onsdag 8 april 2020

PÅSKHÄLSNING



Vår hedersmedlem Donald Fransson skriver i sin mycket värdefulla krönika Vänskap och poesi, som finns i föregående blogg och som nu är tryckt i Doris 37/2020, om teman i kursen Martinson och musikenHarry Martinson var mycket väl förtrogen med den andliga sångskatten. I samband med att Evert Taube-stipendiet för år 1968 tilldelades Harry Martinson, fanns i Tidningen Vi 1968 en intervju med honom, där han vittnar om det som Donald Fransson i sin text påminner om, att "Sång är en besvärjelse mot döden". 

Någon skall vaka i världens natt,
någon skall tro i mörkret,
någon skall vara de svagas bror.Gud låt din vilja ske på jord!Hjälp oss att följa ditt bud.
-
Herre, du vakar i världens natt,
Herre, du bor i mörkret.
Herre, du visar oss Kristi dag.
Mitt under livets tyngsta slag
är vi hos dig, du vår Gud.


Sv.Ps 413 Svein Ellingsen



- - - 
Karin Boye: Ja visst gör det ont
Ur diktsamlingen "För trädets skull"  (1935)



Då, när det är värst och inget hjälper, 
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                               som skapar världen.


Dikten ingick i en festskrift, Bergsluft 1932, som kom ut till Elin Wägners 50-årsdag. 

- - - 

Stefan Edman begrundar Elin Wägners tankar och  han citerar henne i sin bok 
"Mot alla odds?" (2017):

   "Världen är en levande organism som hålls igång av ett hjärta. Detta hjärta sänder ut oss och tar oss tillbaka. När önskan och bön, två flöden ur samma källa, stiger ur vårt väsen, möter de en kraft i universum som inte begär bättre än att tjäna oss och låta sig betjänas av oss. Världens hjärta sänder ut oss och tar oss tillbaka och varje liten blodkropp har sin funktion. 
   Men är världen inte hjärtlös, då kan vi fatta mod. Åter finns där plats för det outforskade, det hemlighetsfulla och gudomliga. En dag får människorna åter höra världen andas igen."

(Ur Elin Wägner: Väckarklocka, 1941) 

- - - 

Harry Martinsons psalm 202 hjälper oss att tolka tryggheten i texternas tilltal och att våga önska Glad Påsk:

En sommarpsalm jag sjunga må /i själens vinterdagar och låta tungsint tanke gå /och mana sommarns hagar att träda fram till sinnets stöd /i vinterns långa själanöd, att djupt i minnet skåda Gud /i evig sommarskrud. 










Rune Liljenrud

tisdag 3 mars 2020

DONALD FRANSSON: Vänskap och poesi

 "Donald Fransson är en del av Sällskapets historia genom ett bidrag till dokumentationen av symposiet från Sällskapets grundande 1984: 'Harry Martinsons landskap'. Han representerade där författarens otaliga läsare och rubriken på hans medverkan vid symposiet var betecknande nog 'Läsarens röst'. Han har alltsedan lämnat ovärderliga bidrag, som en av Sällskapets tänkande Martinsonläsare och fortsatt att vara en inspiration för alla som får höra honom." */

*/Från hemsidans rubrik
 HEDERSMEDLEMMAR
hämtas presentation av
DONALD FRANSSON


VÄNSKAP OCH POESI
Av Donald Fransson 

Genom vår levnad gör vi spår och tecken - och en del tecken kan bli folkrörelser om de inte stäckes av diktatur. De litterära sällskapen är en liten men oerhört betydande folkrörelse. Den har det fria ordets tecken och konstens dignitet, och Harry Martinson-sällskapet är i högsta grad en sådan förening, direkt från poesins hjärta. Lycklig är jag att vara med i detta samfund, som byggdes upp av en sådan lysande livstecknare som Harry Martinson. Lite kort vill jag försöka berätta om min väg till detta livsbejakande forum, där språket spelar och sjunger.

Från barndomens sagor "Bland tomtar och troll", indianböcker, kioskdeckare och tecknade serier till biblioteket "Mera Lycka" - ja det är namnet på den IOGT-loge, som tillsammans med ABF bar upp biblioteket i min hembygd, då jag i januari 1948 lånade mina första böcker.

I sena tonåren lånade jag bland annat Anders Österlings antologi "All världens lyrik" och då blev jag förälskad i poesin. Några år senare upptäckte jag litterära sällskap och de första jag blev medlem i var Dan Andersson- och Hans Larsson-sällskapen. Åren gick och litteraturen, konsten och musiken blev en terapi, en hjälp att leva.

Långt senare läste jag Marcel Proust och tillskrev Gunnel Vallquist. Jag hade blivit betagen av hennes essäer och översättningar. Av en slump var jag i Stockholm när det där skulle bildas ett Marcel Proust-sällskap och jag gick dit, men visst var jag lite ängslig över min ringa lärdom i det sällskapet. Det blev ett mycket givande besök och vännerna där förde mig sedan till Harry Martinson-sällskapet.

Sedan länge var jag fängslad av Martinsons författarskap. Jag var berörd av hans skrifter och hans liv. Hur glad blev jag inte när "Dikter om ljus och mörker" kom ut 1971. På kvällen skyndade jag mig hem från fabriken för att höra intervjun med Martinson i radio. Vilken fröjd att höra honom. Han talade ju nästan i aforismer och en del antecknade jag, till exempel:  "Godheten är inte något menlöst för den appellerar till begrundan." - Det var underbart olikt den tidens retorik.

Kritiken kunde ibland vara inskränkt och till och med elak mot Martinson och sådant känns även av en läsare. När Harry Martinson och Eyvind Johnson fick Nobelpris 1974 var kritiken i några fall grym och hänsynslös. Ibland låg det trångsynt ideologi bakom, ibland kanske avund.

Jag försökte skriva en dikt som en hyllning till Martinson. Försöket skickade jag till Gunnel Vallquist för omdöme, för jag ville inte publicera något som skulle förfördela Martinson. Svaret från Vallquist dröjde och jag förlorade tron på det jag skrivit, så jag skrev ett brev till henne att vi inte skulle bry oss om dikten. Samma dag som jag postat brevet kom ett brev till mig. Hon hade talat med Östen Sjöstrand och båda bejakade publicering. Jag blev så glad för deras värdering.

Ingalisa Munck, Eva Alexanderson och Gunnel Vallquist var de som hjälpte mig ner till Harry Martinson-symposiet i Jämshög maj 1984. Det förändrade mitt liv. Ingalisa och jag hade brevväxlat en tid och denna visa kvinna i åttioårsåldern, höll på med en avhandling om "Matriarkatet hos Martinson".

En dag ringde Ingalisa och berättade att det skulle vara ett symposium i Jämshög, och ett sällskap skulle bildas. En av föreläsarna kunde inte komma, så hon föreslog att jag skulle framträda som "Läsarens röst". Först blev jag rädd, jag fruktade att börja stamma och tappa rösten, men efter betänketid bejakade jag trots allt förtroendet, ty jag skulle också få säga en del direkt från hjärtat.

"I Marcel Prousts fotspår" kallades en resa med Proust-sällskapet i maj 1983 och som jag hade glädjen att deltaga i. En stund talade jag då med Gunnel Vallquist om Harry Martinson. Då berättade Gunnel att hon mött honom något år innan han gick bort. Hon hade tydligen suttit mitt emot honom vid ett middagsbord. Kanske var det strax efter Nobelpriset? Gunnel sade att hon blev skakad! Martinson sade: "Man har halshuggit mig". Gunnel svarade: "Det är väl ingen som räcker upp". Hennes fyndiga replik gömmer jag i mitt hjärta.

I juli samma år bilade jag ner till Nyteboda och Jämshög och hade god orienterande hjälp av Sonja Erfurths böcker. Var bland annat vid Näbbeboda skola, där jag mötte en gammal man som kände en av Martinsons systrar. Vid bensinmacken i Jämshög frågade jag om Hembygdsmuséet och den vänliga kvinnan ringde till någon som lovade att öppna muséet. Där mötte jag en kvinna i folkdräkt som visade mig runt. Senare förstod jag att det var Sven Edvin Saljes hustru. På natten tältade jag mellan Raslången och Halen, alldeles nedanför Alltidhult. Det var varmt och vacket och åskan gick. Inte anade jag då att jag året efter skulle medverka i folkhögskolan.

Maj 1984 trädde in med ovanligt vacker, skir grönska och värme. Min resa till Blekinge närmade sig och jag blev alltmer nervös, men levde också i en spänd förväntan. Jag skulle ju hålla ett föredrag på lördagen. Martinson-symposiet började torsdag 3 maj och dagen innan startade jag min färd mot Olofström och Jämshög. Jag hade beställt ett rum på Halens vandrarhem. Efter mitt besök året innan visste jag att folkhögskolan ligger invid Holje å.

Utmed den gamla vägen från Halen till folkhögskolan åkte jag genom ett silande ljus från de unga boklöven och i gläntorna lyste vitsippor, mera än jag någonsin hade sett. Det var torsdag och Sven Edvin Salje skulle föreläsa. Vårvärmen låg i ett stilla duggregn och dörrarna stod öppna till samlingssalen. När Salje började tala hade himlen öppnat sig i ljusblått. Han var som föredragshållare en lysande berättare och i den fullsatta salen lyssnade vi andäktigt. Själv bar jag på en bävan inför mitt stundande tal på lördagen.

Ingalisa och John var där och det lugnade mig. På kyrkogården i Jämshög skrev jag det lilla tal jag skulle hålla som "Läsarens röst". I ett hörn av folkhögskolan läste jag upp det för Ingalisa, för jag ville veta om det dög. Jag berättade om min nervositet. Om min röst inte bar så skulle en kvinna, som Ingalisa vidtalat, ingripa och läsa. Hon var bland annat skådespelerska och hette Ingegerd Bodner Granberg.

När Ulf Redmo läste upp mitt namn var jag mycket orolig, rösten darrade men den höll. Jag fick det sagt och ännu gladare blev jag när några kom fram och tackade. Allra bäst kändes det när Ingrid Martinson med döttrarna Harriet och Eva tog min hand. Alltsedan Ingrid gick bort har döttrarnas närvaro varit en glädje för oss vid olika samlingar i Harry Martinson-sällskapet.

Med stort intresse lyssnade jag till de starka föreläsningarna, och under en bussresa mot Boafall, Alltidhult och Nyteboda bjöd våren på sitt allra vackraste leende. Det var en stor gåva att få vara med.




Så bildades Harry Martinson-sällskapet med den eminente Ingvar Holm som ordförande, men det har Marianne Westholm så fint berättat om, och inte minst Ulf Redmo som på den tiden var kulturchef i Olofström och blev sekreterare i sällskapet.

Åren har gått och det är så många människor som jag ville nämna. Till alla vänner som jag mött och som har berikat mitt liv vill jag skriva att ni alltid är med mig i mitt hjärta.

Sällskapets förankring i Jämshögs folkhögskola, och inte minst Thorsten Paulins engagemang i styrelsen, gjorde att skolan arrangerade sommarkurser kring Martinsons tankevärld. I juli 1985 anslogs en enastående ton av poesi och vetenskap med veckokursen "Kom låt oss vårda grunden för vår liv", med tema hämtat från den postuma diktsamlingen Doriderna, 1980.

Kom låt oss vårda grunden för vårt liv.

Den gröna sfär vi fått att leva på
i universums lotterisystem.
När nästa lyckodragning kan bli av
med Vintergatans stora tombola 
det vet vi inte och kan aldrig nå.
Ett vet vi säkert redan nu:
vid nästa dragning
är vi inte med.

Vi som hade glädjen att deltaga i denna sommarkurs lyftes upp av den anda som Martinsons diktning inspirerade till, från mikrokosmos till universum. Jag frapperades av hur olika härkomst vi hade i både ålder, yrke och utbildning. Detta gjorde mig glad. Här var vi människor tillsammans: jordbrukare, SJ-arbetare, professor, plåtslagare, sjuksköterska, lärare, författare, konstnär, trädgårdsmästare, psykolog,  bibliotekarie med flera. All min gamla rädsla för det upphöjda och fördomsfulla i själva titulerandet försvann bland dessa människor. Var och en hade sin erfarenhet att ge. Vi möttes i något gemensamt och delgav oss själva, lärde av varandra och sökte tillsammans. Visst kunde känslor och meningar bränna till med det fria ordets rätt. I grunden konstruktivt, och ett tecken för demokrati.

Bland sommarkursernas höjdpunkter var exkursionerna tillsammans med Thorsten Paulin. I skog och på äng var han en underbar guide, och i sommarens hägn kom hans hustru Inger med kaffe, saft och bullar från skolans kök. Thorstens och Ingers vänskap betydde mycket för mig, och på senare år hade jag förmånen att få bo hos dem när det var möten i Jämshög.

Kurserna bjöd på många lysande föreläsare och mitt minne är uppfyllt av det ljus de förmedlade.  Samtalen på raster och under fritid var oerhöit givande. En av kursdeltagarna var Mats Björkman, då professor i psykologi. Jag beundrade hans kristallklara intellekt, och inte minst hans vänsällhet.

Martinson hade i en essä om Evert Taube skrivit: "Sång är en besvärjelse mot döden", och det var ett av många teman i kursen "Martinson och musiken". En gång satt Gunnar Turesson och vilade sig under klockstapeln vid kapellet. Jag tog mod till mig och frågade om jag fick slå mig ned. Han var då i åttioårsåldern, blickade upp mot den klarblå himlen, pekade och sade: "Snart är jag där". Jag begrundar hans ord. Jag älskar hans sång och tonsättningar; hans syster Olga var gift med Dan Andersson. Vid klockstapeln hade nu inte Gunnar lutan till hands, men med tanke på dikten "Hemlängtan" så frågade jag: Går den så här? Och så nynnade jag melodin. Det stämde och han sjöng första versen: "Jag är trött jag är led på fabriken, jag vill hem till jordhöljt bo." Underbar sång och musik har presenterats under sällskapets sammankomster, och det räcker att nämna namn som Olle Persson, Tommy Körberg, Olle Adolphsson och Martin Bagge.

Min vän Ingalisa med sin vishet och varma personlighet gick bort efter något år i cancer och efter henne valdes jag in som ersättare i Harry Martinson-sällskapets styrelse. Vid Ingalisas död skrev hennes vän Eva Alexanderson i nekrologen: "Ingalisa var något så ovanligt som en total demokrat". Martinsons gamle vän Tord Hall var där, matematiker, astronom och en mycket fängslande talare. Jag fäste mig också vid den rara Agnes Wirén och Sonja Erfurth, som gjorde en bragd med biografin om Harry Martinson. Peter Hallberg var också en glädje att möta med hans stora kunskap om diktkonst, inte minst om Halldor Laxness och de isländska sagorna. När jag sade till honom att jag brukade smygläsa Njals saga i folkskolans läsebok, så skickade han mig sin bok om de isländska sagorna.

Kristin Olsoni och Martin Kurtén från Klockriketeatern i Helsingfors kom flera gånger och gladde oss med teater och samtal. Deras insatser är ett ovärderligt stöd för Martinson och humanismen. En gång hade Kristin med sig Stina Ekblad som begåvade oss med sin innerliga närvaro.  På aftonen läste hon dikter i kapellet, och när hon framförde: "Skönast bland sköna glimtar syns dock skymten av Karelen, som ett vattenglim bland träden" och "Vem vördar daggmasken, odlaren djupt under gräsen i jordens mull" - då hade både min gamle vän Gustav Sjöberg och jag tårar i ögonen.

Var Ingegerd Bodner Granberg än befann sig så var hon en skatt, och oförglömliga är hennes recitationer, speciellt sång 80 ur Aniara.

"Flyktig är lyckan - en stundens
slumpvinst i soliga dagar.
Långt bortom larv och grymhet
lyser i sommarens hagar
kärlekens sommarstjärna
midsommartidernas blomma.
Vad förtjänte väl mera
att vi bleve glada och fromma".

Min vän Bengt Ullberg gick nyligen bort. Han var både en yrkesbroder och en broder i anden. Han var sjöman i några år och sedan arbetade han i SJ-s verkstad, Eskilstuna. Bengt spelade flöjt och tenorsax med sin själ i jazzmusiken. Han kunde nästan "Vägen till Klockrike" utantill och jag gav honom epitetet "Bolles bäste vän".

Peter Nilson var den förste som fick Martinson-priset; fysiker och astronom med hjärtat i Möcklehult, dit han återvände i sina skrifter. Hans lysande föreläsningar var starkt besläktade med Martinson. Att han gick bort alltför tidigt, är en stor förlust för den svenska parnassen, och jag sörjer honom. Carl-Erik af Geijerstam och Werner Aspenström lever också varmt och starkt i minne. Poeten Gösta Friberg och hans hustru Helena Brodin lyste upp en av sommarkurserna. Förutom Peter Nilson och Tord Hall var flera vetenskapsmän lärare och föreläsare, bland andra fysikern Nanny Fröman och astronomen Bengt Gustafsson.

Poesi och charm berörde oss när Nanny Fröman talade om "Regnbågen och glorian". En afton vid årsmötet i Borlänge fick vi åka buss till utkanten av staden, där Bengt Gustafsson hade ställt ett teleskop och ledsagade oss på stjärnhimlen. Professor Rolf Ekman, hjärnforskare, hänförde oss med att alludera forskningen i DNA till Martinsondikter.

Vid årsmötet i Göteborg 1989 var Tomas och Monica Tranströmer med. Sonja Erfurth ledde oss gruppvis i Hagakvarteren - just där Harry Martinson gått i unga år. Jag hade turen att komma i samma grupp som Tomas och Monica och det är så minnesvärt. Från avslutningen i universitetets aula har jag ett vackert minne. Vi skulle sjunga Martinsons Sommarpsalm 202. I lokalen fanns ett piano, och när sången intonerades nästan sprang Tranströmer fram till pianot och spelade med.

Jag känner förtröstan i allt som jag mött i det som är Harry Martinson-sällskapets poesi. Det är i grunden det fria ordets konst och livsbejakelse som upplyser skuggorna utmed den väg vi har att vandra. Alla ordföranden genom åren: Ingvar Holm, Ingegerd Bodner Granberg, Bertil Palmqvist, Åke Widfeldt och nu Semir Susic. Alla de som förenats i detta arbete: Göran Bäckstrand som mycket tidigt engagerade sig, Stefan Sandelin som gjort så mycket för utgivningen av Martinsons böcker. Camilla Odhnoff som alltid var redo att ställa upp, Johnny Karlsson, Judith Skörsemo, Rune Liljenrud, Lena Havland-Erlandson, Ingemar Lönnbom, Bengt Bejmar, Birger Johnson och många, många andra.

Emellan Harry Martinson-sällskapets möten samlades vi i en vängrupp på olika platser för gemenskap, natur och lyrik, såsom Klippan, Klockrike, Eskilstuna, Öland, Stockholm, Fårö och Store Mosse. Där var mina kära vänner Marianne och Rolf Westholm, Bengt Ullberg och Gerd Uggla, Gunborg och Kurt Larsson, Tommy och Elsa Holm-Ekvall, Birgitta och Lars Holmér.

