fredag 7 december 2012

"Kom låt oss vårda grunden för vårt liv"


Foto: Ann-Mari Mohlin
 
Kom låt oss vårda grunden för vårt liv.
Den gröna sfär vi fått att leva på
i universums lotterisystem.
När nästa lyckodragning kan bli av
med Vintergatans stora tombola
det vet vi inte och kan aldrig nå.
Ett vet vi ändå säkert redan nu:
vid nästa dragning
är vi inte med.
 
HARRY MARTINSON: Ur Doriderna
 
Författaren Karl Gunnar Vennberg föddes 11 april 1910 i Blädinge, Småland. Den 14 mars 1917 flyttade familjen från Gåvetorp under Lästad säteri, som vid den tiden ägdes av brukspatron J. Stephens på Huseby. Gåvetorp var ett dagsverkstorp på tolv tunnland. Den enkla torpstugan (bilden ovan) revs 1965.

Hösten 1993 var Karl Vennberg i sin barndomsbygd i Blädinge och besökte platsen där torpstugan hade stått. På platsen (bilden nedan) syns en grönt mossbelagd sten, som minner om husgrunden och en minnesplatta med inskription. Karl Vennberg har skrivit diktorden på minnestavlan.

GÅVETORP
TORP UNDER LÄSTAD
RIVET 1965
HÄR FÖDDES FÖRF. KARL VENNBERG
1910

"DEN BYGD VI VÄXER
IFRÅN
VÄXER IN I OSS
UPPGÅR SOM BILD
I CELLER
OCH VÄVNADER"



"Kom låt oss vårda grunden för vårt liv" - hämtat ur Harry Martinsons Doriderna, 1980 - har Marie Louise Ramnefalk skrivit juli 1985, som dedikation i ett exemplar av doktorsavhandlingen TRE LÄRODIKTARE, 1974 - året då Harry Martinson fick Nobelpris i litteratur. Hon visar hur poesi av bl.a Harry Martinson (1904-78) och Karl Vennberg (1910-95) genomsyras av en undervisande attityd och ger flera exempel på didaktisk dikt.

Ann-Mari Mohlin (1929-2012) var under 40 år lärare i bl.a Blädinge, Karl Vennbergs födelseförsamling och hon hade stort litteratur- och musikintresse. Rune Nilsson och Jan-Olof Samuelsson har vänligen från Norra Allbo Hembygdsförening  förmedlat en bild, som Ann-Mari Mohlin tagit (omkr. 1958) av torpet, där Karl Vennberg föddes.  Till dessa båda hembygdsvänner riktas här ett varmt tack. Ann-Mari Mohlin, som avled 28 mars 2012, och hennes bild av Karl Vennbergs födelsehem, bevaras i tacksamt minne.

Rune Liljenrud

 

 




 

 

Inga kommentarer: