HARRY MARTINSON: "Sången mätte tiden"

Maskinhusbyggnaden, belägen strax intill HÅLLÖ FYR

”HÅLLÖ FYR UPPFÖRD 1842 - OMBYGGD 1868”

Maskinhusbyggnaden används nu som gudstjänstlokal

Evert Taube och hans syskon, var flitiga gäster på Hållö där de var inkvarterade hos sin morbror, fyrmästaren Edvin Jakobsson och hans familj. Härute fick Evert inspiration till många av sin visor och ballader, bl.a. så handlar ”Blue Bird av Hull” om en händelse som han målat fram efter intervjuer med bl.a. fiskaren Samuel Frisk, en känd smögenprofil från den tiden. En tragedi som drabbade familjen Taube inträffade på Hållö den 7 december 1906, (alltså för jämnt 110 år sedan). Under en fisketur västerut från ön drunknade brodern Fredrik, 20 år gammal, tillsammans med fyrvaktaren och fyrbiträdet vid hemmafiske. Samtliga tre tog havet hand om. Denna tragiska händelse gjorde ett djupt intryck på Evert och i hans skildring om ”Blue Birds” ödesdigra strandning har nog broderns tragiska frånfälle vävts in." (Info tillgänglig på nätet!)

Sången mätte tiden

I samband med att Evert Taube-stipendiet för år 1968 tilldelades Harry Martinson, fanns i Tidningen Vi 1968, nr 11 en intervju med Harry Martinson av Elly Jannes. Däri talar Harry Martinson om de riktiga sjömansvisorna. "Shanties var ursprungligen ett slags arbetssånger. De hade till uppgift att mäta tiden medan man förrättade de olika sysslor som hörde hemma på ett segelfartyg.  När man kryssade och skulle göra slag kunde det ta upp till en halvtimme tills man hann hala färdigt till nya bidevindslägen. Sjöng man medan man halade slapp man titta på klockan - om man hade någon - eller passa bidevindsknutar. Man visste hur långt man kommit när man hunnit till den eller den versen." 

Man vågade tänka på döden

Harry Martinson minns i intervjun av Elly Jannes i Tidningen Vi, tillbaka till sin barndoms visor, sånger och psalmer. "Som balans mot alla de där hemska visorna om hjältar som slogs och blod som flöt hade man de religiösas sånger och psalmerna i kyrkan. Folket var delat i sekter: waldenströmare, metodister, baptister. Harry Martinson hann komma till bönder av alla riktningarna. Baptisterna gick hem till varandra och höll gudstjänst. De tog honom med och så lärde han deras sånger. 

-  Jag tyckte om de religiösa när jag var barn, säger Harry Martinson. De var snälla. Och jag tyckte det var bra att de var rädda för något annat än människor. Det fanns så många människor. Men Gud fanns inte i massupplaga. Den första bonden jag var hos var högkyrklig. På söndagarna for familjen i kyrkan. Den bonden hade samma smak som jag, han satte sig på läktaren mitt i orgelbruset. Mest tyckte jag om psalm nummer tre: Höga majestät, vi alla. I den talade själva gudsmajestätet tyckte jag.

På ålderdomshemmet, där jag var intagen en tid, sjöng de gamla var kväll: Så går en dag ifrån vår tid och kommer icke mer. De sjöng den versen och så den sista: Men om det stilla dödens bud i denna natt jag hör... Det var så högtidligt när den sjöngs just av dem som var gamla. Människor på den tiden vågade tänka på döden. Människorna upplevde psalmerna när de sjöng dem. De gav dem inte bara stämning, de gav dem stadga.

   I min hemtrakt var det ödsligt, skogigt, stora ljunghedar. I den där ödsligheten talade man högt för sig själv eller man sjöng för att övervinna mörkrädslan, dödsrädslan. Jag tror att sång är en sorts besvärjelse mot döden. När man sjunger stiger döden undan en stund."

Helgkvällens Adventskonsert i Växjö Domkyrka

med

Hemvärnets Musikkår Kalmar län, bildad 2002

och

Växjö domkyrkas oratoriekör, bildad 1974

En månghövdad skara har bjudit en stor

 musikupplevelse för alla gudstjänstdeltagarna

"De gav dem inte bara stämning, de gav dem stadga".  

Gott Advent!

önskar

  Rune Liljenrud