Gun Ursing inte bara översatte lyrik, hon var poesi. Ingrid Thelander var konstnär och poet från skogarna i småländska Unnaryd, men älskade att vara på Fårö. Kurt Larsson var trädgårdsmästare och kunde recitera dikt som en skådespelare. Han var absolutist och idealist, en folkrörelsemänniska från Västergötland – men han hade även plöjt åker i Kanada. Sonja Glimstedt Hall för mig till ordet humanitet i den vackraste bemärkelse. Hon gav ut böcker och kalendrar med Martinsontema och var med i en krets av damer som kallade sig ”Fripratarna”.

Med stor tacksamhet vänder jag mina tankar till de människor som jag mött, och all den konst och de tecken som givits mig, som har berikat mitt liv och gjort det lättare att leva. Vilket ljus i tillvaron är inte konsten och litteraturen. Vilken god försyn att däri också möta vänskapen – som ger tro, hopp och kärlek.
Donald Fransson 





*********************************************
---------------------------------------------------------------

Peter Forsgren, professor i litteraturvetenskap 
vid Linnéuniversitetet, Växjö 
och
Donald Fransson möts vid de litterära sällskapen
under Bokmässan, Göteborg


Donald Fransson bjuder i sin föreläsning i samband med bildandet av Harry Martinson-sällskapet i Jämshög 1984 flera citat ur Harry Martinsons lyrik. Han inleder med "Tankar under ett svårt oväder" ur Passad, 1945

Där ingen lugn tanke uppstår, där uppstår inte heller
någon mänsklighet.
Där ingen estet lever utformas inte heller någon
nyanserad mening med människovärdet.

Donald Fransson bjuder 
Väl mött under katalpaträdet
och avslutar sin föreläsning med "Sanningarnas liv" ur Vagnen, 1960

En gemensam och enkel insikt om något djupt försummat
finns i tysthet hos alla, men brukas sällan.
Den är den verkliga anden,
den som skulle uppväckas hit till denna världen.



Varmt Tack Donald Fransson för Ditt rikt stimulerande föredrag "Läsarens röst" 1984 och nu också för Ditt blogginlägg "Vänskap och poesi", som Du generöst ger till Harry Martinson-sällskapet, för att - såsom Du i föredraget uttrycker det - "berätta om min väg till detta livsbejakande forum, där språket spelar och sjunger."

Rune Liljenrud 




lördag 29 februari 2020

AGADIR ~ Skottdagen den 29 februari



Skottdagen den 29 februari 1960 utplånade en svår jordbävning staden Agadir vid Marockanska Atlantkusten med omkring 15.000 döda

I dag Skottdagen 2020 är det jämnt 60 år sedan detta fruktansvärda hände. Författarparet Artur Lundkvist och Maria Wine upplevde på plats tragedin, som med mästerligt bildspråk tolkas mycket starkt i diktsamlingen AGADIR.




Från utställningen Hagstad, Oderljunga


Några sekunder långt jordskalv räckte för att förvandla den vackra kuststaden Agadir, söder om Atlasbergen, till en grushög. På  Artur Lundkvistgården i Hagstad, Oderljunga, Perstorps kommun finns en informativ utställning om författarparet och deras upplevelse av jordbävningen i Agadir. 

Författarna som ingick i 5 unga presenteras: erik asklund, josef kjellgren, artur lundkvist, harry martinson och gustav sandgren. Årligen fördelar Artur Lundkvist och Maria Wines stiftelse stipendier för fri vistelse på gården.



Ur 5 unga

~ utställningen Hagstad, Oderljunga

ARTUR LUNDKVIST: Moder Liv


Moder Liv,

du som sänder oss ut till kamp,
till lidande, möda och långa träldomsår -
Och när vi kommer till dig
har du intet annat än tystnad, 
som uppslukar alla frågor, alla skri -
Du har inte en smekning i dina händer,
blicken i dina ögon är tom,
din mun är stum och hårt sluten -
men kraft strömmar ur din klädnads veck,
kraft som uppfyller oss och åter för oss ut i kampen;
vi sluter våra läppar som du, i trots,
vi blöder och dör, vi kämpar evigt -
men finns det någon seger att vinna?



Från utställningen Hagstad, Oderljunga 

Artur Lundkvist skriver i AGADIR: "En ökenhetta på trettiofem grader den tjugonionde februari, skottdagen den överblivna dagen, de överblivnas dag, de gamla skämtens dag. […] Marken krängde till, skakade kväljande tungt, fem sekunder medan man höll andan och kände att man färdades, var ombord på jorden som på ett fartyg, husen skälvde likt fartyg som kolliderar. […]  Ingenstans fanns att fly bland sluttningar och höjder där murar och mark när som helst kunde rasa och stenblock börja rulla. […] En urtidsnatt, en ändlös väntan på gryningen, väntan på dagsljuset, väntan på solen, väntan på ordningens värld, natten var kaos, mörkret stod nära döden, en urtidsklyfta där katastrofen ruvade.[…] Överallt spåren efter dödens hand, raseriets urladdning, stenmurar som kastats tvärs över gatan […] trappor sammanvräkta som staplade gravstenar eller böjda till skovelhjul. […] Skeppsbrott inte på havet utan på jorden, fasta marken hade börjat röra sig likt havet, husen hade förlist som fartyg, störtade i förstenade böljor.[…] Även gravarna var oroliga, krängde som hytter på segelskepp, hotade att när som helst ge ifrån sig sina kroppar. […] Bankerna lade sig på knä och gav ifrån sig kassaskåpen."

Artur Lundkvist ger i sin mäktiga dikt ANIARA ord för tvivel och för tro på Gud:

"Nej, Gud fanns där ingenstans,
i tomheten störtade vi, i tomrum som stod färdiga att bli våra
gravar,
inte ett spår av bärande vingar, inte heller av uppåtstigande
lågor,
bara mörkret som väntat i evighet utan att veta om sin väntan."

[...]

"Just som jag störtade ner i mörkret kände jag att Gud fanns,
det grep mig som bävan och jubel: Gud gav sin närvaro till-
känna, 
visade sin makt över världen, visade att mot Gud finns ingen
hjälp utom Gud.
[...]
vi har blott att överlämna oss, inte vilja något utanför hans 
vilja."


Författaren Josef Rydén har i samband med en minnesdag om katastrofen i Agadir och ett besök där, en artikel där han retoriskt frågar: "Vilken av rösterna är Artur Lundkvists egen? Ingendera eller båda." 

Bengt Holmqvist skrev i sin recension: "Redan det att en viss osäkerhet kvarstår, är vittnesbörd nog om att Artur Lundkvists reportage har vuxit fram ur en andlig spänning som man knappast tidigare har mött i hans verk."

Författaren Josef Rydén avslutar sin minnesartikel om Agadir med att knyta an till Harry Martinsons ANIARA.

Josef Rydén skriver:  

"Så här slutar Lundkvist sin dikt:

Agadir,
förberedelse, påminnelse
om det som kanske väntar 
oss: den större förintelsen,
världen i ruiner, jorden ödelagd
endast en dödens rök som drar bort 
genom rymderna, aldrig mer,
för alltid 
Agadir.

Den större förintelsen? Att världen skulle ödeläggas i ett atomkrig kändes påtagligt ännu 1961. Harry Martinson hade sänt ut sin varning några år tidigare: Aniara".


Harry Martinson skriver i ett förpliktnde förord till ANIARA:

"Aniara handlar om allt som vi inte personligen bemästrar, men som vi ändå ingår i och sammanhör med. Hur vi än lever så sker det inom ramar som på ett eller annat sätt är obevekligt bestämda. En av dessa ramar är den biologiska. Vi föds, mognar, åldras och dör. Redan inom den ramen ryms all glädje och all skräck. Dessutom lever vi inom de ramar människan tillsammans med naturen skapat, de sociala, de politiska, de religiösa och de vetenskapliga. Hela vårt liv är en serie av försök att inom dessa ramar förklara världen för oss själva, intill gåtans eller skrämselns gräns, eller att avskärma den och skydda oss med hjälp av inåtvändhetens symboler, driftens metamorfoser. Att vi måste göra det bästa av denna totalsituation är en gammal sanning eller truism.  […] Den blir så att säga vår ödesmiljö, den som vi bär inom oss som en inre innehållslig rymd och där vårt medvetande fattar och indelar existensens gåta i de kategorier som gör oss till människor. En av dessa kategorier är medvetandet om ansvar och skuld för det som genom oss sker med världen."

Arne Forsberg tolkar i boken Spång till evighet, sin vän Harry Martinson som en djupt religiös författare och om Aniara skriver han: "Tvärs igenom eposet går ett sökande, en längtan efter svar på de stora livsfrågorna ."

Den svåra brottning med teodicéfrågan, som finns i Artur Lundkvists AGADIR möter i flera av sångerna i ANIARA. I Mimaskärvor Sång 52 frågas: Gud hur kan du. Var är smärtan störst. Hos dig som skördar allt? Hos oss som ser och vet hur allting skördas?
I ANIARA Sång 63 möter en bild för trygg Gudstro:

63

En kvinna ifrån Gond som nu är änka
sågs ofta med sin man i utsiktsrummet.
De satt där flera år med sina knyten
tillfreds som om de väntade på landning.
Och fastän många såg med ironi
- alltmera rymdlik kall - på detta par,
behöll de två sin rörande förväntan
och sågo lugnat hän mot Lyrans land.

I deras fromma hjärnor rörde sig
en doft av timjan från en äng de känt
och brödet som hon hade bakat i den ugn
de tvingats lämna i det landet Gond.

Hur många gånger som de läst
i Himmelens prospekt, tätt tryckta till varann,
vet ingen dödlig här i rymdens år
som kallt förflyta utan andra spår
än att de båda grånade till slut
och hon blev ensam, satt där ensam kvar
i tysta tankar över flydda dar
då mannen ännu levde som förut
i landet Gond till Sista paret ut
förkunnades av tjutande siren
och flykten begynte över stock och sten.

På Goldons startfält tryckta till varann
tog de ett tungt farväl av Doris dal,
och lade sedan med en avskedsbön
sitt emigrantproblem i ödets hand.

Jag observerade i flera år
hur änkan satt där ensam, tyst och böjd,
allt medan vi som ifrån denna höjd
med sinnrik ledning skötte Ödets hand
alltmer förtvivlade om Löftets land.


Harry Martinsons trostolkning kan ödmjukt tänkas över, tills ord ur ANIARA Sång 69 möter på Harry och Ingrid Martinsons gravvård på Silverdals griftegård i Sollentuna: 

VARS SJÄLAR NU I FRIDENS BONING VAR
AVSVALNADE LIKT SNÖ
SOM NÅTT SIN VILA
PÅ ANDENS BERG


Vägen hjälper oss Arne Forsberg att följa i sin bok Spång till evighet



I den postuma diktsamlingen Doriderna förs teodicéproblemet samman med

 Gåtan

Gåtan är det djupaste och största. 
Där får inte tron och inte tvivlet fäste.
Tvivlare går hem och ser i väggen.
Trons utropade får tunna stämmor.
Gåtan står där och ser in i alla.

  
Artur Lundkvist brottas med svåra tankar i uppbrottet efter tragedin Agadir:
Dödens stad skulle nu ligga där bakom sina spärrar, med sina besprutade ruiner, spökvit. Flygplanet rusade framåt. Befrielsen vägde mot skammen, en känsla  Agadir för alltid inom oss. 

Agadir, farväl! 
Aldrig mer,
för alltid 
Agadir.

Från utställningen Hagstad, Oderljunga 

Att färdas i drömmen och föreställningen 

Vid Rotarymöte på Operakällaren i Stockholm 1 oktober 1981, skulle Artur Lundkvist hålla ett litterärt föredrag. Han började mycket trött, men han kom inte långt förrän han segnade ned i en hjärtattack och hamnade i lång sängbunden konvalescens.

Maria Wine skriver om detta i boken Minnena vakar, 1 oktober 1981 -den mörka dagen



"Jag vet att jag färdades hela tiden" noterar Artur Lundkvist i sin bok efter sjukdomstiden, Att färdas i drömmen och föreställningen, som har betecknats som "den märkligaste reseskildringen i svensk litteratur". 


Mycket av teodicéfrågorna från AGADIR (1961) bearbetas i Att färdas i drömmen och föreställningen (1984), efter Artur Lundkvists långa konvalescens. Dramatiska minnesbilder av jordbävningen och profetiska sanningar om människans ofrånkomliga miljöansvar gör Artur Lundkvists bok, den 42:a i hans totala bokutgivning med 87 titlar, till en stark läsupplevelse, som fördjupas av utställningen på  Artur Lundkvistgården i Hagstad, Oderljunga:

Jordskalvet 

"... dödsskräcken och ångesten ansatte dem och kom deras hjärtan att bulta våldsamt, undret att de levde var inte nog, de var långt ifrån räddade, det värsta kunde återstå, de lyssnade förgäves efter några ljud, efter något tecken på människor som överlevt,  men ingenting, blott en tystnad som i graven,
de insåg att de var levande begravda och det var ovisst om de skulle bli funna medan de ännu levde, kanske skulle ett nytt skalv komma att krossa dem eller en havsvåg skölja upp och dränka dem, eller eld skulle bränna dem inne,
alla slags farhågor drog igenom dem om och om igen och lämnade dem i djup ovisshet, kvinnan grät i mannens armar och han började själv snyfta, tills meningslösheten i gråten kom för dem..."

I miljoner år har jorden förberett sin fest...

"...men det har blivit alltmer uppenbart att människan har svikit människan, hon har inte orkat med sin självpåtagna börda utan sviktar och sviker, en allt hänsynslösare utplundrare av den jord som blivit henne given, i ständigt stigande övermod och förblindelse, sliten mellan övermättnad och uråldrig hunger,
hon gör slut på den jordiska festen och drömmer fåfängt om andra världar, de ouppnåeliga frukter som hägrar bland solarna ute i stjärnrymderna, medan förlorade slätter har blivit till öknar, haven har förgiftats och blivit fulla av död, marken genomborrats och söndersprängts för att berövas sina skatter […] 
människan har svikit människan,  gjort sig till det alltförhärjande odjuret, blundande 
för fasan, njutande mitt i skräcken, aldrig växande till gemensam besinning, utan lik ett korallrev som dör i det hav det förtär,
vilken återvändo är möjlig, vilket slut på denna skriande makt som inte inser sin vanmakt, ett våld som förintar sig självt - "


Blåklocka ~ Maria Wines älsklingsblomma
Ur Den bevingade drömmen  
Minnesdag på Hagstad, Oderljunga 

Moder Natur 

Moder Natur 
du som är i rymden och på jorden
medmänskligt vare ditt namn och din makt
[…]
Ty livet och dess frågor är våra 
dess gåta din makt i all evighet
Amen -

Maria Wine: Ur Nattlandia 

 Rune Liljenrud




fredag 28 februari 2020

Maja Ekelöfs "Rapport från en skurhink" prisades för 50 år sedan, år 1970 med Rabén & Sjögrens litteraturpris. /Bloggrepris 2012-11-29 RL

Maja Ekelöfs "Rapport från en skurhink" pejlar djupen i Harry Martinsons diktning

 
Vår Hedersmedlem i Harry Martinson-sällskapet Camilla Odhnoff påminde mig vid ett samtal nyligen om Maja Ekelöfs bok "Rapport från en skurhink". Maja Ekelöf är verkligen en som förstått något av de stora djupen hos Harry Martinson, framhöll för mig det tidigare statsrådet och landshövdingen Camilla Odhnoff.
Hon relaterade också till hur hon uttryckt något av Harry Martinsons storhet vid årshögtiden på Brunnsvik genom det som hon då som årsmötets ordförande, avslutade med att säga och som jag här citerar direkt från årsmötesprotokollet:
 
Protokoll fört vid årsmöte med Harry Martinson-sällskapet 2011-05-07
Plats: Brunnsviks folkhögskola  
Tid: Lördagen den 7 maj 2011

§ 22           Avslutning

Årsmötets ordförande Camilla Odhnoff konstaterar, att det är en imponerande samling av personer, som i styrelse och kommittéersamarbetar väl inom Harry Martinson-sällskapet. Det är liv och lust i Sällskapet. För några år sedan hade Svenska Handelskammaren ett möte i New York och hade där som devis ”Det är ont om jordklot”. Våra främsta företrädare inom näringslivet hade alltså kapat åt sig Harry Martinsons ord ur GYRO. Han tänkte nog inte på, när han själv i början av 1920-talet var i New York och stod i soppköerna utanför Frälsningsarmén, att hans ord skulle göras till näringslivets flaggskepp. Men ord som har växtkraft lever och frodas och de fortsätter att leva. Vi får alla försöka ge näring åt detta, att ”ge doft i blomma”, avslutar årsmötets ordförande Camilla Odhnoff och tackar alla som hjälper till med att driva Harry Martinsonsandan vidare, samtförklarar mötet avslutat.
 
Rapport från en skurhink är skriven av en städerska Maja Ekelöf, som läser akademisk historiekurs, och finner hjälp i sin egen livssituation genom Harry Martinsons diktning. 
Boken kom i originalupplaga 1970 med grafisk formgivning av Bo Lindberg och den har  kommit i flera upplagor. En angelägen bok, som några korta citat därur här vill visa:
 
12/9 -65
Jag har just läst ut Harry Martinsons "Vägen ut". I den boken talar han om ångest, och i synnerhet den fattiges ångest. Jag förstod det stycket så bra.
 
Höstterminen -66
Jag fortsätter att skriva dagbok. Jag inbillar mig inte att mitt liv kan intressera någon annan, men livet blir lättare om man får prata ur sig ibland.
   De här raderna skriver jag till Dig Harry Martinson, för jag har ingen annan att tala med. Nu är det mörka tider. Både med väder och arbetsförhållanden. För Dig behöver jag inte ängslas, som väl är. Det var inte så länge sedan Du sprang barfota den här årstiden. Du avskydde de stora fula träskorna så att Du hellre frös om Dina fötter.
 
15/12-66
Din mamma åkte ifrån dig när du var sju år, Harry. Ja, Du kalla Inez för mamma sen, men hon dog ju ung och så blev Du helt ensam.
 
Avlöningsdag 29/3-68
Det är sant som Martinson säger: Den fattige oroas av så mycket. Han måste föra en daglig kamp för att överleva.
 
2/5-68
"allt blir som det blir", sa en av luffarfilosoferna i Martinsons "Vägen till Klockrike".
 
15/5-68
Harry Martinson skriver i boken "Vägen ut" något om varför den fattige blir bitter och ibland aggressiv. Han kallar det "Bristens ångest". Kanske nedärvd från tusenåriga missräkningr inför livslöftenas och idealens alltid lika tomma upplösning i intet.
 

 
"Den märkligaste och mest betydelsefulla bok en svensk romanpristävlan någonsin frambragt"
Karl Erik Lagerlöf i GHT.

"den hittills klaraste och ovedersägligaste bilden av svensk låglönevardag under 60-talet"
Karl Vennberg i AB.
 
"fram stiger konturerna av en människa med jättekraft i anden"
Monika Tunbäck-Hanson i GP.
 
Rune Liljenrud