lördag 22 september 2018

Harry Martinsons stormskildring i Kap Farväl! "Så skriver ingen annan svensk författare".



BONNIERS FOLKBIBLIOTEK (1947)
Omslag: Roland Svensson


Harry Martinsons Kap Farväl! fanns i bokhandeln den 31 oktober 1933 och kan alltså i år, 2018 jubilera 85 år. Detta uppmärksammas under lördagen den 29 september på DELS-SCENEN, Bokmässan Göteborg. 
Som nittonårig yngling skulle Harry Martinson komma att möta havets raseri i en virvelcyklon, som i nattlig kamp med S/S Ionopolis kostade en matros, förste maskinisten och en jungman livet. En så stark skildring av havets villkor, står inte mera att finna i världslitteraturen. Här en kort introduktion, som vill inbjuda till läsning av hela Kap Farväl!
   "Den natten kommer cyklonen. Den kommer med rasande styrka virvlande från Västindien. Vrålar i vattenslätterna nere på havet, gräver upp sjön och sliter de uppveckade sjöarnas toppar till virvlande trasor och tjutande vattenskum. Och den framstormar uppe i rymderna med ett frankrikestort tak av elektriska kolsvarta ballongmoln och domedagsskynken.
   Ionopolis svänger ur kursen och stävar upp mot sjön. Lägger sig för halv maskin i orkanriktningen. Cyklonen kommer som ett formlöst rytande urtillstånd, ett vindarnas formlösa vanvett. Man avläser dess bild i de blixtrande molnen, som tyckas brinna som dånande petroleum över skeppet. Och man avläser den på däcket, där slagsjön sprätter upp och bänder i brädplatåerna, sliter loss plank och slungar dem ut i de svarta rymderna som spån och damm. Över oss rulla åskornas förfärliga tunnor, kasta eldkablar ur sina sprund och uppfylla allt hav innanför horisontrundeln med ultravit elektrisk terror. Den sönderslitna sjön tar hopp över lasten som tigrar, piskar fartyget som dödsfarliga järnris svängda av demoner. Inbördeskrig rasa i molnen, som drabba samman med elektriska svärd. Slagregnet faller som en fasa, genomkorsat av blixtarnas flammande eldlinor. Sjön ökar och plankplatåerna vecka sig upp till pucklar och dalar. Trälastens tölpiga, tornhöga vindfång bölar för den vräkande orkanen och Ionopolis slungas som ett spån ur sin tillfälliga vindkurs och får hela stormen på sidan. Det är omöjligt att återföra henne.
   Molnen bli som polynesiskt burriga hårrufserier genomstungna av elddolkar och glödande nålar. De kullra sig, de ändra sig, de ljunga och brinna med dån likt aldrig förr upptäckta eldfarliga oljor, de svalna, de tystna av, de sjunka och bli som bibliska jättemantlar. De lägga sig på rygg i rymderna likt patriarkers vålnader och snarka över Ionopolis, som sned i kroppen och med den väldiga packningen lossnande i fogarna slåss för sin ära: seminolaplankens öde. Ja, åskornas ha liksom paus och snarka i stormsömn medan orkanen slår stjärtslag med sina brottsjöar, river upp tjutande fontänsjud och vattenhamrar på skrovet med tre elements gissel." [...]

(*) Citat ur Sven Stolpe: Det svenska geniet, 1935 om Harry Martinson: "Så skriver ingen annan svensk författare".
Väl mött på Bokmässan!
Rune Liljenrud 

tisdag 4 september 2018

HARRY MARTINSON: Septembermorgon



SEPTEMBERMORGON 

Morgondaggen sköljer kall och allt för riklig.
De tusen ängsspindelnäten avslöjar sig fullt tydliga.
Vem visste att de var så många.
Alla är de tennmatt grå och påsigt tyngda av vätan.
Gräshoppan har lagt ner sin stråke 
den hon flitigt och ofta drog an
mot den knarrande kroppen.
Nu rostnar sommaren i bräkneskogen.

HARRY MARTINSON: Ur TUVOR 



Rune Liljenrud