du av misstag tryckt på fel program. 

Vi samlas i kråketing på norska, så fint det låter, vi samlas för möte i träden. Om skymningen strax innan mörkret. På en hemsida som heter ”Spør en ornitolog” kan man läsa svar om att vi sitter så för att gemensamt bestämma var vi ska sova om natten. En annan skriver att vi sitter så för att berätta för varandra vart det finns mat någonstans. Att vi ser på varandra för att se vem som ser ut att må bra, vem utav oss som ser ut att ha frossat gott under dagen och därefter kan alla fara till samma plats. Men vi gör andra saker. Vi träffas för att vi vill träffas, vi bestämmer var vi ska sova, men vi diskuterar också, vi bråkar också ibland och framförallt berättar vi berättelser och sagor om vartannat, i munnen på varandra, godnattsagor, lögner och återberättelser virvlar runt om kvällarna som fragment, man hör bara kra kra kra om man inte lyssnar.

Papperskorgens ovansida är tom. Något upplöst ljusbrunt i kanten bara, fågelspya eller genomskådat förädlat vete med köttsmak som lämnats att smälta i regn. Kattfoder extra fett från Rema 1000. Du använder visslan, många kommer idag också, men inte fullt så många, de flesta samlas i ett träd. På väg hem ser du en man som fotograferar trädet med alla kråkorna i.

Då och då vrider vi på huvudet som om vi skulle se oss om. Men vi ser oss inte om. En timme senare börjar det ropas på oss. Någon går längs stigen ända till kråkeken som femhundraårig vrider sig ur jorden och susar. Men någon hör bara sitt eko.* 

Crazy bird lady. Tillbaka med termobrallor, och ryggsäck, gammal HM-påse med mat i. Vid ett tillfälle hör du sirener och tänker att någon måste ha ringt polisen. Det står någon i parken och får fåglarna att samla sig och skräna. Nu ser du dem överallt. Utanför lägenheten är det plötsligt tre stycken en morgon. En flyger rakt in i en vajer till spårvagnen, du skriker till, oj hjälp. 

Någon på radion beskriver sin sorg som en sammetskappa som hon sveper in sig i. Du tänker, du med. Du också, du vill också ha en kappa, den är grön med stor luva, du bär den jämt. Ovanpå fodret, fjäderdräkten av mjukt varmt glänsande svart. 

Det går att sitta på gräset nu, eller ännu hellre under det stora trädet på rotknölen som sticker upp. Ett hänglås ligger i ytterfickan på din ryggsäck. Du tar den lilla silvriga nyckeln som hör till och lägger den ifrån dig mellan två grästuvor. Kråkan, den med sned näbb, kommer och tar den, går sedan bort ett stycke och gömmer den, täcker den med löv, så som den gömmer maten sin. 

Trädet har slagit ut små blad runt vårt rede, så mycket att vi knappt syns längre. Om man inte vet att vårt hem finns där ser man det inte. 


Sasha Waltå 
Nebbebodastipendiat 2016
____________________

 * Omarbetat citat ur Nässlorna blomma,
    kapitlet Norda Gård, Harry Martinson

måndag 5 december 2016

De litterära sällskapen hjälper att se "vad som sker i det som synes ske"



Vid Harry Martinsons inträde i Svenska Akademien 1949 på stol nr 15, hade Gustaf Hellström sedan 1942 varit en av ledamöterna i Akademien på stol nr 18. Båda har skrivit om storpolitiska skeenden, Harry Martinson bl.a i Verklighet till döds, 1940 och Gustaf Hellström bl.a i Vägen till paradiset, 1937. Harry Martinsons bok utkom under världskrigets andra år och Gustaf Hellströms bok utkom tjugo år efter ryska revolutionen 1917. De litterära sällskapen hjälper förtjänstfullt till så att historien inte glöms. Harry Martinsons Verklighet till döds har i Harry Martinson-sällskapets nyutgivning 2001, tillsammans med Den förlorade jaguaren, fått ett värdefullt efterord, "En desperado drar i härad", av Sällskapets dåvarande ordförande Bertil Palmqvist. 


År 1937, tjugo år efter ryska revolutionen 1917, gjorde Gustaf Hellström i sällskap med fyra andra tidningsmän, representerande de olika politiska partierna hemma i Sverige - med undantag av bondeförbundet och kommunisterna - en fyra veckors studieresa i Sovjetryssland, från Leningrad i norr till Krim i söder, från Kiev i väster till Rostov vid Don i öster, en resrutt på över sexhundra svenska mil. Gustaf Hellström visar sig häri, som i så mycket annat han skrivit, vara en medryckande och lysande reporter, som hör och ser och kan avslöja "vad som sker i det som synes ske". Bokens satiriska titel vittnar därom! 

Gustaf Hellströms bok Vägen till paradiset har länge varit svår få fatt på, men kommande år 2017, som är 100 år sedan ryska revolutionen, kommer Gustaf Hellström-sällskapet att på nytt ge ut Gustaf Hellströms reportage från hans resa i Sovjetunionen 1937 - 20 år efter ryska revolutionen.

De tolv kapitlen i Gustaf Hellströms bok kommer säkerligen vid nyutgivningen att få värdefulla kommentarer av Sällskapets kunniga medarbetare:

Leningrad
Moskva
Fabriker
Arbetare
Arbetararistokrati
Kommunistiska rentierer
Barn och ungdom
Kollektivjordbruket
Statsjordbruk
Fritiden i Sovjet
Stalin
Kommunistisk nationalism

Ännu en viktig nyutgivning att vänta!

Rune Liljenrud


lördag 26 november 2016

HARRY MARTINSON: "Sången mätte tiden"

Maskinhusbyggnaden, belägen strax intill HÅLLÖ FYR
”HÅLLÖ FYR UPPFÖRD 1842 - OMBYGGD 1868”

Maskinhusbyggnaden används nu som gudstjänstlokal

Evert Taube och hans syskon, var flitiga gäster på Hållö där de var inkvarterade hos sin morbror, fyrmästaren Edvin Jakobsson och hans familj. Härute fick Evert inspiration till många av sin visor och ballader, bl.a. så handlar ”Blue Bird av Hull” om en händelse som han målat fram efter intervjuer med bl.a. fiskaren Samuel Frisk, en känd smögenprofil från den tiden. En tragedi som drabbade familjen Taube inträffade på Hållö den 7 december 1906, (alltså för jämnt 110 år sedan). Under en fisketur västerut från ön drunknade brodern Fredrik, 20 år gammal, tillsammans med fyrvaktaren och fyrbiträdet vid hemmafiske. Samtliga tre tog havet hand om. Denna tragiska händelse gjorde ett djupt intryck på Evert och i hans skildring om ”Blue Birds” ödesdigra strandning har nog broderns tragiska frånfälle vävts in." (Info tillgänglig på nätet!)


Sången mätte tiden

I samband med att Evert Taube-stipendiet för år 1968 tilldelades Harry Martinson, fanns i Tidningen Vi 1968, nr 11 en intervju med Harry Martinson av Elly Jannes. Däri talar Harry Martinson om de riktiga sjömansvisorna. "Shanties var ursprungligen ett slags arbetssånger. De hade till uppgift att mäta tiden medan man förrättade de olika sysslor som hörde hemma på ett segelfartyg.  När man kryssade och skulle göra slag kunde det ta upp till en halvtimme tills man hann hala färdigt till nya bidevindslägen. Sjöng man medan man halade slapp man titta på klockan - om man hade någon - eller passa bidevindsknutar. Man visste hur långt man kommit när man hunnit till den eller den versen." 


Man vågade tänka på döden

Harry Martinson minns i intervjun av Elly Jannes i Tidningen Vi, tillbaka till sin barndoms visor, sånger och psalmer. "Som balans mot alla de där hemska visorna om hjältar som slogs och blod som flöt hade man de religiösas sånger och psalmerna i kyrkan. Folket var delat i sekter: waldenströmare, metodister, baptister. Harry Martinson hann komma till bönder av alla riktningarna. Baptisterna gick hem till varandra och höll gudstjänst. De tog honom med och så lärde han deras sånger. 

-  Jag tyckte om de religiösa när jag var barn, säger Harry Martinson. De var snälla. Och jag tyckte det var bra att de var rädda för något annat än människor. Det fanns så många människor. Men Gud fanns inte i massupplaga. Den första bonden jag var hos var högkyrklig. På söndagarna for familjen i kyrkan. Den bonden hade samma smak som jag, han satte sig på läktaren mitt i orgelbruset. Mest tyckte jag om psalm nummer tre: Höga majestät, vi alla. I den talade själva gudsmajestätet tyckte jag.



På ålderdomshemmet, där jag var intagen en tid, sjöng de gamla var kväll: Så går en dag ifrån vår tid och kommer icke mer. De sjöng den versen och så den sista: Men om det stilla dödens bud i denna natt jag hör... Det var så högtidligt när den sjöngs just av dem som var gamla. Människor på den tiden vågade tänka på döden. Människorna upplevde psalmerna när de sjöng dem. De gav dem inte bara stämning, de gav dem stadga.
   I min hemtrakt var det ödsligt, skogigt, stora ljunghedar. I den där ödsligheten talade man högt för sig själv eller man sjöng för att övervinna mörkrädslan, dödsrädslan. Jag tror att sång är en sorts besvärjelse mot döden. När man sjunger stiger döden undan en stund."

Helgkvällens Adventskonsert i Växjö Domkyrka
med
Hemvärnets Musikkår Kalmar län, bildad 2002
och
Växjö domkyrkas oratoriekör, bildad 1974

En månghövdad skara har bjudit en stor
 musikupplevelse för alla gudstjänstdeltagarna

"De gav dem inte bara stämning, de gav dem stadga".  

Gott Advent!
önskar
  Rune Liljenrud  

tisdag 22 november 2016

SVEN EDVIN SALJE i fokus bland PARNASS' landsbygdsförfattare


Litteraturtidningen Parnass 4/2016 med temat Landsbygdsskildrare, ägnar hela 11 sidor, förutom de två tidningsomslagen, åt Sven Edvin Salje och hans författarskap. Ett värdefullt bildmaterial visas.
Lars Furuland skriver om "Bodbiträdet som blev folkförfattare och bokmiljonär" samt om "Den nationella arenan och den regionala litteraturen".
Karl Lindqvist skriver om "Den förbisedde Salje".

"Det är vilsamt att stå här och se ut över denna bygd, dessa gårdar och hus, åkrar och ängar... De måste vara lyckliga människor, de som bor här"

Sven Edvin Salje ur Du tysta källa



Saljesällskapets årsbok 2016 har temat "Salje som kvinnoskildrare".  

Saljesällskapets ordförande Gustav Fredriksson skriver i ett förord: "Elin Tarp är nog det kvinnoporträtt som alla Saljeläsare främst kommer ihåg. Hon finns med i hela Lovängserien, men har fått sin djupa tolkning i den tredje boken, Den söker icke sitt."


Saljesällskapets årsbok har flera mycket läsvärda artiklar som fördjupar och stärker värdet av att läsa och nu gärna läsa om Sven Edvin Salje.

Karl Lindqvist - Kvinnoskildraren Sven Edvin Salje

Sven Edvin Salje - Min farmor
(Opublicerad berättelse)

Ingvar Wahlén - Sven Edvin Salje som är omutlig idealist
(Tidningen Folkpensionären 1966)

Reportage - Hans egen blommande verklighet
(Husmodern 1953, nr 38)

Sven Edvin Salje - Kvinnor i skördetid
(Husmodern 1953, nr 38)

Sven Edvin Salje - Längtan
(Mors hyllning 1956)

Sven Edvin Salje - Den kinesiska vasen
(Julglimten 1978)

Sven Edvin Salje - Jubilaaren
(Jul i bygda 1952)


Harry Martinson och Sven Edvin Salje lämnade sina böcker som gåvor till varandra. I ett brev 25-11-42 till Käre Sven!, skrivet på Länssanatoriet Uttran strax söder om Stockholm, ger Harry Martinson varmt erkännande:

"Jag vill nu med detta brev tacka Dig: först och främst för boken, som jag läst tre gånger. Det visade sig att den stod ut med en sådan granskning, och det är mer än vad man brukar kunna säga om de flesta böcker.
 I stilistiskt och måleriskt avseende är Du förundransvärt avancerad redan, och även i det psykologiska är Du på väg framåt. Kort sagt, jag är glad över och imponerad av vad Du redan med Din andra bok förmår som författare. Alldeles särskilt glad är jag över att Du odlar detaljen vilket gör att de scener Du bygger upp nyanseras i ens medvetande och stå fram som mättade och fylliga. Där finns iakttagelser över blommor, djur, stenar etc. Sådant skapar levande omgivning kring de agerande och kommer dem att framträda plastiskt."  

Kanske finns också något bevarat av Harry Martinson, om hur han såg på sin författarkollega Sven Edvin Salje som kvinnoskildrare. Säkert vore också detta erkännande!

Rune Liljenrud