"Det som förr tillhörde det hanterligt självklara har svällt ut till att sammanfalla med det gåtfulla och oerhörda. Med alla våra skyddsramar omkring oss har vi slungats ut mot oändligheten." ~ Harry Martinson: Ur Förord till ANIARA, utgåva 1974

Vi följer ännu våra jordevanor 
och samma seder som i Doris dalar.
Vi delar upp vår tid i dag och natt,
vi låtsas gryning, skymning, solnedgång

Harry Martinson: Ur ANIARA, Sång 7

Aftonbladet rapporterar söndag 11 december 2016 om Nobelhögtiden från dagen före, men noterar också att samma dag kl 11:23, gick solen upp för sista gången i år i Kiruna. Knappt tjugo minuter senare gick solen ned igen och kommer inte att åter synas i Kiruna förrän nästa år. Norr om Kiruna har sedan tidigare polarnatten redan fallit, ett  fascinerande natursceneri med symbolspråk som minner om det som möter i Harry Martinsons i år 60-årsfirade ANIARA.

Att under mörkertiden ovan Polcirkeln läsa Harry Martinsons ANIARA, kan ge viss hjälp till förståelse av goldonderns villkor, att "rymden runt omkring är evig natt". Kanske förskönas våra minnen av naturens växlingar och den sköna sommaren, när mörkret har tagit över. Harry Martinsons minnen från Doris är i ANIARA måleriskt vackera. Sång 80 om solen som "kärlekens sommarstjärna", kontrasterar starkt mot Sång 81 och de följande sångerna, där Martinson beskriver hur "det började mörkna i anden" och ANIARA färdas mot slutet i Nirvanas mörker.

Naturbeskrivningarna i ANIARA får detaljerad relief när hösten övergår i vinter:

Man nämnde också hur skuggan under träden
alltmer som frosten kom blev vit
som om dess gräs var sommarns hår
som hastigt åldrades.
Så fick jag det beskrivet hur det var:
ett sceneri av nyfrostvitt mot guld
som lyste till när sommaren till kölden,
indrivaren, betalade sin skuld.
Och höstens stora slöseri beskrevs:
allt guld som kastades i sommarns grav.

Harry Martinson: Ur ANIARA, Sång 49

"... vår ödesmiljö, den vi bär inom oss som en inre innehållslig rymd och där vårt medvetande fattar och indelar existensens gåta i de kategorier som gör oss till människor. En av dessa kategorier är medvetandet om ansvar och skuld för det som genom oss sker med världen."

 (Harry Martinson: Ur Förord till ANIARA, utgåva 1974)

Stjärnhimlens eviga mysterium
och den celesta mekanikens under
är lag men inte evangelium.
Barmhärtigheten gror på livets grunder.

Harry Martinson: Ur ANIARA, Sång 102

Rune Liljenrud