"Den som fascineras av ett visst författarskap, intresserar sig gärna också för vederbörandes liv och biografi."

Det är ordföranden i Werner Aspenström-sällskapet Per Helge, som i Sällskapets Medlemsblad 2, 2016 skriver så, och detta bör nog gälla för varje litterärt sällskap.

I Harry Martinson-sällskapet ser vi det som en mycket stor förmån att ofta ha med oss vid våra samlingar, Harry och Ingrid Martinsons båda döttrar Harriet och Eva Martinson. Vid vår senaste årshögtid gav de ett mycket uppskattat program "Nu går solen knappast ner, skärmar bara av sitt sken..." - Harriet och Eva Martinson samtalar om sin far tillsammans med barndomsvännen Lena Havland-Erlandson. 

I styrelsen har vi diskuterat om detta samtalsprogram kunde redigeras till en årsbok, just därför att "Den som fascineras av ett visst författarskap, intresserar sig gärna också för vederbörandes liv och biografi", som Per Helge framhåller. Men det gäller att i tid ta vara på möjligheten till autentiska minnen!

På samma sätt förhåller det sig när vi möts i Saljesällskapet och får lyssna till författarens båda söner Gert och Esbjörn Salje, just därför att "Den som fascineras av ett visst författarskap, intresserar sig gärna också för vederbörandes liv och biografi", som Per Helge framhåller.

Ordföranden i Werner Aspenström-sällskapet Per Helge har lämnat sitt tillstånd att här på Harry Martinson-sällskapets blogg återge hans hälsning i Sällskapets Medlemsblad 2, 2016:

Ordförande har ordet

Sverige, brukar det sägas, har världsrekord i antalet litterära sällskap. DELS, De litterära sällskapens samarbetsnämnd, har ca 120 sällskap som medlemmar. Nya bildas hela tiden, de flesta för att vårda redan döda författares minne och verk; i några fall är den författare som får sig ett sällskap tillägnat ännu i livet.
   Den som fascineras av ett visst författarskap, intresserar sig gärna också för vederbörandes liv och biografi. Med jämna mellanrum har denna koppling ifrågasatts, av kritiker som menat att ett litterärt verk bör stå på egna ben, läsas oberoende av personen bakom, och att paralleller mellan verk och biografi leder uppmärksamheten bort från det centrala, alltså texterna.
   Att så många litterära sällskap, där ju tonvikten också läggs i hög grad på författarens person, frodas och lockar medlemmar och andra intresserade, liksom det faktum att det ännu skrivs regelrätta författarbiografier, vilka intresserar en stor läsekrets och ofta leder deras intresse vidare in till verket, motsäger dessa estetiskt överambitiösa kritiker, liksom det gläder alla som har det motsatta synsättet. Kännedom om människan bakom verket fördjupar helt enkelt behållningen av det man läser.

Förbindelsen mellan liv och verk är varken enkel eller rak. På samma sätt som vi alla, författare eller inte, bearbetar våra upplevelser, omvandlar dem till erfarenheter som många gånger får en viktig inverkan på våra uppfattningar och värderingar, stöper författaren förstås om det råämne som livsintrycken innebär till lödigare erfarenhet. Men den som, exempelvis, fördjupat sig i Werner Aspenströms poesi och prosa, har mycket att vinna på att besöka födelsestället Skräddarbacken och dess omgivningar i byn Torrbo och vidare i södra Dalarna. I den mästerliga lilla barndomsskildringen Bäcken (1958) döljer han på intet sätt kopplingen mellan levt och gestaltat liv; många läsare har också noterat vilken avgörande betydelse det fick för hans poesi, vid tiden för Bäcken och framöver, att han lät sina grundläggande upplevelser av viktiga platser ur barndomen få ta plats i författarskapet. Dikten ”Bergslag” i samlingen Hundarna (1954) markerar en tämligen tydlig gräns i det avseendet.
   Detta är anledningen till att vi i Werner Aspenström-sällskapet inte bara verkar för att hans verk hålls levande och tillgängligt utan också möjliggör för intresserade, medlemmar och andra, att besöka platser som just barndomslandet Torrbo, sommarvistet på Kymendö och den mogne poetens kvarter på Södermalm i Stockholm, allt under sakkunnig vägledning. Det fördjupar helt enkelt glädjen och förståelsen inför verket.
                                                                                           Per Helge

~ ~ ~ ~ ~

I ett mejl med löftet om publicering här av "Ordförande har ordet" skriver Per Helge om Harry Martinson att han för mig genom många år har varit en viktig, central och inspirerande författare, och att det är roligt med kontakter mellan de olika sällskapen.

Tack Per Helge!

Rune Liljenrud