HARRY MARTINSON: "Ty människan själv är och förblir det första och det sista."

"I eldrummet samlades skärvorna av mitt liv till ett virrvarr, som av tankarna ältades till enhet. 
[...] 
Det går dunkla bårder, mörka strimmor och tung längtan genom dessa stämningar, ty världen är ju också rätt så mörk och kall. 

   Jag har gjort min plikt invid hjulen, men också undrat. Tekniken är ju nu så stor och väldig, att vi borde kunna uppvisa ett panorama av allsidig tillfredsställelse och naturlig heder. Men vart äro vi på väg? Vart föra ni oss,  ni kolonnförare? Känna ni verkligen världen, eller äro vi bara prisgivna åt edra oroliga och maktlystna gallor och sjuka psyken? Känna ni verkligen bergen, haven, förvillelsernas natur och förutsättningarnas floder? Känna ni önskeriktningarnas listiga snår i folkhavens skogar? Ha ni sinne att fatta de stammande talförsöken hos dövstumma andar och barbarer utanför former, färg och ord?

   Vi veta att ni vilja mycket och att ni tro mycket. Men vad veta ni? Vad kunna ni?

   Ert kläde är snyggt och edra gester förberedda, edra armador och 'örnar' lyda er kanske i hundrafemtio månader. Sedan sjunker er tid. Sedan blir det att försöka röja undan efter er och bygga broar igen. Enfaldiga och skickliga ingenjörer och räviska maktdrömmare är modesak i hönshjärnor, men åter och åter stiger Människan fram med mänsklig lust och mänsklig själ bortom förplattade massväldens kriser.

   Ty människan själv är och förblir det första och det sista."

Dessa ord av Harry Martinson ur Kap Farväl! (1933) i kapitlet STENKOL- ÅNGA får en tydning i det som Sonja Erfurth skriver därom i sin bok Harry Martinsons 30-tal:

"Sjömannen Martinson filosoferar över världens situation. Dåliga politiska ledare kommer att störta världen i ruiner, men människan kommer alltid åter efter kriserna. 'Ty människan själv är och förblir det första och det sista.'

   Detta credo kan sammanfatta Martinsons hela författarskap."

Den 30 januari 1933 utnämndes Adolf Hitler till tysk rikskansler och till detta kan relateras det som Harry Martinson samma år skriver i Kap Farväl!, som fanns i bokhandeln 31 oktober 1933. Profetiskt förutser han den politiska utvecklingen: 

"Ert kläde är snyggt och edra gester förberedda, edra armador och 'örnar' lyda er kanske i hundrafemtio månader. Sedan sjunker er tid. Sedan blir det att försöka röja undan efter er och bygga broar igen."

INGRID NETTERVIK höll vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Växjö 6 maj 2017 ett föredrag om författares oro och motstånd till utvecklingen i Europa sedan tyskarna gått in i Polen, vilket blev starten på andra världskriget. Hon berör Harry Martinsons engagemang, som här framgår av ett utdrag ur Ingrid Netterviks föredrag:

    "I november 1939 gick 13 engagerade författare, de flesta arbetarförfattare, samman och ställde sig bakom ett upprop med titeln ”Uppbåd”. Bakom formuleringarna i detta låg Vilhelm Moberg. Texten skickades till Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter och publicerades den 1 december, samma dag som det blev känt att ryssarna dagen innan, den 30 november, hade bombat Helsingfors. Drivande i arbetet med texten var alltså Vilhelm Moberg. Starkt engagerad var också Harry Martinson. Uppbådet undertecknades av de tretton författarna.  

Vilket var då syftet med denna text? Man betonar inledningsvis allvaret i den situation som uppstått genom kriget och hotet från öster och slår fast att ”En nations rätt att leva respekteras endast i den mån denna rätt kan värnas med maktmedel.” Alla inre problem i landet måste nu sättas åt sidan. De överskuggas av ”att folkets fria och oberoende tillvaro allvarligt hotas”. Den svenska fredsviljan måste hävdas ”genom ett uppbåd av nationens alla krafter”. De tretton författarna föreslår därför ”upptagandet av ett försvarslån, i vilket varje svensk medborgare bereds tillfälle att teckna andel, stor eller liten”. Uppropet avslutas med två kursiverade rader: Varje fredsdag måste utnyttjas till det yttersta. Varje fredsdag är en nådegåva åt Sveriges fria folk.” 

Titel på Harry Martinsons text är Drömmen om Sverige. Martinson utgår där från den kärlek till naturen som är så stark hos honom. Den framträder tydligt både genom hans vackra naturdikter och genom hans målningar. Kärleken till naturen, skriver han, ”är en kärlek till järnbärarlanden och till folkvisans rike, en kärlek som finner sina födkällor i skogarnas sus, i bäckarnas dans och i älvarnas ändlösa och övertalande sorl.” Och han menar att kärleken till naturen är en grundstämning som förenar folken i Norden. Han avslutar med en stark uppmaning:  

”Denna grundstämning tänker vi försvara. Vi reser oss män och kvinnor upp mot varje försök att påtvinga oss en främmande stämpel och vi insätta, om och när så gäller, hela vår svenska verklighets resurser för att försvara vår svenska dröm.”  

 Nässelfrossa
Tio jubilerande böcker 
av Harry Martinson

Kap Farväl! 85 år

Rune Liljenrud