Så har värmen kommit. En exceptionellt kall vår har
plötsligt förbytts i exploderande försommar. Västra Centralbanans järnvägsbank
är nu asfalterad och erbjuder oss spännande cykelturer med bankens sluttningar
som skyltfönster för naturens växlingar.
Just nu är det färgerna gult och vitt som dominerar.
Vitsipporna har äntligen helt öppnat sina kalkar och brer ut sig i långa stråk
som konkurrerar med intensivt gula maskrosbestånd. På sina ställen får den vita
färgen hjälp av tussilagons vita dunbollar som ännu inte skingrats av vinden.
Den gula färgen – nu med en annan nyans – återkommer när vi passerar en bäck
med rikligt blommande kabbeleka längs stränderna.
På ett ställe sluttar järnvägsbanken brant ned mot Musåns bruna
mossvatten. Där blommar mängder av blåsippor, men hepatica har här fått sällskap av släktingen nemorosa och skapat ett blåvitt mönster av alldeles speciell
karaktär. Och långt därifrån skyltar banken med nyutslagna backsippor som blygt
bugar sig ned mot det gröna gräset. Det är ständigt nya skyltfönster som öppnar
sig för cyklisten.
För musiken svarar fåglarna. Bofinkar och lövsångare avlöser
varandra, men ännu har bara någon enstaka sylvia
kommit. Glädjen blir stor när jag hör hans bubbelsång ur ett snår strax utanför
samhället.
Ja, naturen bjuder just nu på en högklassig audiovisuell
upplevelse. Det gäller bara att ta sig tid och passa på att njuta i denna
förunderligt sköna försommartid. Men snart skyltar järnvägsbanken om och de
gula maskrosavsnitten färgas vita. Då väntar nya upplevelser för oss cyklister:
Maskrosornas
miniparasoller
vickas bort av
morgonkårar.
I klarluftens vinddrag
drar de bort i glesa
strömmar
som skimrar silkefint
där de sugs in
i gläntor och runt
lundens runda hörn.
(Harry Martinson, Ur
De tusen dikterna bok, 2004)
Den 12 maj 2016
Åke Widfeldt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar