HARRY MARTINSON: "Självförsvar"

HARRY MARTINSON: "Jag skriver ytterst sällan en dikt utan att ha något verklighetsunderlag ur mitt eget liv. [...] Kulturen är ingen fara med - det är värre med människan."

Harry Martinsons NOMAD 1943 jubilerar 75 år

* NOMAD 1943 ~ 75 år

NOMAD 1943 Illustrerad av Torsten Billman

"en världsskyffel över havetmed Durhamkol "

Denna upplaga av Nomad har av författaren

blivit genomsedd och delvis omredigerad. En del

dikter som författaren hunnit tröttna på, ha ute-

slutits. I deras ställe ha ett antal dikter som rätte-

ligen hör hemma i Nomad, men som vid tiden

för första upplagans tryckning voro tryckta eller

inlämnade på annat håll, nu sent omsider lagts

till samlingen.

Förf.

NOMAD 1931

Under detta år 2018 med Nomad 1943 som en av 10 jubilerande böcker av Harry Martinson, är det intressant att jämföra de båda utgåvorna av Nomad, 1931 och 1943. Illustrationerna i utgåvan 1943 har gjorts av Torsten Billman (1909-1989), en konstnär med egna erfarenheter av livet till sjöss och arbete på flera båtar. Nomad 1943 är tillägnad SVENSKA SJÖFOLKSFÖRBUNDET.

I Harry Martinson-sällskapets utgåva 1997 av Harry Martinsons dikter 1929-1945 skriver Johan Lundberg i ett efterord "En rörlighetens och hemlöshetens lyrik", om förhållandet mellan de två Nomad -utgåvorna, 1931 och 1943:

"I jämförelse med den äldre versionen av Nomad har blott 17 stycken av den ursprungliga bokens sammanlagt 53 dikter medtagits i den nya utgåvan, viket alltså innebär att mer än två tredjedelar av originaltexten utgått. Av de 17 bevarade poemen har ändringar gjorts i flera, av vilka två texter utsatts för omfattande bearbetningar (Ur 'Minnenas tåg' samt 'Brev till en yngling' vilken i den nya boken bär titeln 'Till en ung jägare').

[...]

En minoritet av dikterna i 1943 års samling har hämtats från Nomad, medan lejonparten, sammanlagt 24 stycken av den nya bokens texter kommer från andra håll: sju stycken härrör från Natur, fyra från Modern lyrik, tre från Resor utan mål, två från Kap Farväl! och en från Svärmare och harkrank. Till detta kan läggas sju tidigare i bokform ej publicerade texter."

De två dikter ur Kap Farväl! - som i år 85-årsjubilerar och som Harry Martinson låter ingå i Nomad 1943, är "Från udden ropa -" samt "Brev från en boskapsbåt".

Från Svärmare och harkrank, har Harry Martinson i Nomad 1943 tagit med dikten "Liv"

LIV

Ej vallar, bräddar har den flod,

som håller mänskans ande grön.

Den återblommar varje år.

När tiden räfflar åsens krön

och jättedösen sjunken in

sjuk rosslar under skuldran grå,

skall dock den gröna anden stå

och bräddfullt grön dess flod.

Så mycket skall förglömmas, dö,

de frejdade heroers ö

åt papegojor skänkas.

Men grönskans öde, lummets skir

ej efter våldens önskan blir.

Dess liv kan aldrig länkas.

Johan Lundberg skriver i sitt efterord i NOMAD 1943:

[...]

Utifrån ett klassperspektiv kan noteras hur Martinson i poemet "Pråmsång" gör sig till talesman för den arbetare som befinner sig längst ner på klasstegen: pråmföraren som fraktar latrin. [...] i denna text finns paralleller till slutet av "Hades och Euklides", där huvudpersonen lägger sig ner och lyssnar mot jorden, varifrån han hör ljudet av källor, hav och vind. På liknande sätt talas i "Pråmsång" om hur jaget lägger sin "kind ner / och blommar själv på guds tundra".

PRÅMSÅNG

Vem är hängivnare än jag -?

de enklaste spelen, de grovaste jobben!

Jag fraktade stinkande latrin på pråmen Sest I

ut ur världsstaden Bristol;

häggarna sprutade sin parfym över oss

och stjärnorna tändes i oktober.

Jag sjöng en psalm i den stilla natten

tills pråmen doppade sin bak i havet -

och många sådana nätter ha kommit -

hören, skymningskvinnor! skymningsblommor,

gräs som bugen er i mörkret:

armt mitt liv och ödslig strid.

Men jag lägger min kind ner

och blommar själv på guds tundra.

Dikten PRÅMSÅNG finns både i NOMAD 1931 och i NOMAD 1943.

Illustration av Torsten Billman PRÅMSÅNG i NOMAD 1943

I Sjömanshemmet vid Masthuggstorget i Göteborg med Torsten Billmans monumentala alfresco-målning Till sjöfolket - Havets arbetare, konkretiseras detta.

Havet är stort, evigt och stort - traderna äro blott linjer / dragna för bröds skull...

HARRY MARTINSON: Ur NOMAD 1943 Illustration av Torsten Billman

S J Ä L V F Ö R S V A R

Harry Martinson har i en artikel "Självförsvar" i Templar-Kuriren 1932, nr 12 kommenterat nära hälften av dikterna i NOMAD 1931. Häri finns intressanta upplysningar om tillkomsten av diktsamlingen "Nomad" 1931. Större delen av denna artikel finns omtyckt i Fronten 1932, nr 8. 

HEMBYN
Harry Martinson skriver: Personligen deltog jag i världslivet efter Versailles i så måtto att jag var sjöman och strax efter fredsslutet befor de då ej minsvepta riskzonerna, varvid jag naturligtvis också upplevde den nya mentaliteten i världshamnarna. Min dikt "Hembyn" är skriven under direkta intryck av detta.

KRIGSMÅLAD KONVOJ

Dikten har Harry Martinson skrivit med tanke på torpederingen av de tre svenska ångarna Aspen, Viken och Västerland, varvid tio eldare skållades till döds vid pannexplosionerna. Harry Martinson kände personligen tre av dem som dödades.

KOL

Harry Martinson skriver att dikten är ingen "måfåskapelse"; när man varit eldare i sex år vet man, vad kvalitet i stenkol kan betyda.

NORRLANDSTIMMER
Dikten "Norrlandstimmer kan väl ha sitt berättigande, då jag farit mycket med trälaster.

SYNMINNE

Dikten är skriven under direkt intryck av att Harry Martinson första gången besökte Stockholm, oktober 1920, som jungman på skonertskeppet Willy.

SJÖMAN TALAR TILL KAPDUVOR

Dikten visar det intryck Harry Martinson hade i minnet av havets duvor från det att han passerade Cape Good Hope med engelska ångaren Fernmoor, januari 1924.

SAGA OM ASIEN

Harry Martinson besökte 1924 Indien och det starkaste intrycket bland de tusenden, menar han att han fick av de aderton fullkomligt vilda bengaliska kungstigrarna i Bombays Zoo och vid upprepade tillfällen har han överväldigats av detta präktiga minne. Elefanter stod tjudrade på gräsmattorna, gångarna myllrande av fridagsfirande parias, och hettan var tungt mängd med den lukt, som i heta dagar dunstar upp från infödingkvarterens hårdstampade jordgator, på vilka spillningen från de tusentals oxspannen snart stiger torkad och pulveriserad till damm.

En kuli matade tigrarna, kastade åt dem ett styckat svin. De aderton bengalerna drabbade samman om bytet, röto så det isade i ådrorna, ty dessa tigrar var inte födda i Zoo. Endast fjärilarna och elefanterna var oberörda, de vackra fladdrarna besökte som om ingenting hänt var och varannan ört mellan de tjudrade elefanternas massiva kroppar. Detta var något av intrycket från Bombay.

För knappt ett par år sedan såg Harry Martinson den etnografiska och vetenskapliga filmen Rango. Där förekommer flera djungelupptagna scener med tigrar. Efteråt, när Harry Martinson kom till sitt hotell, skrev han dikten. Ett starkt intresse för Asien ligger också bakom.

ATT VARA

Dikten är en konstruktion inspirerad av ett barndomsminne. Harry Martinson fick en gång åka med ett par mil med föraren på ett grustågslok på Sölvesborgs-Älmhults järnväg.

VATTENFALLEN

Dikten emanerar från en av Harry Martinsons härligaste upplevelser. Han befann sig i juni månad 1923 på vandring mellan Indajal och Horisonte i Brasilien för att söka arbete på en Yerbakvarn i Bella Horisontes högland. På vägen, fyra svenska mil norr om Joinville, störtar ett vattenfall fram ur de överväxta urskogsbranterna. Jag satt där gripen, i tillbedjan, över en halv dag. Där hände inget spännande äventyr. Men det var en stor upplevelse, jag skulle vilja säga - av Gud.

