Hälsningstal den 7 maj 2016
När juryn meddelade att Ulf Danielsson tilldelats
Martinsonpriset 2016 blev jag oerhört glad. Han är i sanning en pristagare som
”verkar i Harry Martinsons anda”.
”...kunskap är något gott – i sig – och [...] bildning
för bildningens egen skull är något bra. Det finns ingen konflikt mellan detta
och att dessutom se kunskap som ett medel att förändra sitt liv och en praktisk
nödvändighet för mänsklighetens överlevnad.”
Detta är ord som jag tror Harry Martinson skulle kunna
ha skrivit. Citatet är hämtat från Ulf Danielssons blogg. Han deklarerar där
också att han ser sig själv som ”gammeldags folkbildare”. Samtidigt är han
professor i teoretisk fysik med strängteorin som specialitet. Denna teori har
ambitionen ”att vara en teori för allt” med vars hjälp man ska kunna foga
samman kvantmekaniken och gravitationen, grundpelarna inom den moderna fysiken.
Jag har läst två av Ulfs böcker, Den bästa av världar (2008) och Mörkret
vid tidens ände (2015). För mig, som en gång läste fysik på den s k
reallinjen, har detta inneburit en
omtumlande läsning. Ibland har det känts som att simma under vattnet – man
måste upp till ytan för att snappa luft! Men med hjälp av Ulfs varsamma och
förstående kommentarer har jag ändå lyckats att så småningom bekanta mig med en
ny värld och kanske också delvis fatta vad den innebär. Man försöker bli vän
med ord som kvarkar, leptoner, muoner,
tauoner och neutriner eller varför inte anti- och Higgspartiklar. Och så
småningom förstår man att man med Ulfs hjälp förflyttas till den front där den
teoretiska fysiken i dag befinner sig.
Ulf, när jag läser dina texter, tänker jag ofta på hur
synd det är att du och Harry Martinson aldrig fick tillfälle att träffas och
samtala om strängteori, mörk materia, svarta hål – eller varför inte den
extremt snabba expansion som man kallar inflationen och som ledde fram
till Big Bang! Men jag tror att ni framför allt skulle fördjupa er i poesins
möjlighet att berika och komplettera vetenskapen när det vanliga fackspråket inte
räcker till. Precis som astrofysikern Arthur Eddington insåg när han skulle
beskriva vad som skedde i atomens inre och hittade Lewis Carrolls nonsensspråk
i Through the Looking-Glass (1871)
som Harry Martinson sedan också använde sig av när han skapade ordet Aniara.
Eller den amerikanske fysiker som upptäckte extremt små partiklar i atomkärnan.
De fick namnet kvarkar, quarks, ett namn som han hittade i James Joyces bok Finnegans Wake som på sitt sätt radikalt
sprängde språkets gränser.
”Tyst gåtan speglas” – gåtan är ständigt närvarande i
Harry Martinsons diktning. Den här dikten från 1971 heter just ”Gåtan”:
Hur ser det ut på bergen
hur ser det ut på hav
när mänskans saga slutat
och minnet klingat av
Vad doft ska omge tingen,
varför är solen röd.
Vad språk ska kläda stenen
när mänskans dröm är död.
Den som kan riktigt svara
vet allt om allts gestalt.
Kan vi så mycket vara
att vi betyder allt?
(Dikter om ljus
och mörker, 1971)
Och även om folkbildaren Ulf Danielsson vet oerhört
mycket så vet han inte ”allt om allts gestalt”. Inför livets gåta har han,
precis som Martinson, inga svar att ge. Så här avslutar han sin bok Den bästa av världar: ”[...] om någon
vill tro att det finns något bortom fysikens atomer och tomrum, som ger livet
som människa en djupare mening, håller jag ödmjukt tyst.”
Med dessa ord vill jag hälsa er alla varmt välkomna
till vår årshögtid 2016.
Åke Widfeldt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar