År 1900 skrev Walt Whitman "I Hear America Singing" och 22 år senare skrev Carl Sandburg "The Sins of Kalamazoo" med frågan: "I hear America, I hear, what do I hear?" De båda poeternas sånger om Amerika betonar olika kollektiva minnen av nationen.
Nytt i Kalamazo
Farmen har fått en traktor.
Den drar en plog som gör trettiosex fåror åt gången i den gamla, romantiska präriejorden vid Kalamazo.
Den drar en plog som gör trettiosex fåror åt gången i den gamla, romantiska präriejorden vid Kalamazo.
Tjugo spann mulor skälva i dess kropp av stål.
Grymtande bökar den - bättre än det någonsin blivit bökat
Grymtande bökar den - bättre än det någonsin blivit bökat
vid Kalamazo.
En ny farmardräng, som förstår motorer, sjunger den nya slagdängan
från Broadway. Han kör utmärkt. Ingenting fattas hos honom
om man ser det från horisonterna av Kalamazo.
En gång var det jag som strödde präriesvordomar och gamla
kärleksvisor till svalorna. En gång var det jag och tjugo
rykande mulspann som plöjde upp kullarna vid Kalamazo.
I år är det stora året. Löftets år - då mor väntar något från sonen. Jag måste tigga ett frimärke och skriva att jag har
det bra. Och att jag och mulorna trivas utmärkt i Kalamazo.
Jag har ristat in bilden av en mulåsna i det gamla redskapsskjulet
och på den gamla plogens trä - och jag har gått bort från Kalamazo.
Snart skall man ropa: Hallå Harvester-John ! i hallarna långt borta i Kolorado, och fråga: Kommer du för att skörda?
HARRY MARTINSON
Lena Peterson Engseth, som har släktrötter till Kalamazoo, (hennes far hade där en kusin och hon har en syssling där), menar att Carl Sandburgs dikt "The Sins Of Kalamazoo" är en svår och tungsint dikt, men hon uppfattar och ser framför sig sig en plats, både i 20-talets USA som hon kan föreställa sig den, och idag. Då var den pyrande och expanderande, nu är den tynande, eländig, närmast övergiven. Carl Sandburg tycks ha haft ett öga som skådade in i vår nutid.
Diktsamlingens namn "The Sins of Kalamazoo" styr ens uppfattning av dikten och dess titel är nog oklar. Men Lena Peterson Engseth anser, att dikten handlar om den amerikanska drömmen som visar sig vara en falsk bild, om löften som inte infrias ifråga om drägligare liv och livsvillkor och om framtidshopp som urholkas. Om en tung meningslöshet som man inget kan göra åt, för att förändra. Ett grått liv som man har att acceptera och där man likväl finner något som man tycker om. Det kunde vara närmast vilken plats som helst som fått ge geografisk hemvist åt dikten, men Kalamazoo på 1920-talet var en industriellt framgångsrik ort i industribältet i norr. Platser som Kalamazoo var kuggar i ett maskineri betydligt större, där industrialism med kapitalistiska förtecken, tullade hårt på miljö, naturtillgångar och människor.
Kalamazoo kisses a hand
to something far off.
En plats vilken som i USA, ett USA där friheten officiellt hyllades men detta i ett land som ännu då inte hade och fortfarande idag inte har löst problem och frågor kring etnicitet och rasism, kring jämlikhet och en skälig välfärd för alla. Det förefaller vara en mycket dyster plats och därtill, eller snarare, en plats inom oss, som vi inte kommer undan. Carl Sandburg ser vad framtiden kommer att innebära.
Kalamazoo, both of us will do a fadeaway.
I will be carried out feet first
And time and the rain will chew you to dust
And the winds blow you away.
Carl Sandburg antyder att också han för en tid trodde på drömmen, men inte längre gör så. Likväl noterar han korta glimtar och minnen av ljus, av färg, av något han tycker om. Och en tillhörighet.
Carl Sandburg har, som Lena Peterson Engseth gett akt på i flera av hans dikter, en förkärlek för färger. Han beskriver dem inte med unika ord eller i ovanliga kombinationer, men har ger akt på och nämner dem gärna.
Harry Martinsons dikt "Nytt i Kalamazo" - Motiv efter Carl Sandburg, 1930, anges låna motiv av Carl Sandburg, men Harry Martinson beskriver en helt agrar situation där maskinen/traktorn tar över; en nog så intressant reflektion och beskrivning. Carl Sandburg rör sig mest i staden med dess ekonomiska villkor och former.
Lena Peterson Engseth blir nyfiken på om Harry Martinson enbart lånat idén om människan i relation till miljö och i synnerhet till industrialismens frammarsch, eller om han har en särskild avsikt med att betona den geografiska platsen - som parallell eller motsats...
Lena Peterson Engseths tankar är intressanta att relatera till årets tema för Nässelfrossa "Människan och maskinen" och om den tekniska utvecklingen och maskinerna gjort att vi i alla avseenden mår bättre.
Diktsamlingens namn "The Sins of Kalamazoo" styr ens uppfattning av dikten och dess titel är nog oklar. Men Lena Peterson Engseth anser, att dikten handlar om den amerikanska drömmen som visar sig vara en falsk bild, om löften som inte infrias ifråga om drägligare liv och livsvillkor och om framtidshopp som urholkas. Om en tung meningslöshet som man inget kan göra åt, för att förändra. Ett grått liv som man har att acceptera och där man likväl finner något som man tycker om. Det kunde vara närmast vilken plats som helst som fått ge geografisk hemvist åt dikten, men Kalamazoo på 1920-talet var en industriellt framgångsrik ort i industribältet i norr. Platser som Kalamazoo var kuggar i ett maskineri betydligt större, där industrialism med kapitalistiska förtecken, tullade hårt på miljö, naturtillgångar och människor.
Kalamazoo kisses a hand
to something far off.
En plats vilken som i USA, ett USA där friheten officiellt hyllades men detta i ett land som ännu då inte hade och fortfarande idag inte har löst problem och frågor kring etnicitet och rasism, kring jämlikhet och en skälig välfärd för alla. Det förefaller vara en mycket dyster plats och därtill, eller snarare, en plats inom oss, som vi inte kommer undan. Carl Sandburg ser vad framtiden kommer att innebära.
Kalamazoo, both of us will do a fadeaway.
I will be carried out feet first
And time and the rain will chew you to dust
And the winds blow you away.
Carl Sandburg antyder att också han för en tid trodde på drömmen, men inte längre gör så. Likväl noterar han korta glimtar och minnen av ljus, av färg, av något han tycker om. Och en tillhörighet.
Carl Sandburg har, som Lena Peterson Engseth gett akt på i flera av hans dikter, en förkärlek för färger. Han beskriver dem inte med unika ord eller i ovanliga kombinationer, men har ger akt på och nämner dem gärna.
Harry Martinsons dikt "Nytt i Kalamazo" - Motiv efter Carl Sandburg, 1930, anges låna motiv av Carl Sandburg, men Harry Martinson beskriver en helt agrar situation där maskinen/traktorn tar över; en nog så intressant reflektion och beskrivning. Carl Sandburg rör sig mest i staden med dess ekonomiska villkor och former.
Lena Peterson Engseth blir nyfiken på om Harry Martinson enbart lånat idén om människan i relation till miljö och i synnerhet till industrialismens frammarsch, eller om han har en särskild avsikt med att betona den geografiska platsen - som parallell eller motsats...
Per Helge, ordförande i Werner Aspenström-sällskapet, ger i sin bok "Mellan prärien och evigheten" (2014) en intressant exposé över tiden: "det horisontella och det vertikala, nuets och minnets dimensioner, möts och slår följe, öppnar dörrar till underliga, för länge sedan bortglömda rum."
Han visar på en litterär tolkningslinje alltifrån att han i gymnasiet vågade sig på att översätta Carl Sandburgs dikt om gräset: Jag är gräset, jag täcker allt, "vars korta rader sjunger enkelt och vemodigt som präriegräset självt, över de platser där människor en gång dött i massor i det ena eller andra krigsslaget."
Lena Peterson Engseths Gräspoesi - i stråskog och tuvkrets (2016) visar till flera dikter med dessa tankar
Lena Peterson Engseths Gräspoesi - i stråskog och tuvkrets (2016) visar till flera dikter med dessa tankar
Per Helge skriver om Carl Sandburg, Elin Wägner, Harry Martinson, Sten Selander och många flera som hjälper att vara kritiska inför "menlöst bejakande av allt nytt". Dessa tankar stämmer mycket väl med det som Nässelfrossas ordförande Gustav Fredriksson skriver i årets programblad:
"Vi vill att 2016 års tema Människan och maskinen ska stimulera till tankar om vad som bidragit till det samhälle vi lever i idag. Men också kunna ställa frågorna om vad maskinen har betytt för människan. Vilken roll har människan haft? Har den tekniska utvecklingen och maskinerna gjort att vi i alla avseenden mår bättre?"
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar