GUI MINHAI: "Människolivets tragedi är helt enkelt att isoleras från omvärlden"

Elva dikter, skrivna i fängelse, publicerade i Expressen och nu utgivna i en samlad volym, enligt Gui Minhais beslut till sin dotter Angela Gui: "Han sa att det var viktigt för honom att dikterna fick komma ut och publiceras. Pappa skriver att han ritar en dörr på väggen med fingret. En inbjudan att kliva in och hålla honom sällskap i minnena av ett hem."
Gui Minhai är hedersmedlem av Svenska PEN 
och Sveriges Författarförbund.

Angela Gui är doktorand i historia vid Cambridgeuiversitetet.

- En inbjudan att komma in och hålla sällskap

"I den oändliga ensamheten väntar jag på 

att du ska komma 

Medan jag uthärdar förnedring och hopplöshet

I ett hus fullständigt isolerat från omvärlden väntar jag

Mellan de madrasserade väggarna [....] 

Tiden virar sig som rep hårt om min hals

I den kalla vinternatten har jag bara en pyjamas

Mina glasögon har tagits ifrån mig, 

jag har varken penna eller papper 

Länge står jag där uttråkad, vänd mot väggen 

Ritar en dörr på väggen med mitt finger [...] 

Jag väntar på dig i tidens kvarn

Mina söndermalda känslor virvlar i vinden."

[...]

Jag törstar efter liv, efter att få sjunga färdigt de

sånger jag har skrivit ner

Även om jag utsätts för dygnslånga förhör eller 

överöses med skällsord 

(Ur Ett oväntat möte med Oden) 

Den största skatten i fängelset är minnena

[...]

Vem vågar påstå att solen i ens minnen inte skänker värme 

(Ur Till minne av solen i Delsjö) 

[…]

Ett automatgevär går till anfall mot en penna

En handgranat spränger en berättelse i småbitar 

De skjutna orden flyger som vasspipor i luften 

I floden flyter blodiga meningar 

(Ur Ett krig) 

DET VORE PINSAMT

ATT SLUTA SKRIVA DIKTER 

FÖR ATT POESIN HAR SATTS I BUR 

(Ur "Det vore pinsamt") 

-----

Harry Martinsons mäktiga diktsvit i Passad,

Li Kan talar under trädet, kommer i tankarna:

"I Taikalan blev jag släpad i fängelse 

och lagd på pinbänken. 

Där skrek jag högt tills jag svimmade. 

När de sedan befallde mig att berätta om vårt sällskap 

gjorde jag det osammanhängande, förvirrat och flämtande av

smärta. 

De som plågade och förhörde mig kunde ingenting få ut av 

detta. 

Ty när besinningen är borta är möjligheterna för ett sannings-

förhållande mellan människor också borta. 

En styrelse som tvingar och pinar kan aldrig få sanningen att 

vila på."

HARRY MARTINSON 

Vid läsning av GUI MINHAI 

Rune Liljenrud