Lena Peterson Engseth ger från USA en reflektion kring vårligt spirande gräs mitt i vintern. Hennes meditation rymmer betydligt mer än gräs, men den börjar och slutar med ord om grönska och gräs, om det gröna och hoppfulla.

Foto: Martin Engseth 

Carl Sandburg, som då och då figurerar på denna blog, publicerade 1928 i sin samling Good Morning, America en dikt som på svenska heter ”Vårgräs”. Det hörs som en hoppfull titel så här års.

Den gröna viskning som Carl Sandburg skriver om är sedan länge utbytt mot en kallt svepande och vit vinande. Men gräset är, med Sandburgs ord, likväl ännu den ”maskot som rider på vindens hästar”. Någon gång månader framöver ska det komma tillbaka grönskande grönt och mjukt för våra bara fötter.
Men nu, nu risslar det vintertorrt därute i både gräs och ”skörfrusna vassar”. ”Vintervassen rasslar bleknat spröd/frusen skörare för varje timme” skriver Harry Martinson.

Jag nämner i min bok Gräspoesi – i stråskog och tuvkrets hur kombinationen av gräs och vinter för tankarna till en särskild slags tystnad, kanske densamma som Martinson benämner ”den vita tystnaden”. Den tystnaden är här nu i januari och vi anpassar oss och bidar till dess vi på nytt kan känna ”doften av ungt vårgräs” på samma sätt som Carl Sandburg; ”du kom till min näsa och piffade upp mig”.

Sandburgs bruk av ordet maskot föranleder mig att slå upp dess ursprung och jag finner att det kom till engelskan via franskan men att det är av provensalsk härkomst. Jag tänker genast på – och dröjer vid – hur detta språk var de medeltida trubadurernas, hur denna dialekt befrämjat poesin.

Så snirklar sig mina tankar medan snön ryker och blandar sig med ångan över sjön. Martinson ser hur ”björkens grenverk blir en vinterhåv/som i luften över insjöns is/tätnar till en slöja, fångar froströk.” Det kan också liknas vid en dans av älvor i dagsljus. Jag läser med nöje Martinsons Älvors dans och hejdar mig vid att ”Allt som sker är lika nytt och lika vant. Ljuset gnistrar in instinkt i vår själ” och ”varje livsart har sitt eget hemliga alltidord med ljuset. Sitt eget sätt att fatta sitt alltid.”

Till trubadurernas toner gick också dansen, och ännu en bild kommer till mig: en medeltida kalkmålning i Ørslevs kyrka i Danmark där en långdans går fram. Hand i hand träder man dansen, ”vi är med och dansar våra turer” skriver Martinson då han diktar om ”dansens konst, den första och den sista”. Den nyss utdansade julens lekar och danser, får en djupnad innebörd då de ner genom århundradena sammanfogas med medeltidens bildvärld. I midvinterns mörker dansade man när solen tycktes stå stilla; för det nya årets gröda och växtlighet. Dansen blev ett uttryck för den hemliga ljuskoden.

”Frånvarande i ännu en evighet/ligger sommaren inrullad i solen” skriver Martinson. Han vet att det ska komma många vinterstormar farande. Hackspettarna ska driva in många fler vinterspikar i trädens stammar. Vintern ska med sina vita läppar spela på sin isflöjt.

Det kan tyckas som en evighet. Men det finns en tillit i Sandburgs ord då han liksom lockar på gräset: ”Vårgräs, där finns en dans att bli dansad/för dig.”
Gräset vet sitt alltidord; det kommer alltid tillbaka.

Foto: Lena Peterson Engseth

_______

De dikter som har citerats i eller inspirerat till denna text är följande:
Carl Sandburg: “Spring Grass” i Good Morning, America
Harry Martinson: Dikt utan titel i Resor utan mål, s 56, ”Tidig vinter” i Vildbuketten, s 83, ”Dansen”, s 116f, ”Hela julkortet förstoras”, s 151, ”Nordanvinden nosar”, s 150, ”Så kom en vinter farande”, s 36, ”Vintervassen rasslar”, s 150, och ”Älvors dans”, s 135, samtliga i De tusen dikternas bok

Lena Peterson Engseth

Lena Peterson Engseth  lcpengseth@hotmail.com

följer i boken "Gräspoesi - i stråskog och tuvkrets"

årstidernas växlingar genom "gräsets språk", och visar

hur gräset litterärt tolkas, i Harry Martinsons diktning,

men också av i runt tal 115 andra lyriker och författare.

Ny bok av Lena Peterson Engseth, med ”grästema”, är

att vänta under år 2017