3. 85 år - Natur (1934) 2019 JUBILERANDE HARRY MARTINSON-BÖCKER

2019

JUBILERANDE  HARRY MARTINSON-BÖCKER 

90 år - Spökskepp (1929 ~ D E B U T) 

90 år – 5 unga (1929) 

85 år - Natur  (1934) 

80 år - Det enkla och det svåra  (1939) 

70 år - Elin Wägner (1949) 
            Inträdestal i Svenska Akademien 

65 år - Lotsen från Moluckas  (Radiopjäs 10 januari 1937)

            Nyutgåva 1954 / Harry Martinson 50 år 

55 år - Tre knivar från Wei (1964) 

55 år - Bestiarium (1964) 

35 år - Nya Bestiarium (1984) 

15 år - Poetiska törnbuskar i mängd (2004)
            Brev 1929-1949 

N A T U R 

Lotta LOTASS i Litteraturbanken : 

Arbetet som sjöman avsatte spår i debutboken  Spökskepp (1929); havet, sjöfåglarna, koleldningen blir här på samma gång påtagliga erfarenheter och lödiga bilder för liv, kraft och längtan. Även i diktsamlingen  Nomad (1931) utvinns förtätad lyrik ur sjömanslivet. Med detaljskärpa och djärvhet i skildringen berättar Martinson om den särskilda rymd och tid som är havets. Det självupplevda ligger även till grund för de båda reseböckerna  Resor utan mål(1932) och  Kap farväl! (1933). Världsnomaden rör sig där från skepp till skepp, från hav till hav i ständig dynamisk, såväl andlig som kroppslig, färdsel. 

Martinsons tredje diktsamling –  Natur (1934) – markerar en ny fas i författarskapet. Han lät sig inspireras av rysk modernism och dikterna rister och lågar av expressionistiska och impressionistiska bilder. 

-------------------------------------------------

Stockholmsutställningen 1930  

Stockholmsutställningen 1930 blir inom litteraturen ett startskott för många färgrika författare, med blicken fäst på mellankrigstidens vurm för nationalistisk framstegstro och utveckling. Vi hittar Ekelöf, Boje, Lundkvist, Moa och Harry Martinson. 

För Harry Martinson blev Stockholmsutställningen hans första stora "idémönstring", grundad i en livshållning som han, till stora delar, skulle hålla genom livet. Man kan säga att Harry Martinson, fram till 1930 levde i sin anonyma historia, inskriven i fattigvårdsprotokollen och bara 16 år gammal tog han hyra som jungman på motorseglaren Willy som gick på fraktfart i Nord– och Östersjön. 

Under sju år arbetade Martinson som sjöman och tillfällighetsarbetare, och gick tidvis på luffen. Alltså, vandringsbenägen och påmönstrad sjöman över världshaven fram till 1927 vilket avsatte spår i debutboken Spökskepp (1929). Martinson debuterade egentligen än tidigare med dikten "Sanningssökare" i tidningen Arbetaren (1927). 

Under 1929 medverkade Martinson även i antologin Fem unga med Erik Asklund, Josef Källgren, Artur Lundkvist och Gustav Sandgren. De unga författarna var starkt influerade av diktare som Walt Whitman, Carl Sandburg och Elmer Diktonius, samt intrycken från futurismen. Den sjätte november 1929 utkom alltså antologin Fem unga. Ett tänkt sammanhang (förutom) publicering var texter om driftsmystik, vitalism och maskinkult. Denna tidsanda lät de Fem unga att verka, av och till, under ett årtionde. Även om gruppen inte var sammansatt från början utan tillfälligt hopkommen. Gruppens tidiga vurm för den nya industridikten kan återspeglas i denna Martinson-dikt. 

KRAFT  (Ur NATUR, 1934)

Ingenjören sitter vid hjulet 

och läser i juni kväll. 

Kraftverket mumlar inåtvänt i turbinerna, 

dess lummigt inbäddade hjärta slår lugnt och 

starkt. 

Löven själva ej ens 

i den stora vita björken som står blyg vid 

betongdammens källa. 

Igelkotten går smaskande längs floden. 

Brovaktens katt lyssnar hungrigt till fågelsången. 

Den ilsnabba tysta kraften sissar långt i hundramila trådar 

innan den bullras till i skrytsamma städer. 

Med Lundkvist som initiativtagare och pådrivande ideolog och Asklund som organisatör framträdde författarna under en tid som en grupp i olika litterära sammanhang, bland annat med uppläsningar i radio. Sammanhållningen höll dock bara i sig i några år då författarna snart gick olika vägar. Hos Martinson är världsnomaden någon som rör sig där från skepp till skepp, från hav till hav i ständig dynamisk, såväl andlig som kroppslig, färdsel. 

Denna våg av en frambrytande, ny och vital, diktarhorisont står främst Artur Lundkvist för och detta genom hans debutsamling Glöd 1928 och den av Martinson  genombrottssamlingen Nomad (1931) och Erik Asklunds antologi Modern lyrik som utkom under samma år. 

Intressant är att både Martinson och Lundkvist speglar samma litterära scenrum med dynamisk spännvidd, och en universell oavlåtlig rörelse, men de har helt olika temperament i sitt skrivande. Lundkvist med tvära kast som en oberäknelig blåst medan Martinson diktning kan liknas vid en jämn och hög passadvind. Hur Lundkvist uppfattade Martinson återfinns i den karaktäristik Lundkvist skrev ang. deras första möte: "Hans spelande humor, hans dragning till burleska överdrifter, hans oavbrutet påbyggande fantasi märktes ... inte så tydligt ... I stället skymtade man ångest, grubbel och vilsekommenhet: han sökte till varje pris ett annat sätt att leva än det han dittills lärt känna." Martinsons idé om "Världsnomaden" presenterades först i en essä i början av 1930-talet och kom att prägla mycket av hans fortsatta diktning, som drömdikten "En natt i staden", publicerad i tidskriften Spektrum 1932:

"Han gick på serier av sten: 

på torgets plana mur. 

Hans skor och sulor buro inga märken 

av spik som kastats runt på landets vägar. 

I sulans fals satt inte nässlans frö och ville bäras 

till nässlans Kanaan, 

en maskopi som annars vanlig är 

emellan vandrare och nässlor." 

Mognad 

Under våren 1928 träffade Martinson Helga Johansson som då var änka. Den 14 år äldre Helga tog Harry Martinson under sitt beskydd i sitt torp i Sorunda. I elva år levde Harry och Moa Martinson, som Helga bytte namn till, tillsammans. Förhållandet var inte lätt och de turades om att dra på sig ett antal sjukdomar. Harry hade höftbensreumatism och kunde inte stå eller sitta på flera månader, tidvis blev även hans tuberkulos, som han fått ute på sjön, värre och han hostade ofta blod under långa perioder. Moa led av både gallsten och neuros.

Under tiden med Moa började Harry skriva boken Nässlorna Blomma, en självbiografi om tiden som "sockenbarn". 

I slutet av 30-talet skiljde sig Harry från Moa. Andra världskriget hade just brutit ut och han gav sig ut som frivillig i finska vinterkriget. Harrys upplevelser där resulterade bland annat i boken, Verklighet till döds (1940) 

Harry Martinsons tidigare ljust livsberusande lyrik fördjupades med tiden och han fick ett stort register; innerliga naturstycken, stingande tidssatir och en rymdfararpoesi som i lysande symboler beskriver nutidsmänniskans och diktens situation. Ömsinta och självkritiska barndomsskildringar, exotiskt färgade sjömansminnen samt naturimpressioner pendlande mellan mikroskopiskt exakt detaljiaktagelse och hisnande kosmiska perspektiv. Hans stil är suggestivt visuell med nya djärva bilder. 

Samlingen Natur och romanen Nässlorna blomma, 1934 och 1935, tillkom under ständiga uppbrott med bl. a. en vistelse i Dalarnas Tällberg, som blev en av många tillflyter för en orolig Martinson men den 18 aug. låg äntligen Natur färdigt som manus. Och när Natur skulle tryckas så fick förlaget instruktioner av Martinson hur han ville ha bokens exteriör med orden: "Formatet vill jag ha som Pär Lagerkvists Motiv" 

I en intervju i Idun 1934 nämnde Martinson sin kommande samling Natur, med orden: "Den avser åtminstone ett steg på vägen till en livssyn som bygger på det elementära och väsentliga." 

Med Martinsons tredje diktsamling – Natur – markerades en ny fas i författarskapet. Han lät sig inspireras av rysk modernism och dikterna rister och lågar av expressionistiska och impressionistiska bilder. Tyvärr blev diktsamlingen en stor besvikelse för både kritiker och läsare, skriven extremt snårig och otillgängligt inåtvänd. Där den i dag ses som ett kris-verk, en väg bort från det impressionistiska för att i stället möta en mer visionär expressionistisk fåra. Efter Natur håller sig Martinson, under nästan ett decennium, borta från lyriken.

---------------------------------------------------------------------------------------- 

FATTIGDOMEN

Fattigdomen är inte värst för att den jagar

människan i döden

för att hon inte vill gå med för trånga skor på

livets stig.

Fattigdomen är värst för det inre hat den föder,

för den eviga nålstingsstriden

som dödar säkrare än någonting annat inne i

fattiga hus,

tills människan inte vet vilket som vore bäst

egentligen

när hon iändå inte märker vinden och solen mer.

NATUR 

Ett barn blev fött i skogigt land. 

En ammfe bad för den lille då 

om skydd emot rika och fattiga, 

om skydd emot Gud i himmelen, 

om rymd över ödet och klarare syn, 

om de blåa dunsternas död, och om källor med liv 

för undrande rötter grå. 

Ingvar Holm skriver i sin bok "Harry Martinson Myter Målningar Motiv" (s.167f.) om denna dikt och nämner att Harry Martinson i en sen, opublicerad kommentar skriver om vad som utgör diktens faktiska bakgrund: 

"I många av mina dikter finns en fördold polemik, en sorts adress i mörkret. Hela den här dikten är ett sådant exempel. Dess upprinnelse ligget långt tillbaka. Jag tror inte jag kunde vara mer än fem år när det hände sig att en flicka i bygden begick självmord och tog sitt knappt månadsgamla barn med sig. Allting talar för att hon drevs till detta av sladdret och av sådana som gjorde sig till domare." 

En flicka, vid tillfället 20 år, som begick självmord finns antecknad i Jämshögs död- och begravningsbok. Hon dränkte sig den 18 mars 1912.  Harry Martinson var då åtta år gammal. Men, menar Ingvar Holm,  sannolikt är det ett annat fall som Martinson i huvudsak avser i sin kommentar, nämligen "båtförarens  Hanna" Johnsson, bosatt i granngården, uppvuxen i frikyrklig miljö och avliden i samband med fosterfördrivning. Hennes död inträffade i april 1909 alltså när Harry Martinson var bara fem år gammal. När Harry Martinson år 1961 kom på besök i sin hemsocknen uppgav han att flickan i fråga dränkte sig i Immeln med sitt lilla barn. 

Denna vetskap om bakgrunden ger djup accent åt dikten, åt dess önskan om "källor med liv / för undrande rötter grå". Det handlar om ouppfylld önskan om "liv" i motsats till död, en fråga eller undran inför meningslösheten. 

Tragiken i byskvallret bakom "Ett barn blev fött" finns i flera av Harry Martinsons dikter i samlingen Natur och Harry Martinson har i en översikt över sin diktning året 1934 skrivit  att innehållet består "av undandolt sprängstoff och undanträngda skri". (Holm s.207).  I dikterna "Saga", "Svärdets död" och inte minst i dikten "I skogen om hösten" är det folkliga kafferepets lögnaktighet tydligt tecknat i fabelform. Bakverkens svampar som jäser i höstsolen "Vrider och pöser av godhetsblänka", är bilder för falskhet och illvilja. Fariséen bjuder höstskogens giftiga bakverk i en situationsbild från kafferepens och skvallrets värld, men döljer sig väl bakom "ljugtakets pös". 

I SKOGEN OM HÖSTEN 

Höstskogen jäser med bakverk 

ja, jäser med bakverk bland bakverk. 

I sagan som brygges i klövspårets vatten 

rider en kutig dolsk munk bort med valven 

till gifternas påve. Man har rekvirerat! Pastej! 

I famnen över tyglarna gungar han tårtan 

som dödar den unge kaplanen. Stupdödens lilla 

läckerkaka. 

Flugsvampen lutar enbent med bullig kind. 

Den blossar som en tomatskärm och en nyponhärmare. 

Den har vit sidenstrumpa 

och åtta gräddögon i rödmosigt ansikte. 

Den bjuder ut sig vid stubben 

och speglar sig rödskinande och god med solens 

hjälp, med Guds hjälp och ingen vet allt; 

Vrider och pöser av godhetsblänka och läckerglans. 

Fariséen sitter tätt inunder som en tomte 

ifall det skulle råka regna på ljugtakets pös. 

Gamla tjänarinnegranar komma fram i schalar 

och buga 

och räven plirar ur sin ormbunksprydda kula 

i ravinen: 

Varen så goda! Ja, varen så goda!

I "Nässlorna blomma" möter vi en kvinna "beryktad i hela trakten som intrigens och sladdrets värsta topphöna.  Otaliga varv hade hon sladdrat bort sig i sladdervirveln,  snärjt in sig i kafferykten, letat så många fel som det fanns ljungblom på Tavan.  Hon var helvetets innersta cikoriatelegraf, ett falskt instrument på vilket fan med välbehag spelade de tjatigaste låtar om och om igen."  (Holm s.210) 

I "Vägen ut" ger Harry Martinson en avslöjande skildring av byskvallret vid symötet i Gadesjö, där Harry Martinson beskriver stämningen: "I kretsen kring det ovala mahognybordet sutto de stora, mjuka, underbara kvinnorna, de tongivande. Deras handarbeten vilade över skötena. De gåvo sig god tid." Men handarbetena glömdes nästan bort. De "lät handarbetena vila i knäna tills alla  'såå ' hade gått runt bordet. Det gällde pratet om Olov Thomassons barn, "dessa förskingrade från Nite" med pojken Martin, som "flera gånger uttalat en önskan att få komma bort från försörjningsinrättningen och ut på kommunen igen. Pojken verkar duktig. Kanske är han lite drömmelin, men sådant går över". 

Pratet vid symötet i Gadesjö om "dessa förskingrade från Nite" relaterades till att gossen Martin hade halvtannat år kvar till konfirmationen, som ju var något avgörande stort.  

Under lästiden skulle Martin få lära katekesens utläggning av de tio budorden:  Vi skola frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, baktalar, sprider lögner eller talar illa om vår nästa, utan urskuldar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa. Vid symötet i Gadesjö gäller inte detta!  

På något sätt är handarbetena i symötet i Gadesjö tecknade som symboler för  det goda. Oftast blev symötenas handarbeten och andra alster skänkta till försäljning i kyrkliga missionsautioner, gåvor till Röda Korset, Nykterhetsrörelsen eller annat ideellt hjälparbete.  

När symötet i Gadesjö börjar är handarbetena centrala i Harry Martinsons framställning, och "tankarna kommo liksom eftersända av sig själv in på temat  Värnlösa barn." Men, symötespratet urartar. "Handarbetena har lagts åt sidan."  Pratgenomgången av och omdömena om "de förskingrade från Nite", alla barnen därifrån med mamman, "den rymmerskan" och "Olav Tomasson. - Det sades en sälle. - Notoriskt alkoholist", är avslöjande skildrat och blir till en  ond invertering av katekesen. Harry Martinson är med sin skildring av symötet i Gadesjö "Sanningssökaren", som ger en svidande uppgörelse om falskhet, divergensen mellan lära och liv. 

Miljön i Sorunda, svensk landsbygd, där ju Harry och Moa Martinson bodde, har också lantligt skvaller och illvilliga rykten. "Folk sa",  är en återkommande formel när Moa talar om Sorunda. (Holm s.210) 

Folk "ljög och skvallrade om mig på kafferep och kalas", heter det en gång. Det pratades om mannens bråddöd och grannarna ansågs kunna vålla obehag när ogifte Harry Martinson flyttade in. (Holm s.210) 

Stockholmsutställningen 1930

"En dominerande händelse sommaren 1930 var Stockholmsutställningen, vars tema byggde på teknisk och social utvecklingsoptimism. Den manifesterades skickligt i den ljusa, osmyckade men ändå festliga funkisarkitekturen, som speglade sig i Djurgårdsbrunnsviken. Budskapet var att tekniska framsteg, industriella byggnadsmetoder och långtgående rationalisering skulle höja standarden för alla och resultera i moderna bostäder med badrum och sopnedkast, hygieniska livsmedelsbutiker och folkbilar på nybyggda asfaltautostrador."

"Harry Martinson tog upp denna debatt med stor framsynthet och undrade vart människan skulle ta vägen i utställningens blänkande utopier. Han fruktade en industrialisering, som skulle tränga undan 'gräsets sånger och syrsans luta', en civilisation, som inte gav plats för den gråa igelkotten.

Tidstypiskt för "den nya poesin" används små bokstäver på bokomslaget till 5 unga
Redan i antologin Fem unga, 1929 kan "den nya poesin" förmärkas liksom för och emot maskinkulturen. Harry Martinsons livstolkning kan avläsas i prosaskissen Parken och människan: "Vart steg jag tagit har varit en sång till kärleken, var knopp på träden ett under som kommit mig att skälva. [...] I natt går jag ensam i parken, ensam, ensam. En bil rusar då och då om hörnet där borta och de rödvita lyktorna glo in i mitt ansikte. Jag: barnet, mannen, kvinnan. I parken. I natt." 

”Harry Martinson är naturmänniskan, som vill framställa storstaden som människofientlig och som farlig i sig, medan Brecht ser storstaden som en inte bara viktig men nödvändig potential i ett framtida samhälle.”

Redan i den inledande monologen av Salvation (1933) är Harry Martinsons inställning till staden klar: ”Det handlar om några människor, som lever därnere i skyskrapornas källarvåningar under valvet av New Yorks plattfot. Människor, hårda i rösten och naiva i själen såsom människorna bli i jättestäder.” […] New York, ”du gigantiska maskin vid Hudson River, du stad där drömmar dött mer än de levat.”

Salvation på tjugosjätte, Frälsningsarmén söker att ge hjälp i hunger och köld: Hållen fästet.

”Giv tröst, giv tröst,
sjung om Libanons cedrar till tröst.

giv tröst, giv tröst,
giv ljus i den jordliga höst.”

I dikten Kraft ur samlingen Natur, 1934 ger Harry Martinson en stämning, som tolkar en förening av teknik och natur och lyckas med ”Att bädda in tekniken i det gröna”


Kraft

Ingenjören sitter vid hjulet
och läser i juni kväll.
Kraftverket mumlar inåtvänt i turbinerna,
dess lummigt inbäddade hjärta slår lugnt och starkt.
Löven skälva ej ens
i den stora vita björken som står blyg vid betongdammens källa.
Igelkotten går snaskande längs floden.
Brovaktens katt lyssnar hungrigt till fågelsången.
Den ilsnabba tysta kraften sissar långt i hundramila trådar
innan den bullras till i skrytsamma städer

(Ur Kylhammar i bok om Sten Selander s. 17)

”idyllfred” med maskinerna – ”

Harry Martinson tänkte sig för sin del möjligheten av en ”idyllfred” med maskinerna – ”I framtiden kommer maskinerna att bli helt annorlunda, hela maskinkulturen att syntetiseras med naturen, att i sig själv bli en slags ny natur”. 

(Kylhammar s.23: Artur Lundkvist om HM i Spektrum 1932:6) 

I sitt Ode till folkliga maskiner (Tidevarvet 20.6.1931 resp. Tidevarvet 14.6.1930) hyllar Harry Martinson inte den vetenskapsbaserade tekniken utan cykeln och undrade om han inte själv trivdes bättre utanför modernitetens snabba livsstil.

”Men när inte någon plats finns för igelkotten att springa över vägen /…/

för syrsan att stränga lutan i höet – då vill inte jag leva.

Eller far jag bort till de otillgängligaTerritoria de Acre, långt uppe vid Amazonaflodens källor –

Så vitt man inte redan byggt en galoschfabrik där.”

I hela Harry Martinsons diktning tolkas vördnad, häpenhet inför naturen och maning till insikt om mänskligt ansvar. Det som finns av detta i Utsikt från en grästuva 1963, finns redan tydligt i diktsamling Natur 1934 (s.43), med BALKONGER I-IV och skrämmande bilder från "balkongens utsiktskorg":

Från balkongen syns ganska tydligt en igenvuxen damm.

Flöjeln har rostat, kalkonen är död,

klingande tvätthus ha ruttnat i dalen.

Karparna äro åldriga där.

Den forna förbindelsen med havet har upphört,

på skylten läses: Allt är förbjudet! Dammen är avstängd!

Skamsna näckrosor göra sitt bästa:

lägga fram vemod och dröm till försvar.

Harry Martinson-sällskapet och Radio Blekinge har på band bevarade några radiointervjuer med Harry Martinson. I ett tillhörande texthäfte finns kommentarer av Stefan Sandelin. Den 10 februari 1967 har Carl Magnus von Seth ett samtal med Harry Martinson "Vad har vår tids människa för möjlighet att överleva", då han bl a säger:

"För en tjugo år sedan eller så, kanske lite mer, så tyckte jag att all den moderna tekniken, mer eller mindre, var onödig, att det skulle kunna ordnas med en relativt enkel teknik. Man skulle kunna ha de gammaldags järnvägarna, man skulle kunna nöja sig med en utveckling som var ungefär 1910 eller så där. Den skulle vara tillräcklig för människors lycka och ändå vara en tillräcklig grund för deras fortsatta förkovran. Men eftersom tiden och åren går, så inser man också att eftersom befolkningen ökar i världen och problemen därigenom blir fler och fler, så krävs det en utveckling av denna teknik mer och mer också för att kunna hålla jämna steg med befolkningsutvecklingen. På så sätt har jag kommit fram till på senare år att tekniken, den moderna tekniken, det är det enda som kan rädda världen från undergång, samtidigt som mycket av förstörelsetekniken samtidigt hotar med undergång. Vetenskap och teknik är de enda möjligheterna att lösa dessa problem och det får man inte misströsta om."

HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018

Presenterades 2018 i maj under Årshögtiden Jämshög

i juni under Kulturveckan Nässelfrossa Olofström 

samt i september under Bokmässan Göteborg 

85 år  Kap Farväl! ~ 1933

80 år  Midsommardalen ~ 1938

75 år  Nomad  ~ 1943

70 år  Vägen till Klockrike ~ 1948

65 år  Cikada ~ 1953

60 år Gräsen i Thule ~ 1958

55 år Utsikt från en grästuva ~ 1963

45 år Tuvor ~ 1973

40 år Längs ekots stigar ~ 1978

(Urval efterlämnade dikter)

35 år Bollesagor ~ 1983

(Ur det efterlämnade materialet till

Vägen till Klockrike)

Rune Liljenrud