Gulnat, grånat vintergräs / Där i den skarpt vita snön / håller gräset fast vid gröna minnen. *

"Gräs och vinter för tankarna till en särskild slags tystnad, bida och dvala. De vintrar då marken ligger bar och blottad för köld tycks gräset pinat och illa åtgånget. Men någon gång under senvintern, kan man se dessa utmärglade strån skimra och fånga upp det tunna ljuset. De förebådar en återkomst, de förnimmer en ny era." 

(Lena Peterson Engseth: Gräspoesi - i stråskog och tuvkrets)

Lena Peterson Engseth  lcpengseth@hotmail.com  följer i sin bok "Gräspoesi - i stråskog och tuvkrets", 2016 årstidernas växlingar genom "gräsets språk", och visar hur gräset litterärt tolkas, främst i Harry Martinsons diktning, men också av i runt tal 115 andra lyriker och författare. Genomgående visar Lena Peterson Engseths textval till existentiell tolkning. Årstidernas växlingar visar meningen med livet, som går att läsa av i de minsta grässtrån. "De förebådar en återkomst".
"Språket är paradisgräs", tolkar Harry Martinson hoppfullt detta i en av sina Paradisdikter, som Lena Peterson Engseth citerar.

I Harry Martinsons diktepos ANIARA dör i Nirvanas dödsvåg, all växtlighet, allt liv ombord på goldondern. Redan i Sång 14 nämns hur det hade varit med växtlighet på jorden, men att där livsvillkoren förändrades till att "Trä var ett sällsynt ämne. / Hade funnits i förgoldondisk tid men sedan minskat / alltmer på grund av strålningskatastrofer. / Vi var rätt rörda, minns jag, där vi stod / i ring och såg det lilla träet lysa. / Men det är länge sedan, ack så länge."

Harry Martinson betonar i ett förord till ANIARA "medvetandet om ansvar och skuld för det som genom oss sker med världen". I Sång 80 påminner han: "Flyktig är lyckan - en stundens / slumpvist i soliga dagar. [...] Vad förtjänte väl mera / att vi bleve glada och fromma".

Lena Peterson Engseths textval fördjupar insikten om människans ansvar för våra livsmöjligheter. Hon avslutar kapitlet "Död grönska, bitsk vind" med en hoppfull tanke, som sträcker från vinterfrid ända till livfull grönskande vår, hämtad från Anders Österlings "Dvaltid" ur diktsamlingen "Vårens löv och höstens"

Nu vill jag sova en hundraårssömn

och vakna i nyfött gräs,

där den befriade människans sång

skall jubla kring soliga näs.

Ögonen sluter jag. Taket lyfts

i mitt vintriga gavelrum.

Beethoven-toner fylla mitt bröst

med ljus från Elysium.

* Bloggrubrikens inledande dikt kommer att finnas med i Lena Peterson Engseths nästa bok innehållande egen naturlyrik, vilken hon hoppas kunna publicera under år 2017.

Rune Liljenrud