SALJESÄLLSKAPETS tjugonde årsbok har tema "Barn och ungdom"

Omslagsbild

Börje Berglund: Saljemonumentet i Jämshög

F Ö R S P E L

Foto: Mikael Gustafsson

Saljesällskapets årsbok 2018 har perspektivet inriktat mot betydelsen av Sven Edvin Saljes egen barn- och ungdom för hans författarskap. Saljesällskapets ordförande Gustav Fredriksson ger i sin artikel Föret i portgången en god introduktion till förståelse av hur Salje själv upplevde åren fram till debuten med Dimmorna lyfter (1940) och till succén med På dessa skuldror (1942). Han skriver: Åren från konfirmationen 1928 och hela 1930-talet är en tid av upplevelser och tankar som han återkommer till i flera av sina romaner - inte minst i den självbiografiska Du tysta källa (1946).

I De växte upp i klassamhällets skugga skriver Billy Bengtsson om Sven Edvin Saljes författarskap utifrån ungdomars roll i några av hans romaner. Han konstaterar att Saljes upplevelser av sin egen ungdomstid är av avgörande betydelse för hans författarskap och återkommer i flera av hans romaner. 

Åtta noveller och föredrag av Sven Edvin Salje finns i Saljesällskapets årsbok 2018 :

Min konfirmation (1927)

Min fortsättningsskoltid (1929)

Cykelfärd runt Skåne (1934)

Bakom butiksdisken 1930-1940 (Föredrag)

Som handelsbiträde under 30-talet (Föredrag)

Ungdom och ungdomsår (1949)

Halvvuxen (1956)

Den ovälkomne (1951)

Sist i årsboken finns Brodde Almers berättelse Minnen från filminspelning 

Liksom alla Saljesällskapets tidigare årsböcker bjuder årets bok Barn och ungdom mycket värdefulla texter som hjälp till fördjupad förståelse av Sven Edvin Saljes rika författarskap.  

Årsboken väcker intresse att också läsa något av vad Sven Edvin Salje skriver om barnet Harry Edmund, med gemensam "rotjord och ursprungsbotten" i Jämshög, tio år äldre än Sven Edvin:

Sven Edvin Salje skriver i Hantverkaregatan 1980: 

[...]

"I kanten av den långa ekbron över bäcken satt ofta under heta sommardagar en storvuxen pojke med dinglande ben och fötter ned över vattnet, som alltid och tidlöst var på väg mot större vattendrag och öppna hav. Pojken täljde barkbåtar. Skolpojken hette Harry Edmund och kallades allmänt för Lillhjonet. Han var intagen som sockenbarn på ålderdomshemmet. Han hade varken far eller mor. Jo, mor i Amerika. Plötsligt kunde någon som på vägen slängde sig fram meter för meter på kryckor stanna till och hojta:

- Harry, nu är det snart kvällsmat, gack nu med hem!

Ja, där satt Harry, som sedan skulle bli en av de aderton, nobelpristagare i litteratur."

[...] 

Rune Liljenrud