HÖGTIDSFIKANDET STEGRAR MATERIALISMEN
[...]
Högtidsfikandet stegrar materialismen. Julhögtiden är för exempel länge så överlastad, att den knappt bär sig själv. Den dignar under sig själv och har sprängt all sin mening.
Under det senaste århundradet har man försökt rädda sig med frasen om att julhögtiden är barnens högtid, och i den undanflyktsfrasen ligger åtminstone en smula mänsklig självkännedom förstucken. Barnet fattar allting materialistiskt och kvantitativt. På detta har man räddat sig. Det enda felet i resonemanget är bara det, att saken råkar vara lögn. Ty alla veta med vilka små medel barn kunna leka och fröjdas. Deras inbillningskraft är så stor, att en grankotte blir ko och en sälgblomma kanin. En snögubbe får i barnens händer - liv. Och en lanternin byggd av snöbollar. Ja, ni vet själv, detta är barnets.
Först med förespeglingen om ett bättre och bättre och bättre sönderspjälkar man det naturligas flöde. Förespeglingens höjd kastar tomhetens och lidandets långa skugga, och den barnsliga kynnesvärld som fullproppas med glittrande tomma ting svälter på ett annat sätt sett ihjäl, prisgiven åt det tillstånd som kallas bortskämdhet och leda.
Jag säger endast vad jag känner:
Vårt vadande upp till halsen i onyttiga ting, högtidliga symboliteter och allt detta strunt som mer och mer stjäl vår naturliga jämvikt - hopar på vår hals endast mordskuld. All denna urspårade praktlystnad (om möjligt sämre och mera föraktvärd än dess konstfulla motsvarigheter i förutvarande kulturskeden) förefaller mig avskyvärd, den är en fars i materien, en fars som mänsklighetens exploatörer hetsa till allt större virrighet, till allt större ologik visavi det egentliga livsflödets krav.
Så är det och så har det blivit. När livets krav börjar omskrivas och i flyktsyfte omformuleras, då skall man sent se gränsen, och snart är man mitt inne i farsen, där alla grundbetydelser äro förhycklade, förvridna, prostituerade under förljugenheten och hemfallna åt blindgång i surrogatens labyrinter.
Under det senaste århundradet har man försökt rädda sig med frasen om att julhögtiden är barnens högtid, och i den undanflyktsfrasen ligger åtminstone en smula mänsklig självkännedom förstucken. Barnet fattar allting materialistiskt och kvantitativt. På detta har man räddat sig. Det enda felet i resonemanget är bara det, att saken råkar vara lögn. Ty alla veta med vilka små medel barn kunna leka och fröjdas. Deras inbillningskraft är så stor, att en grankotte blir ko och en sälgblomma kanin. En snögubbe får i barnens händer - liv. Och en lanternin byggd av snöbollar. Ja, ni vet själv, detta är barnets.
Först med förespeglingen om ett bättre och bättre och bättre sönderspjälkar man det naturligas flöde. Förespeglingens höjd kastar tomhetens och lidandets långa skugga, och den barnsliga kynnesvärld som fullproppas med glittrande tomma ting svälter på ett annat sätt sett ihjäl, prisgiven åt det tillstånd som kallas bortskämdhet och leda.
Jag säger endast vad jag känner:
Vårt vadande upp till halsen i onyttiga ting, högtidliga symboliteter och allt detta strunt som mer och mer stjäl vår naturliga jämvikt - hopar på vår hals endast mordskuld. All denna urspårade praktlystnad (om möjligt sämre och mera föraktvärd än dess konstfulla motsvarigheter i förutvarande kulturskeden) förefaller mig avskyvärd, den är en fars i materien, en fars som mänsklighetens exploatörer hetsa till allt större virrighet, till allt större ologik visavi det egentliga livsflödets krav.
Så är det och så har det blivit. När livets krav börjar omskrivas och i flyktsyfte omformuleras, då skall man sent se gränsen, och snart är man mitt inne i farsen, där alla grundbetydelser äro förhycklade, förvridna, prostituerade under förljugenheten och hemfallna åt blindgång i surrogatens labyrinter.
[...]
HARRY MRTINSON: Ur Svärmare och harkrank, 1937
Från kapitlet "Kring högtidskulturens undergång"
Från kapitlet "Kring högtidskulturens undergång"
Under kommande år 2017 är det 80 år sedan
Harry Martinson utgav Svärmare och harkrank
~ Naturessäer med stark tids- och civilisationskritik ~
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar