Kommentar till Månadens Martinson i januari och november 2008

Camilla Odhnoff och Rune Liljenrud har på olika sätt närmat sig dikten Efterskrift, ur Passad (1945), med eleganta personliga kommentarer.
Dikten anses vara riktad direkt till Karin Boye. Det är sällan vi i Martinsons lyrik finner en dikt med ett så tydligt Du-tilltal.
Martinson och Boye stod varandra nära. Hon var hans andliga syster i mycket. I denna variant av ett epitafium ser han rakt in i hennes sköra själ, som liknas vid den vackra, men kortlivade vallmoblomman. Genom att använda sig av vallmoblomman som likt ett ogräs envist kommer tillbaka år efter år, förutspår Martinson att Boyes diktning kommer att leva.
Det fanns bland dåtidens kritiker de som hellre prisade Hjalmar Gullbergs dikt om Boye ”Död amazon” (maj 1941) än hennes egen produktion.
I den av Paulina Helgeson sammanställda brevsamlingen kan vi läsa om (sid. 269f) hur Martinson brottades med en minnesartikel han hade lovat att skriva om Karin Boye, som 23 april 1941 hade tagit sitt liv i Alingsås. Det blir ”Karaktären Boye”.(1942)
Så här skriver han där:
”Verkligheten är svår. Boye önskade den annorlunda ”
”Tilliten varar tills man storknar av verklighet.”
Bilden av Karin Boye förekommer även i Aniara, där hon får ge gestalt åt den kvinnliga piloten ,den till synes starka, men ack så sorgsna Isagel, som sakta bryts ned.
I slutraderna i Efterskrift lovar diktarbrodern att fortsätta att dikta henne till heder, trots livets flyktighet. Ett hos Martinson ofta förekommande tema som vi även finner i dikten ”Sommarspel” ur Cikada (1953), där Martinson framhäver gräshoppans och vallmons korta, intensiva liv. När de lever, då är det verkligen sommar.
Marianne Westholm