söndag 22 november 2020

HARRY MARTINSON: "Sanningen är den goda viljan att i besinning vaka och vara." (PASSAD)


För väl ett år sedan, oktober 2019 bjöds i Växjö, dels Pär Lagerkvist-dagen HUMANISMENS KNUTNA NÄVE och dels utdelande av Växjö kommuns litteraturpris till Pär Pär Lagerkvists minne till poeten Jila Mossaed, ledamot i Svenska Akademien sedan 2018: Motivering: ”För ett sparsmakat lyriskt författarskap som med sin omisskännliga lyskraft och sitt personliga erfarenhetsdjup har stor räckvidd i tid och rum”



Jila Mossaed medverkar i Pär Lagerkvist-samfundets Årsskrift 2020 med en erkännande artikel om Pär Lagerkvist. Hon skriver bl.a om vapenhandel:

"Jag frågar dig, du kloka, djärva Pär Lagerkvist. Det finns fabriker i världen som tillverkar diktaturer. Svarta, vita, runda, smala, fyrkantiga, argsinta och brutala. Sedan exporteras de till länder som befinner sig i konflikt, kris, icke demokratiska länder där människor lider av fattigdom och tror på hjältar som kan genomföra rättvisan alternativt på lyckan efter döden. Diktaturer lovas handel med vapen när folk reser sig och visar sin vrede och strävar efter rättvisa. Nationer gråter i mig hela tiden.
[…]
Jag har alltid haft orden som verktyg. Vi matade varandra och överlevde. Tänker på sista meningen i boken Den knutna näven av Pär Lagerkvist. Jag vill kämpa mot allt som förvränger och begränsar människolivet! Och jag gör det genom att skriva dikter."




Bäst är mänskan när hon önskar det goda hon inte förmår 
och slutar odla det onda som hon lättare förmår.
Då har hon dock en riktning. Den har inget mål.
Den är fri från hänsynslös strävan.

Harry Martinson 
Ur PASSAD

Rune Liljenrud 

tisdag 17 november 2020

Harry Martinson: "... var skall naturen sökas?" Christer Nielsens höstbild från naturen i Mexarp, Mistelås i Småland, belönas med visning i SVT1 "SVERIGE IDAG"


Foto: Christer Nielsen, tillhör Harry Martinson-sällskapets styrelse

"... var skall naturen sökas? Svaret bör väl bli att den kan sökas var som helst, ja, helst var som helst. Vill man komma naturen in på livet får man inte jaga efter den som om den började där eller där, vid Kebnekaise, vid Ristafallet eller vid Tåkern.

Gör man det propagerar man bara med eller mot sin vilja för en naturblind turism som kräver effekterna snövita svanflockar, dånande vattenfall eller skyhöga fjäll för att man skall vara övertygad om att man upplever naturen..."

HARRY MARTINSON: Ur "Utsikt från en grästuva", 1963

SVT1 Sverige idag 16 november 2020
Meteorolog Marcus Sjöstedt 

Höstsyrsan

Trots att dimman knappt vill lyfta 

sig ur höstens knäckta säv 

dröjer syrsan med att snyfta 

om förgänglighetens väv. 


Aldrig hon ditt sinne skrämmer, 

ökar ej förgängelsen. 

Med en glöd som ej förstämmer 

sönderfaller sommaren.


HARRY MARTINSON: Ur PASSAD, 1945


Rune Liljenrud

tisdag 10 november 2020

Stockholms Stadsteater 50-årsjubilerade 2010 med HARRY MARTINSONS ANIARA, där Sven Wollter gestaltade Rymdmatrosen. Nu har han lämnat oss och minnena av hans gestaltningar som skådespelare är många och oförglömliga. REQUIESCAT IN PACE

SVEN WOLLTER IN MEMORIAM 

Recensionerna i Aftonbladet och Expressen 22 oktober liksom i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet 23 oktober var mycket uppskattande. Gunilla Brodrej skrev i sin artikel i Expressen:


"Vad kunde vara vackrare än att kröna Stadsteaterns halvsekeljubileum med ett av de finaste och mest profetiska diktverken vi över huvud kan skryta med i det här landet? Kollektivteater spelad på en scen som suddar ut gränsen mellan publik och skådespelare.
[...]
Men, som Martinson skriver; rymdens grymhet övergår ej människans. Rymdmatrosen (Sven Wollter) kämpar hörbart och rörande för att minnas den sista vår naturen levde. Aniara är också en hyllning till vår planet. Man vill gå ut och kyssa lövhögarna efteråt..."



Det var den sista vår naturen levde. 
Den våren dog naturen för en vind
som tungt organiskt blåste mellan bergen 
och med sin åska fyllde landet Rind.

 Ett soldån hördes, blixten bredde ut sig.
Än hör jag skrien, skriken: sombra, sombra,
från redan bländade och skrämda själar
som rusade mot Gud för att få svalka . . .

Rymdmatrosens berättelse 
Ur ANIARA, Sång 40



Rune Liljenrud 




söndag 8 november 2020

"Stororden" i motiveringen till Harry Martinsons Nobelpris i litteratur 1974 finns redan i Ivar Lo-Johanssons snabbporträtt av Harry Martinson i Spektrum 1932. "Stororden" berör på djupet existensens grundfundament.

Artisten Staffan Hellstrand, född 1956 i Stockholm, välkänd musiker, uppskattad låtskrivare och skivproducent, var middagsvärd nu den 6 november i Tv-program Go'kväll. Platsen var Ivar Lo:s park högt uppe på Mariaberget med underbart vacker utsikt över Stockholm och med författaren och portalfiguren i svensk arbetardiktning Ivar Lo-Johansson som första middagsgäst. (*1901 i Ösmo, +1990 i Stockholm)  Ivar Lo:s far var analfabet och kom från väldigt fattiga förhållanden. Tidigt bestämde sig Ivar Lo för att bli författare. Han var självlärd, otroligt bildad, hade ett fint språk och en klar mission med det han skrev. Ivar Lo har verkligen något att säga och han har  varit en stor inspirationskälla, framhåller Staffan Hellstrand, som har en personlig koppling till Ivar Lo, som han också har skrivit en hyllningssång till. 

Go'kväll-programmet med Staffan Hellstrand och Ivar Lo-Johansson aktualiserar Ivar Lo:s bok "Författaren", som fördjupar bilden av arbetardiktarnas villkor vid tiden omkring den stora Stockholmsutställningen 1930 och dess värderingar.


Ivar Lo-Johansson formulerar sig redan år 1932 på ett sätt, som för tankarna till motiveringen för Nobelpriset i litteratur 42 år senare, 1974 till Harry Martinson"för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos".

Ivar Lo-Johansson skriver redan år 1932 i Spektrum om "vår nya stora poet" Harry Martinson, "att han i nya symboler och på ett ytterst fängslande sätt företagit den gamla resan från vattendroppen till kosmos."

"Daggdroppen" i motiveringen för Nobelpris kan ses som ett diminutiv för "vattendroppen" i Ivar Lo:s text, en förminskningsform för att uttrycka känsla av respekt, ett erkännande av Harry Martinsons stora kunnande om vatten som helt livsnödvändigt element. Hans djupa insikter om kosmos är rymdeposet Aniara ett varnande bevis för. Han tolkar detta i ett förord: "Aniara handlar om allt som vi inte personligen bemästrar, men som vi ändå ingår i och sammanhör med. Hur vi än lever så sker det inom ramar som på ett eller annat sätt är obevekligt bestämda." 


Ivar Lo-Johansson slutar sitt snabbporträtt av Harry Martinson i Spektrum, 1932 på detta klarsynt framåtblickande sätt: "Han tillhör det slaget författare som är nyskapande. Han har sådant som för en del i förstone ter sig som brister. Pass opp där! Det är ur sådant det brukar växa fram något som gör världen rikare."

Frimärke IVAR LO-JOHANSSON Sverige 2001 Inrikes brev 

Rune Liljenrud

torsdag 5 november 2020

Söndag 6 nov 1960 festtalade Harry Martinson i Mariehamns stadshus, Åland på inbjudan av Ålands Vänner. Ämnet var "Att förstå världen", och han talade om den litterära och kulturella situationen i världen. "Vi kommer igen", lovade Harry och Ingrid Martinson vid sin hemresa den 8 maj. ~ Åland var år 2007 plats för Harry Martinson-sällskapets uppskattade årshögtid. Vi bodde då i Mariehamn på hotell CIKADA där Harry Martinson hade bott en vecka år 1963. Årshögtiden refererad i blogg & DORIS 11.2007


Ur särtryck från Tidningen Åland 

Bild från flygplats på Åland från vänster fru Vivi Greitz, värdinnan under besöket på Åland, Harry Martinson, generalkonsul Bernhard Greitz och fru Ingrid Martinson 

HARRY MARTINSONS HÖGTIDSTAL

 "Att förstå världen" 

"Mekaniska" problem, Religiöst behov, Pessimism - optimism, Praktisk fatalism, Färdighetens frihet, Mängd ger mirakel och Modersmålets sång var underrubriker. Redaktör Bobi Sourander gav i tidningen Åland recension av festen på Svenska dagen 6 november 1960: "Praktisk fatalism i väntan på ny trosgrund" Martinsons svar om harmoni åt nutidsmänniskan. Artikeln inleddes så:

"Praktisk fatalism, en blandning av pessimismens oförskräckta syn på en framtid som kan vålla farhågor och optimismens ogrumlade hopp om en trots allt-harmoni för mänskan - det var vad författaren, sjömannen, akademiledamoten och vagabonden Harry Martinson med lågmäld trygghet anbefallde åt oss i nutiden vid sitt festtal på Svenska dagen."

Harry Martinson trivdes mycket väl under vistelsen på Åland och berättade om sina erfarenheter som sjöman: "När jag var till sjöss var jag aldrig i slagsmål med någon ålänning, fastän jag kom ihop mig med sjömän av många nationaliteter - det borde väl visa att jag har kommit bra överens med ålänningarna! Jag känner mig välkommen till landskapet och jag blev förvånad över uppgiften att bara sjuttio - eller var det sjutton?  -  av de öarna är bebodda. Det är tydligen tid att bebygga flera av öarna i denna arkipelag för svenskar att längta till". 


Ur "Nya Åland" 7 maj 2007
Åke Widfeldts hälsningstal 
finns nedan i denna blogg!

När Harry Martinson-sällskapet hade sitt årsmöte 2007 förlagt till hotell CIKADA i Mariehamn på Åland var sjökapten Göte Sundberg vår lokala värd. Han berättade att när Harry Martinson bodde några dygn på hotellet i början av 1950-talet, var det alldeles nytt. Det hade ännu inte fått något namn och hotellägaren tyckte att det var lämpligt att ge hotellet namnet CIKADA, eftersom Martinsons diktsamling med det namnet kommit ut strax innan (1953). Göte Sundberg avtackades varmt för sitt kunniga och generösa värdskap under årshögtiden. Han tilldelades hedersmedlemskap i Harry Martinson-sällskapet. 

Ur "Nya Åland" 7 maj 2007


Författaren Ulla-Lena Lundberg, bördig från Kökar, hedrad med Åland-frimärke, och utsedd av Svenska litteratursällskapet i Finland som hedersboende i Diktarhemmet i Borgå, höll under Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Åland 2007, ett mycket uppskattat föredrag Båten som bär kulturen", som visade djupa insikter i Harry Martinsons diktning. Hennes föredrag finns in extenso infört i Doris Nr 11.2007 - Majdagarna på Åland ~ En stor succé. Ulla-Lena Lundbergs episka trilogi om den åländska sjöfarten "Leo", "Stora världen" och "Allt man kan önska sig", är berikande läsning inför Ålandsbesök!



När Göte Sundberg december 2012 svarade för Månadens Martinson valde han att utgå ifrån den första dikten CIKADA ur diktsamlingen CIKADA; han skriver:

"När jag vet hur starkt Harry Martinson reagerade mot allt ont och krigiskt i vår mänskliga värld, förstår jag varför han drömde om att kunna försvinna som en gnom och bli förtrollad till cikada. Jag påverkas starkt av att på sagans ängar i fjärilskläder få dansa bort och uppleva att hur djupt jag än sänker mig får jag uppleva hur syrsa och cikada gör mig glad genom att röra vid hjärtats minsta strängar. Martinson ger mig förtröstan att se fram emot mitt jordiska slut genom att på syrsans inrådan spela på min lyra och återvända till giganterna, trots att de skall skända mitt liv. Jag finner nämligen stort hopp och grundlig trygghet i diktens sista vers, där Martinson låter mig ana att mitt slut i ovisst kval med hetta skall gå till de glada timmar ”då vi förminskade och små lekt fjäril och cikada”:

6.
Så bör vi alla passa på
och spela på vår lyra
och valsa om med mygg och knott
i gräsets ljusa yra,
tills syrsan säger till att nu
är tid att återvända
till världen där giganterna
på nytt vårt liv skall skända.


7.
Men till vår död i ovisst kval
bland tidens mastodonter
och till vår död på våldets fält
vid pansarsprängda fronter
skall het vår sista längtan gå
till dessa timmar glada
då vi förminskade och små
lekt fjäril och cikada. 

HARRY MARTINSON: Ur CIKADA


Klockrikestipendiet 2011 till ÅLAND 
 

Carina Karlsson från Åland fick Klockrikestipendiet 2011

Den åländska poeten och författaren Carina Karlsson, tilldelades för år 2011 Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne. Bakom stipendiet står Harry Martinson-sällskapet. Klockrikestipendiet ska enligt statuterna delas ut till en författare, översättare eller skribent som verkar i Harry Martinsons anda.
Motiveringen lyder: ”för ett mångsidigt författarskap i Harry Martinsons anda, som berör och från olika sammanhang öppnar frågeställningar med reflektion över nuets ansvar för natur, hav, miljö och mänsklig utsatthet.”

Bön för Östersjön  (Ur Ett hav för framtiden)

Det finns en droppe, blå och klar
av varje hjärta
Den glömdes kvar
av havet
när det födde oss
till liv på land
Så vet vi 
när vi lyssnar
förbi orden, genom bruset:
sjökalvarnas blommiga dans
sandmusslornas stillsamma glans
Att blåstången är ett vaggande bo
för alla de mjukskinnade små
och sjöstjärnorna lyser
ett annat ljus i djupet
där torsken krusar bottnen
med sitt skägg
Att havet är i oss 
och vi ur havet
Står vi på stranden
och längtar efter
enkelt mod och möten?
Stort flödar ljuset
över sund och flador,
och havet slutar inte
svara oss:
Att havet är i oss,
och vi ur havet.
                      CARINA KARLSSON


Rune Liljenrud


Åland

Välkomstord, Cikada 07-05-05 av Åke Widfeldt


Ni är alla hjärtligt välkomna till Harry Martinson-sällskapets årshögtid 2007 med temat ”Hav, resor och båtar”. Låt oss först lyssna till vad HM själv sade om havet i en radiointervju 1952:


”Man skall hålla på havet i de här tiderna då folk inbilskt får för sig att de har övervunnit alla avstånd och därmed behärskar jordkulan på ett alldeles speciellt sätt bara för att de kan flyga lite grann. Herre Gud, det där är väl en övergångsform. När dom har lärt sig proportionerna om igen, en gång till, så kommer nog havet till heders på nytt.”


HM var en sjöfarare och havsälskare. Detta gällde inte bara de år han arbetade som sjöman på 1920-talet, utan sjöliv och båtar tycks ha funnits i hans tankar hela livet. Det manifesterades inte bara i hans försök att navigera en införskaffad blekingseka och hans fascination inför Karl-Albin Strömbergs fartygsmodeller utan också genom lärda utläggningar om den kinesiska djonken eller postångaren Sirius. I en annan radiointervju på 50-talet beskriver HM hur hans intresse speciellt för segelfartyg kommit att fördjupas och lovar intervjuaren att han ”säkerligen kommer att skriva om hur man seglade de stora fartygen – fullriggarna”.


När forskaren Johan Wrede flera gånger intervjuade HM under arbetet med sin doktorsavhandling Sången om Aniara fick han också det bestämda intrycket att HM höll på att samla material om en bok om sjöfart. Forskningen har dock ännu inte dokumenterat något om detta, men det är vår förhoppning att det ska kunna gå att hitta sådant material i olika arkiv.


Sommaren 1964 besökte HM Åland. Han bodde då en vecka på detta hotell, som redan då hette Cikada. Hotellets ägare, Runa Linde, har berättat om detta. När hotellet skulle invigas 1963, valde man namnet Cikada. Anledningen var att familjen Linde hade uppmärksammat den svenske författaren, framför allt därför att han skrivit texten till rymdoperan Aniara. När de sedan upptäckte att han också gett ut diktsamlingen Cikada, valde de detta namn eftersom de letade efter ”ett hotellnamn som inte var likt de konventionella”. 


Enligt Runa Linde dröjde det flera dagar innan hon och hennes man kom underfund om vem det var som gästade deras hotell.  HM vistades mest på sitt rum, men gick ut på promenader. Fru Linde såg honom en gång komma promenerande i Esplanaden. Han fortsatte ned till midsommarstången i Engelska parken och satte sig på en bänk där han sedan satt och tittade ut över hamnen.


Vad är det som upptar HM:s tankar denna sommarvecka på hotell Cikada 1964? Vi vet inte, men låt oss ändå spekulera litet grann.

Enligt professor Kjell Espmark kom 1960-talet att bli inledningen på en lång period av besvikelse och bitterhet för HM. Sedan diktsamlingen Vagnen publicerats 1960 utsätts han för en anstormning av negativa omdömen, framför allt från den yngre kritikergenerationen, som inte kan förstå hans civilisationskritik. I en radiointervju har M förklarat att han inte tänker publicera fler dikter. Han känner att tystnaden utbreder sig alltmer omkring honom. Hans period som enormt populär föreläsare har avslutats. Han fortsätter visserligen att skriva, men det han skriver ska inte få publiceras förrän efter hans död. Kjell Espmark skriver att Martinson väsentligen är ”tyst under 60-talet. Han skriver i katakomberna.”


Ändå händer en del. 1963 publiceras en rad glänsande naturessäer i Utsikt från en grästuva och dessutom den lilla samlingen Bestiarium. I juni 1964 ges Tre knivar från Wei på Dramaten. Är det kanske direkt efter dessa teaterföreställningar och det troligen ganska intensiva samarbetet med Ingmar Bergman som HM beger sig på ”retreat” till Åland? Kan det vara så att hans omtumlade själ behöver denna lugna maritima miljö, där han åter kan börja fundera över sitt bokprojekt om konsten att segla fullriggare? Kanske tänker han till och med väva ihop detta med projektet om en ny pjäs om världsomseglaren Magellan – en pjäs som vi vet att han just diskuterat med skådespelarna på Dramaten....

Är det sådana tankar som fyller HM:s sinne när han en sommardag 1964 sitter på en bänk i parken här utanför med utsikt över barken Pommern?

Som sagt – vi vet inte.


Vad vi vet är att vi nu är här, på samma plats som Harry, och att vi vill hylla hans författargärning under dessa majdagar. Det känns ovanligt rätt och riktigt att förlägga denna årshögtid till Åland – fredens och sjöfartens landskap.


Vi känner oss också mycket välkomna hit, inte minst därför att så många åländska företag, institutioner och privatpersoner ekonomiskt bidragit till genomförandet av årshögtiden. Jag vill redan nu framföra vårt varma tack till dessa sponsorer som finns förtecknade på det blad som bifogats programmet. Det är dock framför allt en person som Harry Martinson-sällskapet särskilt vill tacka: vår åländske broder och medlem Göte Sundberg. Utan hans ovärderliga hjälp hade vi nog inte vågat satsa på det stora projekt som de åländska majdagarna innebär. I snart ett år har han deltagit i den grupp som förberett årshögtiden och varit oss till ovärderlig hjälp som inspirationskälla, kontaktperson  och ”fixare” i allmänhet. Det har varit ett nöje för oss andra i kommittén att läsa dina positiva och engagerade e-brev, Göte, och att med förtroende kunna vända oss till dig när vi haft problem. Vi ska senare i dag be att få återkomma med ett mer synbart bevis på vår tacksamhet, men jag ville redan nu lyfta fram din stora insats.


Än en gång, kära vänner: Varmt välkomna till Åland och våra majdagar 2007!

Åke Widfeldt

måndag 2 november 2020

"Om det riktigt svåra skriver man lyrik" / HARRY MARTINSON i en intervju för Harry Martinson-sällskapet / Radio Blekinge


Att hösta i trädgården och läsa poeten Louise Glück, som fick Nobelpriset 2020 i litteratur, vidgar tanken genom Glücks förunderliga val av metaforer direkt ur naturen. Louise Glücks naturlyrik och Harry Martinsons dikter med naturen i centrum, har många beröringspunkter i hoppet. Dikterna i Louise Glücks samling Vild iris skapar tillförsikt i världens råa vind, genom tolkningar av liv i trädgårdens hoppfulla trots. 

Olof Lagercrantz tolkar hoppfullt Harry Martinson i "Uppsatser om lyrisk dikt" (s116) :

"Hans dikt är god och vänlig för människorna. Den genomströmmas av en varm optimism, av en övertygelse att allt till sist blir bra, att det onda ingenting annat är än ytlighet och därför kan besegras med kunskap och värme, att till och med döden är en leende gud som en gång låter oss vila trygga i en moderlig naturs armar." 

"Om det riktigt svåra skriver man lyrik" enligt Harry Martinson; Louise Glück fullföljer! 


Rune Liljenrud 


fredag 30 oktober 2020

"Det hör till ljusets natur att det så kan innestängas men ändå inte slockna till sin rörelse att det bevarar sig också i mörkret..."


Härlövs klockstapel från år 1485 i Växjö stift är Sveriges äldsta

DET INRE LJUSET 


I de innersta allra minsta rummen
pågår ett tyst och ständigt färgspel, oåtkomligt för ögon.
Det är det innestängda ljus
som en gång vid skapelsens ögonblick
föddes inåt och förblev där gående,
sedan det delat upp sig till ett minsta spektrum
enligt prismatisk lag
med svängningstal som av de seende skulle kallas färger
om de mötte ögon som kunde se.
Det rörde sig i perioder
ofattbart små till tid och rum
men dock med tid och rum nog för de minsta små.
I själva verket fann det sig ha gott om plats och tid.
Det rörde sig i cykler av nanosekunder och i mikrorymder
från vitt ljus till spektrats färger
och åter till vitt ljus.
Ett slags ljusandning.


Fotonerna andades och pulserade med varandra,
bytte tecken och nivåer.
Så höll sig ljuset gående
i spektral balans
från tätt ljus till delat
och åter till tätt ljus och delat,
i spektrala cykler
infinitivt upprepat.


Det var som ett solfjäderspel,
enligt samma lag som gäller för regnbågar,
men med öppnade och ihopslagna solfjädrar
växlande om med varandra
enligt en ljuslag som fanns inskriven.
Det var ljuset när det dansar omslutet
när det inte är på resa utanför och synes.
Det hör till ljusets natur
att det så kan innestängas
men ändå inte slockna till sin rörelse
att det bevarar sig också i mörkret
som tanke, idé och färdighet,
att det minnes sina skiftningar
och utför sin dans, sitt växelspel.
Med denna sin konst sammanhåller ljuset
materiens tallösa svärmar
och sjunger med ljusets spektralvingar
den eviga sången till världsalltets ära.


HARRY MARTINSON:

Ur Dikter om ljus och mörker, 1971














Allhelgonahelg
Rune Liljenrud 

tisdag 27 oktober 2020

BENGT BEJMAR: ”En hel världshistoria bara i märken” på viktiga Författarmuséet i Jämshög


Jag heter Bengt Bejmar och bor i Jämshög i Blekinge, Harry Martinsons barndomsbygd. Det är mina tankar kring hans samlingar i Jämshögs Hembygdsgård som jag vill berätta om, med citat från Martinsons egna ord (kursiv stil)


”En hel världshistoria bara i märken”

”Jag kom till en bod, när jag var så där en tio år gammal och stod i valet och kvalet, om jag skulle köpa karameller, det var några stycken karameller jag stirrat på, eller om jag skulle köpa tre vykort för tre öre. Jag köpte en karamell och två vykort. Det var ju en seger för anden på något sätt. Och sen har jag samlat på allt möjligt.”


Kanhända var de två vykorten början till Harry Martinsons stora och unika samlingar.


På 1950- och 1960-talet bodde familjen Martinson vid sjön Sillen i Sörmland. En vän från Blekinge på besök fick till sin stora förvåning se en mängd föremål som förvarades i den ombyggda ladugård som utgjorde döttrarna Martinsons lekstuga. För sina och Harry Martinsons gemensamma vänner berättade han om dessa ”kuriositeter” en unik samling av vykort, etiketter, askar med diverse innehåll, burkar, flaskor och tusentals andra ting. Man insåg snart samlingarnas värde och en aktion sattes igång för att skaffa ett säkrare och mera lämpligt ställe att förvara det hela på. I början av 1970 flyttades alltsammans med frivilliga krafters hjälp från Vårdinge ner till Hembygdsgården i Jämshög. Harry Martinson själv ställde sig mycket positiv att få placera samlingarna i sin gamla barndomsbygd och deltog med iver i installationen.

I Jämshög, i Blekinges nordvästra hörn föddes, som bekant, Harry Martinson. Var och en som har läst Nässlorna blomma, vet hur hans barndom därnere förflöt. Hans iver att ta till sig all tänkbar kunskap i den lilla byskolan, där hans beundrade lärare Staaf undervisade, känner vi till från denna hans barndomsskildring. Men Harry Martinson gick också ett år i en skola inne i samhället. Det var i denna gamla skola man nu beredde plats åt hans kollektion, och det var här, den 10 april 1975, vid invigningen av den permanenta utställningen av samlingarna, som författaren erinrade sig episoden med bodbesöket och vykorten i barndomen.


Harry Martinson var redan märkt av sjukdom vid invigningstalet 1975 och han hade inte många år kvar att leva. Arrangerandet av de stora samlingarna fyllde honom med glädje. Tänk att detta kom att hamna i min gamla skola i min barndomsbygd.


Kanske kände Martinson det som en upprättelse, för den sockengång som kommunen bjöd honom i barndomen. Det rör sig om 1 000 tals föremål. Där finns mer än 30 000 etiketter. Samlingsnamnen är: vykort, exlibris, hotell, bryggeri, tändsticks- industri- och utställningsmärken. Hundratals burkar och flaskor. Och idag är allt datorregistrerat och katalogiserat.


Redan som ung sjöman förde Harry Martinson de mest skiftande föremål med sig hem från sina resor. Hans samlarvurm bottnade dock inte i ett planlöst ägandebegär, hans didaktiska läggning var uppenbar redan från början.


När jag for till sjöss, så samlade jag på olika sorters blad. När vi var i tropikerna, gjorde jag utflykter in i – vi låg på floderna. Så jag gjorde ofta mycket farliga avstickare in i djungeln, för jag begrep inte hur farligt det var. Jag var ganska ung, och kom tillbaka med hela fång utav olika sorters blad, som jag sedan torkade och pressade, för att jag skulle bevara och visa hurudana blad de hade i Afrika och Indien och så där. Och det blev ju en förfärlig massa blad till slut. Jag hade nästan en halv hölada full utav det slaget.”



Harry Martinsons kunskaper om de mest skiftande ting tycktes outtömlig. I det långa och innehållsrika tal han höll i Jämshögs Hembygdsförening i april 1975, kunde han endast ägna sig åt en bråkdel av den vidlyftiga samlingen, men han valde ut de viktigaste delarna. ”Huvudpersonerna”, för att använda hans egna ord, var modellskeppen. ”Staffaget” för att även i fortsättningsvis bruka hans eget ordval, bestod av den samling tunnor, burkar, lådor och askar, som tillsammans utgjorde en handelsbod!

”Här står ju sida vid sida om vartannat rena lapprisaker, som en gång var fattigdomens enda prydnader, när det gäller att pryda sig med en bild eller så där. Etiketten på en ask eller en liten bild, som beledsagade en halvdålig tvål, som såldes på marknader. Lanthandeln, den blev på något vis den profana kulturens mötesplats för många människor”


En handelsbod? Ja, en kolonialbod ville Martinson kalla det, och förklarade varför. Mycket i hans barndoms handelsbodar kallas kolonialvaror. Det var de artiklar som inte utgjorde egna inhemska produkter. Allt som importerats, oberoende om det kom från avlägsna stormaktskolonier eller ej, var kolonialvaror, enligt Martinson. I hans tidigaste barndom ägde Martinsons far en sådan bod, där bönderna stod och samtalade med varann medan de väntade på sin tur, stod och tittade på hyllorna med varor, på etiketter med främmande, fantasieggande namn. Men kanske var det framför allt hos den lille, ännu icke läskunnige pojken, som de färggranna bilderna väckte störst förundran.

Etikettsamlingen är kanske en av de största i världen. Den samlade mängden av emblem är unik. Emblematik var ett av Martinsons specialämnen och hans kunskaper på området var mycket omfattande.


”Det finns vissa givna saker, som har ett kulturhistoriskt intresse, som har med konstens nervsystem att göra också. Sålunda finns det en emblematik med i all etikettflora. Det finns en systematisk ordning – med emblematik menar man alltså en sorts bildtydning, som bygger på vissa symboler, som har blivit tagna för givna utav ett handelshus eller andra. Därav uppstod varumärken, vilket är en ofantligt intressant flora, där man kan studera tankegångar, som går igen i emblematiken. Det är en vetenskap, som leder tillbaka ända till renässansen, då dess store företrädare hette Batista och utvecklade den vetenskapen. Man kan läsa en hel världshistoria bara i märken, om man lär sig emblematik. Och därför finns det i alla sådana där märken också en typ av – en ringa form av världshistorisk tydning”


Det finns etiketter som kan förbindas med krig, med kungliga bröllop och högtidsdagar på skilda håll i världen. Men också helt triviala saker, som uppgifter om hur gammal en viss ölsort kan vara. Står det nämligen klass två på etiketten, kan den inte vara äldre än från 1919, fick åhörarna veta. Det året infördes nämligen den så kallade ölklasslagen, en mycket sträng lag som trädde i kraft omedelbart. Han berättade hur hans cigarrsamling, vilka han naturligtvis skaffat sig för etiketternas skull, inspirerat honom när han skrev romanen ”Vägen till Klockrike” Huvudpersonen Bolle var cigarrmakare.


Han talade om svårigheten att få fram vissa etiketter på askar och burkar, att han fått söka efter gamla svenska etiketter, så långt bort som i England.

”Det egendomliga är, att minnen av svensk lanthandel är så utarmade på förekomst. Därför de slängde ju sina burkar. De trodde, att det är väl ingenting att ha, gamla burkar och etiketter.


Han kom in på litografins ”upptäckt” Han förklarade: Litografin upptäcktes ju och uppfanns också samtidigt som den upptäcktes. Därför att upptäckten innebar nämnligen så att säga, en mineralogisk triumf, medan däremot uppfinningen innebar en tryckteknisk triumf. Litografin möjliggjorde färgbilder. Det fanns en del böcker med i samlingarna, och en av dem innehöll 1800 små träsnitt av Bewick, en berömd engelsk träsnidare från 1700-talet. Martinson benämnde honom så: träsnittare, och klargjorde skillnaden mellan träsnideri och träsnitt: ”träsnitt skärs ut ur ändträet buxbom i stället för ur alla möjliga träslag”


Han gick framåt hundra år i tiden och kom in på de stora världsutställningarnas betydelse i sammanhanget. Man införde prisutdelningar och internationella mässor i mitten av 1800-talet och dessa betydde mycket för dåtidens handelsuppsving. Det konstituerades en helt ny typ av försäljning. Det utlystes pristävlingar, och dessa resulterade i en ny sorts emblem, nämligen medaljerna, förtjänsttecken, som givetvis omedelbart trycktes på respektive företags emballageetiketter.


Så här vindlade Martinsons berättelse framåt från det ena kunskapsområdet till det andra den där kvällen i april 1975. Den röda tråden brast aldrig, trots att han vände uppmärksamheten än hit än dit mot de olika föremålen.

”Jag kan tala hur länge som helst, bara jag inte kommer av mig” sade Martinson.


Av särskilt intresse är sju modellfartyg från skilda epoker i världshavens historia. Vid invigningen fanns fem modellskepp på utställningen. Senare har ytterligare tre tillkommit. Det var skeppen, som enligt ”sjömannen” Martinson utgjorde ”huvudpersonerna” i samlingarna: fem modeller av särskilda skepp, som haft stor betydelse för sjöfarten och dess utveckling på de sju haven. Det äldsta var en kunglig handelsslup med Dovers sigill från 1284. Där finns en kinesisk djonk, ett engelskt klipperskepp – all kinahandel låg på klipperskeppen under ett halvt sekel på 1800-talet, och de skeppade också guldgrävare runt Kap Horn till California. En fransk fullriggare, L´Union, även den hade seglat runt Kap Horn, oftast med chilesalpeter. Här fick åhörarna i förbigående en redogörelse för konstgödselns betydelse för världens skördar och bönder. Men fullriggaren var utsedd av ett annat skäl:


Individuellt hade detta fartyg, L´Union, ett ganska symboliskt öde. Det är därför jag har valt det – att det skulle stå här. Det torpederades redan under första krigsmånaden 1914 av en tysk u-båt och gick ner med fulla segel. Som gamla sjömän brukade säga ”hon gick ner med kläderna på” Slutligen finns en modell av den första ångbåten, det brittiska postfartyget Sirius, som 1837 var det första fartyg som kunde gå över Atlanten utan att använda seglen. Om allt som gällde trader och världshandel på segelfartygens tid visste författaren att berätta för den andlöst lyssnande publiken i Hembygdsgården.


Många föremål av skilda slag hade Harry Martinson fört hem från sina resor. Han visade på två hattar från Kina, en pekinesisk och en kantonesisk, vilka var för sig representerade Kinas två stora språkområden. Detta gav honom anledning att nämna en berömd svensk, Bernhard Karlgren, den vetenskapsman som med sina undersökningar av de två stora kinesiska språkens ursprung blivit den store pionjären inom vetenskapsgrenen komparativ språkforskning. Redan vid invigningen placerades en del böcker av specialintresse för samlingarna på Hembygdsgården. Martinsons stora boksamling skänktes senare till Olofströms bibliotek.

I den bod där samlingarna förvarats brukade författarens två döttrar leka. Vad var naturligare än att leka handelsbod med alla dessa burkar, cigarrlådor och kartonger? Och flickornas far lät dem hållas. Han smittades dessutom av deras leklust och lekte med, tävlade med dem i deras uppfinningsrikedom. Och den lekdriften ville han skulle finnas kvar och märkas i samlingen, även på den plats den nu befann sig. ”Nittio procent är äkta, tio procent är lek”, sa han. Han ville inte ändra på det. För som en lek hade det hela uppstått en gång. Utställningsrummet är därför än i dag utformat som en handelsbod. En handelsbod för lek.

Harry Martinson benämnde utställningen ”Fattigmanskonst, färdiga drömmar” Han var samlaren och forskaren och han älskade att berätta och lära ut. Han såg helst att samlingarna betraktades som undervisningsobjekt, leken till trots. Man, ”skulle se på dem med ögon och tankar”


Det fanns ett perspektiv i allt hos Martinson. Från texten på en liten etikett drog han upp linjerna, ut över världen, till de stora sammanhangen. Sist fick Martinson frågan, om man nu vill veta mer om samlingarna, hur gör man då? Då finns det litteratur och böcker svarade författaren.


Harry Martinson var en sammansatt och mångsidig natur. Han sa sig alltid ha haft en längtan till allt som låg fjärran och var svårgripbart

Men visst är det både spännande och märkligt, att en så stor man i anden, har samlat på dessa ”triviala” saker som nu finns på Hembygdsgården i Jämshög.



Jag vill avsluta med en dikt som Alf Henriksson skrev till Martinson. Dikten heter ”1912” och den speglar Martinsons stora intresse för burkar och flaskor.


          VAD HETER DU MIN LILLE VÄN

          SOM TYST I DIKET STÅR?

          JAG HETER HARRY MARTINSON

          OCH JAG ÄR ÅTTA ÅR.

          VAD SKA DU BLI NÄR DU BLIR KARL

          OCH LÄRT DIG TUGGA SNUS?

          DÅ VILL JAG HOPPAS ATT JAG HAR

          MITT EGET VARUHUS.

          DÄR VILL JAG MER ÄN GÄRNA STÅ

          BLAND BURKAR UTAN TAL

          MED VACKRA ETIKETTER PÅ

          FRÅN TOMSK OCH SENEGAL.

          PISSANG, GIRAFF OCH BAMBUSKOTT

          UR LAGRET JAG FÖRTÄR

          OCH SEDAN INNEHÅLLET GÅTT

          FINNS ALLTID BURKEN DÄR.

          POETISKT UNDER ÅRENS LOPP

          VILL JAG BESKRIVA DEN.

          DU VAR MIG ALLT EN KONSTIG KNOPP

          MIN KÄRE LILLE VÄN



VARMT TACK BENGT 
för Din intressanta artikel till vår Blogg! 
”En hel världshistoria bara i märken”
Jag har haft glädjen att lyssna till Dig
många gånger och har stort berikats
i kunskap om Jämshögs store diktare
HARRY MARTINSON


Kunnigt och troget har alltid
ING-MARI
funnits med och så hoppas vi
fortsatt få möta Er båda, länge framöver

Rune Liljenrud
(Svarar för bilderna)