HARRY MARTINSON, alias Holger Tidman, under Finska vinterkriget, nu för 80 år sedan: "I någonting bestämt måste evigheten slå rot för att frodas till stämning och dröm."

 

"Krigets vapen skall förintas"

Harry Martinson, alias Holger Tidman

HARRY MARTINSON  skriver i "Verklighet till döds" (1940) i namn av sitt alter ego Holger Tidman om Finska vinterkriget, där han deltog som frivillig. Han engagerade sig starkt för Finlands sak och reste omkring i Sverige och talade för Frivilligkåren under vinterkriget. I Martinsons utgivna brev finns uppgifter om hans föredrag och värvningar på många orter i hela Sverige, inte minst i hembygdens Blekinge, såsom Bromölla, Olofström, Jämshög, Sölvesborg, Svängsta, Karlshamn och Karlskrona. Att tala i Jämshögs kyrka, som var totalt till trängsel fylld, var nästan överväldigande, skriver han till Ingrid Martinson. 

Verklighet till döds 

Mer än 8 000 svenskar kämpade på Finlands sida under parollen "Finlands sak är vår" i Finska vinterkriget, som startade när Sovjetunionen anföll Finland den  30 november 1939, under extrem kyla ner till -50 grader. Då inleddes också det andra världskrigets beredskapsår i Sverige. Harry Martinson inte bara talade för Finlands sak och värvade Finlands-frivilliga, han deltog själv som postiljon mellan finska förband nära och vid fronten under Finska vinterkriget. "Nätterna i kvarteret blev sömnlösa. Sedan de från alla tänkbara utgångspunkter diskuterat saker med fältprästerna var det sömnmedlens tur att verka. […] Den ena fältprästen hade skrivit av de viktigaste dagsnyheterna ur radion och lagt dem på en lapp. Holger läste dem innan han släckte och somnade. Striderna rasade fortfarande lika häftigt på Sallafronten. […] Holger hade i uppdrag att undersöka stämningen bland trupperna, medföra hälsningar hemifrån och tala till dem. Han fick därvid en särskild inblick i förhållandena. Redan efter bara ett par tre dagars vistelse vid fronten var han på det klara med, att kåren gick och drogs med vissheten om sitt kommande öde, den att bli offrad, men att den dock tänkte stå där den stod till slutet. Här mellan skogsfjällen, nedgrävda i jordkulor eller tältande inne i skogskärrens snårskog låg några få tusen man och hade rent samvete." 

En desperado drar i härnad

I  romanen Verklighet till döds delger Harry Martinson, alias Holger Tidman, sina upplevelser och tankar om den "onda verklighet" som rådde under det mycket kalla vinterkriget.  Martinson skriver: "Kåren av frivilliga var liten, till storleken sedd ungefär som någon av de medeltida provinshärarna. Men för en vandrare bland frontens jordkulor och tält var den, ifall man lyssnade uppmärksamt - Sverige. Där saknades inte ens sektväsen. Efter ett par vinterveckor hade sådana hunnit utfällas och gruppera sig. Det fanns jordkulor, vars invånare var av religiös läggning, jordkulor med äventyrarton, tältgrupper med akademiska ideal och historisk skolning. Där fanns runebergsstämda andar och socialdemokratiska ungdomsklubbister. Där fanns 'bort med tobaken' och korsun där det betydde en mark i böter när man svor. Men man saknade idrottsmän. Av sådana fanns det så få vid fronten, att dessa några få beslöt sig för ett upprop till idrottsmännen i hemlandet. Uppropet gick genom större delen av den ledande svenska pressen, men idrottsmännen dröjde likafullt och likaså frisksportarna. Naturligt nog eftersom idrott och frisksport ha blivit självändamål."

I ett efterord av Bertil Palmqvist till Harry Martinsons bok Verklighet till döds, som rubriceras "En desperado drar i härnad", skriver Palmqvist: "Verklighet till döds är en bok av desperation, en bok tillkommen utan distans och i omedelbar närhet till de omskakande upplevelser som den har att berätta om."

Älska din nästa som din jämlike

Nobels fredspris 2020 tilldelas FN:s World Food Programme (WFP), "För sin insats i kampen mot svält, för sitt bidrag till att skapa förutsättningar för fred i konfliktdrabbade områden och för att vara pådrivande i arbetet mot användningen av hunger som ett vapen i krig och konflikter." David Beasley, chef för FN:s livsmedelsprogram mottog Nobels fredspris 2020 under Nobeldagen 10 december vid en virtuell ceremoni i Rom. I sitt tacktal från FN-organets huvudkontor i Rom via länk till Oslo, gav han en starkt utmanande tolkning av Jesu svar på fråga om det viktigaste budet: "Älska din nästa som din jämlike". (Markusevangeliet 12:31) Denna motivation ligger nära den som Harry Martinson delade med de Finlands-frivilliga under vinterkriget: "Finlands sak är vår". 

 Konstnär: Eva Spångberg (Förstudie)

Omläsning nu av Harry Martinsons bok om Finska vinterkriget "Verklighet till döds", under den märkliga mörkertid som råder under Annus horribilis, pandemins år 2020, ger en relief till Adventsljusen som har tänts och till Stjärnan från Betlehem som lyser, till hopp om att löftet skall infrias: "Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram." (Jesaja 9:2f.)

Så många olika saker kan sägas på samma gång

Harry Martinsons beskrivningar av intrycken från den "onda verklighet" som rådde vid krigsfronten Salla, dess svårt lidande, frysande människor och djur, sårade, döda och makabert sönderskjutna landskap, är starkt realistiska, men har detaljer av djupa metaforer, som en noggrann omläsning röjer. Författaren Jonas Brun, som översatt Louise Glück, 2020 års Nobelpristagare i litteratur, skriver om hennes texter: "Dikterna kan vid ett första påseende framstå som tydliga och transparenta, men betydelserna är aldrig entydiga, de avtäcks efter hand, sanningen måste viskas fram." I en intervju säger Louise Glück om sin lyrik: "Så många olika saker kan sägas på samma gång". Djupläsning av Harry Martinsons "Verklighet till döds" visar något av detta och kan öppna för det knappt anade oerhörda, det numinösa, dolt nedfört på krigssargad jord.

Ett par bröder klättrade upp och ner i en jättefura på en höjd för att rekognosera: 

"Att ryssarna gjorde allt för att kvadda denna höjd med allt vad därpå fanns, förvånade ingen som väl varit dit och sett utsikten. Granatelden nafsade för varje dag allt närmare furan och luftbrisaderna runt kronan ökade i antal för varje timme. Mitt i det strålande solskenet öppnade sig luften till skrällande sår, duschar av sprängt granatstål slet av julgranar från topparna och slängde dem ner i dalen. Utsiktsfuran blev allt fattigare på barr och grenarna förlorade sina former för luftkrevadernas rytande och ögonblicksartade kräftsår. Vid furans fot skyndade man sig att gräva ett skyddsrum och hade redan genom att utvidga ett granathål fått upp en grav om fyra meters djup."

Bildspråket i Harry Martinsons Det enkla och det svåra "Furorna med osågade likkistbräder inne i stammarna", blir här till kall verklighet genom utsiktsfuran i krigets Salla och konstaterandet att "granatstål slet av julgranar", ger en stark bild av i kriget begravd julglädje. 

Konstnär: Eva Spångberg 

"En enda gård på hela fronten hade blivit skonad då den antändande fotogenkannan gått från hus till hus. Det var gården Kujala. Den låg på ett backkrön med vid utsikt över myrarna. Det ryska flyget från Kandalakscha flög över den varje timme men rörde den inte. Det var något mystiskt med denna gamla bondgård. Kriget härjade allt och till och med vilda skogen omkring men inte gården Kujala. Och ändå hade den inrymt tre staber efter varandra, en rysk regementsstab, en finsk stab och nu sist den svenska kårstaben.

Fred på jorden

"En liten vitmålad barnsäng med spensliga spjälor stod kvar inne i storstugan. Ingen hade haft hjärta att sitta sönder den. Den hade varit tre olika arméers sentimentala möbel. Alla som såg den sade några ord om den. Kanske var den det enda på hela fronten som påminde om att det fanns något annat än män i världen. Att det också fanns något som hette kvinnor och barn. Hit bar Holger post varje dag..."

"En liten vitmålad barnsäng med spensliga spjälor", manar till besinning att det finns "något annat", något ännu starkare, och tankarna går till krubban med halm och strå, som minner om julens budskap "Fred på jorden".   

Konstnär: Eva Spångberg

JULDIKT

Mörker och gråväder stänger

sikten kring alla hus

men i slutet av tungsinnets månad

tänder vi alla ljus.

Vi sjunger om barnet i krubban

och Staffan Stalledräng

och ljusen blir mörkrets blommor

sen blommorna dött på vår äng.

För barnet är julen en saga

som skimrar med onött glans

men firar man femti jular

går tungsinnet in i en dans.

Man skumpar omkring med de unga

och driver den glädje i blom

som ännu kan vinnas ur ljusen

och grötrimmens rikedom.

Och allt vad man vet om världen,

dess rustade ondskas makt,

försöker man tränga undan

till en annan tid och trakt.

Man tvingar sig in i nuet

och gör det till mera än tid.

Och ett ögonblick vinner man utsikt

mot evigheter i frid.

HARRY MARTINSON 

Publicerad i Vårdinge hembygdsförenings tidskrift 

Vårdkasen 1954

 

GARNISONSKYRKAN KARLSBORG  

 PÅ ANDRA VÅNING I SLUTVÄRNET I KARLSBORGS FÄSTNING

 KYRKORUMMET DOMINERAS AV LJUSKRONA MED 276 BAJONETTER

"Krigets vapen skall förintas"

 (Sakarja 9:10b.)

HARRY MARTINSON:

 "Och ett ögonblick vinner man utsikt

mot evigheter i frid."

Julefrid önskar 

Rune Liljenrud