"Någon gång händer det att man, utan att man därför tänker skriva memoarer, stannar till, blickar tillbaka och försöker se allt i ett och ett för allt. Då betraktar man, kan man säga, sitt livs personliga och deformerade pyramid. Med törne i botten bygger man upp dess röse av förmultnade minnen. Men bilden blir inte riktig och man märker att det är sant som det är sagt, att alla liknelser halta. Hur lögnaktiga måste därför inte de nationella, de ideella och de kulturella storsymbolerna vara.
Från hembyn har man en gång växt ut likt en källargrodd som sökt sig till
ljuset. Jag såg en gång en tistel, tre meter lång, i en källare. Efter ett
månadslångt uttänjande av den färglösa stjälken hade den nått fram till den
övergivna källarens nyckelhål. Där hade den växt ut och lyckats bilda tre eller
fyra klorofyllblad. Men då hade den uppbådat allt som fanns att få och det
räckte inte till piggar. Huvudsaken fick vara att den nådde ut och fick se
solen.
Den tisteln passar bättre in som bild av fördrömda individers strävan.
Som en källargrodd växte jag mig en gång ut i havet. Men vem vet, hade jag inte
haft Stav till hjälp inne i källaren, så hade jag kanske aldrig nått ut till
havets nyckelhål, som den lumpna byn om kvällarna brukade stoppa till med
trasor.
Så gingo några år, och till slut visste man, vad man borde kunnat gissa, att stora världen inte var alls bättre än byn, ja, att hela världen bestod av småaktiga byar. Men syner gav livet. Stora och undersamma."
HARRY MARTINSON: Ur Vattenbrev
från Svärmare och harkrank, 1937
Gott Nytt År 2017
med
Harry Martinsons
Svärmare och harkrank
Under år 2017
80 år
80 år
Rune Liljenrud
1 kommentar:
Väldigt passande citat i dessa tider. /Jonas Gren
Skicka en kommentar