Nobelpristagarna Eugene O'Neill (1936) och Harry Martinson (1974), båda luffare och sjömän, skriver om havet, men "segelfartyg ska det vara".

Harry Martinson-sällskapets symbol är det segelfartyg 
som Harry Martinson har i manuskript till diktsamlingen
 Spökskepp, 1929


Öden

Så följa vi skeppen från strand till strand
av vårt välvande klot, moder jord.
Och många finna väl nya land
och många gå tyst överbord.

Spökskepp, 1929 

I Gustaf Hellström-sällskapets Skriftserie 6, Gustaf Hellström i Amerika 1918-20, finns införd  Gustaf Hellströms artikel i DN 25 mars 1922 om Eugene O'Neill, där han skriver: "Han går till sjöss och flackar under flera år världshaven runt som den till synes alldagligt romantiska och alldagligt desillusionerade lättmatrosen. Han föraktar ångan. Segelfartyg ska det vara. […] Han vill ge havet och dess folk en artikulerad röst. Han vill bli havets, lättmatrosens, styrmannens och skepparens språkrör, och under frivakterna, medan de andra ligga och snarka i kojerna, sitter han med penna och papper och skriver. […] Vid trettio års ålder - lika plötsligt som han gett sig till sjöss - mönstrar matrosen Eugene O'Neill för sista gången av. […] Han går i land med en sjömanskista, som är packad med manuskript, med teater. Det rike över vilket hans fantasi regerar är havet, och liksom havet är hans miljö internationell, för att inte säga universell. […] Havet har med åren som symbol fått en allt djupare betydelse i O'Neills produktion. […] Men han har på sistone tagit steget ännu längre ut: havet är symbolen för det primitivaste, det ursprungligaste i människohjärtat, livsångesten, som, om den blåses under, blir till vildens vettskrämda rädsla och darrande vidskepelse. Det är denna idé som ligger till grund för Eugene O'Neills i mitt tycke hittills starkaste verk, The Emperor Jones."

Har ni sett en koltramp

Har ni sett en koltramp komma ur en orkan -
med bräckta bommar, sönderslitna relingar,
bucklig, stånkande, förfelad -
och med en skeppare som är alldeles hes?
Fnysande lägger den till vid den soliga kajen,
utmattad slickande sina sår,
medan ångan tynar i pannorna.

Spökskepp, 1929

Upplevelsen av havet är mycket viktig hos såväl Eugene O'Neill som Harry Martinson. Under en radiointervju "Nutidsförfattare" den 18.11.1952 i Radio Blekinge om tiden till sjöss, låter Harry Martinson förstå, att det som intresserade mest var själva upplevelsen av havet. " Att stå på frivakten när man väl var fri, då gick man inte och kojade meddetsamma, utan man kunde ställa sig i lä om skorstenen på båtdäck exempelvis och se på stormen, stå och se på orkansjön i en svår tredagare. Det tröttnade man aldrig på, det blev alltid så starkt, så stort att det kunde aldrig bli banalt. Det hade man alltid en känsla av att där ute var man säker. Man var säker på sig själv och man var i någonting som man hade vant sig vid och något som man kunde hävda sig i. Därinne under horisonterna, där låg kontinenter och länder och skröt och skrävlade att det var de som betydde allt i universum. Då stod man därute på ett gungande båtdäck och såg stjärnorna över, skruva sig i rullningen och orkansjön som gick högre och var som väldigt stora backar då som kom utav vatten som rullade an och ibland bröt sjön och gick in då, slängde in några tusen ton vatten över däckena, ett väldigt force. [...] Havet är ett ofantligt kulturområde som alltid öppnar nya, nya perspektiv undan för undan."

Lennart Leopold från Gustaf Hellström-sällskapet har i Sällskapets Skriftserie 6 en intressant artikel "Gustaf Hellström och O'Neill - En dramatisk historia", där han redogör för de många turerna med olika översättningar för publicering av O'Neill på svenska och arbeten inför framförande av O'Neills pjäser på Dramaten i Stockholm. Det gäller uppföranderätt, översättning och kontrakt. Lennart Leopold utvecklar detta vidare i ett kunskapsrikt föredrag vid Gustaf Hellström-sällskapets årshögtid 7 april 2019 i Kristianstad och han summerar: "Gustaf Hellström kom att bli den viktigaste enskilda aktören i samband med den ovanligt tidiga introduktionen av O'Neills dramatik i Sverige." 

Tom J.A. Olsson skriver i sin avhandling "O'Neill och Dramaten" om vägen fram till Dramatens första O'Neill-uppsättning - Anna Christie i Gustaf Hellströms översättning: "som introduktör av O'Neills dramatik är Hellström för alltid sammankopplad med Dramatens historia."

Gustaf Hellström-sällskapets årsmötesförhandlingar leds med ackuratess av Sällskapets tidigare ordförande Disa Lundgren. Sällskapet väljer Lena Persson till ny ordförande efter avgående Hugo Karlsson, som nu är styrelsemedlem. Den omvalda styrelsen planerar för Sällskapets 20-årsjunileum 2020 och nyutgivande av intressanta Gustaf Hellström-noveller.

Flitig som en humla visas på NATURUM/Opteryx

och detta gäller för Gustaf Hellström-sällskapets 

arbete med Skriftseriens böcker 1-6 & Medlemsblad

Vi i Harry Martinson-sällskapet tänker gärna tillbaka

på när våra båda Sällskap möttes på NATURUM 2014
och Gustaf Hellström-sällskapet svarade för värdskapet 
samtidigt som Kristianstad då firade Kristianstad 400 år 

Tankar här vid diktarens viloställe
Östra Kyrkogården i Kristianstad
Vad tänkte han själv om livsslutet?

Gustaf Hellström har i Dagens Nyheter, 1937 en artikel "Till och från döden", där han skriver om en ansträngande och lång resa, då han insjuknat i allvarlig lunginflammation:

   "Jag ligger och tänker på mitt liv, lugnt och behärskat, som på avstånd. Det blev inte på långa vägar när vad jag tänkt mig och hoppats. Det blev, om inte ett helt förfelat liv, i varje fall ett halvt liv, ett trasigt liv, med ansatser som sällan fullföljdes, och, där de fullföljdes, gåvo otillfredsställande resultat. Nu är det för sent. Nu är mitt liv slut. Ingenting kan rädda det från fiasko.

   Jag ligger och tänker på att just så borde jag tänka nu när jag skall till att dö. Men jag tänker det inte. Eller rättare: jag tänker det bara för ett ögonblick. I stället tänker jag på någonting helt annat och överraskande. Jag tänker: Allt det där om ett halvt eller förfelat liv har du gått och grämt dig över de sista tio åren av ditt liv. Nu får det vara nog. Du skall inte bekymra dig längre om hur ditt liv varit och hur det inte blev. Allt det där har så lite betydelse, om ens någon alls. Jag känner mig sällsamt rofylld och befriad. Men intellektuellt är jag inte helt tillfredsställd. Jag argumenterar. Jag frågar: Men om allt detta betyder så litet, varför då decenniers plåga, ansträngningar, grämelser, bitterhet, förtvivlan, nytt hopp, nya ansatser och så vidare i ett ständigt kretslopp? Kanske du, som jag nu talar med och som tycks veta allt, kan ge mig svar också på den frågan. Och svaret kommer: Du var människa! Jag frågar på nytt: Varför skall människan lida så? Och rösten svarar: Det kan jag själv inte säga dig. Det vet jag inte. Men du skall komma ihåg att människan inte bara lider. Hon njuter också av de värden hon skapat. Hon måste lida för att kunna skapa. Och hon kan inte rätt njuta utan att skapa . . . 

[...]

En morgon viskar en kvinnostämma i mitt öra: Krisen är över. Temperaturen har sjunkit. Ni kommer att leva!

Jag tänker: Leva? . . . "

Gå i båt

Till att avveckla sig skall man alltid vara beredd.
Att tackla av sin rigg, att packa in seglen.
Vara inställd på vågornas sömnsång och på att huggas upp av
havet.
Skeppets själ skall en gång lämna skeppet i en liten båt i
passaden.

Då skall matrosen vara med,
skrämd och blottställd, men beredd
för en längre och mörkare färd.
Ingenting har sagts och ingen har vågat fråga.
Kompassen en annan.
Havet ovisshet.
Kanske finns en okänd ö.

HARRY MARTINSON: Längs ekots stigar (Postumt 1978)

Rune Liljenrud