Harry Martinson i Sällskapets blogg med hittills 725 inlägg

Martinson och bloggen - finns det beröringspunkter?

"Vad tror ni? Skulle Harry Martinson ha uppskattat denna form - bloggformen - för kreativt skapande? Tekniska framsteg kritiserade han ofta. Men skulle han inte ha uppskattat bloggen? Den lyfter ju fram ett innehåll som står över formen (tekniken). Och inte sällan är innehållet i bloggen givande - uppriktigt och i bästa fall kärnfullt. Skriv i bloggen dina tankar om detta eller om annat som rör Martinsons texter och idévärld på ett eller annat sätt. Förankra gärna hans idéer i vår tid, om möjligt. Talar vi med Martinson så är denna förankring förhållandevis ofta i högsta grad möjlig. Varmt välkommen att skapa debatt, kommentera och tycka till!"

Det var Monika Adamson Lindqvist, under flera år ansvarig som webbredaktör för Harry Martinson-sällskapets hemsida, som den 2 mars 2007 lanserade vår blogg Harry Martinson i tiden och påbörjade den utveckling som varit så viktig för Sällskapets digitala information. Ingemar Lönnbom skrev samma dag i bloggens kommentarsfält: 

"Självklart skulle Harry Martinson gärna använda nya medier. Men med sitt mikrometerexakta ordval har han mycket att lära dagens skribenter som kan publicera sina texter innan de ens landat i den skrivande själv." Harry Martinson-sällskapets blogg har hittills totalt samlat 725 inlägg, innehållande också rikt bildmaterial.

Flera bloggar har följts upp med mail och telefonsamtal. Så var det för Camilla Odhnoff som 1984, som tio år efter Nobelpriset, var med och grundade Harry Martinson-sällskapet. 

Camilla Odhnoff var med och startade Harry Martinson-sällskapet år 1984 och vid Sällskapets 25-års jubileum i Klockrike år 2009 gav hon bakgrund:

"Många problem fanns då för Blekinge län, där hon åren 1974-1992 verkade som Sveriges första kvinnliga landshövding. Bildandet av ett litterärt sällskap då, visar på den vikt som kulturen har att ge kraft och levnadsmod samt den stora tilltro till Harry Martinsons diktning, som då fanns och ännu lever stark, när Sällskapet med ett 1000-tal intresserade medlemmar i år 25-årsjubilerar och firar detta med flera innehållsrika programinslag. Utdelandet i Klockrike av det nyinrättade Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne till poeten Li Li är en stor glädje."

Jag har i tacksamt minne våra tankeutbyten om dikten Efterskrift som också gavs uppföljning här i bloggen.

Efterskrift

Du satt i en hängande trädgård.
Den hängde på ett enda hår en livets parasolldag.

Du lyfte med trädpiplärkan mot skyn
utan att fråga om det bar sig.

Du kunde inte leva på att stenen består
och blomman förgår.

Du kunde inte dö bara på detta:
att gravarna bära härdiga stenar
som alltid stå ut med
att grav lägges till grav.

Nu blommar för din flyktiga bräcklighets skull
vallmon, din blomma.
För din skull hissar jag opiets fana.
För din skull dricker jag, spiller jag vin.

Alltid lovar jag dig
att binda vackert i kärvar
nuen som tiden skar.

Harry Martinson: Ur Passad

Alf Elmberg tipsar om boken "Myten om framsteget" av den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright, född 1916 i Helsingfors och där också död 2003.  Han inleder ett kapitel "En provokativ pessimism" i sin bok med citat ur Harry Martinsons Aniara 13:

Vi börjar ana att vår vilsegång

är ännu djupare än först vi trott

Georg Henrik von Wright redogör för den moderna vetenskapliga världsbilden, kulturella påverkningar i denna och den etiska dimensionen hos förhållandet mellan människan och naturen. "Har vi rätt att exploatera naturresurserna och skövla naturen på ett sätt som äventyrar eller rent av omöjliggör för våra efterkommande att leva ett liv av det slag som vi uppfattar som drägligt och människovärdigt?", frågar von Wright och summerar: "Mycket av det som problematiserat vår tillvaro härrör från en överskattning av vår förmåga att rationellt, med vetenskap och teknologi, behärska utvecklingen".

Georg Henrik von Wright fördjupar intresset för Harry Martinson, som med ”Tankens vän” i Aniara 44 manar till att tänka:

I salen sju är Tankens kartotek.
Rätt klent besökt. Men annars finns där ting
som tål att tänkas många gånger än.
Där står en herre kallad Tankens vän
och ger åt var och en som så behagar
de första grunderna för tankens lagar.

Han visar sorgset på en tankemängd 

som kunnat rädda oss om den i tid 

fått vara med i odlandet av anden

men som då ande inte var förhanden

i glömskans garderob blev undanträngd.

Men då vår tomhet här blev ganska lång

kom alltid någon hit och bad få se 

på en och annan gammal tankegång 

som kanske kunde ges en ny accent

och uppta hjärnan någon kort säsong.

Ringaren

I blåklockstider 

kan man se 

den blyge och svartklädde Ringaren, 

en liten skalbagge av trettisjunde familjen, vivel-ätten. 

Han ses ofta sitta på det glatta ringarrepet 

där detta leder ner i klockans stängel. 

Hans namn är Miarus. 

Man kan hälsa på honom med luppen och då nickar han 

men börjar inte ringa förrän man lämnat ängen, 

men då ringer han mångenstädes, 

överallt där ängar kan ha klockor. 

Någon säger att om det stora 

börjar redan i det lilla 

skall han ringa till världsdöd 

på en förgiftad äng. 

HARRY MARTINSON: 

Ur Dikter om ljus och mörker

Rune Liljenrud