Hemmet, lägenheten, promenaden till skolan, utanför fönstret, stallet, vägen dit, förorten, vi finns överallt.

Till en början la du inte märke till dem. Inte mer än du gjorde av bilarna i alla fall. Liksom registrerade dem, parerade per automatik efter rörelserna. På samma sätt märkte du av aktiviteten i ögonvrån, kollade inte ens upp, bara visste att det satt en fågel eller två i trädet ovanför då du hörde deras läten. Men du lyssnade inte. Och du såg inte. Det tog nästan ett år av små promenader, vandringar mellan olika mål och möten och det att du råkade titta på en dokumentär en kväll då du av misstag tryckt på fel program. 

Vi samlas i kråketing på norska, så fint det låter, vi samlas för möte i träden. Om skymningen strax innan mörkret. På en hemsida som heter ”Spør en ornitolog” kan man läsa svar om att vi sitter så för att gemensamt bestämma var vi ska sova om natten. En annan skriver att vi sitter så för att berätta för varandra vart det finns mat någonstans. Att vi ser på varandra för att se vem som ser ut att må bra, vem utav oss som ser ut att ha frossat gott under dagen och därefter kan alla fara till samma plats. Men vi gör andra saker. Vi träffas för att vi vill träffas, vi bestämmer var vi ska sova, men vi diskuterar också, vi bråkar också ibland och framförallt berättar vi berättelser och sagor om vartannat, i munnen på varandra, godnattsagor, lögner och återberättelser virvlar runt om kvällarna som fragment, man hör bara kra kra kra om man inte lyssnar.

Papperskorgens ovansida är tom. Något upplöst ljusbrunt i kanten bara, fågelspya eller genomskådat förädlat vete med köttsmak som lämnats att smälta i regn. Kattfoder extra fett från Rema 1000. Du använder visslan, många kommer idag också, men inte fullt så många, de flesta samlas i ett träd. På väg hem ser du en man som fotograferar trädet med alla kråkorna i.

Då och då vrider vi på huvudet som om vi skulle se oss om. Men vi ser oss inte om. En timme senare börjar det ropas på oss. Någon går längs stigen ända till kråkeken som femhundraårig vrider sig ur jorden och susar. Men någon hör bara sitt eko.* 

Crazy bird lady. Tillbaka med termobrallor, och ryggsäck, gammal HM-påse med mat i. Vid ett tillfälle hör du sirener och tänker att någon måste ha ringt polisen. Det står någon i parken och får fåglarna att samla sig och skräna. Nu ser du dem överallt. Utanför lägenheten är det plötsligt tre stycken en morgon. En flyger rakt in i en vajer till spårvagnen, du skriker till, oj hjälp. 

Någon på radion beskriver sin sorg som en sammetskappa som hon sveper in sig i. Du tänker, du med. Du också, du vill också ha en kappa, den är grön med stor luva, du bär den jämt. Ovanpå fodret, fjäderdräkten av mjukt varmt glänsande svart. 

Det går att sitta på gräset nu, eller ännu hellre under det stora trädet på rotknölen som sticker upp. Ett hänglås ligger i ytterfickan på din ryggsäck. Du tar den lilla silvriga nyckeln som hör till och lägger den ifrån dig mellan två grästuvor. Kråkan, den med sned näbb, kommer och tar den, går sedan bort ett stycke och gömmer den, täcker den med löv, så som den gömmer maten sin. 

Trädet har slagit ut små blad runt vårt rede, så mycket att vi knappt syns längre. Om man inte vet att vårt hem finns där ser man det inte. 


Sasha Waltå 
Nebbebodastipendiat 2016
____________________

 * Omarbetat citat ur Nässlorna blomma,
    kapitlet Norda Gård, Harry Martinson