LIVSÖDE

Harry Martinson skriver om sin dikt LIVSÖDE: Den långa dikten är sant min i så måtto att jag upplevt en del av vad som står i den. T.ex detaljen med humlan i det rentvättade bläckhornet som skall föreställa grammofon: en lek jag hittade på och ofta lekte. Kanske i oförstånd, då det ju kunde vara synd om humlan. Men dock som lek en nödvändighet i min bortackorderade barndoms vantrivsamma tillvaro. Att jag vid fjorton års ålder arbetade på textilfabrik, att jag läste Jack London och Cooper och såg Chaplin, och att jag hade erotiska äventyr är också mitt liv. Även att jag gått arbetslös och sålt kängsnören. Det andra i dikten är konstruerat kring detta.

DÖDEN

Harry Martinson: I dikten "Döden" har jag inspirerats av en djupt religiös period jag hade vid omkring elva års ålder. Jag var då bortackorderad hos en baptistfamilj. Stämningar och intryck därifrån har vid upprepade tillfällen sedan jag blivit vuxen återkommit i drömmar.

NÄR JORDEN SKRATTADE
Dikten "När jorden skrattade" kommer väl av min kärlek till barn och min tro på barnsläktet. Även av att jag ofta på mina vandringar vilat just vid skolor. (Hoppets enda hus.)

BREV TILL EN YNGLING

Harry Martinson: "Brev till en yngling" är verkligen tänkt som brev till en yngling, vilken jag aldrig fann annat än springande med bössan i tid och otid.

BEKÄNNELSE

Harry Martinson: Dikten "Bekännelse" är en Freudpåverkad konstruktion, men jag läste Freud och fann mig själv i mycket. Varför skulle jag då inte skriva det. Dessutom är det i dikten skildrade förloppet i huvudsak sant. Naturligtvis kan det komma med oväsentligheter, det ligger i det lyriska vibratots natur och privilegium.

SKAPELSENATT

Harry Martinson: "Skapelsenatt" kan synas chockerande. Men tar man i beaktande att sexualdriften är en gudaström som går genom evigheten, då förstår man dess tendens. Jag erkänner likväl att ämnet är för stort att behandlas knapphändigt.

BADSTRAND

Harry Martinson: Dikten "Badstrand", som jag anser mig formellt ha utvecklats ifrån sedan jag skrev den, är rätt svag. Men annars: ämnet behöver väl inte vara tabu. Grekerna skrev om sylfider, najader och nymfer. Dessa framställdes alltid nakna. Att skildra kläder tillhör modevetenskapen.

BARN

Harry Martinson: Dikten "Barn", som jag håller för en av samlingens bästa, vill jag nämna några ord om. Meningen är att barn äro mer värda än både Lenin och Ramakrishna. Emedan de representera alla möjligheter och man kan vänta sig den verkliga utopiska renässansen och nyskapelsen just ur deras unga fridom: Det infallsrika, geniala. 
   Samlingens övriga dikter svarar jag också för. Jag skriver ytterst sällan en dikt utan att ha något verklighetsunderlag ur mitt eget liv.
   I en av slutdikterna, där jag skildrar mig vevande på ett gnisslande vattenhjul, står t.ex. modellen till brunnskaret på Näffeboda gård i Blekinge, där jag som sockenbarn arbetat.

Jag minns ett brunnskar med gnisslande trä;

jag vindade vatten morgon och kväll

på vindspelets tjutande hund.

Och gräset omkring var berusat av vind,

med brutna axlar hängde en grind,

ett gångjärns rostiga öga såg spräckt in

i enarnas lund.

Harry Martinsons "Nomad" 1931 hade fått ett blandat mottagande. Det fanns de som såg diktsamlingen som verk av en mästare och till dessa hörde lyriska finsmakare som Anders Österling. I Uppsalastudenternas tidning framfördes raljerande kritik och Harry Martinsons artikel "Självförsvar" i Templar-Kuriren vill förklara att diktsamlingen har kommit till med spontan inspiration och utesluter allt estetiskt beräknande effektsökeri. Man skulle kunna uttrycka det så: "Vad jag sett och upplevt, det vittnar dikterna om".

 Harry Martinson avslutar sin artikel "Självförsvar" på detta sätt: "Frågan är om vi skall göra enbart som de dikteriska, ljusa (ofta falska) idealen bjuda: skriva överjordisk platonism och lyriskt gjuten humanism; eller om vi måste låta livets och erfarenhetens ofrånkomliga element tala sanning först. Jag föreslår att vi tala sanning först och ser oss själv sådana vi är. Bakom smutsiga tabudukar är jag övertygad om att en naken, en ny, en ren människa står.

   Kulturen är ingen fara med - det är värre med människan."

Rune Liljenrud