". . . allt levande ståtar med vad som egentligen är solens och ljusets förtjänst. Så gör vi alla, men glömmer alltsomoftast att det är solen. Den är växlaren och uppehållaren. Med den kan allt korrigeras till det = som inte har någon annan efterföljd än ∞. Solen: den eskatologiska stjärnan, den innersta och yttersta fostergrunden. Den uppehåller allt samtidigt som den desavuerar allt."
HARRY MARTINSON: Ur "Midsommardalen" (1938)
De blomster som i marken bor
kan aldrig själen glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor
se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng
som vi ger namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd
hopsömmas våd för våd.
En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud
i evig sommarskrud.
HARRY MARTINSON: Sv. ps. 202
TILL SOLEN
Eldvältrerska. Du som är bukig av flammande glöd, som i ofattbar hetta slungar med jättekroppen i fanatiska gastöcken.
Du storm av eld och frid av eld.
Du väckerska och enda möjlighet.
Du ideogrammernas moder och det fullständiga alfabetet.
Du hav av dig själv, du ocean av dig själv i eld. Du dina egna lovsångers tänkerska och möjlighet. Du skugglösa. Du friska och elektriska.
Du eldvingade. Åt alla håll flyger du samtidigt och offrar dig själv för att leva.
Du ordens och köttets moder och fader, hur liten och gripande småaktig blir inte sången till dig. Och alla jordiska världens dån tillsammans bara som ett muspip i jordens kringflygande tuva. När skulle du väl höra dem i de hejdlösa eldorkaner som ständigt rasa och vältra sig fram genom ändlösheten på solens kokande slätter.
HARRY MARTINSON: Ur "Midsommardalen"
TILL SOLEN
Eldvältrerska. Du som är bukig av flammande glöd, som i ofattbar hetta slungar med jättekroppen i fanatiska gastöcken.
Du storm av eld och frid av eld.
Du väckerska och enda möjlighet.
Du ideogrammernas moder och det fullständiga alfabetet.
Du hav av dig själv, du ocean av dig själv i eld. Du dina egna lovsångers tänkerska och möjlighet. Du skugglösa. Du friska och elektriska.
Du eldvingade. Åt alla håll flyger du samtidigt och offrar dig själv för att leva.
Du ordens och köttets moder och fader, hur liten och gripande småaktig blir inte sången till dig. Och alla jordiska världens dån tillsammans bara som ett muspip i jordens kringflygande tuva. När skulle du väl höra dem i de hejdlösa eldorkaner som ständigt rasa och vältra sig fram genom ändlösheten på solens kokande slätter.
HARRY MARTINSON: Ur "Midsommardalen"
GOD MIDSOMMAR
☀
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar