fredag 13 maj 2016

Ordförande Åke Widfeldts hälsningstal vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid, maj 2016


Hälsningstal den 7 maj 2016

När juryn meddelade att Ulf Danielsson tilldelats Martinsonpriset 2016 blev jag oerhört glad. Han är i sanning en pristagare som ”verkar i Harry Martinsons anda”.

”...kunskap är något gott – i sig – och [...] bildning för bildningens egen skull är något bra. Det finns ingen konflikt mellan detta och att dessutom se kunskap som ett medel att förändra sitt liv och en praktisk nödvändighet för mänsklighetens överlevnad.”

Detta är ord som jag tror Harry Martinson skulle kunna ha skrivit. Citatet är hämtat från Ulf Danielssons blogg. Han deklarerar där också att han ser sig själv som ”gammeldags folkbildare”. Samtidigt är han professor i teoretisk fysik med strängteorin som specialitet. Denna teori har ambitionen ”att vara en teori för allt” med vars hjälp man ska kunna foga samman kvantmekaniken och gravitationen, grundpelarna inom den moderna fysiken.

Jag har läst två av Ulfs böcker, Den bästa av världar (2008) och Mörkret vid tidens ände (2015). För mig, som en gång läste fysik på den s k reallinjen,  har detta inneburit en omtumlande läsning. Ibland har det känts som att simma under vattnet – man måste upp till ytan för att snappa luft! Men med hjälp av Ulfs varsamma och förstående kommentarer har jag ändå lyckats att så småningom bekanta mig med en ny värld och kanske också delvis fatta vad den innebär. Man försöker bli vän med ord som kvarkar, leptoner,  muoner, tauoner och neutriner eller varför inte anti- och Higgspartiklar. Och så småningom förstår man att man med Ulfs hjälp förflyttas till den front där den teoretiska fysiken i dag befinner sig.

Ulf, när jag läser dina texter, tänker jag ofta på hur synd det är att du och Harry Martinson aldrig fick tillfälle att träffas och samtala om strängteori, mörk materia, svarta hål – eller varför inte den extremt snabba expansion som man kallar inflationen och som ledde fram till Big Bang! Men jag tror att ni framför allt skulle fördjupa er i poesins möjlighet att berika och komplettera vetenskapen när det vanliga fackspråket inte räcker till. Precis som astrofysikern Arthur Eddington insåg när han skulle beskriva vad som skedde i atomens inre och hittade Lewis Carrolls nonsensspråk i Through the Looking-Glass (1871) som Harry Martinson sedan också använde sig av när han skapade ordet Aniara. Eller den amerikanske fysiker som upptäckte extremt små partiklar i atomkärnan. De fick namnet kvarkar, quarks, ett namn som han hittade i James Joyces bok Finnegans Wake som på sitt sätt radikalt sprängde språkets gränser.

”Tyst gåtan speglas” – gåtan är ständigt närvarande i Harry Martinsons diktning. Den här dikten från 1971 heter just ”Gåtan”:

Hur ser det ut på bergen
hur ser det ut på hav
när mänskans saga slutat
och minnet klingat av

Vad doft ska omge tingen,
varför är solen röd.
Vad språk ska kläda stenen
när mänskans dröm är död.

Den som kan riktigt svara
vet allt om allts gestalt.
Kan vi så mycket vara
att vi betyder allt?

(Dikter om ljus och mörker, 1971)

Och även om folkbildaren Ulf Danielsson vet oerhört mycket så vet han inte ”allt om allts gestalt”. Inför livets gåta har han, precis som Martinson, inga svar att ge. Så här avslutar han sin bok Den bästa av världar: ”[...] om någon vill tro att det finns något bortom fysikens atomer och tomrum, som ger livet som människa en djupare mening, håller jag ödmjukt tyst.”

Med dessa ord vill jag hälsa er alla varmt välkomna till vår årshögtid 2016.

Åke Widfeldt




Inga kommentarer: